Christianias inre kamp

Det är tidig morgon. Vårsolen tinar långsamt upp Christiania i hjärtat av Köpenhamn. De första turistgrupperna har redan hittat hit. Lösdrivande hundar som nyligen vaknat betraktar en grupp pensionärer som följer en pratglad guide. De får höra talas om Pusher street och den illegala droghandeln. Går in på christianiters gårdar och får berättat för sig hur fristaden kom till och hur det är att leva och bo här.

I trädgården framför sitt hus har Anders just hällt upp två koppar kaffe. Vi slår oss ned på en pall och en ölback i gräset för ett samtal som ska kretsa kring fristadens existensiella ångest.

– För enkelhetens skull kan vi likna Christiania vid en människa. Först handlade det om att bygga upp oss själva, ordna med ett badhus och sopsortering. Som 10-15-­­åring försökte vi hitta vår identitet för att i tjugoårsåldern se till att vi fick bättre boendeförhållanden. Nu, i fyrtio­års­åldern, har vi blivit husägare, vilket förändrar en människa i grunden. Du blir bunden, inte minst till höga lån, säger Anders, som reto­riskt lever upp till sitt fristadsnamn Historiefortællern – Sago­berättaren.

Det är inte många år sedan, men redan är året 2011 en historisk milstolpe sett ur Christianias perspektiv. Efter en längre tids press, under vilken den danska statens hot om att utrymma hela fristaden intensifierades, slöts ett avtal mellan stat och fristad. En fond upprättades genom vilken christianiterna tilläts att köpa de centrala delarna av det ockuperade kasern­området. Resterande mark och bygg­nader hyrs med varierat långa hyres­avtal. Från statens sida var målet tydligt, Christiania skulle ”normaliseras”.

I smedjan tillverkas den välkända Christianiacykeln.
I smedjan tillverkas den välkända Christianiacykeln. Foto: Fredrik Rubin

Att avtalet över huvud taget kom till var som ett resultat av hur styrkeförhållandena mellan stat och fristad var där och då. Det menar Anders Historiefortællern. Alternativet var att förvandlas till en polisstat där de boende förr eller senare skulle tvingas ut ur sina hem.

– Om vi inte ingått avtalet och hållit fast vid att det är en ockupation, då vore det ett maktförhållande som gjorde att vi är kvar. Att hålla fast vi det fungerar bara så länge vi är starkast, och det var jag rädd för att vi inte var längre. Vi var inte starka nog för fortsatt konfrontation och det fungerade inte längre att enbart vara en motkultur, vi var tvungna att också vara en medkultur. Annars skulle vi förlora stödet bland befolkningen, säger Anders.

FAKTA | Christiania
– Fristaden Christiania grundades 1971, när ett 34 hektar stort område i Köpen­hamn som tidigare brukats av den danska militären intogs av ockupanter.
– Fristaden har genom åren för många blivit en symbol för en alternativ livsstil, men också för cannabisförsäljning och cannabisbruk, och under 1970-talet också för tyngre droger. Vid återkommande tillfällen har konflikter blossat upp mellan fristaden och de politiska beslutsfattarna.
– 2011 slöts det avtal mellan fristaden och den danska staten som inledde den så kallade ”normaliseringen” av området.

Arbetet i Smedjan pågår för fullt, här repareras cyklar och den välbekanta Christianiacykeln konstrueras. Risenga Manghezi tar en paus från sitt arbete för att återuppta det samtal som vi inledde utanför hans hem för fyra år sedan. Då var avtalet mellan stat och fristad rykande färskt, ett avtal som Risenga Manghezi menar har fått i huvudsak tre omedelbara konsekvenser.

– Generellt har vi fått mer lugn och ro på Christiania, folk behöver inte oroa sig för att bli utslängda från sina hus. Normaliseringen innebär också att Christiania får en lång rad regler och krav på sig, byggnadslagen exempelvis, säger han.

– Det kan medföra en gentrifiering när omkostnaderna stiger, det blir en kamp att hålla fast vid Christianias struktur och låga omkostnader och samtidigt hantera det ansvar vi har genom fonden. Den tredje konsekvensen handlar om gatan – Pusher street – som med sin handel nu är den enda delen som är olaglig.

För att förstå relationen mellan Chris­­tiania och droghandeln på Pusher street är det nödvändigt att blicka tillbaka, såväl fyra decennier som blott ett år. Alltsedan fristaden grundades har flertalet christianiter förespråkat en legalisering av cannabis. Bruket av produkterna som utvinns ur växten kom redan från starten att sätta sin prägel på området och en försäljning etab­lerades tidigt. Att inte döma individens leverne var en av fristadens grundbultar, något som kom att prövas i slutet av 1970-talet.

När kokain och heroin etablerats på den danska marknaden sökte sig fler tyngre missbrukare till det ockuperade området. Den sociala otryggheten och mänskliga misären ökade.

1979 tog christianiterna saken i egna händer, tyngre droger förbjöds och missbrukare och försäljare slängdes bokstavligt talat ut. Men försäljningen av cannabisprodukter tilläts fortfarande och med tiden tog organiserad brott­s­lighet över droghandeln på Pusher street. Konfrontationerna mellan polis och försäljare, så kallade pushers, blev våldsammare och mer frekventa. Nyhets­uppslag om större drogbeslag och våld satte press på christianiterna att göra något åt problemen.

– Vi vill generellt att cannabis ska vara legaliserat, men våld vill vi inte ha och inte en okontrollerad cannabis-supermarket där parti efter parti med färdig­rullade joints säljs, säger Risenga Man­ghezi.

”Bara den senaste veckan har vi haft två konfrontationer här utanför Smedjan där pushers-hangarounds kastat sten mot polisen”, säger Risenga Manghezi, som arbetar i Smedjan.
”Bara den senaste veckan har vi haft två konfrontationer här utanför Smedjan där pushers-hangarounds kastat sten mot polisen”, säger Risenga Manghezi, som arbetar i Smedjan. Foto: Fredrik Rubin

Under senare delen av 00-talet trappade landets politiker åter upp retoriken, fri­stadens existens ifrågasattes och laglös­heten kring Pusher street var åter i fokus. Dansk polis fick ökade resurser för att begränsa droghandeln, som vuxit till en miljardindustri – en insats som gav tydliga resultat i antalet fängelsedomar, men som hade en begränsad effekt på handeln.

På senare tid har den allt hårdare miljön kring droghandeln inneburit att antalet pushers som bor i, eller har någon historisk koppling till, Christiania minskat. I stället anställs yngre och mer riskbenägna unga män, något som försvårar dialogen mellan christianiter och pushers, vilken historiskt sett fungerat i någon mån.

– Bara den senaste veckan har vi haft två konfrontationer här utanför Smedjan där pushers-hangarounds kastat sten mot polisen. Jag var tvungen att gå ut och ropa åt dem att sluta, trots att jag inte känner dem, säger Risenga Manghezi.

