Del 5: Den nya svenska modellen

När högerpolitiker pratar om dagens Sverige – i synnerhet sedan en rödgrön regering tog makten i valet 2014 – låter det ofta som att ingenting har förändrats sedan 80-talet. Vi lever i ett socialistiskt land där de flesta samhällsproblem beror på att den fria marknaden belagts med bojor i form av regleringar, tvång och förbud. Och ur ett internationellt perspektiv står Sverige naturligtvis fortfarande ut som ett land med höga skatter och stark välfärd. Samtidigt kan ingen blunda för de långtgående förändringar som faktisk ägt rum.

Bara sedan millennieskiftet har skattekvoten minskat från nästan 50 procent av BNP till knappt 43 procent. Sänkningen motsvarar ungefär den offentliga sektorns samlade utgifter för vård eller utbildning. Samtidigt har den offentliga välfärden förändrats i grunden genom introduktionen av valfrihetssystem och skattefinansierade privata alternativ, inte minst inom vård och skola.

Pensionssystemet har reformerats på ett sätt som i praktiken lägger en stor del av ansvaret för den framtida pensionen på individen. Medan de som gick i pension runt år 2005 hade en genomsnittlig pension motsvarande ungefär 65 procent av slutlönen fick de som gick i pension tio år senare bara 55 procent. Och de som föddes 1990 beräknas i genomsnitt få en pension motsvarande drygt 50 procent av slutlönen när de en dag går i pension. [131] Den som vill ha en hygglig pension i framtiden bör alltså ha ett eget privat pensionssparande, något som länge också uppmuntrades genom skatteavdrag.

På ett område har systemskiftet gått betydligt längre än på de flesta andra. Det gäller bostadsförsörjningen.

Den ekonomiska ojämlikheten har ökat dramatiskt, både genom förändringar i skattesystemet och större löneklyftor. Inom industrin har gapet mellan arbetare och tjänstemän återgått till samma nivå som på 1930-talet. [132] Samtidigt har sänkta skatter på kapital, avskaffad arvs- och förmögenhetsskatt och sänkt fastighetsskatt ökat klyftorna mellan de rikaste och resten.

Men på ett område har systemskiftet gått betydligt längre än på de flesta andra. Det gäller bostadsförsörjningen. Hur vi bor – eller inte bor – har påverkats både genom direkta förändringar av bostadspolitiken och indirekt genom att andra sociala och politiska förändringar får konsekvenser för bostadsmarknaden.

Växande klyftor bidrar i sig till ökad segregation och växande skillnader i boendestandard mellan olika samhällsgrupper – men effekten förstärks av en politik som gett marknadskrafterna ett större spelrum.

 

Bostadspolitikens död

Från åtminstone 1940-talet och fram till 1980-talet präglades den svenska bostadspolitiken av starka inslag av central planering och statlig finansiering. Ett högt bostadsbyggande var ett centralt politiskt och socialt mål och ett konjunkturpolitiskt verktyg.

Kommunerna ålades att regelbundet kartlägga behov och planera bostadsbyggandet på lång sikt medan staten bidrog till finansieringen genom förmånliga lån. Genom att kontrollera finansieringen respektive tilldelningen av mark och byggrätter kunde staten och kommunerna i stor utsträckning påverka hur, vad och för vem det byggdes. En industrialisering av byggandet uppmuntrades för att pressa kostnaderna och krav ställdes på en lägsta standard. Men även den byggherre som ville bygga alltför exklusivt straffades med minskade subventioner, vilket ibland även drabbade de kooperativa bostadsrörelserna som riktade sig till relativt välbeställda hyresgäster och ville bygga med en högre standard.

Det är lätt att förstå varför borgerliga politiker och företrädare för näringslivet länge såg den svenska bostadspolitiken som en form av ”planhushållning”. Samtidigt accepterade de den i praktiken och förespråkade ofta ännu ambitiösare mål för bostadsbyggandet än vad socialdemokratin gjorde. En orsak till det var förstås att det hade varit föga populärt att avskaffa en politik som gav tydliga resultat, både i form av minskad bostadsbrist och höjd standard. Men bostadspolitiken kan också ses som en del av den stora kompromiss som slöts mellan arbetarrörelsen och näringslivet på 30-talet.

Som Thord Strömberg påpekat var det höga bostadsbyggandet resultatet av ”ett synnerligen effektivt samarbete mellan den socialdemokratiskt dominerade staten, en stark och centraliserad fackföreningsrörelse och en välorganiserad privat industri dominerad av ett fåtal stora kapitalägare”. [133] God tillgång på billiga hyresrätter var något positivt även för företagen, eftersom det gör arbetskraften mer rörlig och håller nere lönekostnader. På samma sätt som näringslivet accepterade höga löner och skatter i utbyte mot arbetsfred så accepterades statliga ingrepp på bostadsmarknaden i utbyte mot att det offentliga såg till att det fanns bostäder tillgängliga till rimliga priser på de platser där industrin ansåg att det var lönsamt att expandera.

Under 70- och 80-talen hade det omfattande byggandet skapat ett överskott av bostäder på flera håll i landet.

Efterkrigstidens kortlivade borgerliga regeringar gjorde relativt små förändringar av bostadspolitiken. Bland annat infördes i början av 80-talet den så kallade ombildningslagen, som gjorde det möjligt att ombilda hyreslägenheter till bostadsrätter – vilket fick stora konsekvenser först långt senare. Det verkliga systemskiftet ägde rum under regeringen Bildt i början av 90-talet.

Under 70- och 80-talen hade det omfattande byggandet skapat ett överskott av bostäder på flera håll i landet. Många miljonprogramsområden föll snabbt i vanrykte. Men det berodde inte bara på social segregering och enformig arkitektur.

Hög inflation som gjorde det väldigt fördelaktigt att bo i villa eller radhus – allt fler husägare fick under 70-talet i praktiken ”betalt för att bo” – bidrog också till att områden dominerade av storskaliga hyreshus tappade i status. 1970 byggdes det dubbelt så många lägenheter som småhus. Inom tio år var förhållandet det omvända. [134] De stora fyrkantiga hyreshusen med rymliga lägenheter som nyss ansetts så moderna var ute. Det mysiga men minst lika konformistiska och fantasilösa radhusområdet var inne.

Att industrins expansion tappat fart bidrog också till att behovet av nya bostäder minskade. Tillsammans med växande kostnader för de statliga subventionerna när inflationen tog fart på 80-talet banade det väg för ett systemskifte när en borgerlig regering tog makten efter valet 1991. Den nya regeringens första åtgärd var att avskaffa bostadsdepartementet – symbolen för den centraliserade bostadspolitiken. Samtidigt tillsatte man en utredning med uppdrag att ”avreglera bostadsmarknaden”.

Byggandet skulle i fortsättningen ske på marknadsmässiga villkor. De statliga bostadssubventionerna hade i slutet av 90-talet halverats jämfört med 80-talet, då de uppgick till nästan 4 procent av BNP. [135]

Den nytillträdda borgerliga regeringen Bildts första åtgärd 1991 var att avskaffa bostadsdepartementet – symbolen för den centraliserade bostadspolitiken.
Den nytillträdda borgerliga regeringen Bildts första åtgärd 1991 var att avskaffa bostadsdepartementet – symbolen för den centraliserade bostadspolitiken. Foto: Jack Mikrut/TT

Statsvetaren Anders Lindbom menar att systemskiftet i bostadspolitiken kunde genomföras för att frågorna var svåra att förstå, samtidigt som effekterna inte kunde observeras direkt. Det är svårare att mobilisera en opinion mot minskade subventioner till bostadsbyggandet, vars verkliga effekter blir kännbara först på sikt, än mot till exempel en minskning av arbetslöshetsersättningen. [136]

När Socialdemokraterna sedan återvände till makten efter valet 1994 låg fokus länge på att sanera statsfinanserna efter finanskrisen. Det var knappast prioriterat eller ens politiskt möjligt att återställa den statliga bostadsfinansieringen samtidigt som andra delar av välfärden skars ned. Följden blev ett lågt byggande under lång tid och en nedmontering av kapaciteten inom byggsektorn. Under bottenåret 1998 byggdes bara 11 000 lägenheter, det lägsta antalet under hela efterkrigstiden. Tillsammans med förändringar av det finansiella systemet var grunden lagd till många av de problem som vi lever med idag.

 

Ägarsamhället

När George W. Bush inledde sin kampanj för att bli omvald som USA:s president hösten 2004 var ett bärande tema i hans valkampanj skapandet av ett ownership society, eller ”ägarsamhälle”. [137] Enligt Bush skulle USA bli ”ett starkare land varje gång en familj flyttar in i ett hem de själva äger”. I ett tal på det republikanska partiets kongress i september lovade han därför att sju miljoner billiga bostäder skulle byggas under de kommande tio åren, så att ”fler amerikanska familjer ska kunna öppna dörren och säga: välkommen till mitt hem”.

En positiv bieffekt av ett ökat ägande var att bostadsägare i högre utsträckning förväntades rösta republikanskt. Men det fanns ett problem. Efter årtionden av stagnerande löner och urholkad anställningstrygghet var ett eget hus ännu en avlägsen dröm för många arbetande amerikaner. Lösningen blev en rad ekonomiska initiativ som skulle underlätta för fler att leva den amerikanska drömmen på lånade pengar. Till exempel blev det möjligt att ta bostadslån utan handpenning och utan amorteringar de två första åren.

