”Die Wende”, alltså Berlinmurens fall och den tyska återföreningen, var en vacker händelse som tvättade bort en historisk skamfläck. Men den var dyr. Bundesbank betalade östtyskarna med D-mark för den nästan värdelösa Ostmarken (på den fria/svarta marknaden kostade en D-mark tidvis 20 Ostmark).
27,5 miljarder DM, 460 ton sedlar, kördes till före detta DDR, 100 miljarder Ostmark brändes och skrotades. Utvecklingen efteråt skapade arbetslöshet i öst och både sociala och politiska problem.
Man kunde ha trott att återföreningen skulle knäcka Förbundsrepubliken. Hur kom det sig att ”die Wende” ändå lyckades?
Jag anser att euron har med det att göra. Inte så som åtskilliga tyskar till höger och vänster sa: ”Vi vill aldrig lämna vår starka valuta!” utan tvärtom: den svagare euron blev en stor ekonomisk fördel för Tyskland.
Den svagare euron blev en stor ekonomisk fördel för Tyskland.
Tysklands globala handel upplevde en stimulans, eftersom köpare i andra länder kunde betala mindre för tyska varor med euro i stället för D-mark. Det är det som man kallar devalvering, och det är också vad svenska regeringar har utnyttjat för att främja exporten. Andra svenska partier har betecknat sådant som ”omoraliskt” – det vill säga man ska inte exportera de egna problemen och belasta andra regeringar och folk med dem (utan i stället driva ned svenska löner).
Euron betyder alltså devalvering för D-marken. För grekiska drachmer, italienska lire, spanska pesetas och så vidare innebär den revalvering. Följden blev att Sydeuropa också kunde köpa de tyska varorna lättare. Och att sydeuropeiska varor plötsligt blev dyrare i omvärlden. Exporten anti-främjades.
Nu frågar sig alla ekonomiska experter hur det kunde gå så illa med Sydeuropa. Jag anser att förklaringen helt enkelt gömmer sig i denna devalvering/revalvering. Den inträffade inte överraskande och över en natt, som en traditionell devalvering eller revalvering, utan gradvis, men i princip gör det ingen skillnad.
Euron presenterades för oss som en metod att utjämna levnadsstandarden i unionsländerna. En svensk politiker sa till och med att vi måste rösta för euron eftersom den innebär ”solidaritet med människorna i syd”. Nu kan vi se att verkligheten är precis den motsatta.
Den utlovade utjämningen förutsatte enligt vanligt marknadsekonomiskt tänkande: 1. höjd produktivitet i syd och/eller sänkt i norr, 2. att Sydeuropas politiker under de många åren med euron hade tvingat på sina befolkningar mindre, stegvisa reformer som sammanlagt inneburit samma åtstramningar som EU-kommissionen, Europeiska centralbanken och Internationella valutafonden drivit igenom på betydligt kortare tid, under kaotiska förhållanden och trots mer eller mindre våldsamma protester från dem som drabbas.
Varken 1. eller 2. inträffade. Medan euroexperter i Bryssel och Frankfurt, ekonomiska journalister och analysföretag över hela Europa höll för både ögon och öron ökade i stället skillnaderna mellan syd och nord. Euron närmade sig stupet, men i syd fortsatte man konsumera billiga krediter med den starka valutan som bas och i norr exporterade man glatt (gärna onödiga tyska vapen till Grekland) tack vare den svaga valutan (jämfört med D-marken). Med eurons konstruktion var kraschen oundviklig. Tysklands produktivitet ökade, Sydeuropas stod stilla.
Att euron faktiskt var konstruerad för att förvärra ojämlikheten mellan länder i syd och i norr såg vi inte.
Det som fortfarande är gåtfullt för mig är att ingen euromotståndare talat om detta inför folkomröstningen om euron, inte heller efteråt. Vi kom inte längre än till konstaterandet att det inte går att reglera värmen med ett enda termostat i ett hus som sträcker sig från Nordafrika till Ishavet.
Att euron faktiskt var konstruerad för att förvärra ojämlikheten mellan länder i syd och i norr såg vi inte. Inte förrän i juli 2012, mitt i krisen, fick jag veta något om det – i tre artiklar i Svenska Dagbladet, av journalisten Peter Benson. Han konkursförklarar något som varit EU:s ”stora framgång” i många år, men ingen ekonomisk guru, ledarskribent eller politiker har polemiserat mot honom, såvitt jag kan finna. De skyldiga lyckades tiga ihjäl avslöjandet.
De tyska exportframgångarna har löst problemen med återföreningen. Bland de köpare som gjorde den effekten möjlig befinner sig de ”lata, korrumperade, slösaktiga, alltför tidigt pensionerade” grekerna, italienarna, spanjorerna, portugiserna… De betalade alltså ”die Wende”.
Danke sehr?
Peter Bensons artiklar 14 och 21 juli 2012 (en tredje artikel 16 juli finns inte kvar hos svd.se):
http://www.svd.se/eurokrisens-scenarier-haveri-eller-okat-makt-till-bryssel/av/peter-benson
http://www.svd.se/eu-tar-hem-spelet/av/peter-benson
EU om euron som succé och kommande svensk anslutning:
http://ec.europa.eu/economy_finance/euro/index_sv.htm
Om växlingen från Ostmark till D-mark:
http://www.mdr.de/damals/waehrungsunion/artikel97834.html
https://de.wikipedia.org/wiki/Mark_%28DDR%29#Umtausch_und_W.C3.A4hrungsreformen