Ofta när man får följa släktkrönikor över flera generationer berättas familjens historia parallellt med omvälvande historiska händelser som på olika sätt vävs in i de gestaltades liv.
Regi: Tran Anh Hung
Premiär 12 maj
I Kärleken och evigheten är det snarare ”det lilla livet” hos borgarklassens kvinnor som står för den stora dramatiken. Från sent 1800-tal berättas om hur Valentine (spelad av Audrey Tautou) gifter sig med Jules och det är deras barn och barnbarn vi får följa.
Omvärlden drar förbi nästan lika omärkligt som tjänstefolket i sina vita förkläden. Fokus ligger helt på det kvinnliga perspektivet i form av saligheten i uppfyllandet av modersrollen och den borgerliga familjelyckan. Tidens gång är som mest märkbar när barnen växer upp och vi får se kvinnorna åldras.
För att tiden går tycks vid sidan om de nya generationernas födelse annars mest avspeglas i klädmodet, eller någon gång då två av sönerna ses lämna hemmet i uniform.
Äktenskapslyckan mellan man och hustru, åtrå, kärlek som uppstår i ett arrangerat äktenskap, gravidmagar putande under fina klänningstyger, barnsängar och utomhuslek med barnaskarorna är centrala i dessa kvinnors liv. Men å andra sidan berättas också tragedier ur denna feminina värld och här briljerar dock filmen, för hur ofta ser man annars exempelvis missfall, eller näras död skildras på vita duken som visserligen dramatiska händelser men samtidigt delar av livets gång man får acceptera?
Å andra sidan berättas också tragedier ur denna feminina värld och här briljerar dock filmen.
Jag blir visserligen smått förförd av de vackra kläderna, fantastiska interiörerna och prunkande trädgårdarna, och ska inte sticka under stol med att det är en estetisk upplevelse att luta sig tillbaka och bara insupa scen efter scen. Ljuvligt är alla rosiga spädbarn i vita spetsar, liksom scenen som öppnas med att vi får se ett bröst med en nyfödd baby förnöjt smackande fylla upp duken i biosalongen.
Men jag börjar sakna den yttre världen på duken. När omvärlden gör sig påmind är det för att signalera fara och förlust, mest tydligt blir det i scenen på stranden när en av familjefäderna simmar rakt ut i de blå vågorna mellan klipporna mot öppna havet.
Jag drar mig till minnes människorna som samlas på bondgården som också blir deras fristad i nittiotalsfilmen Antonias värld, som ju också skildrar en matriark och hennes närmaste, men där livets självklara gång i form av död och nya födslar inte utestänger möjligheten att se bortom den egna barnkammaren, utan snarare tvärtom.
En av döttrarna i Kärleken och evigheten får jag dock upp hoppet för. Vid flera tillfällen ses hon försjunken i en bok och jag sitter och väntar på att hon ska bli den som gör uppror och lämnar familjen. Kanske välja att bli självförsörjande, när tiden hunnit i kapp henne. Hon gör i och för sig så småningom något som bryter av kvinnolinjen i familjen. Jag hade gärna sett mer av hennes liv efter uppbrottet.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
59 kr
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
708 kr
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
354 kr