Skotten som avfyrades den 31 augusti 2016 skakade om christianiterna. Vid ett tillslag mot droghandeln blev två poliser och en civilperson skjutna av en 25-årig man. Jakten på gärningsmannen var intensiv, liksom pressen på christianiterna. Från polis och politiker var budskapet tydligt: antingen är ni med eller mot oss i kampen mot den organiserade brotts­lig­heten.

– Det var ett sent kvällsmöte dagen efter skottlossningen, alla mådde dåligt. Folk hade också skuldkänslor för att man inte gjort något, men enigheten var stor om att vi nu måste göra något. Vi beslöt att vi gemensamt skulle ta bort bodarna, vilket vi också gjorde morgonen därpå, säger Anders Historiefortællern.

Vi beslöt att vi gemensamt skulle ta bort bodarna, vilket vi också gjorde morgonen därpå.
Anders Historiefortællern, Christianiainvånare

Inom loppet av några dagar hölls flera möten. Under ett av dessa ställde sig företrädare för en grupp pushers upp för att presentera förslag på egna regler. Från och med nu skulle ingen på Pusher street vara maskerad, bodarna skulle inte byggas upp igen, drogerna skulle vara i fickorna och inte ligga framme och de skulle ha färre anställda.

– Nog ser man fortfarande resultat av vad vi gjorde, få maskerar sig och bodarna har inte kommit tillbaka. Samtidigt skulle jag vilja ha en timelap över utveckligen sedan skottlossningen. Man skulle se hur någon pusher staplar lådor på varandra, en annan tar fram ett parasoll och lägger fram drogerna, säger Risenga Manghezi.

– Marknaden styrs av krafter som inte bryr sig om Christiania. Visst, de förhåller sig till vad vi gör precis som de gör med polisens insatser. Men de har ingen respekt eller kärlek till Christiania, de är enbart motiverade av sina affärer.

Anna Böving var 16 år när hon träffade sin dåvarande kärlek i Stockholm. Året var 1976 och Anna bestämde sig för att flytta med till Christiania där pojkvännen bodde. Det var 41 år sedan och Anna bor fortfarande kvar.

Anna Böving.
Anna Böving. Foto: Fredrik Rubin

– På den tiden var det verkligen en nedgången plats. Men jag tycker trots allt att det blivit för borgerligt, det var inte meningen att det skulle bli så mycket regler, säger hon.

Vi slår oss ned på två stolar i hennes trädgård. Runt husknuten arbetar en man från Christianias byggkontor med en el­ledning som inte fungerar. Anna Bö­vings händer är skitiga, värmepannan strular igen.

– Om vi nu betalar hyra för den här delen av Christiania så borde det väl ingå fungerande el och att kommunen ordnar saker för oss när de går sönder? Men nej, vi måste ordna och betala för allt själva, säger hon.

Anna Böving var emot avtalet med staten, men valde liksom övriga motståndare att till slut lägga ned sin röst. I dag är bitterheten påtaglig. Efter att ha lagt ned hundratusentals kronor på att asbestsanera huset, renovera taket och investera i solceller, så tillfaller huset vare sig Annas son eller för den delen Christia­nia om hon skulle gå bort.

Att spekulera kring avtalets eventuella effekter är onödigt, menar hon, effekterna är redan en realitet. För fem år sedan betalade hon en hyra på motsvarande 3 000 danska kronor, i dag uppges hyran vara 5 800 kronor med en värmekostnad på ytterligare flera tusen kronor under de kalla vintermånaderna. Men hyresökningen till trots är den allvarligaste effekten statens inblandning i christianiternas liv. ”Tanten”, som hon kallas, smyger omkring i buskarna.

– Förr kunde man bygga sin altan när man ville, men nu smyger i stället en tant från stadsbyggnadskontoret runt med en kamera utanför din trädgård och foto­graferar. Hon säger att ”nej, så får du inte göra”. Sedan får du ett brev på posten med böter. Så håller de inte ens på i en villaförort, säger Anna Böving och åter­går till den krånglande värmepannan.

”Förr kunde man bygga sin altan när man ville, men nu smyger i stället en tant från stadsbygg­nads­kontoret runt med en kamera utanför din trädgård och fotograferar. Hon säger att ’nej, så får du inte göra’”, berättar Anna Böving, som bor och arbetar i Christiania sedan 1976.
”Förr kunde man bygga sin altan när man ville, men nu smyger i stället en tant från stadsbygg­nads­kontoret runt med en kamera utanför din trädgård och fotograferar. Hon säger att ’nej, så får du inte göra’”, berättar Anna Böving, som bor och arbetar i Christiania sedan 1976. Foto: Fredrik Rubin

Morgon har blivit till dag och handeln på Pusher street intensifieras. I ett av husen längs med gatan bjuder en man med smeknamnet Joker in till ett samtal. Allt­sedan förhandlingarna med staten inleddes är Joker motståndare till avtalet.

– Jag tycker inte om avtalet, men jag har gått in i det tillsammans med kollektivet och tar gemensamt ansvar för det. Men visst, en del av mig hoppas att det ska skrotas, säger han.

Joker medger att det är ett intressant experiment att äga mark och byggnader kollektivt genom en fond. Men liksom Anna Böving ser han redan prov på negativa konsekvenser. ”Tanten i busken”, som det talas om, sätter käppar i hjulet. Delar av Christiania är beläget på mark och i byggnader med historiska värden. Reg­lerna som förhindrar ingrepp är många.

– En man satte upp en liten grind vid ingången till sin gård, han fick böter för att den var byggd på mark som vi hyr, säger Joker.

Fristaden är ett levande socialt experiment, menar Joker, som ser med oro på hur förbuden riskerar att göra Christiania till ett museum som visar på hur hippies bodde förr i tiden. Fristadens slogan ”Bevara Christiania” har han inte mycket till övers för.

– Christiania är och ska vara ett levande experiment som ska utvecklas, inte beva­ras. Vi är inte hippies längre, även om en del har längre hår än andra. Våra barn är hiphopare och lyssnar på alla möjliga vidriga musikgenrer. Precis som jag gjorde när jag var ung, säger Joker.

”Mitt hus ingår i det som måste rivas om 30 år. I vårt bostadsområde ska vi ha ett möte med företrädare för Christiania om hur avtalet kan förändras så att det inte måste ske“, säger Joker, som ser sig som en ockupant – och har varit med förr.
”Mitt hus ingår i det som måste rivas om 30 år. I vårt bostadsområde ska vi ha ett möte med företrädare för Christiania om hur avtalet kan förändras så att det inte måste ske“, säger Joker, som ser sig som en ockupant – och har varit med förr. Foto: Fredrik Rubin

I enlighet med avtalet ska ett antal hus i Christianias ytterområden avvecklas – rivas kort och gott. Några redan efter tio år, och halva den tiden har redan gått.

