Del 6: Mot marknadens logik

Ingen undkommer bostadskrisen. Brist på hyresrätter och höga bostadspriser skapar problem för ungdomar som vill flytta hemifrån eller unga par som vill bilda familj, men försvårar också företags rekrytering och Migrationsverkets och kommunernas flyktingmottagande. Skenande skuldsättning är inte bara ett problem för enskilda hushåll utan kan bli en dyr affär för staten när räntorna går upp och kostnaderna för räntebidragen skjuter i höjden. I förlängningen hotar den stabiliteten i det finansiella systemet, och en verklig krasch på bostadsmarknaden kan dra med sig hela ekonomin i fallet.

Det är inte konstigt att bostadspolitiken blivit en het politisk fråga, som inget seriöst parti kan ignorera. Bland alla gamla käpphästar som dammas av märks också ett och annat nytänkande förslag. I valrörelsen 2014 lovade till exempel Moderaterna i Uppsala att ungdomar mellan 18 och 28 år skulle kunna låna till kontantinsatsen för en bostad med kommunen som borgensman, i syfte att öka efterfrågan på bostäder och därmed takten på byggandet. Apropå den ekonomiska risk som skattebetalarna därmed tog på sig konstaterade kommunstyrelsens ordförande Fredrik Ahlstedt att ”det finns alltid en risk i det här sammanhanget, men nu verkar den väldigt liten eftersom priset på bostadsrätter hela tiden stiger”. [163]

Uttalandet säger en del om nivån på de senaste årens debatt om bostadsmarknaden. Ansvariga politiker spär inte bara på föreställningen att bostadspriserna bara kan fortsätta att stiga, utan blundar också helt för riskerna med svenskarnas växande skuldberg. Om det finns problem på kreditmarknaden är det istället att många inte kan låna pengar fast de borde få göra det. Detta trots att skuldkvoterna växer, hushållens marginaler blir allt snävare och marknaderna för blancolån och bostadslån till personer med sämre kreditvärdighet växer så de knakar.

Det handlar om att till varje pris försvara ”ägarsamhället” och den globaliserade finanskapitalismen som modeller för hur vår ekonomi organiseras.

Att politiker som dömer ut statliga byggsubventioner för hyresrätter som ett skadligt ingrepp på marknaden samtidigt försvarar subventioner av villaägare genom ränteavdrag och vill att staten eller kommuner ska gå i borgen för unga bostadsköpares miljonlån är också det en paradox. Sådana till synes motsägelsefulla ställningstaganden har naturligtvis väldigt lite med ekonomisk rationalitet att göra, och desto mer med ideologi och politik. Det handlar om att till varje pris försvara ”ägarsamhället” och den globaliserade finanskapitalismen som modeller för hur vår ekonomi organiseras. Men det är just dessa två modeller som vi måste bryta oss loss ur om vi vill komma till rätta med bostadskrisens olika skepnader – bostadsköerna, den otrygga andrahandsmarknaden, spekulationen i bostäder och det växande skuldberget.

 

Bortom ägarsamhället

När den borgerliga regeringen genomförde sitt systemskifte inom bostadsförsörjningen i början på 90-talet var ett av motiven att skapa ”neutralitet mellan upplåtelseformer”, men i praktiken gynnade deras politik det ägda boendet kraftigt. När de borgerliga partierna återvände till makten år 2006 togs ytterligare steg mot att gynna det ägda boendet, inte minst genom sänkningen av fastighetsskatten och genom de omfattande ombildningarna av hyresrätter till bostadsrätter.

I ett läge där kapitalets ökade rörlighet över gränserna gör det svårare att beskatta både inkomster och kapital framstår sänkningen av skatten på fastigheter – en av få tillgångar som inte kan gömmas undan i ett skatteparadis – som synnerligen ostrategisk. Men om främjandet av ett ägarsamhälle där bostaden betraktas som vilken vara som helst är målet, snarare än att säkra välfärdens finansiering, så framstår den tvärtom som synnerligen strategisk. På samma sätt innebär naturligtvis utförsäljning av allmännyttans lägenhetsbestånd, som byggts upp under mycket lång tid och till stora kostnader, som en affär som är uppenbart motiverad av ideologi snarare än ekonomi.

Att själva begreppet ägarsamhälle inte slagit igenom i Sverige beror antagligen på att privat ägande ännu inte har samma positiva klang i den svenska kulturen som i USA. Men kärnan i den politiska inriktning som dominerat sedan 90-talet är ändå densamma. Två av de största systemskiften som genomförts under den här perioden – pensionsreformen och utförsäljningen av allmännyttan – har båda legitimerats utifrån föreställningar om ett demokratiserat ägande. Alla ska få del av aktiebörsernas enorma rikedomar och ha möjligheten att äga sitt eget boende. Alla måste spela med i det stora kasinot – som påstås göra alla till vinnare.

Det är viktigt att förstå nyliberalismens vurm för privatägda bostäder som något mer än en ytlig vurm för ”ägande” eller ogillande av hyresrätter i sig. En bostadsmarknad dominerad av ett fåtal stora hyresvärdar är inte mindre kapitalistisk än en där alla äger sin egen bostad.

Hyresgäster har gemensamma intressen gentemot sina hyresvärdar och har historiskt sett organiserat sig i folkrörelser som än idag besitter ett betydande inflytande. Bild från
Hyresgäster har gemensamma intressen gentemot sina hyresvärdar och har historiskt sett organiserat sig i folkrörelser som än idag besitter ett betydande inflytande. Bild från "slaget om Olskroken", som var en hyreskonflikt i Göteborg 1936–37. Hyresgästföreningen slogs för bättre santitära förhållanden och hyresnivån men hyresvärdarna vägrade tillgodose kraven, samtidigt som husen steg i värde. Foto: HSB-arkivet

Det skulle faktiskt inte vara helt orimligt att hävda att det är precis tvärtom. Poängen är istället att den individuellt ägda bostaden utgör en bättre materiell bas för det modellsamhälle som marknadsliberalerna vill bygga. Hyresgäster har ganska uppenbara gemensamma intressen gentemot sina hyresvärdar och har historiskt sett organiserat sig i folkrörelser som än idag besitter ett betydande inflytande, samtidigt som hyresrätter lånar sig väl till storskalig förvaltning och byggande i offentlig regi. Individuellt bostadsägande gör tvärtom människor till potentiella konkurrenter på en marknad, både som köpare och säljare. Den som äger en bostad och har stora lån tvingas aktivt förhålla sig till inte bara bostadsmarknadens utveckling utan också skattesystemets utformning och det finansiella systemets funktion. Ett tydligt exempel på det senare är hur åtgärder som ska minska riskerna i det finansiella systemet, till exempel skuldkvotstak eller skärpta kapitaltäckningskrav för bankerna, beskrivs som hot mot efterfrågan på bostadsmarknaden och därmed mot alla bostadsägares förmögenhet. [164]

Ägarsamhället handlar dock inte bara om att öka andelen av befolkningen som äger sin bostad, utan också om en kvalitativ förändring av den ägda bostadens betydelse. Det centrala är att bostaden ska fungera som en tillgång som kan köpas och säljas som vilken vara som helst. Lagändringar som gjort det lättare att hyra ut bostadsrätter och etablerandet av så kallade ägarlägenheter som fritt får hyras ut har motiverats med en önskan att skapa en mer rörlig bostadsmarknad, men dess viktigastefunktion har varit att avlägsna regler som uppfattats som en begränsning av den privata äganderätten.

Att gå bortom ägarsamhället handlar därför inte bara om att med statliga subventioner bygga hyresrätter i stor skala och att bevara, återupprätta och reformera det som finns kvar av bruksvärdessystemet med dess förhandlade hyror. Vi måste också förändra synen på det ägda boendet från att vara en investering till att handla om sociala behov, trygghet och makt över sitt eget liv. Förändrade normer kräver i sin tur att de ekonomiska förutsättningarna förändras i grunden. Att en del av befolkningen tvingas betala dyrt för sitt boende medan andra under 2000-talet ”tjänat pengar på att bo” är inte en naturlag, utan beror på utformningen av lagar, skatter och kreditsystem, som också kan ändras.

De historiskt låga räntorna hade till exempel inte haft samma snedvridande effekt på bostadsmarknaden om politikerna samtidigt hade passat på att trappa ned ränteavdragen. Striktare amorteringskrav skulle inte bara leda till lägre priser och lägre skuldsättning, utan också bidra till att boendeutgifterna och bostadspriserna påverkades mindre av ränteförändringar. Spekulation i bostäder skulle kunna motverkas med både striktare regler för uthyrning och med strängare låneregler. I Norge har man till exempel infört ett krav på 40 procents kontantinsats för de som köper en bostad utöver den de själva bor i, för att begränsa spekulation. Sådana köp skulle också kunna motverkas med en betydligt högre skattesats på vinsten vid försäljningen av en andra bostad.

