”Det som möjliggjorde nazismens utveckling var rädslan för radikalisering av den tyska arbetarklassen”. Så skriver Richard Jändel i biografin Helmut Kirschey – en antifascists minnen, utgiven 1998. Jag kan inte låta bli att återkomma till hans bok i det debacle som varit kring bokmässan. Aftonbladets Åsa Linderborg går så långt att hon drar in syndikalisten Björn Söderberg i debatten när hon skriver att han ”fick plikta med sitt liv för att han vägrade ignorera nazisterna”. Hon frågar vad vi som bojkottar mässan på grund av Nya Tiders närvaro säger till honom.
Jag ska snart svara, men först ska vi till Tyskland och Helmut Kirscheys uppväxt på 1920-talet. Hans pappa var radikal socialdemokrat och blev medvetet placerad på en utsatt post under första världskriget. Efter hans död blev mamman agiterande kommunist. Kirschey hittade senare till anarkosyndikalismen. En frihetlig, antiauktoritär rörelse, där det gick att ha olika uppfattningar utan att ses som förrädare.
På gatorna byttes frivilligkåren – som hade i uppgift att rensa ut vänsterradikala – ut mot nazister. Genom att dessa blev allt fler, blev vänstern mer engagerad. Kirschey skriver att människor levde mer i enlighet med sina idéer på den tiden. Det fanns ett intresse av att stödja utsatta människor.
Socialdemokratin hade plockat bort ordet ”arbetare” från sitt namn och såg som sin uppgift att bevara den bestående samhällsordningen. Kapitalismen skulle inte försvinna utan ”moderniseras och liberaliseras”. Högern ville å sin sida ingen verklig demokratisering och var beredd att gå hur långt som helst för att stoppa utvecklingen mot ett socialistiskt samhälle.
Det fanns en känsla av hopplöshet bland arbetarna – och en längtan efter ett kollektiv och en tydlig identitet – som gjorde att många vände sig till nazismen: ”Det kvittar åt vilket håll vi går, bara det blir en förändring”.
När Adolf Hitler kom till makten hördes samma sak: ”Det kan ändå inte bli sämre”. Hitler fick ett stort stöd från utländskt kapital eftersom rädslan för ”det röda” var så mycket större än rädslan för fascismen. Koncentrationslägren byggdes ursprungligen för socialister och kommunister, det var först senare som också judar, romer och homosexuella skickades dit.
Vänsteraktiva trakasserades, internerades och blev i många fall tvungna att fly.
Nazister kunde misshandla och slå ihjäl utan att polisen ingrep. Vänsteraktiva trakasserades, internerades och blev i många fall tvungna att fly. Terrorn bröt ned motståndet. Många tyska socialister och anarkister, bland dem Kirschey, tog sig till Spanien för att slåss mot Franco. Kollektiviseringen – socialism i praktiken – skrämde västmakterna, som svek antifascisterna. Kirschey anklagar i boken inte bara västdemokratierna för utvecklingen i Spanien utan också den internationella arbetarklassen som kunde och skulle ha gjort mycket mer, till exempel saboterat vapentransporter och utlyst generalstrejker. Omvärldens flathet var förgörande för de redan utsatta spanska arbetarna.
Kirschey berättar om när han kom till Sverige 1938 och hörde hur man sade ”att i Tyskland där är det ordning nu”. Han svarade: ”Ja, hugger man huvudet av folk blir det ju tyst”. Nazismen underskattades och den svenska pressen spelade den rakt i händerna. Kirschey fick en röd stämpel i sitt pass, förbjuden att utöva politisk aktivitet. Han fick kämpa länge för svenskt medborgarskap. I myndigheternas ögon var han en brottsling. De drygt hundra svenskar som rest till Tyskland för att slåss för nazisterna återvände utan repressalier.
De drygt hundra svenskar som rest till Tyskland för att slåss för nazisterna återvände utan repressalier.
Björn Söderberg mördades 1999 i sitt hem efter att ha avslöjat en nynazist i en facklig styrelse. Hur kan det kopplas till en bojkott av en marknadsplats där det finns nazianstrukna försäljare? Mordet på Söderberg och det fortsatta nazistiska övervåldet understryker i stället behovet av ett ordentligt och organiserat motstånd samt orimligheten i att ”ta debatten”. Sådant snack är bara fåfänga krumbukter för att bibehålla ordningen och blunda för allvaret och verkligheten.
Kirschey säger: De som organiserar och finansierar fascismen är snyggt klädda herrar (och damer, må jag lägga till). Här finns medlen. Politikerna fungerar som förvaltande tjänstemän i en skendemokrati där kapitalismen är ramen för varje beslut som fattas.
Medvetna om detta måste vi antifascister tydligare gå samman och växa oss starkare. Vi kan inte hålla på och larva när det handlar om människovärde, om liv och död, och en bojkott av en bokmässa är ändå en ganska mild kampmetod i förhållande till den ständiga och livsfarliga sammansvärjningen mellan kapitalism och fascism.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.