– Känslan är att Christiania är redo att offra en arm för att överleva, och vi är armen. Mitt hus ingår i det som måste rivas om 30 år. I vårt bostadsområde ska vi ha ett möte med företrädare för Christiania om hur avtalet kan förändras så att det inte måste ske, säger Joker.

För egen del är han inte orolig, Joker ser sig som en ockupant och har varit med förr. Men för hans son är det svårt att acceptera barndomshemmets öde.

– Även om min son inte bor hemma läng­re tar han det som en förolämpning. För mig innebär det att mitt hus ska rivas lagom till pensionen. Ingen ålder är en bra ålder för att tvingas ut ur sitt hem, inte heller när man är pensionär, säger Joker.

Ingen ålder är en bra ålder för att tvingas ut ur sitt hem, inte heller när man är pensionär.
Joker, Christianiainvånare

Utanför Inkøbscentralen, en centralt belägen samlingspunkt på Christi­ania, går livet sin gilla gång. Ett intilliggande hus renoveras, öl dricks och lek­­­platsen är full av barn. Christianiterna Jennifer och Kasper är på språng och vill egentligen inte svara på några frågor. Likväl finner de sig bekvämt tillrätta mot Inkøbscentralens fasad i den värmande vårsolen för en livlig diskussion.

– När du som journalist kommer och ställer frågor om avtalets konsekvenser blir det svårt för oss att svara kortfattat. Vi är mitt i en komplicerad process i vilken vi inte känner till avtalets verkliga konsekvenser. Men visst har avtalet redan fört med sig en del krångligheter, vi har ju med myndigheter att göra, säger Jennifer.

– Det handlar om att vi måste lära oss att leva med avtalet. Listan på krav har blivit fler och fler sedan avtalet ingicks. Det ligger i begreppet ”normalisering” att vi ska integreras i majoritetssamhället, säger Kasper.

Folkmyller vid Inkøbscentralen, en centralt belägen samlingspunkt i Christiania.
Folkmyller vid Inkøbscentralen, en centralt belägen samlingspunkt i Christiania. Foto: Fredrik Rubin

Åter till Smedjan och Risenga Man­ghezi, som själv var en drivande kraft när avtalet slöts, ett avtal som han är fortsatt positiv till. Att plötsligt ha blivit mark- och bostadsägare kommer med en lång rad förpliktelser, och lika många möj­ligheter. Från att tidigare ha sett staten som en antagonist kan fristaden nu inleda en lång rad ekonomiska och praktiska samarbeten med stat och kommun. Omkostnader för värmeverk och ombyggnationer kan delas och lokala initiativ stöttas.

– Kommunen vill gärna inleda ett sam­arbete kring våra socialekonomiska verksamheter eftersom de ser en potential för människor som har svårt att passa in i det övriga samhället, säger Risenga Man­ghe­zi, som kom till Christiania för att arbeta i början av 2000-talet.

– Christiania har en viktigt funktion för Köpenhamn, med inkluderande arbets­platser, här har vi uppemot 40 lär­lingar och arbetare som inte passat in någon annanstans. Det handlar till stor del om personer som inte bor här. Ta Smedjan som exempel, här är det bara jag och en annan anställd som bor i Christiania.

När vi planerat att ses nästa gång, om fem år från i dag, har avtalet varit en rea­litet i över tio år. Förhoppningarna om var Christiania befinner sig då blandas med farhågor. Risenga Manghezi hoppas att cannabis vid den tiden legaliserats och att detta slagit ut droghandeln på Pusher street.

– Jag hoppas att vi på Christiania är tillräckligt starka för att definiera vad vi själva vill i samarbetet med kommunen, för då blir det riktigt bra. Då kan du kom­­ma hit om fem år och se solceller på taken och hur christianiter åker ut till kom­­muner runt om i landet och berättar om hur de liksom vi kan inkludera människor på arbetsmarknaden, säger han.

Den verkliga faran, menar han, är att christianiterna ska falla in i apati. I en framtid då det sakta men säkert blir dyrare att bo i området kan en förväntan smyga sig på om att kommunen ska åtgärda de problem som uppstår. Utvecklingen riskerar att stanna av och Christiania förvandlas till vilket bostadsområde som helst.

– Ett annat scenario som jag är rädd för är att utvecklingen kring Pusher street fort­sätter att förvärras med mer konfrontation och våld. Om våldet ökar kring gatan ökar även risken att folk faller in i apati av den anledningen. Det värsta vore om båda scenarierna inträffade samtidigt, vilket inte är helt otänkbart, säger han.

Inkøbscentralen. Fri­stads­projektet Christiania har ifrågasatts genom hela dess 46-åriga existens. Frågan är om det kommer att sluta som vilket område som helst.
Inkøbscentralen. Fri­stads­projektet Christiania har ifrågasatts genom hela dess 46-åriga existens. Frågan är om det kommer att sluta som vilket område som helst. Foto: Fredrik Rubin

Att bibehålla engagemanget för Chris­­ti­anias konsensusdemokrati är avgö­rande för fristadens framtid. Den ofrån­komliga föryngringsprocessen som pågår skulle kunna vara det som håller apatin stången. Allt eftersom äldre christianiter flyttar ut, flera av hälsoskäl efter att ha levt ett hårt liv, fylls Christiania på med yngre invånare.

– Men de unga måste se till att ta sig rätten att få saker gjorda, de får inte vänta på att ges rätten att förändra något, säger Risenga Manghezi.

– Christiania är en plats där du hellre ber om lov i efterhand. Deras föräldrar bad inte om lov när de flyttade hit, även om flera av dem nu är mer konservativa. Det finns en gyllene regel om att det är så det blir.

Publicerad
2 dagar sedan
Den danska regeringen framhärdar med sina gettolagar. Medan många berörda invånare fortsätter bekämpa dem. Nu ska gettolagarna prövas i EU-domstolen. Foto: Johan Nilsson/TT

Danska gettolagarna prövas i EU-domstolen

I fem år har Danmarks bostadspolitik präglats av det så kallade ”gettopaketet”. Regeringen är nöjd, men motståndarna mot de ”rasbaserade bostadslagarna” har också varit välorganiserade och välartikulerade. Nu prövas gettolagarna i EU-domstolen, utfallet kan bli vägledande för alla EU-länder.

När Majken Felle inte är på skolan på ön Amager strax utanför Köpenhamns centrum, där hon arbetar och där vi ses en grå fredag i januari, ägnar hon sig åt aktivism. Nämligen åt att bekämpa Danmarks gettolagar och inte minst den byråkrati de många vräkta och tvångsförflyttade har hamnat i. 