Att lobbyister från byggindustrin eller organisationer som Villaägarna idag driver kampanjer mot reavinstskatten på försäljning av bostäder för att få till fungerande ”flyttkedjor” är rätt ironiskt.

Med en annan utformning av fastighetsskatten skulle utgifterna för boendet stå i bättre relation till inkomsten än idag, samtidigt som det skulle kunna bidra till en bättre fördelning av bostadsytan genom att uppmuntra hushåll att flytta från bostäder som är större än de egentligen behöver. Att lobbyister från byggindustrin eller organisationer som Villaägarna idag driver kampanjer mot reavinstskatten på försäljning av bostäder för att få till fungerande ”flyttkedjor” är rätt ironiskt, med tanke på att de för inte länge sedan kampanjade mot fastighetsskatten med argumentet att den tvingade folk att flytta. Om det är något som skapat ”inlåsningseffekter” på marknaden idag är det de omfattande subventionerna till ägare av stora villor i form av ränteavdrag och tak på fastighetsskatten.

Utgångspunkten för bostadspolitiken måste vara att bostaden ska betraktas som en social nyttighet som vi betalar för – individuellt eller via skattsedeln – snarare än en investering.

Samtidigt behöver vi inte slänga ut barnet med badvattnet och helt överge det som människor uppfattar som positivt med att äga sin egen bostad idag. Att slippa vara utlämnad åt en mäktig hyresvärd och själv få bestämma över till exempel renoveringar och ombyggnationer är ett par exempel. Men hyresgästernas inflytande och rättigheter gentemot privata och kommunala fastighetsägare kan också stärkas och utvecklas. Dels genom skärpt lagstiftning, men kanske främst genom att säkerställa en balans mellan behov och tillgång på bostäder, så att de boendes förhandlingsposition stärks gentemot hyresvärdarna.

Den idealiserade bostadsrättsföreningens kollektiva ägande, sociala gemenskap och deltagande demokrati kan för de som önskar förverkligas i den kooperativa hyresrättens form. Men det kräver antagligen att den senare utvecklas så att den blir ett realistiskt alternativ även för hushåll med lägre inkomster, till exempel genom mer fördelaktiga skatteregler eller statligt stöd till nyproduktion. Vi skulle till och med kunna inspireras av 2000-talets ombildningsvåg och öppna för en motsvarande omvandling av bostadsrätter till kooperativa hyresrätter. Efter en bostadsbubbla skulle det kunna bli ett sätt för de boende att bli skuldfria och bo kvar som hyresgäster, i utbyte mot att de ger upp sina andelar. Skulderna skulle tas över av kooperativet, efter att bankerna – vars vårdslösa långivning orsakat bubblan – tvingats till en nedskrivning. I slutändan är det viktiga inte upplåtelseformer, utan att bostadsförsörjningen åter betraktas som en del av välfärdens omtalade ”kärna”. Rätten till en bostad till en rimlig kostnad ska vara lika självklar som rätten till sjukvård och utbildning.

Och precis som att ingen ska kunna betala för att gå före i kön till livsviktig vård ska storleken på plånboken inte avgöra vem som har rätt till ett anständigt boende. Alternativet till ägarsamhället stavas välfärdssamhälle.

 

Bortom kasinoekonomin

Minst lika viktig som ägarsamhällets ideologiska och politiska komponenter har dess materiella förutsättningar varit. Som vi sett i tidigare kapitel har växande privat skuldsättning varit ett sätt att stimulera hushållens konsumtion och därmed delvis kompensera för stagnerande löner och uteblivna offentliga investeringar. Men det har också varit ett sätt att hitta avsättning för en växande mängd kapital som i den globaliserade ekonomin söker högsta möjliga avkastning, utan att hindras av vare sig imaginära nationsgränser eller de högst reella passkontroller som idag stoppar människor på flykt.

Vanliga svenska löntagare knyts till den globala finanskapitalismen, med dess fokus på kvartalsrapporter och kasinoartad spekulation, både genom ett påtvingat pensionssparande på börsen och genom att vara beroende av kreditmarknaden för att ens ha någonstans att bo. För marknadsliberaler är sammanlänkningen av medborgarna och finanskapitalet i grunden positivt. I Finance and the good society skriver Robert J. Shiller drömskt om hur det finansiella systemet kan ”demokratiseras och humaniseras” genom att ”ge människor möjlighet att delta i det finansiella systemet som likar, med full tillgång till information och med de resurser, både mänskliga och elektroniska, som behövs för att på ett aktivt och intelligent sätt använda sig av dess möjligheter”. [165]

I Finance and the good society skriver Robert J. Spiller (bilden) om hur det finansiella systemet kan ”demokratiseras och humaniseras”. Men mot bakgrund av de senaste femtio årens erfarenheter framstår Shillers vision om en finansmarknad där alla kan mötas som likar som en utopi.
I Finance and the good society skriver Robert J. Spiller (bilden) om hur det finansiella systemet kan ”demokratiseras och humaniseras”. Men mot bakgrund av de senaste femtio årens erfarenheter framstår Shillers vision om en finansmarknad där alla kan mötas som likar som en utopi. Foto: Moritz Hager/World Economic Forum/Wikimedia Commons

Men mot bakgrund av de senaste femtio årens erfarenheter framstår Shillers vision om en finansmarknad där alla kan mötas som likar som en utopi. Det är nämligen inte enbart en fråga om tillgång till information, utan handlar minst lika mycket om tid, resurser och makt. En sjuksköterska som måste låna pengar till en bostad kommer aldrig att möta den heltidsanställda banktjänstemannen eller mäklaren på lika villkor. Den vanliga knegaren kommer aldrig att kunna få lika bra avkastning på sina futtiga sparslantar som höginkomsttagaren som har tid och möjlighet att sätta sig in i alternativen och hålla koll på när villkoren förändras. När bubblor växer fram i ekonomin luras vanliga småsparare ofta in i hysterin i dess slutskede och följer med ned i avgrunden, samtidigt som de stora hajarna som varit med från start hinner dra sig ur marknaden i tid.

Den svenska ekonomin är på sätt och vis bara en kugge i den globaliserade finanskapitalismen, och analyser som lyfter fram strukturella förändringar i världsekonomin som faktorer bakom den svenska bostadsbubblan kan lätt skapa en känsla av maktlöshet. Sverige kan ju inte på egen hand vrida tillbaka de senaste årtiondenas finansiella globalisering och kasta det nyliberala systemet över ända. Men faktum är att det finns många saker vi faktiskt kan göra redan idag för att minska riskerna i den svenska ekonomin. För att ta några exempel:

 

  1. Reformera pensionssystemet

Det finns inget som säger att vi måste fortsätta pumpa in miljarder i det finansiella systemet via premiepensionsfonder, som i slutändan har relativt liten betydelse för storleken på våra framtida pensioner jämfört med hur sysselsättningen och produktiviteten i ekonomin utvecklas på sikt.

Som Riksbanken påpekat har tillgångarna i premie- och tjänstepensionssystemen ökat i ungefär samma takt som svenskarnas skulder sedan 90-talet. Om tvångssparandet på börsen ersattes med amorteringskrav skulle svenska hushåll kunna vara skuldfria vid pensioneringen och därmed få betydligt lägre boendekostnader, istället för att vara beroende av börsens svängningar och betala dryga avgifter till fondförvaltare och räntor till bankerna.

Avsättningar till statliga pensionsfonder skulle kunna gå till att finansiera ett ekonomiskt, socialt och ekologiskt hållbart bostadsbyggande.

Ur ett samhällsperspektiv är det svårt att se nyttan med att spara gigantiska summor på hög och betala av på statsskulden samtidigt som hushållens skuldsättning når historiska nivåer. Avsättningar till statliga pensionsfonder skulle kunna gå till att finansiera ett ekonomiskt, socialt och ekologiskt hållbart bostadsbyggande och därmed spara stora kostnader för samhället på lång sikt, vilket också gynnar framtidens pensionärer.

 

  1. Inga banker får bli ”för stora för att falla”

Vi behöver inte acceptera att finansbolag växer sig ”för stora för att falla”, eller att staten utfärdar garantier som täcker riskfylld spekulation och vårdslös utlåning.

