Hon har sett bilder på nyhetssändningarna i tv och nu vill hon veta varför vi inte kan dela med oss av vår mat och våra pengar. Hon undrar varför vi låter barn dö. Det går knappt att svara på, men jag försöker ändå.
På vårt färgglada duschdraperi går det att dra en nästan rak linje med fingret över de fyra länderna strax ovanför ekvatorn. Hon, som just lärt sig läsa, läser namnen på dem, ljudar sig fram till rätt uttal: ”Ni-ge-ri-a, Su-dan, So-ma-li-a, Je-men?”
På det prassliga vattenavvisande tyget är de representerade som varsitt litet karamellfärgat fält – gult, rosa, rött och turkost. Det är fullständigt abstrakt för ett barn, knappt begripligt för en vuxen, att förstå att det bakom representationerna i själva verket gömmer sig enorma landarealer av uttorkad jord, vars ofruktbarhet i kombination med västerländsk ”demokratisk” girighet och fanatisk religiös fiendskap hotar att ta livet av motsvarande två hela svenska befolkningar.
I Jemen, vars civilbefolkning plågats av krig de senaste två åren, dör ett barn var tionde minut av orsaker som hade kunnat förhindras, främst i sviterna av näringsbrist.
Det är FN:s livsmedels- och jordbruksorgan, FAO, som redan tidigt i våras varnade för att 20 miljoner människor kan ha kommit att svälta ihjäl fram emot sommaren om inte drastiska åtgärder vidtas. Torkan i Afrika har inte varit så allvarlig och drabbat människor så akut sedan 1945. FN uppger att det skulle behövas motsvarande 40 miljarder svenska kronor för att stilla den mest överhängande hungerkatastrofen.
I Jemen, vars civilbefolkning plågats av krig de senaste två åren, dör ett barn var tionde minut av orsaker som hade kunnat förhindras, främst i sviterna av näringsbrist – två tredjedelar av landets 27 miljoner invånare har inte tillräckligt med mat, eller tillgång ens till det mest basala som vatten och sjukvårdsinsatser.
Den sekulära staten Sverige, som säger sig vara neutral och stå för alla människors lika värde, lyckas på något märkligt vis alltid ställa sig på fel sida genom att bilda oheliga allianser med kapitalister och fundamentalister. I kriget i Jemen använder diktaturen Saudiarabien det svenska stridsledningssystemet Erieye för att attackera och flygbomba civila mål så som sjukhus och vattentäkter, Saab:s raffinerade radarsystem utgör själva fundamentet i den saudiska krigföringen.
Sedan 2010 har Sverige sålt vapen till saudierna för uppemot 6 miljarder kronor. Biståndet till det folk, i ett av världens redan före kriget inleddes fattigaste länder, som vår tekniska ingenjörskonst nu håller på att slakta och svälta har under samma tid i jämförelse varit stort som en droppe i havet.
Fortsätter vi kapitalisera på kriget och låter vapenleveranser flöda ut över landets gränser kan vi inte vägra att ta konsekvenserna.
De där andra bilderna fladdrar också de förbi med jämna mellanrum. Leende svenska statsråd, kvinnorna fjäskande med sina huvuden täckta, i handelsuppgörelser med operativa barnamördare. När vi på nationell nivå förfasas över terrordåd och flyktingströmmar kan vi påminna varandra om att de inte kommer att bli färre för att kriget om oljan håller på att bli ett krig om vatten. Det är inte direkt kärnfysik att terrorgrupper använder fattigdom och sönderslagna, ojämlika samhällen som primär rekryteringsbas.
Fortsätter vi kapitalisera på kriget och låter vapenleveranser flöda ut över landets gränser kan vi inte vägra att ta konsekvenserna.
När vi står där och borstar tänderna mot slutet av dagen, än så länge på tryggt avstånd från kriget, märker jag att jag bara nätt och jämnt har svarat på frågorna: när, var, vad och vem. Frågan ”varför?” hänger kvar i luften när vi äntligen får lämna verkligheten för sagorna.