För fem år sedan gick hon på sitt första aktivistmöte mot gettolagen. Sedan dess har i stort sett all hennes fritid gått åt till att kämpa för att få ha kvar sitt eget och grannarnas hem samt hjälpa de drabbade i kvarteret, Mjölnerparken i Köpenhamn.

Den danska regeringen införde den mycket kritiserade gettolagen år 2018. Lagen innebär att bostadsområden som uppfyller en rad kriterier klassificeras som getto av den danska regeringen.

Lagen har lett till tvångsförflyttningar och rivna hus. Men framför allt har den kritiserats för att vara diskriminerande. 

Enligt den danska regeringen har lagpaketet lett till att antalet ”parallellsamhällen” minskar. Enligt Majken Felle har det lett till diskriminering, rasprofilering och en utbredd rasism i det danska samhället. 

Det som avgör om ett bostadsområde hamnar på den danska statens så kallade gettolista är en rad kriterier: inkomst, utbildning, arbetslöshet, kriminalitet och etnicitet (icke-västerländska medborgare).

Sorterar ut områden efter majoritet av ”icke-västliga” invånare

Det mest kontroversiella kriteriet på listan är etnicitet, det vill säga att bostadsområden som har mer än 50 procent invånare med icke-västerländsk bakgrund och uppfyller ytterligare minst ett av de övriga fyra kriterierna ska klassas som getto. Eller parallellsamhällen, som den danska regeringen har övergått till att kalla dem.

– Mitt mål är noll parallellsamhällen. Så vi får ett mer enat Danmark, och att barn från utsatta bostadsområden får en bättre start i livet, sade den danska social- och bostadsministern Sophie Hæstorp Andersen (från motsvarande danska Socialdemokraterna) i samband med att den danska regeringens senaste rapport släpptes i slutet av 2024.

Enligt samma rapport har antalet utsatta bostadsområden sjunkit från 19 till 12 – och det finns inga nya områden som tillkommit under 2024.

Sedan 2002 sorterar Danmark in sina invånare som antingen ”västliga” eller ”icke-västliga”.

Även en som är född och uppvuxen i Danmark kan kategoriseras som ”icke-västlig ättling”, om inte båda föräldrarna är danska medborgare eller födda i Danmark. Även människor från en del europeiska länder som inte är med i EU kan räknas som icke-västliga.

Men lika länge som gettolagen har funnits har det funnits grupper som engagerat sig emot.
Tillsammans har en grupp personer också drivit frågan rättsligt. Först i Danmark, men nu alltså i EU-domstolen för att få lagen prövad, eftersom det är en viktig principiell fråga.

– Det vi menar är olagligt är just diskrimineringen. Att peka ut personer utifrån etnicitet, säger Majken Felle, som är en av dem som är målsägande mot den danska staten och som har arbetat med fallet som ska upp för prövning i EU-domstolen, och tillägger:

– Detta är något som EU-domstolen kommer att pröva med särskilt intresse.

”Lagen har spätt på rasismen i samhället”

Hon säger också att det i och med lagarna har blivit fritt fram för ett rasistiskt narrativ att ta plats. Att personer födda utanför ”väst” beskrivs på ett diskriminerande sätt. På så vis har lagen fått långt mer än praktiska konsekvenser för de drabbade. Det har spätt på fördomarna och rasismen i samhället. 

Majken Felle. Foto: Christin Sandberg

FN:s råd för mänskliga rättigheter har också sedan tidigare uttryckt oro över att gettolagstiftningen riskerar inskränka rätten till att förflytta sig och välja bostadsort. 

Och nu ska alltså EU-domstolen pröva om gettolagstiftningen och tvångsförflyttningarna strider mot EU:s direktiv om likabehandling.

– Det är en intressant juridisk fråga som kommer att kunna bli principiell i hela EU, sade invånarnas advokat Eddie Omar Rosenberg Khawaja, till TT förra hösten.

Majken Felle bor i Mjölnerparken i Köpenhamn, ett av de områden som tidigare fanns på den danska regeringens gettolista. 

I området fanns det för tio år sedan allmännyttiga flerfamiljshus där runt 2 000 personer bodde. Enligt den danska regeringen var det ett typiskt område där kriminella, låginkomsttagare och icke-västliga invandrare samlades, och området var därför med på gettolistan.

Omvandlingsområde: säljs eller rivs

Om ett område kategoriseras som ett parallellsamhälle fem år i rad så klassas det som ett så kallat omvandlingsområde – och då kräver lagen att bostadsrättsföreningen och kommunen tillsammans utformar en plan för att genomföra en avveckling av området, genom att riva eller sälja alla bostadshus till privata aktörer. 

Ett sådant område var Mjölnerparken i Köpenhamn. Där beslutade man att sälja hälften av bostäderna till privata aktörer, vilket tvingade många invånare att flytta. Målet var att minska antalet allmännyttiga familjebostäder i bostadsområdet, så att de uppgår till högst 40 procent av det totala antalet bostäder år 2023. 

Boende i bostadsområdet Mjölnerparken i Köpenhamn i en demonstration mot gettlagarna. Foto: Britta My Thomsen

Sedan 2023 klassas inte Mjölnerparken längre som ett parallellsamhälle. Detta eftersom turbulensen i området har lett till att många tvingats eller sökt sig bort. I dag bor det färre än 1 000 personer där.

Majken Felle som har bott drygt tio år i Mjölnerparken säger att det fanns renoveringsbehov och en plan för renoveringar – ett beslut som fattades flera år innan gettolagarna infördes. Men renoveringarna kom aldrig igång. Sedan kom de nya gettolagarna.

– Att staten bestämde att 60 procent av bostäderna skulle bli privata eller rivas är något helt annat. Eftersom det innebar att alla vi som bodde i bostäder som skulle säljas fick våra kontrakt uppsagda, säger Majken Felle och tillägger:

– Det har varit en väldigt lång process som är långt ifrån över för några, och där barn i området har levt under hot om vräkning och den stress det medför i flera år. Exempelvis har en del barn från 9 till 14 år flyttat runt mycket utan en varaktig bostad och tvingats byta skola flera gånger. Det mår man inte bra av. 

Det är också just i hennes kvarter som motståndet mot gettolagen har varit som mest organiserat.

– För vart ska de ta vägen? Många har bott här i området i 20–30 år. 

Allmännyttiga bostäder har reglerad hyra, och kötiderna för att få ett kontrakt är långa.

Majken Felle säger att när det kommer till kriterierna, så är det i princip bara kriteriet angående etnicitet som är avgörande för om människor ska tvingas flytta ut från området. Enligt henne finns det inget område där arbetslösheten och kriminaliteten är hög och utbildnings- och inkomstnivåerna låga, där någon tvingats bort från sina bostäder. För det avgörande är om antalet icke-västliga invånare uppgår till över hälften.