En bankdelningslag som förbjuder vanliga banker som täcks av insättningsgarantin att ägna sig åt ”tradingverksamhet” – det vill säga egen handel med värdepapper i vinstsyfte – kan vara ett viktigt första steg. En mer verkningsfull åtgärd vore att helt enkelt införa en begränsning av hur stor andel av de samlade finansiella tillgångarna som enskilda aktörer får kontrollera, likt den begränsning på 10 procent som infördes av Obama-administrationen efter finanskrisen i de så kallade Dodd-Franklagarna (som Donald Trump genast lovade att upphäva efter att han tillträdde som USA:s nye president).

En mer verkningsfull åtgärd vore att helt enkelt införa en begränsning av hur stor andel av de samlade finansiella tillgångarna som enskilda aktörer får kontrollera.

En gräns på 10 procent skulle i dagsläget inte påverka någon av de svenska bankerna. Men den skulle definitivt sätta stopp för framväxten av en svensk ”superbank” genom en fusion av två av de existerande bankerna, som Mats Odell drömde om under sin tid som finansmarknadsminister. Men det finns inte heller något som säger att en bank som äger 9,9 procent av tillgångarna i det finansiella systemet är ett mindre hot än en bank som äger 10,1 procent av tillgångarna. Ett alternativ är därför att också införa någon form av progressiv beskattning, så att finansiella institutioner betalar högre bolagsskatt ju större de blir. [166]

 

  1. Stärk skyddet för låntagare

För att både minska risken för en framtida kris och begränsa följderna om den ändå inträffar skulle vi redan idag kunna stärka skyddet för låntagare. I House of Debt förespråkar ekonomerna Atif Mian och Amir Sufi till exempel nya former av lånekontrakt där bankerna också står för en del av risken om bostaden sjunker i värde.

I vissa länder och i många delstater i USA kan låntagare visserligen redan bli skuldfria genom att lämna över huset till banken, så kallade foreclosure eller pantövertagande. Problemet är inte bara att låntagaren blir utan bostad, utan också att bostadspriserna pressas ner ytterligare när bankerna snabbt försöker bli av med de övertagna husen och lägenheterna på marknaden. Om lånet istället skrivs ned får banken ta en större förlust, men låntagaren slipper flytta och marknaden översvämmas inte av övertagna bostäder. På sikt kan en skuldavskrivning till och med vara bättre för banken än att kräva in säkerheten för lånet och snabbt sälja den på en marknad som kraschat.

Förutom rättviseskäl och uppfattningen att bankerna ska ta ansvar för sin vårdslösa utlåning finns det ett rent ekonomiskt argument för någon form av skuldnedskrivning eller amnesti efter en lånebubbla. Skuldlättnader för hushållen är ett betydligt mer effektivt sätt att stimulera ekonomin och dämpa den efterföljande lågkonjunkturen än att ösa ut miljardsubventioner till bankerna för att de ska låna ut pengar till företag som ändå inte vågar investera.

Mot de som moraliserar över att hushåll på detta sätt slipper ta konsekvenserna av sina egna beslut pekar Mian och Sufi på studier som visar att hushåll som fått skuldlättnader både tenderar att vara friskare och hitta ett nytt jobb snabbare än hushåll som tyngs av stora skulder. Förklaringen är att de senare inte har samma incitament att ta ett jobb, eftersom en stor del av inkomsten ändå kommer att gå till att betala av på gamla skulder.

 

  1. Låt bankerna ta konsekvenserna för sitt agerande

Som Joseph Stiglitz visat i boken Fritt fall utformades många av räddningsåtgärderna i USA under den globala finanskrisen på ett sådant sätt att kostnaderna i stor utsträckning vältrades över på staten. Pengar lånades ut till banker och finansinstitut till nollränta och riskfyllda tillgångar köptes till överpris. Generösa stöd utsträcktes även till investmentbanker, i ”den mest frikostiga våg av socialbidrag som någonsin beviljats storföretag” [167], trots att de tidigare inte omfattats av statliga garantier eftersom de inte ansågs utgöra någon risk för systemet. Samtidigt tog inte staten betalt för sitt stöd genom att till exempel ta över en del av ägandet av bankerna.

Den svenska statens agerande under bankkrisen på 90-talet brukar av ekonomer lyftas fram som ett föredöme, just för att regeringen den gången inte bara öste ut subventioner till krisande banker utan också krävde en del i ägandet. Under krisen 2008 införde den borgerliga regeringen istället en så kallad ”stabilitetsfond”, till vilken bankerna årligen ska betala en avgift för att på så sätt finansiera eventuellt framtida stödåtgärder till nödställda banker.

Stabilitetsfonden har dock fått svidande kritik på flera punkter av Riksrevisionen. [168] Medan målet sägs vara att bankerna ”huvudsakligen” ska stå för fondens finansiering är det i praktiken skattebetalarna som står för över hälften genom den överföring av medel som regeringen gjorde när fonden bildades. Riksrevisionen påpekar också att fonden inte existerar som reell fond bestående av faktiska tillgångar som kan användas vid en kris, utan istället finns som konto hos Riksgälden.

I klartext betyder det att staten förväntas låna upp de pengar som behövs, samtidigt som kostnaderna för en sådan upplåning kan öka dramatiskt under en kris. Målet att fonden ska uppgå till 2,5 procent av BNP på sikt ifrågasätts också, eftersom det inte tar hänsyn till hur riskerna i det finansiella systemet utvecklas när bankernas tillgångar växer betydligt snabbare än den reala ekonomin. [169]

Den cyniskt lagde kan misstänka att ett syfte med fonden är att ge sken av att bankerna själva betalar för sitt risktagande.

En stabilitetsfond med brister är naturligtvis bättre än ingen fond alls. Men den cyniskt lagde kan misstänka att ett syfte med fonden är att ge sken av att bankerna själva betalar för sitt risktagande, just för att undvika krav på att staten också ska kräva ägarandelar i utbyte mot stöd till banker i nöd. Samtidigt kan bankerna lyfta fram sina årliga avsättningar till fonden som ett argument mot att de ska bära en större del av kostnaden av en framtida kris, eftersom de ”redan betalat”.

Om krisande banker överhuvudtaget ska räddas är det rimligt att staten också tar över ägandet. Det finns ingen anledning att skydda aktieägare från följderna av företags riskfyllda investeringar. I grunden sunda banker kan naturligtvis hamna i knipa på grund av en tillfällig likviditetskris på kreditmarknaden, som under finanskrisen 2008. Men även vetskapen att staten kommer att gripa in i en sådan situation innebär en betydande subvention till bankerna, genom att de får billigare finansiering. Investerare som vet att staten kommer att gripa in om en bank får likviditetsproblem kommer helt enkelt inte att kräva lika hög ränta för sina lån.

Att tvinga de som tjänat pengar på kortsiktig vinstjakt och spekulation att också betala för krisen handlar inte bara om moral och rättvisa. Det handlar om att förebygga framtida spekulationsbubblor med oanade ekonomiska och mänskliga konsekvenser. Problemet med sådana bubblor är inte bara följderna när de spricker, utan också att de bidrar till att en betydande andel av samhällets resurser kanaliseras i spekulativa, kortsiktiga investeringar. Fastighetsbubblor runt om i världen har inte bara lämnat efter sig arbetslöshet, hemlöshet och social misär, utan i många fall också öde villaområden, tomma kontorslokaler och till och med halvfärdiga skyskrapor.

Ett sådant slöseri med resurser är extra allvarligt i en tid då omfattande investeringar behövs för att lösa angelägna gemensamma problem. Vi talar nu inte bara om att lösa bostadskrisen eller rätta till år av eftersatt underhåll inom järnvägsnätet, det kommunala bostadsbeståndet och andra delar av samhällets nödvändiga infrastruktur. Vi talar om att ställa om samhället i grunden för att undvika en ekologisk kollaps på grund av skenande klimatförändringar. Varje felinvesterad krona idag kommer att kosta oss tusenfalt i framtiden. Frågan är alltså inte bara om vi kan bryta finanskrisernas onda cirkel, utan om vi har råd att inte göra det?

 

Hur många kriser tål vi?

För marknadsfundamentalister är allvarliga ekonomiska kriser antingen en följd av överdrivna statliga regleringar, eller helt enkelt ett naturligt inslag i världskapitalismens stadiga utveckling genom ”kreativ förstörelse”. Enligt det synsättet kan vi möjligen lära oss av de kriser som inträffar och försöka mildra effekterna av dem, men att genom regleringar försöka eliminera dem skulle bara leda till att vi alla får det sämre på sikt.

