
[SERIEBOK] Sopigt
Derf Backderf
Kartago förlag 2017
Serier som kretsar kring arbetslivet är i dag en ganska liten genre, i alla fall i förhållande till andra seriekategorier. Bara av den anledningen är Sopigt en bok att lägga vantarna på.
Derf Backderf blev känd för en svensk publik när delar av hans serie Min vän Dahmer gick i Galago i mitten på 00-talet. Han stod för en serietecknarstil med god detaljrikedom och omsorgsfullt arbete med miljöer.
I serien fick vi en historia om hur Derf – eller John som hans riktiga namn är – hade en skum kille i sin klass som alltid dök upp full, spetsade djur och gled ifrån all form av social samvaro för att senare bli den ökände seriemördaren Jeffery Dahmer som samlade på likdelar, våldtog och styckade sina offer.
Sopigt är ingenting i närheten av den historien. Derf Backderf har gjort en reportagebok i serieform om sophantering i USA och sopgubbarnas villkor. Och det är hur bra som helst.
Boken inleds med en kort historisk överblick kring sophanteringen, där det konstateras att man i forntiden producerade mer sopor än vi gör i dag. Historiskt sett har sophantering alltid varit ett problem, i alla civilisationer. Fram till industrialiseringen var den vanligaste sophanteringen att man helt sonika slängde ut sin skit direkt på gatan där den låg och luktade och drog till sig djur.
I England var man ganska tidigt ute med sopåkare som flyttade stadens sopor till en avlastningsplats utanför städerna – och så ser det ju mer eller mindre ut än i dag.
Serien visar på ett naket och ganska osmickrande sätt vilket viktigt men skitigt jobb det är att vara sopåkare. Det är tunga lyft och människor som tror att man kan slänga saker hur som helst och som gärna drar en massa problem med sig.
En av de boende filmar sopåkarna när de hämtar soporna för att samla ihop till ett gigantiskt arkiv av bevis mot… ja, det får man ju faktiskt aldrig veta. Talande nog har han fått namnet ”Övervakarn”. Stadens enda nazist försöker värva sopåkarnas röster inför ett stundande val men sätts på plats, och killen som hånskrattar åt att hans gamla klasskamrat blivit en sopåkare får sopor inkörda i sitt brevinkast.
Hela tiden finns en hatkärlek till yrket där, det är inte många serierutor mellan alla stånkanden och klagosånger över idioters sophantering, förmannens Gestapobevakning av sin personal och skitungar som kastar saker på en, till serierutor som handlar om att man inte låter någon sätta sig på en. Jävlas man med en sopåkare så får man en påse skit slängd på sig. Bokstavligt talat.
Trots de långa och hårda arbetsdagarna skapas ändå en gemenskap inom yrkesgruppen där man börjar identifiera sig med sitt yrke. Från att ”jag är bara här ett tag” till att jobbet blivit en del av den man är. Givetvis noterar man företagets rövslickare, den man ska akta sig för att komma för nära, och givetvis förstår man med tiden vem man kan och inte kan lita på.
Det blir aldrig moraliserande eller romantiserande, sopåkarna är som vilka arbetare som helst, de älskar och hatar sina jobb, varandra och alla runt omkring dem, och det som förenar dem är deras syn på sin omgivning: Folk är idioter. Alla har sina egenheter och är knäppa och vi är här för att vi inte kan få något annat arbete, men vi ska ha kul när vi ändå utför det.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.