Att ett ökat ägande var ett uttalat politiskt mål var antagligen en av flera anledningar till att politikerna inte reagerade på bankernas vilda utlåning till hushåll med dålig kreditvärdighet. Att andelen familjer som ägde sitt hem ökade från 64 till 69 procent fram till finanskrisen listas fortfarande som en ”framgång” på Bush-administrationens hemsida [138], trots att andelen bostadsägare sedan finanskrisen har fallit till 62,9 procent – den lägsta noteringen sedan 1965. [139]

Med tanke på det amerikanska ägarsamhällets dramatiska uppgång och fall är det intressant att notera vissa likheter med utvecklingen i Sverige. Sedan 90-talet har andelen svenska hushåll som äger sin bostad ökat från ungefär 59 till 64 procent [140], alltså en lika stor uppgång som i USA under samma tid. Även i Sverige är det ökande ägandet ett resultat av en medveten och ideologiskt motiverad politik.

Officiellt var målet med 90-talets systemskifte att skapa ”större neutralitet mellan upplåtelseformerna”. I praktiken var budskapet att bostäder ska ägas, inte hyras. En följd av reformerna var att andelen nybyggda hyresrätter sjönk från ungefär 50 procent i början av 90-talet till 28 procent tio år senare. En stor majoritet av de hyresrätter som byggdes var dessutom specialbostäder öronmärkta för till exempel studenter och äldre. [141]

När efterfrågan på bostäder på nytt började växa under slutet av 90-talet var det framför allt byggandet av ägda bostäder som ökade.
När efterfrågan på bostäder på nytt började växa under slutet av 90-talet var det framför allt byggandet av ägda bostäder som ökade. Foto: Hasse Holmberg/TT

När efterfrågan på bostäder på nytt började växa under slutet av 90-talet var det framför allt byggandet av ägda bostäder – villor och bostadsrätter – som ökade. Den växande marknaden för bostadsrätter och de stigande priserna lade grunden till nästa steg på vägen mot det svenska ägarsamhället: 2000-talets stora våg av ombildningar av hyresrätter till bostadsrätter. Bara mellan år 2000 och 2010 ombildades 160 000 lägenheter i hela landet.

Resultatet är slående: sedan början av 90-talet har antalet hyresrätter nästan inte ökat alls, samtidigt som 400 000 nya bostadsrätter tillkommit. [142] I hela landet utgör bostadsrätterna 40 procent av alla lägenheter, och i allt fler kommuner dominerar de stort. Under de senaste årens byggboom har bostadsrätten fortsatt att dominera. År 2016 var nästan varannan påbörjad bostad en bostadsrätt medan ungefär 3 av 10 var en hyresrätt. [143]

Bostadsrätter har funnits länge i Sverige, men det är först sedan 90-talet som en större marknad har växt fram. Därmed har bostadsrätten också för första gången blivit ett potentiellt spekulationsobjekt. Den borgerliga regeringen som satt vid makten 2006 till 2014 genomförde också flera reformer som uppmuntrade köp av lägenheter som rena investeringsobjekt. Inte minst har det blivit lättare att hyra ut bostadsrätter och ta en mer ”marknadsanpassad” hyra, samtidigt som regeringen introducerade så kallade ägarlägenheter som kan hyras ut helt fritt.

Det finns flera skäl att tro att bostadsrättsmarknaden kommer att stå i fokus vid ett framtida prisras på bostäder. Inte minst för att priserna på bostadsrätter har ökat mer än småhuspriserna på de flesta håll i landet. Men också för att bostadsrätter dominerar nyproduktionen av bostäder. För de flesta resurssvaga hushåll som försöker ta sig in på bostadsmarknaden är en bostadsrätt – snarare än en hyresrätt eller ett hus – också det mest tillgängliga alternativet idag, åtminstone i städerna. Det är troligen i landets bostadsrätter snarare än i villaområden som flest hushåll med små ekonomiska marginaler finns idag.

 

En tickande bomb

Ytterligare en anledning till att granska bostadsrättsmarknaden närmare är att bostadsrättsföreningarnas konstruktion skapar speciella intressekonflikter som kan få stora konsekvenser i framtiden. Forskare har de senaste åren varnat för att bostadsrättsföreningar systematiskt avsätter för lite pengar till framtida underhåll. I november 2016 presenterades en analys av Swedbank som visar att bara 15 procent av över 1 000 studerade bostadsrättsföreningar avsätter tillräckligt med pengar för att täcka väntade framtida behov. En lägenhet på 75 kvadratmeter skulle i snitt behöva höja avgiften med 300–600 kronor för att täcka sparbehovet. Men nästan en femtedel skulle behöva höja avgiften med 900–1 200 kronor. [144]

Herman Donner och Fredrik Kopsch, forskare vid KTH respektive Lunds universitet, beskriver bostadsrättsföreningarnas skulder och framtida underhållsbehov som en ”tickande bomb”. [145] Deras studier visar att problemet är extra stort i nyligen ombildade föreningar. Anledningen är att avgifterna pressats ned med glädjekalkyler i samband med ombildningen, för att övertyga de två tredjedelar av de boende som krävs. De flesta föreningar tvingas höja avgifterna inom några år efter ombildningen, och det finns exempel där även kvarvarande hyresgäster krävts på kraftigt höjda hyror för att rädda förlusttyngda bostadsrättsföreningars ekonomi. [146]

Alla bostadsrättsföreningar har ett intresse av att sätta låga avgifter för att höja värdet på de boendes lägenheter.

Problematiken är dock inte unik för ombildningar. Alla bostadsrättsföreningar har ett intresse av att sätta låga avgifter för att höja värdet på de boendes lägenheter. Avgiften har nämligen en avgörande betydelse för priset, till skillnad från fastighetens skick och föreningens ekonomi som är betydligt svårare för de flesta köpare att bedöma. Med lägre avgift kan köparna låna mer inom ramen för samma budget för boendet, vilket också påverkar bankernas lånekalkyler. En studie som Svenska Dagbladet för några år sedan lät beställa av lägenheter i Hammarby Sjöstad visade ett tydligt samband mellan kvadratmeterpris och avgiftsnivå. För en lägenhet på 70 kvadratmeter skulle priset sjunka med hela 700 000 om månadsavgiften höjdes från 3 500 kronor i månaden till 4 375 kronor i månaden. [147]

Byggföretagen har minst lika starka incitament att sätta konstlat låga avgifter i nyproducerade föreningar, eftersom de inte kan hållas ansvariga om det saknas pengar till underhåll om tio eller tjugo år. Den som köper en nyproducerad bostadsrätt tvingas i stor utsträckning förlita sig på byggherrens kvalitetsförsäkringar och på preliminära ekonomiska kalkyler som inte är bindande.

Enligt doktoranden Jonas Anund på KTH utgår byggföretagen följaktligen från helt skilda principer när de bygger hyresrätter respektive bostadsrätter. Hyresrätter planeras för att minimera det löpande underhållet, ge fastigheten en lång livslängd och bidra till låg driftkostnad. Bostadsrätter byggs däremot som ”isolerade skokartonger” klädda med det modernaste kaklet och snyggaste bänkskivorna. [148] Projekteringsfasen styrs enligt Anund av ”mäklarstatistik, modeveckan och en och annan möbelmässa” – och marknadsundersökningar om vad som säljer. Priset för de kortsiktiga besluten får sedan betalas av de boende, när husen måste renoveras efter halva tiden jämfört med hyresrätter.

Problematiken förvärras ytterligare av att bostadsrättsföreningarnas skulder sällan tas med i beräkningen vare sig av köpare eller i debatten om hushållens skuldsättning. Totalt uppgår bostadsrättsföreningarnas skulder till cirka 10 procent av Sveriges BNP. I snitt uppgår skulden till drygt 400 000 kronor per lägenhet. [149] Skulderna varierar dock kraftigt mellan olika föreningar. Enligt företaget AllaBrf som samlar nyckeltal från bostadsrättsföreningar runt om i landet är medianskulden i landets föreningar ungefär 5 000 kronor per kvadratmeter, men i nyproduktion är det inte ovanligt att skulden är över det dubbla. I storstäderna finns fall där föreningens skuld uppgår till 40 000 kronor per kvadratmeter. [150]

Eftersom en stor skuldsättning kan leda till framtida avgiftshöjningar om räntorna går upp borde den ha en stor betydelse för priset. En lägenhet med en halv miljon i skuld borde – allt annat lika – kosta en halv miljon mindre än motsvarande lägenhet i en skuldfri förening. I själva verket har dock föreningarnas finansiella ställning relativt liten betydelse när budgivningarna drar igång. En uppenbart misskött förening kanske får banken och köparna att dra öronen åt sig, men i de förenklade boendekalkyler som används i samband med husköp är det bara den aktuella avgiften som tas med i beräkningen.

Finns det fog för att beskriva landets bostadsrättsföreningar som en ”tickande bomb?” Ja, men inte främst på grund av de oväntade avgiftshöjningar som många föreningar tvingas genomföra. De kan visserligen skapa problem för hushåll med mycket små marginaler, men den stora faran ligger snarare i den värdeminskning som höjda avgifter leder till. Om räntorna går upp samtidigt som underhållsbehoven växer kan många bostadsrättsägare få en mycket obehaglig överraskning.

 

Välstånd på kredit

En konsekvens av förändringarna på bostadsmarknaden är att synen på bostaden förändrats i grunden. För många är bostaden idag mer än ett hem. Den är också en investering – ett sparkapital som genererar avkastning och kan realiseras redan idag genom att ta nya lån med bostaden som säkerhet. Och för stora befolkningsgrupper har bostaden faktiskt varit en guldgruva.