Att väga det lidande som ekonomiska kriser skapar mot eventuella långsiktiga ekonomiska vinster med en otyglad finanskapitalism framstår som cyniskt och orättvist mot de som drabbas här och nu. Men framför allt är det naivt och farligt att bortse från de återkommande krisernas långtgående sociala och politiska konsekvenser. Det dramatiskt ökade stödet för Hitlers nazistparti när den stora depressionen slog den tyska ekonomin i spillror räcker för att inse hur farligt det kan vara. Det var just insikten om att stora pengaflöden över gränserna kunde leda till ekonomisk och politisk instabilitet som motiverade arkitekterna av efterkrigstidens system med valutasamarbete och reglerade kapitalrörelser.

Den som bara fokuserar på direkt mätbart ekonomiskt lidande löper stor risk att underskatta den otyglade finanskapitalismens sociala konsekvenser. En känsla av permanent ekonomisk osäkerhet och makthavare som tycks stå handfallna utom när miljardstöd ska delas ut till bankerna kan undergräva förtroendet för politiker och i förlängningen för demokratin. Att högerpopulistiska eller nyfascistiska partier vinner mark runt om i västvärlden i finanskrisens spår borde ge skäl till eftertanke. I Sverige har ett parti med nazistiska rötter sedan valet 2014 etablerat sig som landets tredje största parti.

Frågan är vad som händer den dag vi drabbas av en verkligt allvarlig kris? I värsta fall kan den inte bara utplåna en stor del av medelklassens upplevda välstånd, utan också försätta staten i en svår finansiell situation som tvingar fram kraftiga nedskärningar.

En rationell, effektiv och rättvis bostadsförsörjning har inte bara ett värde i sig, utan kan också bli en viktig grundsten i omställningen till en mer hållbar ekonomi. De höga insatserna gör den uppgiften mer angelägen än någonsin. Den bör tas på största allvar av politiker, ekonomer och journalister – men framför allt av oss vanliga medborgare och våra folkrörelser.

Om vi inte gör det riskerar vi att få betala ett högre pris än vad som går att mäta i pengar.

 

Noter:

163. ”Moderaterna i Uppsala går i borgen för unga”, Svt Nyheter, 26 augusti 2014.

164. ”Risk för överutbud” på svensk bomarknad”, Dagens Industri, 28 november 2016.

165. Shiller, Finance and the good society, Princeton University Press, 2012, sid xiv

166. Redan idag anpassas till exempel kapitaltäckningskrav och bankernas avgifter till den stabilitetsfond som inrättades under finanskrisen i viss mån efter hur riskabel bankens verksamhet bedöms vara, men effekten är inte så stor att den på allvar kan motverka den stora koncentrationen i systemet.

167. Stiglitz, Fritt fall, sid 145.

168. Riksrevisionen, Stabilitetsfonden – gör den skäl för namnet?, RiR 2011:26

169. Riksrevisionen, Stabilitetsfonden – gör den skäl för namnet?, s. 45.

Publicerad
1 day sedan
Tidigare nationella säkerhetsrådgivaren Henrik Landerholm kan ha ett nytt arbete i sikte. Foto: Björn Larsson Rosvall / TT, Christine Olsson / TT. Montage: Arbetaren

Landerholm ny vd för kritiserat hamnbolag


Den före detta nationella säkerhetsrådgivaren Henrik Landerholm, som nyligen fick avgå från sin befattning efter en rad skandaler, kan snart bli ny vd för hamnjätten Gothenburg Roro Terminal. Detta i ett försök från företagets sida att höja anseendet efter skandalen med uppsägningen av fackbasen Erik Helgeson.

Henrik Landerholm, som nyligen fick avgå från sin befattning som nationell säkerhetsrådgivare efter en rad skandaler, kan snart kanske se fram emot ett nytt högprofilerat jobb: Han föreslås bli ny vd för hamnjätten Gothenburg Roro Terminal, som nu vill höja sitt anseende efter skandalen med uppsägningen av fackbasen Erik Helgeson.

Hamnföretaget Gothenburg Roro Terminal har varit i starkt blåsväder på senaste tiden efter att ha sagt upp hamnarbetaren Erik Helgeson, vice ordförande för Hamnarbetarförbundet, från företaget. Som skäl angav de illojalitet, samt att Helgeson skulle ha brutit mot säkerhetsskyddslagen. I bakgrunden ligger turerna som uppstod i samband med Hamnarbetarförbundets varsel av blockad mot krigsmateriel till och från Israel.

Gothenburg Roro Terminal har mötts av stark kritik på grund av uppsägningen, men också för att de i de fackliga förhandlingarna inte kunnat visa på vilket sätt Helgeson som anställd brutit mot säkerhetsskyddslagen. Det har lett till en förtroendekris i opinionen som företaget nu hoppas kunna råda bot på.

– Rekryteringen av Landerholm är inte helt i hamn ännu, men vi ser det som ett väldigt lyft för företaget att den verkar kunna bli verklighet, att vi nu tycks kunna lägga till honom och docka in hans kompetens i bolaget, säger Primo Aprilo, presstalesperson för Gothenburg Roro Terminal. Han fortsätter:

– Vi menar att vi äntligen kan få en chans att visa att vi hanterar de nationella säkerhetsfrågorna med det allvar de förtjänar.

Nytt uppdrag som motsvarar kvalifikationerna

Henrik Landerholm fick efter att ha fått sparken från uppdraget som nationell säkerhetsrådgivare ett nytt uppdrag på Moderaternas riksdagskansli med att hjälpa en av partiets arbetsgrupper. Men den rollen har beskrivits som en tillfällig reträttpost. Som vd för Gothenburg Roro Terminal skulle Landerholm åter få ett uppdrag som motsvarar hans erfarenheter, menar Aprilo.

– Det är ju ett gyllene tillfälle att en person med den kompetens Landerholm besitter finns tillgänglig på arbetsmarknaden, och vi kan se att hans sätt att sköta de nationella säkerhetsfrågorna ligger väl i linje med den grad av professionalitet som präglar vårt företag.

Källor på Gothenburg Roro Terminal som Arbetaren varit i kontakt med kan dock berätta att förslaget att låta Henrik Landerholm bli bolagets nye vd inte kommer som en överraskning. De senaste veckorna ska Landerholm ha utfört flera uppdrag för företaget på konsultbasis.

Primo Aprilo bekräftar efter viss tvekan uppgifterna:

– Det stämmer i någon mån. Han åtog sig faktiskt som fristående konsult uppdraget att hantera det säkerhetsunderlag som ligger till grund för uppsägningen av Erik Helgeson. Tyvärr ledde olyckliga omständigheter till att alla originalhandlingarna i ärendet gick förlorade i samband med en taxiresa som han gjorde till vårt huvudkontor. Det är faktiskt den yttersta orsaken till att vi hittills inte kunnat presentera ett konkret underlag för uppsägningen av Helgeson.

Publicerad Uppdaterad
6 days sedan
Tingsrätten konstaterar att Kajsa Ekman återfått sin anställning och att ATAB inte har brutit mot semesterlagen. Foto: Johan Nilsson / TT

Tingsrätten avslår i stora delar Kajsa Ekmans yrkande om skadestånd

Stockholms tingsrätt har meddelat dom i målet mellan Kajsa Ekman och Arbetaren Tidnings AB.

Nu har domen efter Kajsa Ekmans nya stämning mot Arbetaren Tidnings AB, ATAB, kommit från tingsrätten. 

Tingsrätten avslår i stort Kajsa Ekmans yrkanden i mål T 19996-23. Hon har yrkat att ATAB ska betala henne skadestånd på sammanlagt 574 456 kronor och ersätta hennes rättegångskostnader. Tingsrätten tilldömer Kajsa Ekman ett skadestånd på 15 000 kronor och att hon får stå för sina egna rättegångskostnader.

Kajsa Ekman anser att ATAB inte efterlevt domen från 2023 där tingsrätten ogiltigförklarade hennes uppsägning. Ekman menar att hon inte återfått anställningen alternativt avstängts från sin tjänst, samt att ATAB brutit mot semesterlagen när ATAB lade ut semester till henne sommaren 2023. Hon valde därför att stämma tidningen igen.

Tingsrätten konstaterar att Kajsa Ekman återfått sin anställning och att ATAB inte har brutit mot semesterlagen. Tingsrätten anser dock att en avstängning skett under en veckas tid och dömer ATAB att betala ett skadestånd på 15 000 kronor. Skadeståndet för avstängningen sätts till 15 000 kronor i stället för Ekmans yrkade på 100 000 kronor eftersom tingsrätten anser att kränkningen varit begränsad. 

