Här och annorstädes: ”Svensk välfärd (trygghetssystemen) är generös och rättvis.”
En idealbild för en del, ett skräckexempel för andra, just på grund av dessa två positivt laddade begrepp. Så tänkte också en naiv nybliven människa, jag alltså.
Det kostar att bara finnas till och göra vad vi människor förväntas göra i ett samhälle. Bo, äta, delta i den sociala samvaron. Oron över ett eventuellt misslyckande att klara denna kostnad kan hållas borta. Kan jagas bort av tanken: Det finns hjälp om jag blir sjuk, om jag bara generellt är för dålig för livet, om jag hamnar bland de minst fyra procent som måste hållas arbetslösa för att förhindra inflation.
Sedan kommer misslyckandet, i en eller annan form gör det ju alltid det.
En hård käftsmäll jagar då i stället bort den nu uppenbart naiva tanken: ”Hjälpen är liten, men tillräcklig för att klara sig på.” När käken tryckts tillbaka i led, har Sverige bara väntat på att få klippa till lite med vänstern: ”Det spelar ingen roll om man är rik eller fattig, hjälpen är rättvis.”
Sådärja, nollställd samhällsmedborgare skapad. Omstartad för verklighetsförankrad programvara.
Sådärja, nollställd samhällsmedborgare skapad. Omstartad för verklighetsförankrad programvara.
Även den som har som yrke att rota i och beskriva dessa trygghetssystems tillkortakommanden, jag pratar alltså fortfarande om mig själv; även den, jag, som ideligen visar på dess offer, även den verkar kunna behålla naiviteten till en viss grad.
Reality check: arbetslöshetsförsäkring, sjukförsäkring, föräldraförsäkring, fungerar alla enligt principen ju mer pengar du tjänar, desto större är chansen att klara sig på hjälpen. Den grundfunktion som gjort arten människa till social varelse får nu fritt spelrum: skammen. Hur kan man vara så naiv? Så lättlurad av både trygghetssystemens tillkämpare och dess belackare till höger? Vem vet. Kanske krävs det en romantiker för att kunna bli en riktigt bra cyniker.
Nåväl, utbränd cyniker med nedsatt arbetsförmåga, vänder sig till Försäkringskassan. Nummer tre på listan över Sveriges mest hatade myndigheter levererar vad cynikern förväntar sig. Rådgivande samtal först för att göra rätt: ”Jaja, du kan få hjälp, så här gör du.”
Ändlös pappersexercis som nedsatt cyniker på grund av lycklig lott och högskoleutbildning nätt och jämt klarar. En och månad senare. Den första kontakten: kontrollsamtal för att avslöja cynikerns eventuella fusk. Ytterligare halv månad senare: ”Nej, du har inte rätt till ersättning.” Efter några timmar: ”Jag har positivt besked. Du kan få ersättning. Det blir 400 kronor per månad.”
”Jag har positivt besked. Du kan få ersättning. Det blir 400 kronor per månad.”
Resignation. Sedan reflektion: Jag, med utbildning, övertygande läkarintyg, någorlunda välsmord käft, klarade det (vilket med resultatet på hand i och för sig kan ifrågasättas). Romantikern frågar: ”Hur fan är det meningen att den ännu sjukare, den med långvariga problem, den utan utbildning, den som inte kunnat få sin käft smord, ska kunna klara det?”
Cynikern svarar: ”Frågan är felformulerad. Det är inte meningen att alla ska klara det.”