De största vinnarna är de som köpte sin bostad när priserna var som lägst på 90-talet. Men de allra flesta som köpt en bostad någon gång under 2000-talet har fått se den öka ordentligt i värde sedan dess. Många har belånat sina bostäder för att genomföra renoveringar, köpa bil, båt eller fritidshus, investera i aktier eller kanske unna sig en dyrare semesterresa.

Andra har helt enkelt konsumerat mer än de skulle ha gjort annars, eftersom sparande känns överflödigt när bostaden ökar i värde år efter år.

Om man lägger ihop de senaste årens skattesänkningar med stigande bostadspriser har stora delar av befolkningen upplevt en välståndsökning som vida överstiger den faktiska ekonomiska tillväxten eller löneutvecklingen. Särskilt under den borgerliga alliansens period vid makten bidrog skattesänkningar till att våra plånböcker blev tjockare, trots att BNP per capita mellan år 2007 och 2014 nästan inte ökade alls till följd av finanskrisen och den långsamma återhämtningen efteråt. Men det är svårt att överskatta den växande bostadsförmögenhetens betydelse för den svenska medelklassens upplevda levnadsstandard och sociala position. Enligt Boverket kan två tredjedelar av ökningen av den privata konsumtionen under 2000-talets första årtionde tillskrivas den så kallade ”förmögenhetseffekten” av stigande bostadspriser, det vill säga att hushållen konsumerar mer för att de känner sig rikare. [151]

Det är svårt att överskatta den växande bostadsförmögenhetens betydelse för den svenska medelklassens upplevda levnadsstandard och sociala position.

Utan den fantastiska utvecklingen på bostadsmarknaden hade en del andra inslag i den nya svenska modellen kanske mött större motstånd. Det ökända orange kuvertets dystra prognoser om den framtida pensionen vägs upp av mäklarhusens glättiga reklambrev som regelbundet berättar om nya rekordpriser i kvarteret. Att barnen aldrig kommer att få en lägenhet via bostadskön vägs upp av möjligheten att belåna den egna bostaden för att köpa dem en egen lägenhet som i sin tur också upplevs som en säker investering.

Om växande klyftor och avregleringar är en sida av den nya svenska modellen, så är den andra sidan en tendens till vad som kan kallas ”privatiserad keynesianism”. [152] Den brittiske ekonomen John Maynard Keynes har gett namn åt idén att staten ska jämna ut konjunkturens svängningar genom att aktivt ingripa i ekonomin. I lågkonjunkturer ska staten låna pengar för att stimulera ekonomin och få fart på sysselsättningen.

Sedan 1970-talet har Keynes idéer trängts undan till förmån för normen om ”sunda statsfinanser”. Men i praktiken har uppgiften att låna pengar för att stimulera ekonomin bara flyttats över från den offentliga till den privata sektorn. Den ytterst plågsamma sanering av statsfinanserna som Socialdemokraterna under ledning av Göran Persson genomförde på 90-talet gick hand i hand med ökade privata skulder, så att den totala skuldbördan i ekonomin bara minskade marginellt fram till början av 2000-talet. [153] Sedan dess har den ökat snabbt, framför allt på grund av hushållens växande skulder.

Majoriteten av alla lån som utfärdas går till köp av bostäder. Men ur ett samhällsekonomiskt perspektiv är det avgörande inte vad låntagaren använder pengarna till, utan var de i slutändan hamnar. Om säljaren gör en vinst efter att ha betalat av sitt eget bostadslån så ökar hushållens köpkraft på exakt samma sätt som om denne tagit ett nytt lån på bostaden för att konsumera.

Det är bara om bostaden är nybyggd eller säljaren i sin tur flyttar till en nybyggd bostad som ett nytt lån bidrar till samhällets bostadsinvesteringar.

Genom att jämföra ökningen av skulderna ett givet år med den totala nyproduktionen av ägda bostäder går det alltså att se hur mycket av bostadslånen som faktiskt går till nya bostäder.

Boverket räknade för några år sedan ut att ungefär en tredjedel av bostadslånen mellan år 2000 och 2009 gick till bostadsinvesteringar. Resten – i snitt cirka 80 miljarder per år – gick till annat, vilket innebar en betydande stimulans till ekonomin. [154] Att hushållens konsumtion blivit allt viktigare som drivkraft för tillväxt är ett utmärkande drag för den nyliberala modellen, enligt den amerikanska ekonomen David M. Kotz. Anledningen är att befolkningens köpkraft urholkats på grund av långsamma löneökningar och växande klyftor, samtidigt som de offentliga investeringarna inte når upp till samma nivåer som under årtiondena efter andra världskriget. [155]

 
Den tyske sociologen Wolfgang Streck beskriver i Köpt tid skuldsamhällets framväxt som en konsekvens av kapitalets revolt mot välfärdsstaten.

I boken Köpt tid – den demokratiska kapitalismens uppskjutna kris beskriver den tyske sociologen Wolfgang Streeck i sin tur skuldsamhällets framväxt som en konsekvens av kapitalets revolt mot välfärdsstaten. Under press från såväl höjda skatter som höga löneanspråk svarade kapitalet med investeringsstrejker och kapitalflykt. Välfärdens fortsatta expansion blev allt svårare att finansiera, samtidigt som växande arbetslöshet ledde till växande kostnader för de sociala trygghetssystemen.

Svaret på krisen blev nyliberalismen – en produkt både av ideologiska kampanjer från näringslivet och de politiska makthavarnas försök att överbrygga klyftan mellan befolkningens förväntningar på expanderande välfärd och kapitalets motstånd mot långtgående omfördelning.

Till en början skedde det genom expansiv penningpolitik och inflation, som enligt Streeck skapade en ”monetär illusion av tillväxt”, senare genom växande budgetunderskott och skuldsättning. Ett utmärkande drag för den nyliberala eran har varit ofinansierade skattesänkningar, som i strid mot alla empiriska bevis påstås löna sig genom högre tillväxt. I själva verket genererar de växande underskott som i sin tur leder till krav på nedskärningar. De rikaste har varit dubbla vinnare eftersom de både fått mer i plånboken och en säker placering i form av utlåning till staten. För kapitalstarka grupper är det bättre om statens utgifter finansieras med räntebärande lån snarare än genom skatter, åtminstone så länge det inte råder några tvivel om statens förmåga att betala tillbaka.

I land efter land drev man igenom nedskärningar av välfärden som tidigare varit politiskt omöjliga.

Just sådana tvivel ledde till den nyliberala strukturomvandlingens nästa fas: konsolideringsfasen. I land efter land drev man igenom nedskärningar av välfärden som tidigare varit politiskt omöjliga under hotet om en statsfinansiell kris och moraliska förmaningar om att inte ”vältra kostnaderna på framtida generationer”. Genom ökad flexibilitet på arbetsmarknaden och strikta inflationsmål skulle löneökningarna hållas nere. Åtstramningens hämmande effekter på tillväxt och konsumtion motverkades delvis genom att den privata skuldsättningen ökade.

Konsumtionens betydelse för tillväxten är en del av förklaringen till att politikerna inte vågat eller velat genomföra några verkliga åtgärder mot den växande skuldsättningen. I själva verket har man aktivt drivit på utvecklingen. När den statliga banken SBAB år 2005 var först ut med att införa bottelån på 95 procent av köpeskillingen höjde Finansinspektionen på ögonbrynen, men beskedet välkomnades av den dåvarande socialdemokratiska näringsministern Thomas Östros, som beskrev SBAB som en ”verklig prispressare”. [156]

Året därpå utlovade samhällsbyggnadsminister Mona Sahlin en statlig lånegaranti som skulle hjälpa unga att få bostadslån. [157] År 2007 infördes också så kallade förvärvsgarantier, där staten kan gå in och garantera räntebetalningarna för låntagare som har ”långsiktig betalningsförmåga” men som inte får låna pengar på grund av ”enskilda riskfaktorer” som små besparingar eller osäkra anställningsförhållanden. ”Genom förvärvsgarantierna får förstagångsköpare som exempelvis unga vuxna och hyresgäster som vill ombilda till bostadsrätt bättre förutsättningar att skaffa sig en ägd bostad”, skrev finansdepartementet i en promemoria. [158] Bankerna höll dock inte med om att deras kreditbedömningar var för stränga, och Boverket konstaterade i en utvärdering tre år senare att förvärvsgarantierna inte hade haft någon som helst effekt.

Svenska politiker är naturligtvis väl medvetna om att de senaste årens höga svenska tillväxt till stora delar drivits fram av låga räntor, växande skuldsättning och snabbt ökande bostadsförmögenheter. Medan det övriga näringslivets investeringar ökade mycket långsamt under 2014 och 2015, så ökade bostadsinvesteringarna och den privata konsumtionen kraftigt. [159] Att hushållens skuldsättning är bra för tillväxten är också som vi sett ett uttalat argument bland dem som vill tona ner riskerna med utvecklingen. Konsultfirman Evidens beskriver till exempel åtgärder mot skuldsättningen som ”tveksam konjunkturpolitik när tillväxten … är beroende av hushållens konsumtion och bostadsinvesteringar.” [160]

Sådana argument biter på politiker som i stor utsträckning bedöms utifrån hur hög tillväxt de lyckas ”skapa”, oavsett hur hållbar den är på sikt. Till skillnad från underskott i statsbudgeten är politikerna inte heller direkt ansvariga för hushållens skulder, utan kan lägga över en stor del av ansvaret på den oberoende Riksbanken eller privata banker. Att miljontals svenskar de senaste åren blivit rejält mycket rikare – åtminstone på pappret – utan att behöva lyfta ett finger gör det också lätt att avfärda kritiska röster som alarmister.