Nu har parterna tre veckor på sig att överklaga. Annars gäller domen från och med 18 april 2025.

Tidningen Arbetaren hänvisar till vår ägare SAC för frågor i detta skede. 
[email protected]

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Строитель Иван Семенов из Украины входит в правление профсоюза «Солидарные строители»и рассказывает о трудовых правах на русском языке в собственном канале на YouTube и TikTok. Foto: Volodya Vagner 
Foto: Volodya Vagner, Tomas Oneborg/ TT. Montage: Arbetaren

Ivan Semenov:
Синдром лягушки: что мы упускаем на рынке труда?

Игнорирование постепенного ухудшения ситуации на рынке труда заставляет нас осознавать масштабы проблемы только тогда, когда уже слишком поздно что-либо делать, пишет Иван Семенов и считает, что именно из-за этого рабочие должны принять участие в защите своих прав.

Недавно я прочитал статью в газете Arbetaren о том, как молодежное крыло одного из крупнейших профсоюзов резко раскритиковало соглашение между профсоюзом и работодателями. Конфликт касался повышения заработной платы на 3% для строителей.

С точки зрения молодых активистов это соглашение было тихим компромиссом между профсоюзом и крупными компаниями — предательством интересов работников. На первый взгляд, их аргументы кажутся вполне обоснованными. Во время высокой инфляции в 2023 и 2024 годах повышение заработной платы на всего 3% недостаточно для компенсации реальных потерь покупательной способности. Кроме того, на рабочих местах, где нет коллективных договоров, зарплаты могли оставаться неизменными.

Тем не менее, не следует забывать, что многие строители, особенно те, кто работает в частных компаниях без профсоюзной поддержки, были рады даже такому небольшому повышению зарплаты. Для них это было небольшим, но все же шагом вперед.

Эта ситуация заставила меня задуматься о хорошо известной метафоре, называемой синдромом лягушки. Если бросить лягушку в кипящую воду, она сразу попытается выпрыгнуть. Но если вода будет нагреваться постепенно, лягушка останется в воде, пока не станет слишком поздно.

Эта метафора — не только яркая история, но и точное описание того, как мы воспринимаем постепенные изменения. Когда ухудшения происходят медленно, они часто остаются незамеченными, пока ситуация не достигнет критического уровня.

Постепенные изменения, которые мы игнорируем

Маленькие, но постоянные ухудшения условий труда и жизни легко остаются незамеченными, если смотреть на них с краткосрочной перспективы. Например, наши доходы ежедневно обесцениваются из-за инфляции, но мы, возможно, не замечаем этого, пока не столкнемся с внезапным экономическим кризисом.

Вместо того чтобы сосредотачиваться только на номинальных цифрах, мы должны обращать внимание на более конкретные показатели, такие как:

  • соотношение цены квадратного метра жилья и средней месячной зарплаты,
  • рост арендной платы в сравнении с увеличением заработной платы,
  • стоимость обеда в соотношении с часом работы.
    Эти факторы позволяют более объективно оценить, как меняются наши условия жизни на протяжении длительного времени.

Перспектива на десятилетия

Один из важнейших уроков синдрома лягушки заключается в необходимости анализа долгосрочных тенденций. Вместо того чтобы смотреть только на изменения с года в год, следует рассматривать развитие на протяжении 5, 10 или даже 20 лет. Такая перспектива позволяет увидеть не только небольшие колебания, но и большие изменения, которые формируют реальность для будущих поколений.

Например, индекс цен на недвижимость в Стокгольме увеличился с 100 до 494 с 1990 по 2024 год, что означает рост в 4,94 раза. В то же время, согласно данным из Statistikdatabasen SCB, средняя зарплата строителя в 1990 году составляла 17 056 шведских крон. Если бы средняя зарплата росла пропорционально росту цен на недвижимость, она составила бы 84 257 шведских крон в 2024 году.

Риски и решения

Игнорирование постепенных изменений приводит к тому, что мы осознаем масштаб проблемы только тогда, когда уже слишком поздно что-то изменить. Если мы не будем обращать внимание на уменьшение покупательной способности или ухудшение условий труда, в будущем это может создать огромный разрыв между потребностями работников и возможностями экономики.

Чтобы предотвратить это, важно, чтобы работники продолжали бороться за свои права. Это может начинаться с малого: организовываться на рабочих местах, поднимать местные вопросы и требовать решений.

Коллективное сознание и действия

Синдром лягушки учит нас быть внимательными к деталям и анализировать изменения в более широком контексте. Работники, профсоюзы и общество в целом должны постоянно задаваться вопросом: действительно ли улучшения, которые мы видим, являются реальными, или мы просто привыкаем к постепенному ухудшению ситуации?

Если мы научимся измерять «температуру воды» не только в настоящем, но и будем смотреть на то, как она менялась за десятилетия, у нас будет шанс выпрыгнуть из кипящей воды вовремя и начать действовать.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
I filmen I’m still here skildras Eunice Paivas kamp för sin försvunne make under militärregimen. Foto: Triart film

Diktaturmotstånd i en familj som andra

Den brasilianska regissören Walter Salles film har väckt uppmärksamhet världen över, och inte minst i Brasilien rusar människor till biograferna. I’m still here är en mörk berättelse, men den ger en bild av ett segt motstånd och är en tro på förändring.

Svenskar med lite allmän politisk historiekunskap om latinamerikansk efterkrigstid borde ha hygglig koll på den våldsamma militärkuppen i Chile den 11 september 1973, varifrån omkring 8 000 flyktingar kom till Sverige. Kanske har man någon kunskap om att Argentina levde under en oerhört brutal militärdiktatur 1976–1983, och att många uruguayaner kom som flyktingar till Sverige efter att militären fått allt större inflytande från slutet av 1960-talet och militärjuntan styrde landet skoningslöst fram till 1985.

Finalen av den brasilianska politiska böljegången under 1950–1960-talen, grovt beskrivet mellan en strängt konservativ, polis- och militärstödd höger å ena sidan och försök till reformistisk socialdemokrati å den andra, med starka marxistiska strömningar, är mindre känt. Den vänsterradikale fackföreningsledaren och presidenten João Goulart (Partido Trabalhista Brasileiro) försökte ta tyglarna, genomföra reformer och utöka rösträtten till analfabeter och egendomslösa. Facken ökade sin aktivism och vänstergrupper började beväpna sig.

De nya militärledarna vid flygplatsen Santos Dumont i Rio de Janeiro den April 3, 1964, i väntan på att den nya presidente, Ranieri Mazzilli, ska anlända från från Brasilia. Foto: Joao Gucho/TT

Militärkuppen kom i månadsskiftet mars–april 1964; regeringsbyggnaderna i Brasilia och Rio de Janeiro besattes. Politiker, fackförenings- och bondeledare och vänstersympatisörer arresterades, förhördes under tortyr och försvann. 

Sambamusik och sport

Detta var en tid då svenskar reste till landet och spelade in film, hittade till sambamusiken och kom hem och gav en närmast romantisk bild av fattigdom och prostitution på stranden nedanför favelorna uppe på berget. Och så fotbollsresorna förstås!

Den brasilianska regissören Walter Salles film I’m still here börjar med en kvinna som under en simtur blickar upp mot himlen och ser en helikopter som hovrar över stranden – en oroväckande inledningsbild för den som skaffat sig bilder av hur militären i de olika diktaturerna gjorde sig av med (i bästa fall) neddrogade fångar från hög höjd.

Filmen, som har premiär i Sverige den 21 mars, berättar om medelklassfamiljen Paiva som lever i en bullrig och kärleksfylld tillvaro i ett trevligt hus i den bekväma stadsdelen Leblon nära stranden med samma namn, i Rio de Janeiro. Året är 1971 och de fem barnen håller på att växa upp och hitta kärlek och inriktning, de yngre leker på stranden och hittar en hund. Föräldrarna planerar att bygga ut huset. Men små händelser antyder militärens närvaro; en konvoj militära lastbilar passerar stranden.

Under en biltur blir de äldre tonåringarna stoppade i en poliskontroll när de är ute en kväll – vänstergerillagrupper har utför ett attentat och bankrån, och den amerikanske ambassadören har kidnappats. Snart tas pappa Rubens till förhör, och han försvinner för gott. Också mamma Eunice och en äldre dotter förs med ögonbindel till dagar av traumatiserande utfrågningar. Snart står det klart att familjen kan glömma sin tillvaro bortom politiken, de har dragits in i en skrämmande verklighet där allt handlar om att hålla ihop, knipa igen och hålla sig undan vidare misstankar och repressioner.

