Regi: Paolo Virzìs
Biopremiär 9 juni
Jag har ingen helhetsbild av italiensk psykvård, men på film har vi i decennier sett många exempel på hur fritänkande läkare vårdar psykiskt sjuka med största respekt. Det är någonting med den medeltida bilden av att en person som ser världen genom ett kaleidoskop är välkommen in i gemenskapen, och kanske kan ge ”de friska” andra perspektiv, nästan en koppling till det magiska.
Paolo Virzìs Galna av lycka uppfyller schablonen med marginal. Här möter den tilltufsade men oförbätterligt verklighetsfrämmande Valeria den traumatiserade Donatella som betraktas som farlig. De ingår i en brokig grupp patienter som bor kollektivt, men var och en med sina ofta charmiga egenheter, i ett vackert slitet renässanspalats.
På dagarna reser patienterna i en bohemisk buss till odlingarna där de arbetar var och en efter förmåga. De tröstar varandra när även den mjuka, förlåtande världen på institutionen skaver, och får chans efter chans. Läkare och vårdare är humanister av underbaraste slag.
På ett sätt är filmen en romantiserande saga, där man kan önska att svenska institutioner för psykiskt sjuka tog lite färg från den attityden.
Valeria och Donatella rymmer från vården och filmen utspelar sig under några galna dygn medan de söker svaret på sina respektive gåtor. De båda kvinnorna är färgstarka och ofta fruktansvärt irriterande i sina behov som bryter fram och tar stor plats – men de är svåra att inte älska.
På ett sätt är filmen en romantiserande saga, där man kan önska att svenska institutioner för psykiskt sjuka tog lite färg från den attityden. Samtidigt väjer den inte för att det handlar om verklig sjukdom, ångest och tragedi i dess spår.
Här finns dödsfall, droger och föräldrar som svikit i bakgrunden, empatin över Valerias och Donatellas, och alla andra patienternas öden känner man starkt. Samtidigt får vi vara med när personalen diskuterar, högljutt och under yviga gester förstås, och det är lätt att förstå dilemman som nödvändigheten av begränsad frihet för de intagna och samtidigt deras rätt till integritet.
Kvinnornas färd i en öppen bil ger mer än en vink till Thelma och Louise i den feministiska filmen med samma namn, men genusstrukturerna har man slarvat bort lite här. Ändå får de underförstått plats i skildringen av inte helt unga, yviga kvinnor som låter sig fyllas av galenskapen – ibland i rent lyckorus över att vara fria i kropp och själ.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
59 kr
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
708 kr
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
354 kr