 

Kasinolandet

Dagens bostadskris är ett resultat av ett 20 år långt marknadsliberalt experiment. Det stora systemskifte som ägde rum på den svenska bostadsmarknaden under 90-talet var inte enbart en konsekvens av indragna statliga subventioner och den aktiva bostadspolitikens död. En lika avgörande förutsättning var 80-talets snabba avreglering av kreditmarknaden och den fortsatta avregleringen och internationaliseringen av det finansiella systemet. De som idag förespråkar mer avregleringar och en friare marknad som lösning på problemen på bostadsmarknaden bortser helt från att det är just den sortens politik som fört oss dit vi är idag. De bortser också från över hundra år av lärdomar.

Historiskt sett har bostadsbyggandet präglats av kraftiga svängningar när marknaden fått råda. När konjunkturen är sämre byggs ytterst lite. När efterfrågan och lönsamheten ökar tar byggandet fart. I värsta fall övergår boomen i en bubbla.

När kraschen kommer faller byggandet till ett minimum, och så småningom övergår överskottet på nytt i brist. Eftersom många byggföretag gått i konkurs och kapacitet tar tid att bygga upp så dröjer det innan byggandet kommer igång igen. Under tiden hinner bostadsbristen förvärras. I framtiden kan vi därför förvänta oss allt tätare kriser. Sverige upplevde en stor fastighetsbubbla i början av 90-talet, och befinner sig i dag mitt i en ny. I grannlandet Danmark varnar storbankernas ekonomer nu för en ny bostadsbubbla, bara tio år efter att den senaste sprack. [161] Bostadsmarknadens berg-och-dalbana orsakar inte bara finansiella kriser, utan leder också till en godtycklig omfördelning av välstånd. Vissa blir rika på att bo medan andra riskerar att bli utblottade och skuldsatta för livet. Men generellt är det de som redan har som har mest att vinna, medan de med små tillgångar och obefintliga marginaler har mest att förlora.

Det är som ett kasino, inte i betydelsen att slumpen styr utan i betydelsen att spelet är riggat. Samtidigt blir bostadsmarknaden allt mer segregerad när storleken på plånboken blir mer och mer avgörande för boendets standard.

Idag står det globala kapitalet för finansieringen, medan medborgarna själva står för risken.

Att bygga bostäder är en väldigt stor investering, både för det enskilda hushållet och företag och för samhället som helhet. Varje seriös debatt om bostadspolitiken måste därmed också handla om finansieringen. En bostadsförsörjning på marknadens villkor förutsätter att någon annan än staten både står för de finansiella musklerna och tar på sig riskerna. Idag står det globala kapitalet för finansieringen, medan medborgarna själva står för risken.

Finansinspektionens tidigare chef Martin Andersson har uppskattat att det skulle kosta ungefär 750 miljarder att bygga 250 000 lägenheter. [162] Att bygga de 700 000 bostäder som behövs fram till 2025 skulle om den beräkningen håller kosta över 2 000 miljarder. Eftersom merparten av de bostäder som byggs är ägda bostäder innebär det att hushållens skulder måste öka med ungefär 50 procent på mindre än tio år. Men i praktiken är det knappast troligt att skuldberget kan fortsätta att växa i den takten någon längre tid.

Utvecklingen kan i viss mån motverkas genom att byggkostnaderna pressas, till exempel genom skärpta konkurrensregler eller genom att offentligt ägda byggbolag bildas med målet att bygga billigare. Men om hushållens skuldsättning ska bromsas samtidigt som vi bygger de bostäder som behövs finns det bara en lösning: någon annan måste stå för finansieringen. Det innebär att marknadskrafternas logik måste brytas och den nyliberala modellen överges till förmån för en som tar större hänsyn till människors och samhällets behov.

 

Noter:

131. Lena Lundkvist och Ole Settergren, ”Pensionssystemets kompensationsgrad”, Ekonomisk debatt, nr 5:2004,

132. LO, Lönerapport 2014.

133. Thord Strömberg, ”Bostadspolitik – en historisk parentes”, s 22, i Anders Lindbom (red), Den nya bostadspolitiken, Borea Bokförlag, 2011.

134. Thord Strömberg, ”Bostadspolitik – en historisk parentes”, s. 41.

135. Inklusive bostadsbidrag, ränteavdrag och byggsubventioner.

136. Anders Lindbom, ”Bostadspolitiskt systemskifte”, i Anders Lindbom (red), Den nya bostadspolitiken.

137. ”Bush vill flytta blicken från krig mot ägande”, Sydsvenskan, 17 oktober 2004.

138. https://georgewbush-whitehouse.archives.gov/infocus/achievement/chap7.html

139. ”Homeownership Rate in the U.S. Drops to Lowest Since 1965”, Bloomberg News, 28 juli 2016.

140. Drivkrafter bakom hushållens skuldsättning, promemoria från Riksbanken, Finansinspektionen och Riksgälden, 2015.

141. Hans Lind, Bostadsbyggandets hinderbana, Ds 2003:6, s. 26.

142. SCB, Bostadsbestånd efter hustyp och upplåtelseform (omräknad) 1990–2012.

143. ”Hyresrätten tappar mark trots byggboom”, Hem & Hyra, 18 november 2016.

144. Swedbank, ”Bostadsrättsinnehavare riskerar kraftigt höjda månadsavgifter”, Aktuell analys, 17 november 2016.

145. ”Ombildad förening kan bli tickande skuldfälla”, SvD Näringsliv, 12 december 2016.

146. ”Bostadsrättsförening vill chockhöja hyran för att rädda ekonomin”, Hem & Hyra, 19 maj 2014.

147. ”Hög avgift sänker värdet på bostadsrätten”, SvD Näringsliv, 19 november 2015.

148. ”Doktorand: Borätter byggs som isolerade skokartonger”, Ny teknik, 13 november 2013.

149. Skulderna varierar mycket stort mellan olika föreningar, men enligt en sammanställning som företaget allabrf.se gjort ligger medianvärdet för föreningslånen i dag på 5 000 kronor per kvadratmeter. För en trea på 70 kvadrat blir det en skuld på 350 000, vilket ligger ganska nära snittet.

150. ”Bostadsrättsföreningars dolda skulder ”en tickande bomb””, SvD Näringsliv, 14 oktober 2014.

151. Boverket, En bostadsbubbla kostar, Marknadsrapport februari 2010.

152. Elmbrant, Dansen kring guldkalven, s. 57.

153. McKinsey Global Institute, Debt and (not much) deleveraging, s. 24–25.

154. Boverket, En bostadsbubbla kostar.

155. David M Kotz, The Rise and Fall och Neoliberal Capitalism.

156. ”SBAB slopar topplånet – bottenlån upp till 95 procent”, Göteborgs-Posten, 15 april 2005.

157. ”Stöd ska hjälpa unga till bostad”, Sydsvenskan, 9 september 2005.

158. Finansdepartementet, Statliga kreditgarantier för att underlätta etablering i bostadsrätter och egnahem för förstagångsköpare, Fi2007/4536/BO.

159. KI, Konjunkturläget augusti 2016.

160. Evidens, Den bedrägliga skuldkvoten, s. 35

161. ”Denmark Faces ‘Out of Control’ Housing Market”, Bloomberg News, 22 juli 2016.

162. Martin Andersson, ”Finansinspektionen och makrotillsynen”, Finansinspektionen 2015.

Publicerad
1 day sedan
Tidigare nationella säkerhetsrådgivaren Henrik Landerholm kan ha ett nytt arbete i sikte. Foto: Björn Larsson Rosvall / TT, Christine Olsson / TT. Montage: Arbetaren

Landerholm ny vd för kritiserat hamnbolag


Den före detta nationella säkerhetsrådgivaren Henrik Landerholm, som nyligen fick avgå från sin befattning efter en rad skandaler, kan snart bli ny vd för hamnjätten Gothenburg Roro Terminal. Detta i ett försök från företagets sida att höja anseendet efter skandalen med uppsägningen av fackbasen Erik Helgeson.

Henrik Landerholm, som nyligen fick avgå från sin befattning som nationell säkerhetsrådgivare efter en rad skandaler, kan snart kanske se fram emot ett nytt högprofilerat jobb: Han föreslås bli ny vd för hamnjätten Gothenburg Roro Terminal, som nu vill höja sitt anseende efter skandalen med uppsägningen av fackbasen Erik Helgeson.

Hamnföretaget Gothenburg Roro Terminal har varit i starkt blåsväder på senaste tiden efter att ha sagt upp hamnarbetaren Erik Helgeson, vice ordförande för Hamnarbetarförbundet, från företaget. Som skäl angav de illojalitet, samt att Helgeson skulle ha brutit mot säkerhetsskyddslagen. I bakgrunden ligger turerna som uppstod i samband med Hamnarbetarförbundets varsel av blockad mot krigsmateriel till och från Israel.

Gothenburg Roro Terminal har mötts av stark kritik på grund av uppsägningen, men också för att de i de fackliga förhandlingarna inte kunnat visa på vilket sätt Helgeson som anställd brutit mot säkerhetsskyddslagen. Det har lett till en förtroendekris i opinionen som företaget nu hoppas kunna råda bot på.