Underhållning under en manifestation mot gettolagarna i Mjölnerparken. Foto: Britta My Thomsen

Trasat sönder sociala nätverk

Nätverket Open Society Justice Initiative samlar allt som rör det organiserade motståndet och dokumentation gällande fallet som nu prövas i EU-domstolen.

Innan jul publicerade de rapporten ”Designad tvångsförflyttning: Att göra motstånd mot Danmarks rasbaserade bostadslagar” (Displacement by design: Resisting Denmark’s Race-based Housing Laws).

Där berättar de historien om några av de drabbade bostadsområdena, och ger även en bredare bild av konsekvenserna för antidiskrimineringsstandarder i hela Europa. 

– Många som bor eller bodde i Mjölnerparken är personer som när de kom till området inte hade någon familj eller nätverk i Köpenhamn eller ens Danmark, men som hittade en social gemenskap i bostadsområdet. För de familjer som har tvingats flytta är det helt söndertrasat nu, säger Majken Felle som ofta fick frågor av skolungdomar om hon kunde hjälpa dem med läxorna eller om hon ville ha något varmt att dricka när hon rörde sig genom området.

Publicerad Uppdaterad
2 dagar sedan
Isak Gerson, skribent i Arbetaren. Foto: Abed Hajjar/TT

Isak Gerson:
Vapenvilan är en källa till hopp

Israels system för administrativt frihetsberövande är en kvarleva från det brittiska kolonialstyret, och det bör avskaffas för att freden ska bli hållbar, skriver Isak Gerson.

Vapenvilan är ett litet steg, men ändå en stor källa till hopp. Den israeliska invasionen dödade över 46 000 palestinier, fördrev nio tiondelar av befolkningen från sina hem och förstörde bostäder, infrastruktur, sjukvård och kultur- och utbildningsinstitutioner som kommer att vara extremt svårt att bygga upp igen.

En övervägande majoritet av de dödade palestinierna beräknas vara civila. Gaza har nu världens högsta andel amputerade barn per capita. Varje dag utan vapenvila gör det värre.

Samtidigt meddelar Israel att de genom att dra ut på tidsplanen gällande tillbakadragandet av trupper inte kommer att hålla sin del av avtalet om vapenvila med Hizbollah. Vad värre är, verkar de ha flyttat sitt militära våld till Västbanken i vad som kallas en ”eftergift till de högerextrema”.

Cynismen i att använda dödligt militärt våld som en parlamentarisk spelpjäs är obeskrivbar.

En stor glädje med vapenvilan i Gaza är släppandet av gisslan och palestinska fångar från israeliska fängelser. Livet som gisslan – under vad som nu är femton månader – måste vara vedervärdigt och skräckfyllt. Det finns goda skäl att gisslantagande av civilbefolkning är förbjudet enligt Genèvekonventionen, och jag sörjer att Hamas ledare inte har möjlighet att prövas vid sidan av den israeliska regeringens ansvariga ministrar i ICC då Israel dödat dem innan rättegång.

Rörelsen för gisslan en del av israeliskt regeringsmotstånd

Livet för familjerna till gisslan har nog inte varit lättare. Det har funnits en udda diskrepans i att följa kriget genom både det svenska och det israeliska politiska samtalet. I Sverige diskuteras gisslan mestadels av de som försvarar Israel och dess krigföring. Men i Israel är rörelsen för gisslan, precis som många av familjerna till de som hålls gisslan, en viktig del i rörelsen mot regeringen. Många av dem insåg tidigt hur ointresserade den israeliska regeringen har varit av att rädda gisslan. De var upptagna med sin invasion.

Det finns många steg som behövs för en varaktig fred, och jag hoppas att den smärta gisslantagandet varit för det israeliska samhället kan påminna om det. Ingen ska behöva vara tillfångatagen och under ständigt hot under så här lång tid, helt utan vetskap om när man blir fri eller om man kommer att överleva fångenskapen.

Israel bör därför avskaffa sitt system för administrativt frihetsberövande.

Nästan 7 000 palestinier är just nu fångar. Ingen rättsprövning görs och det finns ingen tidsbegränsning. Tvärtom sker frihetsberövandena ofta godtyckligt. De pågår i snitt ett år, men många har suttit mycket längre än så. De förnyas var sjätte månad, men inget skäl behöver ges.

Kvarleva från brittiska kolonialstyret

Den israeliska försvarsministern Israel Katz har helt rätt när han säger att ”om det finns misstanke om brottsliga gärningar kan gärningsmännen åtalas, och om inte, finns det andra förebyggande åtgärder som kan användas än administrativt frihetsberövande”. Tyvärr pratade han specifikt om att förbjuda åtgärden för israeliska bosättare på Västbanken, men argumentet stämmer. 

Ingen värdig demokratisk rättsstat tillåter inlåsning utan prövning på obegränsad tid. Sverige får regelbundet kritik från FN:s tortyrkommitté för våra långa häktningstider, men i jämförelse med vad palestinier får utstå är det inte mycket. 

Systemet för administrativt frihetsberövande i Israel, såväl som i många andra asiatiska länder, är en kvarleva från det brittiska kolonialstyret. När det infördes blev det höga protester bland judiska jurister i Palestinamandatet, det vill säga hela det område som i dag är Israel, Västbanken, Gaza, Golanhöjderna och Jordanien. En av dem formulerade det såhär: ”Lagarna strider mot de mest grundläggande principerna av rätt, rättvisa och rättsvetenskap. De ger administrativa och militära ledare makt att påtvinga straff som, även om de hade godkänts av en rättsinstans, bara kan ses som anarkistiska [tar såklart avstånd från det] och avvikande.” Återigen är det helt korrekt, när det skrevs som i dag.

Publicerad Uppdaterad
3 dagar sedan
Efter att vapenvilan inletts har Gazabor börjat återvända till sina förstörda hem. Foto: Mohammad Abu Samra/TT

Återuppta bidragen till UNRWA!

Efter den norske läkaren Erik Fosses föreläsningar kräver bland annat Palestinagrupperna i Göteborg att regeringen ser till att Sverige tar emot skadade Gazabor och att bidragen till UNRWA återupptas.

I 470 dagar pågick Israels konstanta attacker på den palestinska befolkningen i Gazaremsan. Långt över 50 000 döda. Människor har svultit och frusit till döds på grund av att Israel har hindrat hjälp från att komma fram. Alla Gazas sjukhus har helt eller delvis förstörts. Långt över 1 000  attacker på sjukvården och nästan 1 000 döda hälsoarbetare.  

Sedan några dagar råder det nu en bräcklig vapenvila. Bland Gazaborna är lättnaden givetvis enorm över att det nu finns en chans att de dagliga, urskillningslösa bombningarna kan upphöra. Men vapenvilan innebär inte  något slut på lidandet. Vapenvilan innebär inte ett permanent eldupphör, inte ett slut på folkmordet och inte heller fred. 

