När livet bråkar med en kvinna är det en naturlig sak att för en tid låta sig tröstas av riktigt jävla bitter särartsfeminism. Maria Sveland slog igenom 2007 med den genialt betitlade romanen Bitterfittan, en betraktelse över hur heterosexuell tvåsamhet med hjälp av sitt förväntade rollspel förvandlar kärleken och framför allt kvinnan-modern till en slav som slickar sin ring, och ett förgrämt mähä medan tröttheten molar dag och natt. Föreställningen om lyckan i äktenskapslådan är så stark att olyckan blir skamlig. Bitterheten är logisk och uppenbar.
[BOK] Bitterfittan 2
Författare Maria Sveland
Leopard förlag, 2017
Maria Sveland blev med sin bok en känd feministisk förgrundsgestalt som identifieras med snart sagt alla extremt långt dragna idéer som landets alla självupptagna bitterkukar föreställer sig att feminister sitter och kokar ihop tillsammans i sina häxgrytor. För hon är kaxig, modig och roligt respektlös i sin retorik (vilket förstås knappast behöver påpekas att män varit i alla tider utan att hotas och hatas – men jag gör det ändå, till protokollet).
De missar hon som alla andra gör spikas gärna fast som exempel på hur extremistisk feminismen generellt är. Hon har också vittnat om hur hon mottagit i särklass många hat- och hotmeddelanden i olika former.
Den inte lika genialt betitlade uppföljaren Bitterfittan 2 börjar med att huvudpersonen Sara tar initiativ till skilsmässa och inrättar sig i en liten mörk tvåa på (vad jag tolkar som) krog- och väninnetäta Södermalm i Stockholm med de tre barnen.
Efter att ha gått i clinch med sin besvikna (över skilsmässan) mamma och gråtit mot en väninnas axel drar det så kallade löshästlivet igång med en rivstart på en fest där hon snart får ragg, det vill säga hett sex med en gift bekant (lite oväntat naivt beskrivet som jättehärligt motvilligt tjatsex). Varvat med kapitel som skildrar ett par stipendieresor till Axel Munthes Villa San Michele på Capri berättar Sara om varannanveckasmoderskapet som så många känner igen. Skönt autonomt föräldraskap ena veckan, häftigt uteliv, roliga och ibland snopna kärleksmöten, dåligt samvete och äntligen tid för sitt eget.
Att kalla boken för en roman (som den betecknas som på omslaget) tar emot.
Men att kalla boken för en roman (som den betecknas som på omslaget) tar emot; jag läser kapitlen som krönikor, ett slags journalistiska rapporter. Varje krogbesök eller promenad med väninnorna, sexuellt möte, uppläxning av förskolepersonal, mysstund med barnen, helg med mamman eller till och med bastu med en kompis känns som konstruerad för en längre – och inte alltid ny för en hyfsat påläst – betraktelse över sexism, rasism, homofobi, och väl ofta allmänt bespottande, flinande och ilska över människor som inte begriper bättre
Vilket leder över till katalogen över männen: en som inte fått lära sig veta hut av tidigare älskarinnor och som nu får en handfast lektion i hur han bör bete sig i sängen förkastas föraktligt trots att han är en fantastiskt lydig elev. En påhittig, ung bekantskap som är en dröm i sängen ger Sara ångest för att han hittar på egna aktiviteter de veckor hon har barnen och inte kan träffa honom. En annan ung hingst i det ”stall” som Sara bygger upp för att ha till hands när lusten bultar redovisar redan vid det inledande mötet (en stå upp-show) att han är livrädd för att ”komma nära” på riktigt, men när han blir förutsägbart kall efter ett par veckor blir Sara förstås otröstlig över sveket, trots att han rannsakar sig själv allt han kan.
Maria Sveland radar upp igenkännbara situationer som tål att skrattas åt. Men trots Saras ofta kärleksfulla barn, som anpassar sig perfekt till föräldrarnas beslut om särboskap, en bunt helsköna väninnor som peppar och skrattar och alltid finns till hands, hett sex i princip när hon så önskar, kan hon inte släppa sin ensamhet och framför allt en bitterhet över hur stelnad hon själv är i de förväntade kvinnomönstren (lydnad gentemot tidigare generationers förväntningar på moderskapet, kreativitet när en man behöver känslomässig omsorg och så vidare).
Det är bara det att själva romanen kommer av sig.
Romanfiguren Sara kämpar på, men det är en kamp som sker mellan raderna, eftersom Sveland vill säga så mycket klokt om strukturer och normer och fan och hans moster. Det gör hon också, och uppfyller de akuta förväntningarna från en syster i diasporan på många sätt – det är bara det att själva romanen kommer av sig. Saras lyxigt intellektuella och sociala liv, som ganska snabbt tillåter henne att utan skam dricka vin med bubblor i och beordra en man att slicka tills hon kommer, är kul att läsa om – men blir i längden inte den väl gestaltade historia som ändå är det som berör. Och som förändrar i längden.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
59 kr
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
708 kr
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
354 kr