– Rekryteringen av Landerholm är inte helt i hamn ännu, men vi ser det som ett väldigt lyft för företaget att den verkar kunna bli verklighet, att vi nu tycks kunna lägga till honom och docka in hans kompetens i bolaget, säger Primo Aprilo, presstalesperson för Gothenburg Roro Terminal. Han fortsätter:

– Vi menar att vi äntligen kan få en chans att visa att vi hanterar de nationella säkerhetsfrågorna med det allvar de förtjänar.

Nytt uppdrag som motsvarar kvalifikationerna

Henrik Landerholm fick efter att ha fått sparken från uppdraget som nationell säkerhetsrådgivare ett nytt uppdrag på Moderaternas riksdagskansli med att hjälpa en av partiets arbetsgrupper. Men den rollen har beskrivits som en tillfällig reträttpost. Som vd för Gothenburg Roro Terminal skulle Landerholm åter få ett uppdrag som motsvarar hans erfarenheter, menar Aprilo.

– Det är ju ett gyllene tillfälle att en person med den kompetens Landerholm besitter finns tillgänglig på arbetsmarknaden, och vi kan se att hans sätt att sköta de nationella säkerhetsfrågorna ligger väl i linje med den grad av professionalitet som präglar vårt företag.

Källor på Gothenburg Roro Terminal som Arbetaren varit i kontakt med kan dock berätta att förslaget att låta Henrik Landerholm bli bolagets nye vd inte kommer som en överraskning. De senaste veckorna ska Landerholm ha utfört flera uppdrag för företaget på konsultbasis.

Primo Aprilo bekräftar efter viss tvekan uppgifterna:

– Det stämmer i någon mån. Han åtog sig faktiskt som fristående konsult uppdraget att hantera det säkerhetsunderlag som ligger till grund för uppsägningen av Erik Helgeson. Tyvärr ledde olyckliga omständigheter till att alla originalhandlingarna i ärendet gick förlorade i samband med en taxiresa som han gjorde till vårt huvudkontor. Det är faktiskt den yttersta orsaken till att vi hittills inte kunnat presentera ett konkret underlag för uppsägningen av Helgeson.

Publicerad Uppdaterad
6 days sedan
Tingsrätten konstaterar att Kajsa Ekman återfått sin anställning och att ATAB inte har brutit mot semesterlagen. Foto: Johan Nilsson / TT

Tingsrätten avslår i stora delar Kajsa Ekmans yrkande om skadestånd

Stockholms tingsrätt har meddelat dom i målet mellan Kajsa Ekman och Arbetaren Tidnings AB.

Nu har domen efter Kajsa Ekmans nya stämning mot Arbetaren Tidnings AB, ATAB, kommit från tingsrätten. 

Tingsrätten avslår i stort Kajsa Ekmans yrkanden i mål T 19996-23. Hon har yrkat att ATAB ska betala henne skadestånd på sammanlagt 574 456 kronor och ersätta hennes rättegångskostnader. Tingsrätten tilldömer Kajsa Ekman ett skadestånd på 15 000 kronor och att hon får stå för sina egna rättegångskostnader.

Kajsa Ekman anser att ATAB inte efterlevt domen från 2023 där tingsrätten ogiltigförklarade hennes uppsägning. Ekman menar att hon inte återfått anställningen alternativt avstängts från sin tjänst, samt att ATAB brutit mot semesterlagen när ATAB lade ut semester till henne sommaren 2023. Hon valde därför att stämma tidningen igen.

Tingsrätten konstaterar att Kajsa Ekman återfått sin anställning och att ATAB inte har brutit mot semesterlagen. Tingsrätten anser dock att en avstängning skett under en veckas tid och dömer ATAB att betala ett skadestånd på 15 000 kronor. Skadeståndet för avstängningen sätts till 15 000 kronor i stället för Ekmans yrkade på 100 000 kronor eftersom tingsrätten anser att kränkningen varit begränsad. 

Nu har parterna tre veckor på sig att överklaga. Annars gäller domen från och med 18 april 2025.

Tidningen Arbetaren hänvisar till vår ägare SAC för frågor i detta skede. 
[email protected]

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Строитель Иван Семенов из Украины входит в правление профсоюза «Солидарные строители»и рассказывает о трудовых правах на русском языке в собственном канале на YouTube и TikTok. Foto: Volodya Vagner 
Foto: Volodya Vagner, Tomas Oneborg/ TT. Montage: Arbetaren

Ivan Semenov:
Синдром лягушки: что мы упускаем на рынке труда?

Игнорирование постепенного ухудшения ситуации на рынке труда заставляет нас осознавать масштабы проблемы только тогда, когда уже слишком поздно что-либо делать, пишет Иван Семенов и считает, что именно из-за этого рабочие должны принять участие в защите своих прав.

Недавно я прочитал статью в газете Arbetaren о том, как молодежное крыло одного из крупнейших профсоюзов резко раскритиковало соглашение между профсоюзом и работодателями. Конфликт касался повышения заработной платы на 3% для строителей.

С точки зрения молодых активистов это соглашение было тихим компромиссом между профсоюзом и крупными компаниями — предательством интересов работников. На первый взгляд, их аргументы кажутся вполне обоснованными. Во время высокой инфляции в 2023 и 2024 годах повышение заработной платы на всего 3% недостаточно для компенсации реальных потерь покупательной способности. Кроме того, на рабочих местах, где нет коллективных договоров, зарплаты могли оставаться неизменными.

Тем не менее, не следует забывать, что многие строители, особенно те, кто работает в частных компаниях без профсоюзной поддержки, были рады даже такому небольшому повышению зарплаты. Для них это было небольшим, но все же шагом вперед.

Эта ситуация заставила меня задуматься о хорошо известной метафоре, называемой синдромом лягушки. Если бросить лягушку в кипящую воду, она сразу попытается выпрыгнуть. Но если вода будет нагреваться постепенно, лягушка останется в воде, пока не станет слишком поздно.

Эта метафора — не только яркая история, но и точное описание того, как мы воспринимаем постепенные изменения. Когда ухудшения происходят медленно, они часто остаются незамеченными, пока ситуация не достигнет критического уровня.

Постепенные изменения, которые мы игнорируем

Маленькие, но постоянные ухудшения условий труда и жизни легко остаются незамеченными, если смотреть на них с краткосрочной перспективы. Например, наши доходы ежедневно обесцениваются из-за инфляции, но мы, возможно, не замечаем этого, пока не столкнемся с внезапным экономическим кризисом.

Вместо того чтобы сосредотачиваться только на номинальных цифрах, мы должны обращать внимание на более конкретные показатели, такие как:

  • соотношение цены квадратного метра жилья и средней месячной зарплаты,
  • рост арендной платы в сравнении с увеличением заработной платы,
  • стоимость обеда в соотношении с часом работы.
    Эти факторы позволяют более объективно оценить, как меняются наши условия жизни на протяжении длительного времени.

Перспектива на десятилетия

Один из важнейших уроков синдрома лягушки заключается в необходимости анализа долгосрочных тенденций. Вместо того чтобы смотреть только на изменения с года в год, следует рассматривать развитие на протяжении 5, 10 или даже 20 лет. Такая перспектива позволяет увидеть не только небольшие колебания, но и большие изменения, которые формируют реальность для будущих поколений.

Например, индекс цен на недвижимость в Стокгольме увеличился с 100 до 494 с 1990 по 2024 год, что означает рост в 4,94 раза. В то же время, согласно данным из Statistikdatabasen SCB, средняя зарплата строителя в 1990 году составляла 17 056 шведских крон. Если бы средняя зарплата росла пропорционально росту цен на недвижимость, она составила бы 84 257 шведских крон в 2024 году.

Риски и решения

Игнорирование постепенных изменений приводит к тому, что мы осознаем масштаб проблемы только тогда, когда уже слишком поздно что-то изменить. Если мы не будем обращать внимание на уменьшение покупательной способности или ухудшение условий труда, в будущем это может создать огромный разрыв между потребностями работников и возможностями экономики.

Чтобы предотвратить это, важно, чтобы работники продолжали бороться за свои права. Это может начинаться с малого: организовываться на рабочих местах, поднимать местные вопросы и требовать решений.

Коллективное сознание и действия

Синдром лягушки учит нас быть внимательными к деталям и анализировать изменения в более широком контексте. Работники, профсоюзы и общество в целом должны постоянно задаваться вопросом: действительно ли улучшения, которые мы видим, являются реальными, или мы просто привыкаем к постепенному ухудшению ситуации?

Если мы научимся измерять «температуру воды» не только в настоящем, но и будем смотреть на то, как она менялась за десятилетия, у нас будет шанс выпрыгнуть из кипящей воды вовремя и начать действовать.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
I filmen I’m still here skildras Eunice Paivas kamp för sin försvunne make under militärregimen. Foto: Triart film

Diktaturmotstånd i en familj som andra

Den brasilianska regissören Walter Salles film har väckt uppmärksamhet världen över, och inte minst i Brasilien rusar människor till biograferna. I’m still here är en mörk berättelse, men den ger en bild av ett segt motstånd och är en tro på förändring.

Svenskar med lite allmän politisk historiekunskap om latinamerikansk efterkrigstid borde ha hygglig koll på den våldsamma militärkuppen i Chile den 11 september 1973, varifrån omkring 8 000 flyktingar kom till Sverige. Kanske har man någon kunskap om att Argentina levde under en oerhört brutal militärdiktatur 1976–1983, och att många uruguayaner kom som flyktingar till Sverige efter att militären fått allt större inflytande från slutet av 1960-talet och militärjuntan styrde landet skoningslöst fram till 1985.

