Irländaren Terry George står bakom manus till en rad prisade filmproduktioner, där flera utspelar sig i Nordirland, som I faderns namn (1993) och En mors son (1996). Hotel Rwanda (2004) var en stark gestaltning av slakten på omkring 800 000 tutsier – och hutuer som motsatte sig morden – i Rwanda 1994, och om omvärldens ignorans. George har arbetat fram en dramaform där enskilda människoöden kämpar för livet och för att behålla sin humanism mitt i en accelererande katastrof med ursprung i nationalistiska ambitioner som går över styr.
Regi: Terry George
Kring beteckningen folkmordet på armenier i Turkiet 1915–17, då man räknar med upp till en miljon mördade civila, finns en stor konsensus – samtidigt som flera länder, däribland Sverige, tvekat att officiellt beteckna händelserna som folkmord. Den dominerande orsaken kring tvekan tycks vara Turkiets stenhårda hållning emot och landets hot om diplomatiska konsekvenser.
Det finns en stor diaspora av armenier, bland annat i USA, och det har gjorts en del amerikanska filmer kring folkmordet. Armenisk-kanadensiske regissören Atom Egoyan behandlade det i filmen Ararat (2002) i en metafilm om en regissör spelad av Charles Aznavour (själv med armeniskt ursprung).
Huvudpersonerna placeras, liksom i Georges tidigare filmer, i händelser som många gånger är historiskt dokumenterade.
I Terry Georges film kommer en ung armenisk man till Konstantinopel för att studera medicin. Han hamnar i ett triangeldrama tillsammans med en kvinna med armeniskt ursprung och hennes partner, en amerikansk reporter. Huvudpersonerna placeras, liksom i Georges tidigare filmer, i händelser som många gånger är historiskt dokumenterade.
När det sönderfallande osmanska imperiet precis i inledningen av första världskriget hamnar i en spiral av nationalistiskt våld dras de tre in i en aktion för att rädda en grupp armenier (i verkligheten var de omkring 4 000, här betydligt färre) som flyr upp och barrikaderar sig på berget Musa Dagh och så småningom räddas av franska krigsfartyg.

The Promise börjar i en historieromantiserande ton som kan göra en kritiker lätt nervös. I den lilla armeniska byn där allt börjar verkar livet vackert på ett gammaldags vis, människorna framstår som altruistiska, ärliga och livsbejakande på ett sätt som det är lätt att drömma sig ”tillbaka” till. Också Konstantinopel är en vacker stad där människor njuter av umgänge kring kultur och vetenskap. Chockeffekten av växande pogromer och skrikande ungturkar på gatorna blir stark, samtidigt som information om den politiska bakgrunden, nationellt och internationellt, flikas in på ett naturligt sätt.
Chockeffekten av växande pogromer och skrikande ungturkar på gatorna blir stark.
Terry George har berättat om hur han är extremt noga med researchen, samtidigt som han vill göra medryckande personhistorier mitt i världshändelserna. Flera personer i The Promise är historiska – som den amerikanske ambassadören Morgenthau, som skrev om perioden i sina memoarer.
Att väva in en kärlekshistoria mitt i historiska grymheter kräver de känsligaste fingertoppar och Terry George lyckas ganska bra med sitt syfte, som främst är att förmedla en historia som berör och väcker intresse av att ta reda på mer om folkmordet och om Turkiets och hela områdets historia. En historia som ligger skrämmande nära vår tids förtecken i världens nationalistiska yrsel.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.