Omvärlden måste gå från ord till handling

Israel har under mer än ett år utfört folkmordshandlingar som avsiktligt  ödelagt samhället i Gaza och åsamkat hela befolkningen ofattbart lidande. Situationen för de som överlevt är katastrofal och konsekvenserna av Israels krigföring är oöverskådliga, för generationer framåt. Allt detta har skett utan att det internationella samfundet ingripit. Tvärtom har Israel fortsatt åtnjuta villkorslöst stöd, politiskt och ekonomiskt. 

Israels straffrihet måste få ett slut, annars är nästa israeliska angrepp runt hörnet. Det är nu omvärlden måste gå från ord till handling och stå upp  för den internationella rätten. Ett slut på ockupationen och förtrycket av palestinier, en rättvis fred och ett fritt Palestina är den enda hållbara  vägen framåt. 

Vi kräver av Sveriges regering: 

• Låt skadade från Gaza få vård i Sverige! 

• Återuppta bidragen till UNRWA för att möjliggöra återuppbyggnaden  av Gaza och att humanitär hjälp ska kunna nå ut till hela befolkningen!

Publicerad Uppdaterad
3 dagar sedan
Moa Candil skriver om utbuade Parisa Liljestrand och om varför Ida Linde och Athena Farrokhzad, programansvariga för litteraturscenen på Kulturhuset i Stockholm, inte får förlängt förtroende – trots fullsatta salonger. Foto: Zanna Chanel Nordqvist, Lars Schröder/TT

Nu har det riktiga kulturkriget börjat

De första veckorna 2025 har gjort det tydligt att den fria kulturen står under attack. Men också att kulturlivet inte tänker ge sig utan motstånd, skriver Moa Candil.

Det har länge pratats om ett pågående ”kulturkrig” i Västvärlden, ett krig som sägs handla om värderingar och normer. De första veckorna 2025 har det dock blivit tydligt att det riktiga kulturkriget har börjat, och att det utspelar sig i den materiella verkligheten. 

Till fredagens invigning av Göteborgs filmfestival skickade högern sin budbärare med en stridsförklaring. Med knappt förtäckta hot meddelade kulturminister Parisa Liljestrand att det är slut på sötebrödsdagarna. Hon har inget intresse av att vara ”branschens bästa kompis” och få ”uppskattning på galor och festivaler”. Hon ska genomföra den politik som hon är framröstad att driva, och att det betyder mindre pengar och hårdare kontroll över kulturen behöver ingen tvivla på. Inspirationen från Sverigedemokraternas kulturpolitik är övertydlig. 

Athena Farrokhzad får inte vara kvar på Kulturhuset i Stockholm

En vecka tidigare rycks en annan plattform undan för det fria kulturlivet. Ida Linde och Athena Farrokhzad meddelade att de inte får förlängt förtroende som programansvariga för litteraturscenen på Kulturhuset i Stockholm, trots fullsatta salonger. De två författarna är själva övertygade om att beslutet hänger ihop med deras engagemang mot folkmordet i Gaza, och det är svårt att se en annan förklaring. Farrokhzads radikala, politisk åskådning kan knappast ha kommit som en överraskning för hennes arbetsköpare, men det var först efter kritik från Aron Verständig vid Judiska centralrådet som den blev ett problem. 

Men. På samma sätt som de första veckorna 2025 gjort det tydligt att det fria kulturlivet står under attack, har det också blivit tydligt att samma kulturliv inte tänker ge sig utan motstånd. Kulturministern buades ut från scenen i Göteborg, och till Farrokhzad och Lindes försvar kom snart ett upprop från en lång rad etablerade författare med krav på att Kulturhusets ledning omprövar sitt beslut. Lägg därtill den högst politiska Guldbagge-galan, där tal efter tal vigdes åt samhällskritik i stället för underdånig tacksamhet. 

Allt tyder alltså på att 2025 kommer att bli ett intressant kulturår, för att inte säga avgörande. Nu behöver vi rusta oss genom att vässa argumenten för konsten och kulturens sak, och se till att ingen står ensam när attackerna kommer. 

Publicerad Uppdaterad
6 dagar sedan
Tågskyld och sverigekarta
I Vansbro kommun hedras den tidigare medarbetaren som dog i en tågolycka på jobbet. Foto: Fredrik Sandberg/TT

Flaggan på halv stång i Vansbro efter att hemtjänstanställd dog på jobbet

En 66-årig man dog på sitt arbete inom hemtjänsten då han kolliderade med ett tåg i Vansbro i Dalarna. Mannen som var kommunanställd och välkänd i bygden hedrades med flaggor på halv stång, skriver Falu-kuriren.

Det var på sitt arbete som vårdbiträde i hemtjänsten som en 66-årig man avled i samband med en kollision med ett godståg och dog fredag den 10 januari.

Det var strax efter 13:30 som en personbil hamnade på tågspåret, varpå den kolliderade med ett tåg i Vansbro kommun, uppger polisen.

Falu-kuriren skriver att Vansbro-kommun hedrar mannen som var välkänd i bygden och anställd vid kommunen genom att ha flaggorna på halv stång och regionen höll en minnesstund.

– Vi tände ljus, hade en tyst minut och en minnesbok där vi skrev en sista hälsning, säger regionråd Elin Norén (S), till Falu-kuriren.

Olyckan var årets andra arbetsplatsolycka med dödlig utgång, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad Uppdaterad
7 dagar sedan
ung man skadad efter arbetsplatsolycka på Volvo i Olofström
Volvofabriken har spärrats av efter den allvarliga arbetsplatsolyckan på fredagsmorgonen. Foto:Adam Ihse/TT

Ung man livshotande skadad efter olycka på Volvo i Olofström


En man i 30-årsåldern vårdas med livshotande skador efter en allvarlig klämolycka på Volvofabriken i Olofström under fredagsmorgonen.

– Det är en anställd som klämt sig i en större maskin. Det är en allvarlig olycka, säger Patric Fors som är presstalesperson hos polisen i ett uttalande till Svt Blekinge.

Det var tidigt på fredagsmorgonen som olyckan inträffade inne på bilfabriken och både polis och räddningstjänst kallades till platsen.

Mannen fördes akut till sjukhus med livshotande skador och exakt hur olyckan gått till är fortfarande oklart.

Polisen har spärrat av arbetsplatsen i väntan på teknisk undersökning och fallet utreds nu som arbetsplatsolycka med rubricering vållande till kroppsskada.

Publicerad Uppdaterad
7 dagar sedan
Singoalla Tiroler är med i facket Solidariska vårdarbetare. Foto: Solveig Betnér

Temadag med Solidariska vårdarbetare: ”Rasism i vården dödar”

Bristen på kunskap om melaninrik hud, rasism inom psykiatrin, och jämlik förlossning är några av de teman som ska diskuteras när fackföreningen Solidariska vårdarbetare arrangerar en temadag om antirasism i Stockholm under helgen. Arbetaren ställer tre frågor till Singoalla Tiroler som är en av arrangörerna.

