Kassapass på två timmar i streck. Systematiskt utnyttjande av behovsanställningar. Oannonserade kontroller som innebär att anställda måste låta uniformerade vakter gå igenom deras kläder och väskor på allmän plats. Genomgående låga anställningsprocent för kassörer, men med en förväntan om beredskap för 200-500 procents mertidsarbete. Brott mot förtursreglerna. Krav på att anställda ska vara beredda att hoppa in och jobba extra utan extra ersättning.
Katalogen över oansvarig personalpolitik från statliga Systembolagets sida de senaste åren är diger.
Ändå väcker den senaste tidens agerande från chefshåll inom bolaget extra uppseende. I anteckningar som läckt ut från samtal mellan Systembolagets HR-chef och företrädare för ett individ- och ledarutvecklingsföretag framgår att man vill ge fackligt aktiva syndikalister skulden för de arbetsmiljöproblem som finns i en av företagets butiker. De fackligt engagerade ”fokuserar på de små felen” och ”kamouflerar politisk agenda”, står det bland annat i anteckningarna. Arbetsmiljöombudet hängs ut, och formuleringen ”skilja från sin tjänst” dyker upp. Av offerten framgår att Systembolaget överväger att plöja ned stora summor för att få rättning i leden.
En av huvudfaktorerna bakom den stora gruvstrejk som lamslog statliga LKAB ett par månader runt årsskiftet 1969–70 var just företagets laborerande med nya metoder för att ”effektivisera” arbetet.
Arbetarfientlig personalpolitik är dessvärre inte något som bara förekommer i de privatägda delarna av näringslivet. Statliga företag har gamla anor som experimentverkstäder för cyniskt inhumana managementmodeller.
En av huvudfaktorerna bakom den stora gruvstrejk som lamslog statliga LKAB ett par månader runt årsskiftet 1969–70 var just företagets laborerande med nya metoder för att ”effektivisera” arbetet. Ett vid den tiden nytt och för chefer rafflande tidsstudiesystem, Universal Maintenance Standards, UMS, infördes; alla arbetsuppgifter tidsstuderades (tillryggalägga 7 till 14 meter till fots – 3,6 sekunder, bruka hammare 1 till 5 slag – 3,5 sekunder), och de anställdas ackord sattes med de studierna som grund. Förutom att lönen blev låg upplevde arbetarna att de behandlades som maskiner.
Ett av de strejkandes krav, som också till slut gick igenom, var att tidsstudie- och ackordssystemet skulle avskaffas och månadslön införas.
I dag är stridbar arbetarkamp en ännu ovanligare företeelse än den var på 1960- och 70-talen, och företagen, såväl de privata som de offentligägda, har plockat upp ännu fler modemetoder för att disciplinera arbetskraften.
Men vi behöver inte ha det så här. Och när det gäller Systembolaget finns all anledning att trappa upp den öppna kritiken.
Den andra sidan av den saken är att de knappast kan skylla sin rovdrift på de egna anställda på det stenhårda marknadsläget.
Systembolaget må vara ett monopolföretag utan andra bekymmer för sitt varumärke än att få folk att välja dem framför hembränning eller smuggling. Men den andra sidan av den saken är att de knappast kan skylla sin rovdrift på de egna anställda på det stenhårda marknadsläget.
Vi har helt enkelt rätt att kräva av ett statligt detaljhandelsföretag utan priskonkurrens att de prioriterar att de anställda har skäliga villkor, inte sopar arbetsmiljöproblem under mattan, inte förföljer fackligt aktiva – över huvud taget inte beter sig som ett hästskojarföretag i lagens utmarker.
Det är det minsta vi kan begära som skattebetalare av vårt gemensamt ägda alkoholmonopol.