Som vi rapporterade om i Arbetaren härom veckan – men som ytterst få svenska tidningar hittills uppmärksammat – har den starkt konservative och muslimfientlige hindunationalisten Yogi Adityanath utsetts till chefsminister i den indiska delstaten Uttar Pradesh.
Genom åren har Yogi Adityanath, utöver att grunda den våldsamma och våldspropagerande hinduistiska ungdomskåren Hindu Yuva Vahini och masskonvertera kristna till hinduismen genom en omfattande ”reningskampanj”, bland annat fällt yttranden som ”Om en hinduisk flicka gifter sig med en muslimsk man ska vi ta 100 muslimska flickor tillbaka” och ”Om en muslimsk man dödar en hindu ska vi döda 100 muslimska män”.
Med sina över 200 miljoner invånare är Uttar Pradesh världens folkrikaste administrativa enhet som inte är en egen stat, så följderna av den politiska utvecklingen där är långt ifrån marginella. Delstatens muslimska minoritet, som omfattar cirka en femtedel av invånarna och redan på många sätt är en utsatt grupp, kan knappast klandras för den oro de nu känner.
Delstatens muslimska minoritet, som omfattar cirka en femtedel av invånarna och redan på många sätt är en utsatt grupp, kan knappast klandras för den oro de nu känner.
Trots Indiens väldiga befolkningsstorlek – det bor 1,3 miljarder människor i landet, tre gånger fler än i hela arabvärlden – och trots att det parti, BJP, som släppt fram Yogi Adityanath till makten i Uttar Pradesh numera är Indiens största och dominerar den indiska centralregeringen, talas det i väst väldigt lite om den religiöst färgade indiska högerväckelsen. Jämfört med den uppmärksamhet dess idémässiga ärkefiende, militant islamism, röner på våra breddgrader är det som en västanfläkt.
Ändå är de radikala delarna av hindutvarörelsen, det namn den politiska hindunationalismen går under, på många sätt en spegelbild av den jihadistiska islamismen. Precis som inom denna anses roten till samhällets problem vara en social förflackning till följd av en utifrån kommande sekulär modernitet. Precis som hos denna framställs religionen, i dess förment traditionella tappning, som formeln för det rättfärdiga levernet och den enande kraften för samhället. Och precis som militant islamism hämtar hindutvaradikalerna, på ett paradoxalt sätt som också påminner om den europeiska radikalhögerväckelsen, sitt folkliga stöd såväl bland välbärgade grupper som fruktar att mista sina traditionella privilegier som bland fattiga som ser en chans till upprättelse och samhällelig inkludering i slagorden om stolthet, ordning och kollektiv styrka.
Det är på sistnämnda punkt det är relevant att göra jämförelser med fascismen, och där fascism-ordet står för något mer specifikt än bara en allmänt vålds- och auktoritetsbejakande åskådning. Det totala underkännandet av klassdimensionen i politiken, och parollerna om att enas över samhällsgränserna för att lägga grunden till en social pånyttfödelse, är vad som fått vissa att dra paralleller mellan reaktionär islamism och traditionell europeisk fascism.
Den radikala hindunationalismen lånar sig dock ännu lite bättre till liknelsen med den klassiska fascismen. Till skillnad från politisk islam är det hos den nämligen inte bara religionens heliga gemenskap och rike, oberoende av invånarnas nationella härkomst, som ska återfödas, utan den religiösa nationen i rent etnisk bemärkelse. Hinduns heliga hemland är Indien, och Indiens sanna identitet är den traditionellt hinduistiska. Alla religioner som härrör från Indien – buddhism, sikhism, jainism – borde egentligen uppgå i hinduismen, och alla övriga religiösa gemenskaper och folk är att betrakta som illegitima inkräktare.
Precis som hos traditionell fascism hämtas stöd ur identitära myter, såsom faktoiden att den indoeuropeiska språkfamiljen skulle vara av indoariskt ursprung och härstamma från den indiska subkontinenten.
Precis som hos traditionell fascism hämtas stöd ur identitära myter, såsom faktoiden att den indoeuropeiska språkfamiljen skulle vara av indoariskt ursprung.
Med tanke på såväl de spända sociala förhållandena inom Indien som relationerna mellan Indien och det muslimska, och starkt instabila, Pakistan finns det all anledning att rikta sökljuset mot den reaktionära hindunationalismen, lära sig mer om vad den egentligen står för och ta den på det politiska allvar den i dag tyvärr förtjänar.
Men framför riktar den indiska utvecklingen, i likhet med den radikalnationalistiska resning som pågår på många andra håll i världen, en stark maning att verka för en annan, och mer legitim återfödelse: återfödelsen av en kämpande arbetar- och vänsterrörelse. Varje fientlig splittring av världens fattiga utifrån etnoreligiösa skiljelinjer, varje effektiv maning till samling under en karismatisk, renhetspredikande auktoritet, varje framgångsrikt försök att blanda bort korten när det gäller de ekonomiska och fördelningsmässiga missförhållandena, är ett misslyckande för den verkliga kampen för social rättvisa.