Hur kommer det sig att ni arrangerar en temadag om antirasism för vårdarbetare?

– Vi som fackförening ska tillgodose våra medlemmars säkerhet på jobbet men vi har också som syfte att förbättra vården i stort, både för oss som personal, patienterna och hela samhället. I det ingår det att utbilda oss. Vi vet att rasismen existerar i vården, och att den är farlig för både vårdpersonal och patienter och till och med dödar. Vi vet att rasism i vården dödar. Samtidigt är kunskapen låg. Det vi har kommit fram till är att vi kan utbilda oss själva om rasism i vården. Det var utifrån det samtalet som temadagen föddes, säger Singoalla Tiroler. Hon är gynekolog och berättar hur kvinnor som rasifieras drabbas hårdare i kvinnosjukvården.

– Rasifierade kvinnor drabbas extra hårt av farliga komplikationer i kvinnosjukvården. Mödradöd, barnadöd och kejsarsnitt drabbar kvinnor födda utanför Sverige i högre utsträckning. Det är något som det pratas ganska lite om i kvinnosjukvården. I kvinnosjukvården finns riskanalyser och PM, instruktioner för hur man ska göra när det gäller alla möjliga risker, risker när det gäller äldre kvinnor, risker med högt BMI, med diabetes och högt blodtryck. Men det finns inga PM om risker för kvinnor födda utanför Sverige, trots att vi vet att det är en så stor riskfaktor. Det beror på att så lite studier görs och så lite kunskap finns. Här vill vi öka kunskapen.

Vad står på programmet?

– Det är ett späckat och spännande program. Vi försöker ge smakprov på den kunskap som redan finns och låta några av de som kan mest få visa sig och berätta sina viktigaste punkter. Läkare mot rasism kommer att prata grundläggande om hur rasism drabbar patienter och personal, men även om rasism i psykiatrin och i kvinnosjukvården. Så vi har en bredd i vårt program, svarar Singoalla Tiroler. Hon säger också att hon vill att det ska bli fler liknande träffar framöver för att kunna fördjupa sig ytterligare.

Hur kan man ta de här frågorna vidare fackligt?

– Vi har ofta en känsla av att rasism drabbar vårdpersonal, men det har varit svårt att driva de frågorna inom de traditionella fackförbunden. Kunskapen om hur det ska gå till är än så länge låg. Men vår plan är att utbilda oss fackligt och att vi inom syndikatet ska bli experter på att försvara våra medlemmar. Viljan finns, men kunskapen är något vi ska bygga.

Publicerad Uppdaterad
7 dagar sedan
Erik Helgesson på Hamnarbetarförbundet kan tvingas ställa in blockaden efter Arbetsdomstolens beslut
Erik Helgesson förklarar att Hamnarbetarförbundet kallat till ett nytt möte under fredagen för att bestämma hur facket nu ska gå vidare. Foto: Adam Ihse/TT, Johan Nilsson/TT och Claudio Bresciani/TT

Hamnarbetarnas blockad kan stoppas: ”Vi kanske kör ändå”


Hamnarbetarnas planerade blockad mot israeliskt krigsmaterial kan komma att skjutas fram. Det här eftersom Arbetsdomstolen i torsdags meddelade att stridsåtgärden kan vara olovlig.

Beslutet av vägra lasta eller lossa fartyg med israeliskt krigsmaterial togs av Hamnarbetarförbundet den 14 januari och blockaden var tänkt att påbörjas nu på måndag.

– Vi vill inte bidra till att upprätthålla ett handelsutbyte med Israel som på något sätt underlättar eller förlänger misstänkta krigsbrott eller förbrytelser mot de mänskliga rättigheterna, sade förbundsordförande Martin Berg i ett uttalande i samband med varslet.

Arbetsköparna, Sveriges Hamnar, har hela tiden varit kritiska till fackets stridsåtgärder och menar att blockaden skulle få allt för stora konsekvenser för deras medlemsföretag och i sista stund meddelar nu alltså Arbetsdomstolen att de inte ger Hamnarbetarförbundet grönt ljus.

Det här eftersom AD menar att de har för lite information för att kunna ge ett ”interimistiskt förordnande” om stridsåtgärdens lovlighet. 

Arbetsköparna kritiska

– Jag ser det som att Arbetsdomstolen beslutat att inte fatta något beslut. Därför får vi ta ett nytt möte under dagen och se vad vi har för alternativ. Antingen skjuter vi upp blockaden, eller så drar vi tillbaka varslet och lägger ett nytt. Eller också så skiter vi i det här och kör på ändå, säger Erik Helgesson som är vice förbundsordförande i Hamnarbetarförbundet till Arbetaren på fredagsmorgonen.

Sveriges Hamnar skriver på sin hemsida att de anser att Arbetsdomstolens bedömning gör blockaden olovlig.

– Det är bra att Arbetsdomstolen nu tydliggjort att politiska stridsåtgärder inte får påverka arbetsgivarens rätt att bestämma över sin affärsverksamhet, annat än i ytterst begränsad omfattning, säger Sveriges Hamnars vd Marcus Dahlsten i ett pressmeddelande.

Hur Hamnarbetarförbundet går vidare nu väntas alltså beslutas under ett medlemsmöte senare idag, fredag.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
De iranska journalisterna Niloufar Hamedi, till höger, och Elaheh Mohammadi, gör segertecknet efter att ha släppts ut ur fängelset i Teheran söndagen den 14 januari 2024. De blev dömda till långa fängelsestraff på grund av deras bevakning av Mahsa Aminis död och släpptes mot borgen i väntan på rättegång.  Foto: Sahand Taki, Shargh Daily News/TT

Iran: Stoppa dödsstraffen för kvinnorättsaktivister

Över 900 personer avrättades i Iran 2024 och många politiska fångar är dömda till döden, bland dem de kurdiska Kvinna, Liv, Frihet-aktivisterna Pakhshan Azizi och Verisheh Moradi Samtidigt växer motståndet mot regimen.

I Iran i dag utgör kvinnor en betydande andel av de politiska fångarna. Och bland dem finns välkända fackliga-, feministiska- och politiska aktivister, såsom Nobelpristagaren Narges Mohammadi.

– Många av dem driver olika kampanjer inifrån fängelserna, berättar Sholeh Irani, exiliranier, journalist och feministisk aktivist, som följer utveckling i sitt forna hemland på nära håll.

En av de aktuella kampanjerna fokuserar på att stoppa avrättningar av de politiska fångarna.

– För närvarande riktar många av de politiska fångarna sin uppmärksamhet mot dödsdomen som hotar bland annat den kurdiska feministen Pakhshan Azizi, säger Sholeh Irani.