Vänsterdemonstration i Brasilien i april 1964. Foto: TT

I’m still here är baserad på den sanna historien om hur den tidigare vänsterpolitikern Rubens Paiva fördes bort från sitt hem och om hur familjens liv förändrades i grunden.  Liksom Walter Stilles film Dagbok från en motorcykel (2004), som berättar om den unge Che Guevaras rund- och bildningsresa i genom Latinamerika innan han träffade Fidel Castro och de tillsammans drog igång den kubanska revolutionen 1959, är I’m still here en politisk berättelse som förstärker sitt budskap genom att sätta människan, hennes engagemang, tvivel, och konsekvenserna av hennes upplevelser i centrum. 

Porträttet av Che var romantiserat och svårigheten för oss, 60 år senare i ett land långt borta, att bedöma autenticiteten i familjen Paivas öde är uppenbar. Trots att filmen är baserad på sonen Marcelo Rubens Paivas självbiografiska bok som utgår från hans forskningar i dokument från militärregimen. 

Men just filmatiseringen av ett för många relativt okänt militärstyre i allmänhet och detta fall i synnerhet, ger att berättelsens allmängiltiga – och aktuella – inslag blir tydliga. 

Normaliseringen till underkastelse

Människor i stora delar av världen, också svenskar, lever på ett sätt under våldets och gränslöshetens lagar, och försöker leva som om vi inte gjorde det. Eunice Paiva vädjar till militärpolisen som intar familjens hus, för bort hennes man, hennes dotter och henne själv, att de inte ska skrämma barnen. Hon bjuder dem på kaffe och följer med i bilen när hon uppmanas att göra det. Hon hjälper sin dotter på med den svarta huvan som de blir tilldelade. ”Det blir bra”, är det enda hon kan upprepa när hon kort får tala med sitt barn. Filmen skildrar varje steg på vägen in i normaliseringen av underkastelsen. 

Brasilianska kavalleriet med dragna sablar attackerar unga studenter vid en kyrka i Rio de Janeiro i april 1968, efter en mässa för en demonstrant som dödats en vecka tidigare. Foto: TT

Är det inte vad de flesta av oss har att komma med? Det blir bra. Det ordnar sig. Vi kanske föreställer oss att vi inte har något val, eller att vi utför en strategisk handling. Att vi kanske har en styrka som vi döljer för de som begår övergreppen, så att de inte är beredda när vi tar fram den.

Människor i länder där filmen haft premiär har uppenbart känt igen sig och Fernanda Torres nominerades till en Oscar för sitt intensiva porträtt av Eunice Paiva. När filmen fick en Oscarsstatyett för bästa utländska film jublade publiken på galan, och medier världen över. De kände igen motstånd och glimten av ljus i en mer än dyster global verklighet som präglar samtiden.

Waler Stilles film berättar en mörk historia, men den visar också på sätt att förhålla sig när gränserna för det anständiga överskrids. Sammanhållning och uppehållande av tro på mänsklighet är det som ger den personliga kraften till att utföra motstånd. Eunice Paiva underkastade sig inte, hon utbildade sig till advokat och blev en stridbar kraft mot brott begångna under diktaturen. Rubens Paiva kom aldrig hem igen, ”kanske kastades han från en helikopter”, som en av hans vänner säger.

Fernanda Torres som Eunice Paiva. Skådespelerskans egna föräldrar tillhörde de som arresterades och genomgick hårda förhör under militärregimen. Foto: Triart film

Det är förstås lätt att dra paralleller till vår tid. Varieties of Democracy-institutet (V-Dem) vid Göteborgs universitet konstaterar i årets demokratirapport att 72 procent av världens befolkning lever i diktaturer, samtidigt som demokratin backar i allt fler länder. Ändå är utvecklingen inte en naturlag, vilket Walter Salles film påminner om.

När känslan av hopplöshet lägger sig över allt kan det ändå vara en tanke att det finns människor mitt i våldet som sparar bilder och andra bevis. Det i en övertygelse att det finns ett slut på förtrycket, och att mänskligheten tar vid. 

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Jodie Stephen, CGT, H&M Barcelona
Jodie Stephen arbetar på H&M:s kundtjänst i Barcelona. Hon är även ordförande för syndikalistiska CGT:s företagsråd på H&M i Barcelona. Foto: Julia Lindblom, Volodya Vagner

H&M varslar fackligt förtroendevald i Barcelona

I dag ska H&M:s kundtjänstanställda i Barcelona rösta fram fackliga representanter till företagsrådet på arbetsplatsen. Det syndikalistiska facket CGT, som vuxit rejält på arbetsplatsen, anklagar H&M för facklig repression i och med att klädjätten varslat CGT-medlemmen och rådets ordförande bara dagar innan valet.

Förra året gick ett hundratal anställda på H&M:s kundtjänst i Barcelona ut i en flera månader lång strejk med krav på bättre arbetsvillkor och löner. Strejken som organiserades av den syndikalistiska fackföreningen Confederación General del Trabajo, CGT, riktades även mot en tilltagande digitalisering och alltmer minutiös övervakning av de anställdas prestation.

När de inte fick gehör för deras krav från H&M:s lokala ledning i Barcelona tog CGT-klubben med sig kraven till huvudkontoret i Stockholm i en protestaktion samordnad med systerfacket SAC Syndikalisterna.

Veckan efter Stockholmsaktionen avslutades strejken med en kompromiss som bland annat innebar en löneförhöjning på 160 euro (motsvarande drygt 1 800 kronor) i månaden, en extra semesterdag, samt bättre sjukförsäkring.

Stor del av personalen har har gått med i CGT

CGT har haft en fackklubb på H&M:s kundtjänst i Barcelona sedan 2019. De anställda representeras där i ett företagsråd med plats för nio fackliga representanter. 2019 hade CGT ingen av platserna, men bara två år efter att klubben startade var 5 av representanterna från CGT, resterande representanter har tillhört facket Comisiones Obreras. 

CGT-medlemmen Jodie Stephen är ordförande för rådet och eftersom det gått fyra år sedan det förra valet är det val igen den 19 mars. Hon berättar att Comisiones Obreras inte fått till en lista med kandidater till valet, vilket innebär att alla platser kommer att gå till CGT. 

– Det här är resultatet av det arbete CGT gjort under de senaste åren. På H&M i Barcelona har vi ökat medlemsantalet med 300 procent sedan 2019, säger hon.

Men att en stridbar fackförening vuxit sig stark på arbetsplatsen är inget H&M uppskattar, menar Jodie Stephen som i söndags mottog ett varsel om uppsägning. Enligt henne har arbetsköparen angett bland annat ”illojalitet mot kollegorna” och ”missbruk av förtroende” som anledning.

CGT fördömer H&M

I ett pressmeddelande den 17 mars skriver facket “CGT är den enda fackföreningen som H&M fruktar eftersom vi inte säljer ut oss, inte håller tyst och inte backar.”

Jodie Stephen tror att varslet är ett sätt för H&M att sätta ett exempel, sprida rädsla inom företaget och signalera att ”det här händer om du kämpar för dina rättigheter”. 

– Jag tror att de vill göra mig till syndabock eftersom jag är både CGT-medlem och ordförande i företagsrådet, säger hon. 

”Vi i Confederación General del Trabajo, CGT, fördömer bestämt det fackliga förtryck som H&M utövar mot CGT, och följaktligen mot hela arbetsstyrkan”, skriver CGT i pressmeddelandet.

Enligt en ny spansk lag har en anställd 48 timmar på sig att motbevisa anklagelserna om de varslas av “disciplinära skäl”, berättar hon. Går H&M vidare med varslet väntar protester.

–  Beroende på vad som händer nu kommer facket agera genom direkt aktion, säger hon.

När Arbetaren ringer chefen för kundtjänsten i Barcelona hänvisar hon alla frågor till H&M:s centrala presstjänst.

“Tyvärr kommer vi inte att kunna ställa upp på en intervju i detta ärende. Att vara en rättvis arbetsgivare och respektera rättigheterna för arbetstagarrepresentanter är grundläggande för oss som företag. Däremot avstår vi från att kommentera enskilda fall som rör våra kollegor”, skriver H&M:s presstjänst i ett mejlsvar till Arbetaren.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Olga, Natalia, Alena och Victoria vittnar om arbetsförhållandena på restaurangen där de jobbat.  Foto: Johan Apel Röstlund

Facklig blockad pressar sushi­restaurang till för­handling

Förhandlingar har återupptagits mellan facket Stockholms LS och en sushirestaurang som anklagas för att ha utnyttjat ukrainska arbetare. – Vi tror vi närmar oss en lösning på konflikten, säger Emil Boss, förhandlare på Stockholms LS.

