Färgfabriken, Stockholm
Pågår fram till den 26 november 2017
Ett närapå 30-årigt konstnärskap visas i det labyrintartade utställningsrummet på Färgfabriken i Stockholm. Marianne Lindberg De Geer (f. 1946) var mentalskötare och arbetade som det i 14 år, men blev konstnär, regissör, dramatiker och kulturskribent. Hon har även varit kostymör sedan 1970-talet, bland annat för frigruppen Nationalteatern, Tältprojektet och för egna pjäser på Dramaten.
Fram till och med november i år visas målningar, skulpturer, kollage, video- och ljudverk i en retrospektiv utställning på Färgfabriken i Stockholm, där man från den krossade granitkaninen i utställningshallens början tar sig både genom slingrande gångar och öppna ytor, ibland med konstverk som nästan tycks vara dolda bakom ett hörn.
Orden ”Jag tänker på mig själv” återkommer i titlarna. I Jag tänker på mig själv (1992 och pågående) har konstnären placerat sitt eget ansikte i bilder vi känner igen, ur historia, världspolitik, kända konstverk och media. De olika, inramade kollagen upptar en stor väggyta och jag ser flera besökare som rör sig fram och åter, fotograferar, pekar och kommenterar. Det uppstår något hos en när man ser de ikoniska bilderna där konstnären återfinns i de olika gestalterna, men man känner sig samtidigt delaktig själv.
Och det är fascinerande att se konstverk med bilder och föremål man tycker sig bekant med, som i Öar/Tablåer (1997) där små figurer i olika situationer befolkar miniatyrlandskap uppbyggda på vardagsföremål som vaser och lampdelar. Eller bildsviten Vilse i kulturen. Jag tänker på mig själv – orientering (2005/2006) där funnet friluftsmåleri på svensk natur (så kallad ”hötorgskonst”) försetts med afrikanska ditmålade skulpturer.
Det är svårt att gå förbi konstverken utan att känna sig på olika sätt berörd. Ibland kommer ett obehag krypande, som inför Jag tänker på mig själv (1993) med de människoliknande figurerna som ibland rör sig mekaniskt och ryckigt under svarta sopsäckar och gråa filtar. Eller för all del Pall med utväxt (1995), där man kan blicka ned i en spegel på golvet och se den märkliga, sårliknande utväxten från möbeln extra tydligt.
Bland videoverken visas Dom 237, Piteå Tingsrätt – om mordet på ett barn (2012) i ett angränsande rum till övriga utställningen. I Pippi Långstrump – 45 år senare (2008) får vi se Inger Nilsson spela den medelålders Pippi som nu sitter i polisförhör, misstänkt för bland annat olaga intrång i Villa Villekulla sedan hon återvänt till Sverige efter många år utomlands som cirkusartist. Man kan dels skratta åt det dråpliga i situationen – det är onekligen ett roligt upplägg – men man kommer också av sig när man slås av tanken på om det hela hade utspelats i verkligheten, för vem hade Pippi varit då?
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
59 kr
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
708 kr
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
354 kr