Hon beskriver hur trakasserierna, smutskastningen och personangreppen mot dessa kvinnor, ökar samtidigt som de fortsätter sin kamp inifrån regimens fängelser och inspirerar iranierna.

– Men även i Iran och bland exiliranierna finns högerextremister som sprider hat mot oliktänkande, säger Sholeh Irani.

Resolution för att stoppa avrättningarna

En av de som har engagerat sig för de fängslade och dödsdömda kvinnorättsaktivisterna är S-toppen och Europaparlamentarikern Evin Incir.

Och i dag torsdag kommer en resolution för att stoppa avrättningarna av de dödsdömda kurdiska Kvinna, Liv, Frihet-aktivisterna Pakhshan Azizi och Verisheh Moradi, och som Evin Incir har förhandlat fram, gå till omröstning i Europaparlamentet i Strasbourg.

Evin Incir (S). Foto: Europaparlamentet

I resolutionen ställs även krav på att Iran friger den svenska gisslan, läkaren Ahmadreza Djalali, som har en dödsdom och sitter fängslad i Iran sedan 2016.

– Situationen i Iran riskerar att hamna i skuggan av andra globala konflikter. Nyligen dömdes de modiga kurdiska kvinnorna Pakhshan Azizi och Verisheh Moradi till döden. Dessutom sitter den svensk-iranske medborgaren Ahmadreza Djalali och flera andra europeiska medborgare fängslade. EU-länderna måste samarbeta för att säkerställa friheten för alla europeiska medborgare och stoppa avrättningarna av politiska fångar. Det är även oacceptabelt att EU och dess medlemsländer fortfarande inte har vidtagit åtgärder för att klassificera revolutionsgardet som en terroristorganisation. Sammanfattningsvis syftar den här resolutionen till att öka pressen på Iran att respektera mänskliga rättigheter, stoppa dödsdomarna och frigöra oskyldiga fångar, säger Evin Incir till Arbetaren

Hur ser engagemanget ut i EU för kvinnorättsaktivister i Iran just nu, med så många pågående militära konflikter i världen?

– Situationen i Iran förblir en prioritet på parlamentets agenda, tack vare krav från vissa av oss ledamöter. Exempelvis initierade jag resolution i denna vecka. Läget i Iran har försämrats kraftigt, med över 900 avrättningar bara under 2024.

Irans kvinnor visar orubbligt mod

Sholeh Irani menar att trots förtrycket, trots de många frihetsberövandena och hoten om avrättning fortsätter de iranska kvinnornas kamp för sina rättigheter och friheter att växa sig starkare.

– De iranska kvinnorna visar på ett starkt och orubbligt mod, när de fortsätter göra motstånd mot regimen i Iran, säger hon och fortsätter:

– Tecken på ett eskalerande motstånd är tydliga över hela samhället. Allt fler, särskilt unga kvinnor, trotsar lagen om obligatorisk hijab och står emot när de stoppas av myndigheternas vakter, säger Sholeh Irani till Arbetaren.

Enligt Sholeh Irani uttrycker iranska kvinnor på sociala medier att de aldrig kommer att återgå till den ordning som rådde före Kvinna, Liv, Frihet-rörelsen och de omfattande upproren.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Solidariska Byggare är besvikna på Byggnads
Solidariska Byggare nekas från att delta i den fackliga konferensen mot arbetslivskriminalitet. Foto: Janerik Henriksson/TT och Volodya Vagner

Irriterat när Solidariska byggare hålls utanför facklig konferens


Det bubblar av irritation och frustration inom Solidariska byggare. För trots de senaste årens många framgångar ratas nu den syndikalistiska fackföreningen från att delta i Byggnadsarbetareförbundets nordiska konferens om arbetslivskriminalitet och migrantorganisering som hålls i Stockholm nästa vecka.

– Jag tycker det är sorgligt för problemen i byggbranschen är så omfattande och jag tror att både vi och Byggnads har mycket att lära av varandra, säger Pelle Sunvisson som är styrelseledamot i Solidariska byggare till Arbetaren.

Pelle Sunvisson på Solidariska byggare. Foto: Johan Apel Röstlund

Den årliga konferensen hålls på den anrika och strandnära kursgården Rönneberga på Lidingö utanför Stockholm i mitten av nästa vecka. Deltar gör byggnadsfack från hela Norden men trots en önskan från det finländska Byggnadsförbundet nekas alltså Solidariska byggare från att delta. Det här trots att det uppmärksammade syndikalistiska byggfacket de senaste åren haft stora framgångar med sin omfattande organisering av migrantarbetare och kampen mot just arbetslivskriminalitet.

– Vi har inte plats för dem på schemat och kände att vi har tillräckligt med erfarenheter från våra egna medlemsorganisationer inom den nordiska bygg- och träarbetarfederationen, säger Marcus Carlbrand på Byggnads till Arbetaren.

Detta trots att temat på konferensen är just de områden där Solidariska byggare sticker ut med sin kamp av blockader mot oseriösa och kriminella arbetsköpare, indrivningar av uteblivna löner och vunna fall i Arbetsdomstolen.

”Skulle vara en utmaning att samarbeta”

Marcus Carlbrand förklarar att Byggnads nyligen inlett en egen satsning på organisering av utländska byggarbetare där fackförbundet bland annat tillsatt en ny ombudsman för att arbeta mot exploatering och utnyttjande inom branschen.

Men Solidariska byggare har ju verkligen varit framgångsrika i just de här frågorna. Hur ser du på dem som organisation?

– Jag har inte direkt någon åsikt men det är klart att det skulle vara en utmaning att samarbeta med en organisation som konkurrerar om samma medlemmar.

Ett svar som får Pelle Sunvisson på Solidariska Byggare att reagera:

– Det är synd. För de här frågorna rör inte bara migrantarbetare utan hela byggbranschen. Dåliga villkor smittar av sig på alla och det finns väl egentligen bara en part som tjänar på att vi inte samarbetar. Något vi gärna hade gjort med Byggnads. För vi har stor erfarenhet som vi gärna hade delat med oss. Och Byggnads i sin tur, med sin långa historia, har mycket som vi skulle kunna lära oss av.

Pelle Sunvisson menar att det ofta finns ett fungerande samarbete med enskilda ombudsmän på Byggnads men att mycket av det arbetet måste skötas inofficiellt.

– Fokus måste ju ligga på att göra arbetsplatserna säkrare och komma åt arbetslivskriminaliteten inom branschen men det känns som att ju högre upp i hierarkin inom Byggnads man kommer desto mer får vi kalla handen.

Konferensen på Rönneberga äger rum på onsdag och torsdag nästa vecka och samlar alltså byggfack från Sverige, Norge, Danmark, Finland och Island. Dock alltså utan migrantarbetarfacket Solidariska byggare.

Publicerad Uppdaterad