Arbetaren har tidigare skrivit om hur fyra ukrainska krigsflyktingar vittnat om trakasserier och utebliven övertidsersättning på en välbesökt sushirestaurang i centrala Stockholm. Förra veckan satte facket Stockholms LS, som de fyra ukrainska restaurangarbetarna är medlemmar i, sushirestaurangen i blockad. Detta efter att förhandlingarna mellan fack och restaurangägaren strandat.

Blockaden utvidgades snart till att även omfatta en restaurang med samma ägare i Kungens kurva. Utöver medlemmarna som arbetat på restaurangen i centrala Stockholm har även två andra av fackets medlemmar, som arbetat på restaurangen i Kungens kurva, inte heller fått ut den lön de har rätt till, enligt facket.

Förhandling återupptas med sushirestaurangen

Under fredagsförmiddagen uppgav Stockholms LS att att dagens blockad är inställd.

Emil Boss frimärke 2022
Emil Boss, förhandlare på Stockholms LS. Foto: Axel Green

– Bolaget har visat god vilja och vi tror att vi närmar oss en lösning på konflikten. Förhandlingarna har återupptagits, säger Emil Boss, förhandlare på Stockholms LS.

Besked om huruvida konflikten får en lösning eller om blockaden återupptas väntas i början på nästa vecka.

Emil Boss är glad för den positiva respons facket fått, både från de medlemmar som deltagit i blockaderna men också i mejl från restaurangens kunder.

– Personer som brukar luncha på de här restaurangerna tackar för informationen.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Alexandra Sundberg på Röda korset och Anna Jirstrand Sandlund på Sara kulturhus kommenterar konkursbeskedet från Northvolt. Foto: Johan Seger, Magnus Lejhall/TT, Patrick Degerman

Röster från Skellefteå efter konkurs­beskedet: ”Vi ska inte lägga oss platt”

Hur påverkas Skellefteå av Northvolts konkurs? Arbetaren ringde upp Röda korset, Sara kulturhus och en lunchrestaurang för att höra vad de tänker om beskedet.

Röda korsets second hand-butik och mötesplats ligger centralt i Skellefteå och är öppen dagligen. Det har gått två dagar sedan Northvolts konkursbesked, och här är batterifabriken ett stående samtalsämne.

– Det är något alla pratar och funderar kring, på olika sätt. Jag upplever att Skelleftebor över lag är ganska lugna: Skellefte fanns här innan och Skellefte kommer finnas efter, men det är klart att det finns en uppgivenhet, säger Alexandera Sundberg, verksamhetschef på Röda korset i Skellefteå, när Arbetaren ringer upp henne under torsdagen.

Northvolts batterifabrik i Skellefteå under onsdagen. Foto: Jonas Westling/ TT

Hon träffar också de som drabbas mer direkt. Personer som är medborgare utanför EU och beroende av arbetet för att få stanna i Sverige.

– Där är det mycket oro, ångest och sorg.

Röda korset stärker upp med extra insatser

Efter pandemin startade Röda korset upp Mötesplats “Vän i Skellefteå”, en plats öppen för alla. Hit har bland annat människor som varit anställda vid Northvolt kommit.

Alexandra Sundberg, verksamhetschef på Röda korset i Skellefteå. Foto: Johan Seger

– Vi har haft flera av de som jobbar, eller är familj till de som jobbar, här. Vi har följt dem genom resan och följt dem när det var mycket oro kring vem som får stanna och vem som ska få gå. Vi förlorade en del av våra vänner då. Och nu står vi där igen.

Arbetaren har tidigare rapporterat om hur 1 600 anställda på Northvolt sades upp i september, vilket följdes av ytterligare uppsägningar i oktober.

– Vi kommer att fortsätta ha “Vän i Skellefteå” öppet. Och vi stärker upp ikväll (torsdag kväll, reds. anm) med extra insatser om det är många som kommer.

Dels kommer volontärer från “Vän i Skellefteå” vara på plats men även utbildade krisstödjare för dem som behöver ett djupare samtal.

– Vi kan inte lösa situationen, men vi kan lyssna och finnas där som medmänniskor och kanske ge lite perspektiv i det första kaoset och sorgen, säger Alexandra Sundberg.

Eftersom uppehållstillståndet är beroende av att ha ett arbete, så kan konsekvensen bli att många blir av med sina uppehållstillstånd.

– Nu pratar man om att man ska försöka driva Northvolts verksamhet vidare. Men alla blir uppsagda och sedan kommer man att återanställa där det behövs. Risken är ju att den sortens återanställningar inte kvalificerar för ett uppehållstillstånd för arbete. 

Sara kulturhus om ökat behov av att samlas kring kultur

Åsa Pettersson arbetar på restaurang Truckgatan. Hon tror att konkursen kommer att påverka Skellefteå mycket.

– Om de ska lägga ner kommer det påverka massor. Lediga bostäder och villor, priser som sjunker. Ja, jag tror det har en stor effekt, säger hon när Arbetaren ringer upp strax efter lunchtid.

Sara Kulturhus i Skellefteå. Foto: Pontus Lundahl/ TT

Anna Jirstrand Sandlund är vd på Sara kulturhus. Kulturhuset i trä som är döpt efter författaren Sara Lidman invigdes 2021 och rymmer såväl konsthall och spaavdelning.

– Jag tänker att det är ett oerhört tråkigt besked. Både för Skellefteå och länet, men framför allt för Sverige och hela Europa eftersom man vet att den här elektrifieringen är så central i den gröna omställningen. Det handlar ju om också om Europas konkurrenskraft, säger hon och fortsätter:

Anna Jirstrand Sandlund, vd på Sara Kulturhus. Foto: Patrick Degerman

– Det är många av våra invånare som kommer känna oro och vara ledsna över det här beskedet. Jag delar verkligen deras känslor.

Hon pekar på att det är 3 000 personer som jobbar på Northvolt och att alla har någon relation till Northvolt.

– Jag känner mig samtidigt stolt över det arbete som gjorts, alla som har jobbat stenhårt med det här. Även vår kommunledning som jobbat för att skapa goda förutsättningar, säger hon. 

Skellefteå kommun ställer krav på staten

I ett pressmeddelande skriver Skellefteå kommun att ”det är viktigare än någonsin att nationella aktörer sätter in avgörande insatser för att säkerställa att kompetens och batteriproduktion blir kvar i Sverige, att nya ägare kommer på plats så fort som möjligt och att produktionen kan upprätthållas under den tiden.”

Anna Jirstrand Sandlund hoppas att kunna kraftsamla så att fabriken kan fortsätta leverera batterier.

– Vi har ju 3 000 människor här på plats som kan göra batterier. Vi är den enda platsen i Europa som har den möjligheten. Vi ska inte lägga oss platt utan jobbar för att det blir på det sättet, säger Anna Jirstrand Sandlund.

När omvärlden känns osäker ser hon även att kulturhuset kan spela en roll.

– Oavsett om det blir en ekonomisk nedgång på kort eller lång sikt, tror vi att behovet av att samlas kring kultur kommer att vara fortsatt stark. I sådana här tider tänker jag att vi som Sara kulturhus kan vara en viktig plats för gemenskap och framtidstro. Att samlas kring något så tidlöst som musik, teater och konst, påminna sig om glädjeämnena och ta en stunds paus från vardagen för att uppleva kultur.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Martin Berg på Hamnarbetarförbundet
Martin Berg är hoppfull inför nästa veckas förhandlingar med Sveriges hamnar. Foto: Thomas Johansson/TT och Adam Ihse/TT

Hamnarbetarnas krav: Stärk skyddet för förtroende­valda

Hamnarbetarförbundet presenterar nu sina krav inför nästa veckas avtalsförhandlingar med arbetsköparsidan. Högst på listan står frågan om förstärkt skydd för fackets förtroendevalda. Det här i skuggan av det uppmärksammade varslet av förbundets vice ordförande Erik Helgeson.

– Det är inte rimligt att våra storföretag skiter i föreningsfriheten för att kunna köpa ut våra förtroendevalda för småsummor, säger Martin Berg som är Hamnarbetarförbundets ordförande, till Arbetaren.