Finalen av den brasilianska politiska böljegången under 1950–1960-talen, grovt beskrivet mellan en strängt konservativ, polis- och militärstödd höger å ena sidan och försök till reformistisk socialdemokrati å den andra, med starka marxistiska strömningar, är mindre känt. Den vänsterradikale fackföreningsledaren och presidenten João Goulart (Partido Trabalhista Brasileiro) försökte ta tyglarna, genomföra reformer och utöka rösträtten till analfabeter och egendomslösa. Facken ökade sin aktivism och vänstergrupper började beväpna sig.

De nya militärledarna vid flygplatsen Santos Dumont i Rio de Janeiro den April 3, 1964, i väntan på att den nya presidente, Ranieri Mazzilli, ska anlända från från Brasilia. Foto: Joao Gucho/TT

Militärkuppen kom i månadsskiftet mars–april 1964; regeringsbyggnaderna i Brasilia och Rio de Janeiro besattes. Politiker, fackförenings- och bondeledare och vänstersympatisörer arresterades, förhördes under tortyr och försvann. 

Sambamusik och sport

Detta var en tid då svenskar reste till landet och spelade in film, hittade till sambamusiken och kom hem och gav en närmast romantisk bild av fattigdom och prostitution på stranden nedanför favelorna uppe på berget. Och så fotbollsresorna förstås!

Den brasilianska regissören Walter Salles film I’m still here börjar med en kvinna som under en simtur blickar upp mot himlen och ser en helikopter som hovrar över stranden – en oroväckande inledningsbild för den som skaffat sig bilder av hur militären i de olika diktaturerna gjorde sig av med (i bästa fall) neddrogade fångar från hög höjd.

Filmen, som har premiär i Sverige den 21 mars, berättar om medelklassfamiljen Paiva som lever i en bullrig och kärleksfylld tillvaro i ett trevligt hus i den bekväma stadsdelen Leblon nära stranden med samma namn, i Rio de Janeiro. Året är 1971 och de fem barnen håller på att växa upp och hitta kärlek och inriktning, de yngre leker på stranden och hittar en hund. Föräldrarna planerar att bygga ut huset. Men små händelser antyder militärens närvaro; en konvoj militära lastbilar passerar stranden.

Under en biltur blir de äldre tonåringarna stoppade i en poliskontroll när de är ute en kväll – vänstergerillagrupper har utför ett attentat och bankrån, och den amerikanske ambassadören har kidnappats. Snart tas pappa Rubens till förhör, och han försvinner för gott. Också mamma Eunice och en äldre dotter förs med ögonbindel till dagar av traumatiserande utfrågningar. Snart står det klart att familjen kan glömma sin tillvaro bortom politiken, de har dragits in i en skrämmande verklighet där allt handlar om att hålla ihop, knipa igen och hålla sig undan vidare misstankar och repressioner.

Vänsterdemonstration i Brasilien i april 1964. Foto: TT

I’m still here är baserad på den sanna historien om hur den tidigare vänsterpolitikern Rubens Paiva fördes bort från sitt hem och om hur familjens liv förändrades i grunden.  Liksom Walter Stilles film Dagbok från en motorcykel (2004), som berättar om den unge Che Guevaras rund- och bildningsresa i genom Latinamerika innan han träffade Fidel Castro och de tillsammans drog igång den kubanska revolutionen 1959, är I’m still here en politisk berättelse som förstärker sitt budskap genom att sätta människan, hennes engagemang, tvivel, och konsekvenserna av hennes upplevelser i centrum. 

Porträttet av Che var romantiserat och svårigheten för oss, 60 år senare i ett land långt borta, att bedöma autenticiteten i familjen Paivas öde är uppenbar. Trots att filmen är baserad på sonen Marcelo Rubens Paivas självbiografiska bok som utgår från hans forskningar i dokument från militärregimen. 

Men just filmatiseringen av ett för många relativt okänt militärstyre i allmänhet och detta fall i synnerhet, ger att berättelsens allmängiltiga – och aktuella – inslag blir tydliga. 

Normaliseringen till underkastelse

Människor i stora delar av världen, också svenskar, lever på ett sätt under våldets och gränslöshetens lagar, och försöker leva som om vi inte gjorde det. Eunice Paiva vädjar till militärpolisen som intar familjens hus, för bort hennes man, hennes dotter och henne själv, att de inte ska skrämma barnen. Hon bjuder dem på kaffe och följer med i bilen när hon uppmanas att göra det. Hon hjälper sin dotter på med den svarta huvan som de blir tilldelade. ”Det blir bra”, är det enda hon kan upprepa när hon kort får tala med sitt barn. Filmen skildrar varje steg på vägen in i normaliseringen av underkastelsen. 

Brasilianska kavalleriet med dragna sablar attackerar unga studenter vid en kyrka i Rio de Janeiro i april 1968, efter en mässa för en demonstrant som dödats en vecka tidigare. Foto: TT

Är det inte vad de flesta av oss har att komma med? Det blir bra. Det ordnar sig. Vi kanske föreställer oss att vi inte har något val, eller att vi utför en strategisk handling. Att vi kanske har en styrka som vi döljer för de som begår övergreppen, så att de inte är beredda när vi tar fram den.

Människor i länder där filmen haft premiär har uppenbart känt igen sig och Fernanda Torres nominerades till en Oscar för sitt intensiva porträtt av Eunice Paiva. När filmen fick en Oscarsstatyett för bästa utländska film jublade publiken på galan, och medier världen över. De kände igen motstånd och glimten av ljus i en mer än dyster global verklighet som präglar samtiden.

Waler Stilles film berättar en mörk historia, men den visar också på sätt att förhålla sig när gränserna för det anständiga överskrids. Sammanhållning och uppehållande av tro på mänsklighet är det som ger den personliga kraften till att utföra motstånd. Eunice Paiva underkastade sig inte, hon utbildade sig till advokat och blev en stridbar kraft mot brott begångna under diktaturen. Rubens Paiva kom aldrig hem igen, ”kanske kastades han från en helikopter”, som en av hans vänner säger.

Fernanda Torres som Eunice Paiva. Skådespelerskans egna föräldrar tillhörde de som arresterades och genomgick hårda förhör under militärregimen. Foto: Triart film

Det är förstås lätt att dra paralleller till vår tid. Varieties of Democracy-institutet (V-Dem) vid Göteborgs universitet konstaterar i årets demokratirapport att 72 procent av världens befolkning lever i diktaturer, samtidigt som demokratin backar i allt fler länder. Ändå är utvecklingen inte en naturlag, vilket Walter Salles film påminner om.

När känslan av hopplöshet lägger sig över allt kan det ändå vara en tanke att det finns människor mitt i våldet som sparar bilder och andra bevis. Det i en övertygelse att det finns ett slut på förtrycket, och att mänskligheten tar vid. 

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Jodie Stephen, CGT, H&M Barcelona
Jodie Stephen arbetar på H&M:s kundtjänst i Barcelona. Hon är även ordförande för syndikalistiska CGT:s företagsråd på H&M i Barcelona. Foto: Julia Lindblom, Volodya Vagner

H&M varslar fackligt förtroendevald i Barcelona

I dag ska H&M:s kundtjänstanställda i Barcelona rösta fram fackliga representanter till företagsrådet på arbetsplatsen. Det syndikalistiska facket CGT, som vuxit rejält på arbetsplatsen, anklagar H&M för facklig repression i och med att klädjätten varslat CGT-medlemmen och rådets ordförande bara dagar innan valet.

Förra året gick ett hundratal anställda på H&M:s kundtjänst i Barcelona ut i en flera månader lång strejk med krav på bättre arbetsvillkor och löner. Strejken som organiserades av den syndikalistiska fackföreningen Confederación General del Trabajo, CGT, riktades även mot en tilltagande digitalisering och alltmer minutiös övervakning av de anställdas prestation.

När de inte fick gehör för deras krav från H&M:s lokala ledning i Barcelona tog CGT-klubben med sig kraven till huvudkontoret i Stockholm i en protestaktion samordnad med systerfacket SAC Syndikalisterna.

Veckan efter Stockholmsaktionen avslutades strejken med en kompromiss som bland annat innebar en löneförhöjning på 160 euro (motsvarande drygt 1 800 kronor) i månaden, en extra semesterdag, samt bättre sjukförsäkring.

Stor del av personalen har har gått med i CGT

CGT har haft en fackklubb på H&M:s kundtjänst i Barcelona sedan 2019. De anställda representeras där i ett företagsråd med plats för nio fackliga representanter. 2019 hade CGT ingen av platserna, men bara två år efter att klubben startade var 5 av representanterna från CGT, resterande representanter har tillhört facket Comisiones Obreras. 

CGT-medlemmen Jodie Stephen är ordförande för rådet och eftersom det gått fyra år sedan det förra valet är det val igen den 19 mars. Hon berättar att Comisiones Obreras inte fått till en lista med kandidater till valet, vilket innebär att alla platser kommer att gå till CGT. 

– Det här är resultatet av det arbete CGT gjort under de senaste åren. På H&M i Barcelona har vi ökat medlemsantalet med 300 procent sedan 2019, säger hon.

