Vips så skriver före detta vänstersympatisörer på högerradikala sidor och pratar om att vänstern är vek, feg, dålig och saknar visioner. Rätt som det är så är de forna vänstermännen spelpjäser för högerradikala krafter och blir nyttiga idioter i dessas legitimeringsprocess från obehagliga nazister till rumsrena sanningssägare. En process som pågått i ett tjugotal år snart.
Efter flera års självstudier så har jag insett att påfallande många av de som dras till högerradikala kretsar och som har en bakgrund ur vänsterrörelsen framför allt har två saker gemensamt: Dels är det uteslutande män och dels är det medelklassmän. Ofta kan man dessutom spåra övergången från klasskamp och internationell solidaritet till klassamarbete, nationen och bevarandet av det gamla.
Det kan börja med att man snöar in på skattesmitandet från snåla företagare som flyttar pengar som annars hade gått till vård och omsorg. Detta kan sedan glida över i att man börjar prata om skattesmitarna som ”landsförrädare” eftersom de sviker det gemensamma intresset – välfärden – till förmån för att behålla hela kakan för sig själv.
Nyttiga idioter. Men till vilken nytta?
Därefter kan de här personerna börja dela artiklar med den typen av retorik i diverse grumliga miljöer på internet. Sedan begriper jag inte i detalj hur det förflyttas, det måste jag säga, men vips så skriver de på högerradikala sidor och pratar om att vänstern är vek, feg, dålig och saknar visioner – och framför allt vågar den inte prata om problemen på riktigt!
Rätt som det är så är de forna vänstermännen spelpjäser för högerradikala krafter och blir nyttiga idioter i dessas legitimeringsprocess från obehagliga nazister till rumsrena sanningssägare. En process som pågått i ett tjugotal år snart.
Ja, det var ju det. Nyttiga idioter. Men till vilken nytta? Och varför kommer de undan så lätt med det?
De här vänstermännen som börjar flirta med fascismen är väldigt ofta karismatiska och självmedvetna. Att behöva se sig som en del i ett kollektiv torde därför vara fruktansvärt jobbigt när man är en sån gigant som behöver allt strålkastarljus som går att få.
Är det inte bättre då att få lyftas fram som en spännande antihjälte, en underdog som gör sig obekväm i de ”finare” kretsarna där ens ord är som sylvassa knivhugg i bröstet på etablissemanget?
Det har att göra med att man ser ideologin som ett par glasögon att se världen igenom, snarare än som en dyr tröja man vill visa upp sig i.
Är det bara ett bisarrt behov av att få stå i centrum eller ligger det en ideologisk förvirring bakom, som så ofta är fallet när man bygger sin ideologiska uppfattning utifrån en massa teser och gamla böcker, i stället för sin egen verklighet och slutsatser man själv drar ifrån den?
Det finns ju de som vandrar hela livet i socialismens fotspår och som, hur tiderna än förändras, aldrig viker en tum från sin övertygelse. Jag skulle påstå att det har att göra med att man ser ideologin som ett par glasögon att se världen igenom, snarare än som en dyr tröja man vill visa upp sig i. För en dyr tröja kan du ju göra dig av med för en annan tröja, men ett par glasögon behöver du ju för att kunna se världen.
Sist, men inte minst, så undrar jag varför det så ofta ses mellan fingrarna på sådant här beteende. Det är ju svikare det rör sig om. Ofta bygger dessa människor sin ideologiska kritik på att vänstern är skit, arbetarrörelsen är korrupt och arbetarklassen lurad. Må så vara, jag skriver ju under på det. Men jag skriver det hellre för att påverka min egen rörelse, än att skriva det i fiendens medier för att… ja, varför?