Det är i en video på sociala medier som de första kraven framställs. Det här eftersom arbetsköparen Sveriges hamnar än så länge förklarat att de inte haft tid att ses för ett första möte. Men på onsdag nästa vecka, den 19 mars, ska parterna träffas. Förutom en höjning av grundlönen på 2 000 kronor kräver facket bland annat att skyddet för de förtroendevalda ute på kajerna stärks.

– Det handlar om sättet företagen agerar mot de förtroendevalda som ju representerar alla våra medlemmar. Det ska inte gå att köpa ut dem för skitsummor som man nu försöker göra med Erik, säger Martin Berg.

Sedan varslet av Erik Helgeson har Hamnarbetarförbundet fått stor uppmärksamhet. Både i Sverige och internationellt och stöduttalanden från andra fack runt om i världen fortsätter att strömma in till förbundet.

Martin Berg tror därför på möjligheten att få till ett stärkt skydd för de fackligt aktiva.

– Det hoppas jag verkligen att vi får till och det är en väldigt viktig fråga och vår fulla rätt att kräva. Så det ska vi lägga fram på onsdag när vi ses för en första förhandling.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Många anställda på Northvolts batterifabrik i Skellefteå vet fortfarande inte om de får behålla sina jobb
Under onsdagen kom beskedet: Northvolt har ansökt om konkurs. Foto: Pontus Lundahl/TT

Northvolt i konkurs: ”Priset betalas av våra medlemmar”

Under onsdagsmorgonen kom beskedet. Batteritillverkaren Northvolt har gått i konkurs, ett besked som kastar ut tusentals anställda i en osäker framtid.

“Det är uppenbarligen mycket som har gått fel, och priset betalas nu av våra medlemmar. Ansvaret för detta behöver klarläggas”, säger IF Metalls förbundsordförande Marie Nilsson i ett pressmeddelande.

Det krisdrabbade elbatteribolaget Northvolt har inte lyckats säkra de ekonomiska medel som behövts för att rädda företaget. Varken planerna på rekonstruktion i USA, som syftat till att skydda bolaget från konkurs, och ytterligare likviditetsstöd från bolagets långivare har inte varit tillräckliga. 

I ett pressmeddelande skriver bolaget:

”Som många företag i batterisektorn har Northvolt upplevt en rad svåra utmaningar de senaste månaderna som urholkat dess finansiella ställning, inklusive stigande kapitalkostnader, geopolitisk instabilitet, efterföljande störningar i leveranskedjan och förändringar i efterfrågan på marknaden.”

Under onsdagsmorgonen lämnades ansökan om konkurs in till Stockholms tingsrätt. Enligt Svt jobbar 5 000 personer i dagsläget på Northvolt, de flesta i Skellefteå. Konkursen drabbar även anställda i Västerås och Stockholm.

”I slutändan, med begränsad tid och tillgängliga ekonomiska resurser, kunde företaget inte nå de avtal som krävts för att säkra sin framtid”, skriver Northvolt i pressmeddelandet. 

Konkursbeskedet berör cirka 1 800 av IF Metalls medlemmar. 

“När den akuta fasen i det arbetet är avklarat finns det många frågor kring händelseutvecklingen som kommer att kräva svar”, säger IF Metalls förbundsordförande Marie Nilsson i pressmeddelandet.

Även många av Unionens medlemmar drabbas. Facket har strax under 1 300 medlemmar på bolaget.

“Det är såklart ett tungt besked och en väldigt mörk dag för alla oss som varje dag jobbat hårt och hoppats att bolaget ska ta sig igenom denna tuffa tid”, säger Shaneika Jeffrey, vice ordförande för Unionen-klubben på Northvolt Ett i Skellefteå.

Sveriges Ingenjörer har cirka 650 medlemmar på företaget i Stockholm, Västerås och Skellefteå.

“Det här är ett oerhört tufft besked för våra medlemmar, som slitit hårt för att rädda företaget. För den gröna omställningen och för svensk konkurrenskraft skulle det vara förödande om de investeringar och den kompetens som förvärvats inte togs till vara. Europa behöver en batteritillverkning i världsklass”, säger Ulrika Lindstrand, förbundsordförande Sveriges Ingenjörer i ett pressmeddelande.

Största konkursen i modern svensk historia

Konkursen är den största i modern svensk historia, och en av de största historiskt sett. 

Härnäst kommer en konkursförvaltare, utsedd av domstol, se över processen inklusive försäljning av verksamheten och dess tillgångar. 

I samband med en konkurs kan konkursförvaltaren besluta om statlig lönegaranti, för att säkerherställa att de anställda får lön.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Silas Aliki om följderna av ändringar i migrationsrätten som riksdagen förväntas rösta igenom den 12 mars 2025. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman / TT , Lo River Lööf Kollage: Arbetaren

Silas Aliki:
Regeringen ändrar migrationsrätten – ”ökat lidande”

Riksdagen röstar på onsdag den 12 mars om ett förslag att ta bort preskriptionstiden för utvisningsbeslut. Förslaget som förväntas gå igenom innebär att det blir omöjligt att söka asyl på nytt igen efter ett avslag utan att först lämna landet, skriver Silas Aliki och varnar för att lagändringarna kommer att öka både utsattheten och lidandet för de berörda.

Den 12 mars förväntas riksdagen rösta igenom förändringar i migrationsrätten som kommer att få stora konsekvenser. Regeringens syfte med de nya reglerna är att få fler personer som fått avslag på sina asylansökningar att lämna Sverige. Men vilka följder får de i praktiken?

I korthet kommer, enligt de nya reglerna som ska träda i kraft den 1 april, utvisningsbeslut inte att preskriberas så länge en person är kvar i Sverige. Det blir alltså omöjligt att söka asyl på nytt igen efter ett avslag utan att först lämna landet. Dessutom avskaffas möjligheten till så kallat spårbyte, det vill säga att en person som fått avslag på asylansökan kan söka arbetstillstånd utan att behöva lämna Sverige.

Spårbyte inte längre möjligt – vitt jobb räcker inte för att få stanna

Reglerna är utformade så att även alla ansökningar om förlängt arbetstillstånd avslås, om det första arbetstillståndet var ett sådant som personen fått genom spårbyte. Personer som arbetat vitt i Sverige i flera år, och som ofta återförenats med familjen, kommer att behöva lämna landet. 

Advokatsamfundet påpekade i sitt remissvar att de nya reglerna med stor sannolikhet kommer medföra att en större grupp redan mycket utsatta människor kommer att hamna i en sådan otrygghet att den måste anses oförenlig med utlänningslagstiftningen. 

Det bekräftar den bild som Statskontoret i en rapport nyligen kom fram till – det finns stora rättssäkerhetsbrister i den svenska asylprocessen. Möjligheten att söka asyl på nytt är därför en sorts säkerhetsventil, som i många fall kan läka bristerna hos Migrationsverket och leda till ett bättre resultat. En ventil som regering och riksdag alltså nu tar bort. 

Utsattheten ökar med nya asylregler

Men reglerna kommer inte, på det sättet som regeringen tror, leda till att människor utan tillstånd lämnar Sverige. 

Asylrättscentrum, som i över 30 år arbetat med att hjälpa människor att ta tillvara sina rättigheter i asylprocessen, har pekat på att statistik från åren 2021-2022 visar att omkring 21-29 procent av alla som söker någon form av uppehållstillstånd efter preskription får det.

Det innebär att människor som har behov av skydd inte längre kommer att kunna få det, eftersom man bara får en chans i den process som ibland har beskrivits som ett lotteri. Dessa människor kommer, visar forskning, i stor utsträckning välja att stanna kvar i Sverige, trots att de saknar möjlighet att få stanna. Att återvända upplevs helt enkelt som för farligt.

Större risk för exploatering på arbetsmarknaden

Risken är stor att de nya reglerna bara kommer att öka utsattheten och lidandet, och dessutom ge den informella ekonomi där papperslösa utnyttjas i bygg-, städ- och restaurangbranschen ännu fler människor att exploatera. 

Att dra in uppehållstillståndet för personer som befunnit sig lagligt i Sverige under hela sin tid här, och etablerat sig på arbetsmarknaden, framstår också det som en såväl mänsklig som ekonomisk katastrof. 

Lagstiftning som den här blir bara begriplig för den som inser att syftet med Tidölagets politik inte är att se till att den svenska arbetsmarknaden fungerar som den ska eller att människor följer fattade beslut. Syftet är att skapa oro, rädsla och en känsla av att inte vara välkommen hos bruna och svarta personer. Med eller utan uppehållstillstånd. 

Publicerad Uppdaterad