Men att en stridbar fackförening vuxit sig stark på arbetsplatsen är inget H&M uppskattar, menar Jodie Stephen som i söndags mottog ett varsel om uppsägning. Enligt henne har arbetsköparen angett bland annat ”illojalitet mot kollegorna” och ”missbruk av förtroende” som anledning.

CGT fördömer H&M

I ett pressmeddelande den 17 mars skriver facket “CGT är den enda fackföreningen som H&M fruktar eftersom vi inte säljer ut oss, inte håller tyst och inte backar.”

Jodie Stephen tror att varslet är ett sätt för H&M att sätta ett exempel, sprida rädsla inom företaget och signalera att ”det här händer om du kämpar för dina rättigheter”. 

– Jag tror att de vill göra mig till syndabock eftersom jag är både CGT-medlem och ordförande i företagsrådet, säger hon. 

”Vi i Confederación General del Trabajo, CGT, fördömer bestämt det fackliga förtryck som H&M utövar mot CGT, och följaktligen mot hela arbetsstyrkan”, skriver CGT i pressmeddelandet.

Enligt en ny spansk lag har en anställd 48 timmar på sig att motbevisa anklagelserna om de varslas av “disciplinära skäl”, berättar hon. Går H&M vidare med varslet väntar protester.

–  Beroende på vad som händer nu kommer facket agera genom direkt aktion, säger hon.

När Arbetaren ringer chefen för kundtjänsten i Barcelona hänvisar hon alla frågor till H&M:s centrala presstjänst.

“Tyvärr kommer vi inte att kunna ställa upp på en intervju i detta ärende. Att vara en rättvis arbetsgivare och respektera rättigheterna för arbetstagarrepresentanter är grundläggande för oss som företag. Däremot avstår vi från att kommentera enskilda fall som rör våra kollegor”, skriver H&M:s presstjänst i ett mejlsvar till Arbetaren.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Olga, Natalia, Alena och Victoria vittnar om arbetsförhållandena på restaurangen där de jobbat.  Foto: Johan Apel Röstlund

Facklig blockad pressar sushi­restaurang till för­handling

Förhandlingar har återupptagits mellan facket Stockholms LS och en sushirestaurang som anklagas för att ha utnyttjat ukrainska arbetare. – Vi tror vi närmar oss en lösning på konflikten, säger Emil Boss, förhandlare på Stockholms LS.

Arbetaren har tidigare skrivit om hur fyra ukrainska krigsflyktingar vittnat om trakasserier och utebliven övertidsersättning på en välbesökt sushirestaurang i centrala Stockholm. Förra veckan satte facket Stockholms LS, som de fyra ukrainska restaurangarbetarna är medlemmar i, sushirestaurangen i blockad. Detta efter att förhandlingarna mellan fack och restaurangägaren strandat.

Blockaden utvidgades snart till att även omfatta en restaurang med samma ägare i Kungens kurva. Utöver medlemmarna som arbetat på restaurangen i centrala Stockholm har även två andra av fackets medlemmar, som arbetat på restaurangen i Kungens kurva, inte heller fått ut den lön de har rätt till, enligt facket.

Förhandling återupptas med sushirestaurangen

Under fredagsförmiddagen uppgav Stockholms LS att att dagens blockad är inställd.

Emil Boss frimärke 2022
Emil Boss, förhandlare på Stockholms LS. Foto: Axel Green

– Bolaget har visat god vilja och vi tror att vi närmar oss en lösning på konflikten. Förhandlingarna har återupptagits, säger Emil Boss, förhandlare på Stockholms LS.

Besked om huruvida konflikten får en lösning eller om blockaden återupptas väntas i början på nästa vecka.

Emil Boss är glad för den positiva respons facket fått, både från de medlemmar som deltagit i blockaderna men också i mejl från restaurangens kunder.

– Personer som brukar luncha på de här restaurangerna tackar för informationen.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Alexandra Sundberg på Röda korset och Anna Jirstrand Sandlund på Sara kulturhus kommenterar konkursbeskedet från Northvolt. Foto: Johan Seger, Magnus Lejhall/TT, Patrick Degerman

Röster från Skellefteå efter konkurs­beskedet: ”Vi ska inte lägga oss platt”

Hur påverkas Skellefteå av Northvolts konkurs? Arbetaren ringde upp Röda korset, Sara kulturhus och en lunchrestaurang för att höra vad de tänker om beskedet.

Röda korsets second hand-butik och mötesplats ligger centralt i Skellefteå och är öppen dagligen. Det har gått två dagar sedan Northvolts konkursbesked, och här är batterifabriken ett stående samtalsämne.

– Det är något alla pratar och funderar kring, på olika sätt. Jag upplever att Skelleftebor över lag är ganska lugna: Skellefte fanns här innan och Skellefte kommer finnas efter, men det är klart att det finns en uppgivenhet, säger Alexandera Sundberg, verksamhetschef på Röda korset i Skellefteå, när Arbetaren ringer upp henne under torsdagen.

Northvolts batterifabrik i Skellefteå under onsdagen. Foto: Jonas Westling/ TT

Hon träffar också de som drabbas mer direkt. Personer som är medborgare utanför EU och beroende av arbetet för att få stanna i Sverige.

– Där är det mycket oro, ångest och sorg.

Röda korset stärker upp med extra insatser

Efter pandemin startade Röda korset upp Mötesplats “Vän i Skellefteå”, en plats öppen för alla. Hit har bland annat människor som varit anställda vid Northvolt kommit.

Alexandra Sundberg, verksamhetschef på Röda korset i Skellefteå. Foto: Johan Seger

– Vi har haft flera av de som jobbar, eller är familj till de som jobbar, här. Vi har följt dem genom resan och följt dem när det var mycket oro kring vem som får stanna och vem som ska få gå. Vi förlorade en del av våra vänner då. Och nu står vi där igen.

Arbetaren har tidigare rapporterat om hur 1 600 anställda på Northvolt sades upp i september, vilket följdes av ytterligare uppsägningar i oktober.

– Vi kommer att fortsätta ha “Vän i Skellefteå” öppet. Och vi stärker upp ikväll (torsdag kväll, reds. anm) med extra insatser om det är många som kommer.

Dels kommer volontärer från “Vän i Skellefteå” vara på plats men även utbildade krisstödjare för dem som behöver ett djupare samtal.

– Vi kan inte lösa situationen, men vi kan lyssna och finnas där som medmänniskor och kanske ge lite perspektiv i det första kaoset och sorgen, säger Alexandra Sundberg.

Eftersom uppehållstillståndet är beroende av att ha ett arbete, så kan konsekvensen bli att många blir av med sina uppehållstillstånd.

– Nu pratar man om att man ska försöka driva Northvolts verksamhet vidare. Men alla blir uppsagda och sedan kommer man att återanställa där det behövs. Risken är ju att den sortens återanställningar inte kvalificerar för ett uppehållstillstånd för arbete. 

Sara kulturhus om ökat behov av att samlas kring kultur

Åsa Pettersson arbetar på restaurang Truckgatan. Hon tror att konkursen kommer att påverka Skellefteå mycket.

– Om de ska lägga ner kommer det påverka massor. Lediga bostäder och villor, priser som sjunker. Ja, jag tror det har en stor effekt, säger hon när Arbetaren ringer upp strax efter lunchtid.

Sara Kulturhus i Skellefteå. Foto: Pontus Lundahl/ TT

Anna Jirstrand Sandlund är vd på Sara kulturhus. Kulturhuset i trä som är döpt efter författaren Sara Lidman invigdes 2021 och rymmer såväl konsthall och spaavdelning.

– Jag tänker att det är ett oerhört tråkigt besked. Både för Skellefteå och länet, men framför allt för Sverige och hela Europa eftersom man vet att den här elektrifieringen är så central i den gröna omställningen. Det handlar ju om också om Europas konkurrenskraft, säger hon och fortsätter:

Anna Jirstrand Sandlund, vd på Sara Kulturhus. Foto: Patrick Degerman

– Det är många av våra invånare som kommer känna oro och vara ledsna över det här beskedet. Jag delar verkligen deras känslor.

Hon pekar på att det är 3 000 personer som jobbar på Northvolt och att alla har någon relation till Northvolt.

– Jag känner mig samtidigt stolt över det arbete som gjorts, alla som har jobbat stenhårt med det här. Även vår kommunledning som jobbat för att skapa goda förutsättningar, säger hon. 

Skellefteå kommun ställer krav på staten

I ett pressmeddelande skriver Skellefteå kommun att ”det är viktigare än någonsin att nationella aktörer sätter in avgörande insatser för att säkerställa att kompetens och batteriproduktion blir kvar i Sverige, att nya ägare kommer på plats så fort som möjligt och att produktionen kan upprätthållas under den tiden.”

Anna Jirstrand Sandlund hoppas att kunna kraftsamla så att fabriken kan fortsätta leverera batterier.

– Vi har ju 3 000 människor här på plats som kan göra batterier. Vi är den enda platsen i Europa som har den möjligheten. Vi ska inte lägga oss platt utan jobbar för att det blir på det sättet, säger Anna Jirstrand Sandlund.

När omvärlden känns osäker ser hon även att kulturhuset kan spela en roll.

– Oavsett om det blir en ekonomisk nedgång på kort eller lång sikt, tror vi att behovet av att samlas kring kultur kommer att vara fortsatt stark. I sådana här tider tänker jag att vi som Sara kulturhus kan vara en viktig plats för gemenskap och framtidstro. Att samlas kring något så tidlöst som musik, teater och konst, påminna sig om glädjeämnena och ta en stunds paus från vardagen för att uppleva kultur.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Martin Berg på Hamnarbetarförbundet
Martin Berg är hoppfull inför nästa veckas förhandlingar med Sveriges hamnar. Foto: Thomas Johansson/TT och Adam Ihse/TT

Hamnarbetarnas krav: Stärk skyddet för förtroende­valda

Hamnarbetarförbundet presenterar nu sina krav inför nästa veckas avtalsförhandlingar med arbetsköparsidan. Högst på listan står frågan om förstärkt skydd för fackets förtroendevalda. Det här i skuggan av det uppmärksammade varslet av förbundets vice ordförande Erik Helgeson.

– Det är inte rimligt att våra storföretag skiter i föreningsfriheten för att kunna köpa ut våra förtroendevalda för småsummor, säger Martin Berg som är Hamnarbetarförbundets ordförande, till Arbetaren.

Det är i en video på sociala medier som de första kraven framställs. Det här eftersom arbetsköparen Sveriges hamnar än så länge förklarat att de inte haft tid att ses för ett första möte. Men på onsdag nästa vecka, den 19 mars, ska parterna träffas. Förutom en höjning av grundlönen på 2 000 kronor kräver facket bland annat att skyddet för de förtroendevalda ute på kajerna stärks.

– Det handlar om sättet företagen agerar mot de förtroendevalda som ju representerar alla våra medlemmar. Det ska inte gå att köpa ut dem för skitsummor som man nu försöker göra med Erik, säger Martin Berg.

Sedan varslet av Erik Helgeson har Hamnarbetarförbundet fått stor uppmärksamhet. Både i Sverige och internationellt och stöduttalanden från andra fack runt om i världen fortsätter att strömma in till förbundet.

Martin Berg tror därför på möjligheten att få till ett stärkt skydd för de fackligt aktiva.

– Det hoppas jag verkligen att vi får till och det är en väldigt viktig fråga och vår fulla rätt att kräva. Så det ska vi lägga fram på onsdag när vi ses för en första förhandling.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Många anställda på Northvolts batterifabrik i Skellefteå vet fortfarande inte om de får behålla sina jobb
Under onsdagen kom beskedet: Northvolt har ansökt om konkurs. Foto: Pontus Lundahl/TT

Northvolt i konkurs: ”Priset betalas av våra medlemmar”

Under onsdagsmorgonen kom beskedet. Batteritillverkaren Northvolt har gått i konkurs, ett besked som kastar ut tusentals anställda i en osäker framtid.

“Det är uppenbarligen mycket som har gått fel, och priset betalas nu av våra medlemmar. Ansvaret för detta behöver klarläggas”, säger IF Metalls förbundsordförande Marie Nilsson i ett pressmeddelande.

Det krisdrabbade elbatteribolaget Northvolt har inte lyckats säkra de ekonomiska medel som behövts för att rädda företaget. Varken planerna på rekonstruktion i USA, som syftat till att skydda bolaget från konkurs, och ytterligare likviditetsstöd från bolagets långivare har inte varit tillräckliga. 

I ett pressmeddelande skriver bolaget:

”Som många företag i batterisektorn har Northvolt upplevt en rad svåra utmaningar de senaste månaderna som urholkat dess finansiella ställning, inklusive stigande kapitalkostnader, geopolitisk instabilitet, efterföljande störningar i leveranskedjan och förändringar i efterfrågan på marknaden.”

Under onsdagsmorgonen lämnades ansökan om konkurs in till Stockholms tingsrätt. Enligt Svt jobbar 5 000 personer i dagsläget på Northvolt, de flesta i Skellefteå. Konkursen drabbar även anställda i Västerås och Stockholm.

”I slutändan, med begränsad tid och tillgängliga ekonomiska resurser, kunde företaget inte nå de avtal som krävts för att säkra sin framtid”, skriver Northvolt i pressmeddelandet. 

Konkursbeskedet berör cirka 1 800 av IF Metalls medlemmar. 

“När den akuta fasen i det arbetet är avklarat finns det många frågor kring händelseutvecklingen som kommer att kräva svar”, säger IF Metalls förbundsordförande Marie Nilsson i pressmeddelandet.

Även många av Unionens medlemmar drabbas. Facket har strax under 1 300 medlemmar på bolaget.

“Det är såklart ett tungt besked och en väldigt mörk dag för alla oss som varje dag jobbat hårt och hoppats att bolaget ska ta sig igenom denna tuffa tid”, säger Shaneika Jeffrey, vice ordförande för Unionen-klubben på Northvolt Ett i Skellefteå.

Sveriges Ingenjörer har cirka 650 medlemmar på företaget i Stockholm, Västerås och Skellefteå.

“Det här är ett oerhört tufft besked för våra medlemmar, som slitit hårt för att rädda företaget. För den gröna omställningen och för svensk konkurrenskraft skulle det vara förödande om de investeringar och den kompetens som förvärvats inte togs till vara. Europa behöver en batteritillverkning i världsklass”, säger Ulrika Lindstrand, förbundsordförande Sveriges Ingenjörer i ett pressmeddelande.

Största konkursen i modern svensk historia

Konkursen är den största i modern svensk historia, och en av de största historiskt sett. 

Härnäst kommer en konkursförvaltare, utsedd av domstol, se över processen inklusive försäljning av verksamheten och dess tillgångar. 

I samband med en konkurs kan konkursförvaltaren besluta om statlig lönegaranti, för att säkerherställa att de anställda får lön.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Silas Aliki om följderna av ändringar i migrationsrätten som riksdagen förväntas rösta igenom den 12 mars 2025. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman / TT , Lo River Lööf Kollage: Arbetaren

Silas Aliki:
Regeringen ändrar migrationsrätten – ”ökat lidande”

Riksdagen röstar på onsdag den 12 mars om ett förslag att ta bort preskriptionstiden för utvisningsbeslut. Förslaget som förväntas gå igenom innebär att det blir omöjligt att söka asyl på nytt igen efter ett avslag utan att först lämna landet, skriver Silas Aliki och varnar för att lagändringarna kommer att öka både utsattheten och lidandet för de berörda.

Den 12 mars förväntas riksdagen rösta igenom förändringar i migrationsrätten som kommer att få stora konsekvenser. Regeringens syfte med de nya reglerna är att få fler personer som fått avslag på sina asylansökningar att lämna Sverige. Men vilka följder får de i praktiken?

I korthet kommer, enligt de nya reglerna som ska träda i kraft den 1 april, utvisningsbeslut inte att preskriberas så länge en person är kvar i Sverige. Det blir alltså omöjligt att söka asyl på nytt igen efter ett avslag utan att först lämna landet. Dessutom avskaffas möjligheten till så kallat spårbyte, det vill säga att en person som fått avslag på asylansökan kan söka arbetstillstånd utan att behöva lämna Sverige.

Spårbyte inte längre möjligt – vitt jobb räcker inte för att få stanna

Reglerna är utformade så att även alla ansökningar om förlängt arbetstillstånd avslås, om det första arbetstillståndet var ett sådant som personen fått genom spårbyte. Personer som arbetat vitt i Sverige i flera år, och som ofta återförenats med familjen, kommer att behöva lämna landet. 

Advokatsamfundet påpekade i sitt remissvar att de nya reglerna med stor sannolikhet kommer medföra att en större grupp redan mycket utsatta människor kommer att hamna i en sådan otrygghet att den måste anses oförenlig med utlänningslagstiftningen. 

Det bekräftar den bild som Statskontoret i en rapport nyligen kom fram till – det finns stora rättssäkerhetsbrister i den svenska asylprocessen. Möjligheten att söka asyl på nytt är därför en sorts säkerhetsventil, som i många fall kan läka bristerna hos Migrationsverket och leda till ett bättre resultat. En ventil som regering och riksdag alltså nu tar bort. 

Utsattheten ökar med nya asylregler

Men reglerna kommer inte, på det sättet som regeringen tror, leda till att människor utan tillstånd lämnar Sverige. 

Asylrättscentrum, som i över 30 år arbetat med att hjälpa människor att ta tillvara sina rättigheter i asylprocessen, har pekat på att statistik från åren 2021-2022 visar att omkring 21-29 procent av alla som söker någon form av uppehållstillstånd efter preskription får det.

Det innebär att människor som har behov av skydd inte längre kommer att kunna få det, eftersom man bara får en chans i den process som ibland har beskrivits som ett lotteri. Dessa människor kommer, visar forskning, i stor utsträckning välja att stanna kvar i Sverige, trots att de saknar möjlighet att få stanna. Att återvända upplevs helt enkelt som för farligt.

Större risk för exploatering på arbetsmarknaden

Risken är stor att de nya reglerna bara kommer att öka utsattheten och lidandet, och dessutom ge den informella ekonomi där papperslösa utnyttjas i bygg-, städ- och restaurangbranschen ännu fler människor att exploatera. 

Att dra in uppehållstillståndet för personer som befunnit sig lagligt i Sverige under hela sin tid här, och etablerat sig på arbetsmarknaden, framstår också det som en såväl mänsklig som ekonomisk katastrof. 

Lagstiftning som den här blir bara begriplig för den som inser att syftet med Tidölagets politik inte är att se till att den svenska arbetsmarknaden fungerar som den ska eller att människor följer fattade beslut. Syftet är att skapa oro, rädsla och en känsla av att inte vara välkommen hos bruna och svarta personer. Med eller utan uppehållstillstånd. 

Publicerad Uppdaterad