Moderna museet, Stockholm
17 juni–17 september 2017
I dag går det knappast att föreställa sig en tid då Marie-Louise Ekmans film Hallo Baby gick på biorepertoaren och lockade besökare. Filmen är ett konstverk, radikalt, vackert, humanistiskt och ordentligt modigt. Ekman har alltid grävt och svävat där hon står och hon gör det samtidigt så tillgängligt.
När hon inledde sitt sommarprogram 1987 med ”Det är pissråttan själv som talar” kastade hon tillbaka hatbrev hon fått till den publik som tagit sig rätten att spilla sin rädsla omformulerad till äckel över henne och hennes konst. Hon blev själv anmäld, men tilltaget var förstås både listigt och lustigt – som i det mesta hon gör.
Moderna museets sommarutställning överraskar ändå med sin svärta. Bland den enorma produktion som visas här (säkert bara en del av den ändå) kan man följa henne kronologiskt, och man ser att hon varit konsekvent i sina uttryck. Tittskåpskänslan, de platta pastellfälten är bekanta, men nu ser man också att skuggorna funnits med från början.
Den stränga sociala kostymen, som barnet tidigt lär sig att bära och att låta äta inåt, gestaltar hon tidigt, både i målningar, film, skulptur och stiliserade små möbler. I sina senare målningar släpper hon barnbarnen fria att kommentera konsten, ta den lilla Marie-Louise i handen och mötas över decennier och generationer.
Och däremellan, kanske 50 år av intensivt skapande som liknar lek men är så allvarligt. Till och med de allra svåraste stunderna, som känslorna kring maken Gösta Ekmans dödliga sjukdom, finns med i några gripande men så skarpa verk. Här handlar det om att bära det allra svåraste.
Nu ser jag hur mycket som handlar om kvinnor, kvinnokönet och kvinnokänslorna.
Det är en utställning man vill vara i länge, komma tillbaka till, besöka ensam för att ta sig tid, och i sällskap för att peka och skratta och kommentera tillsammans. Också för att verken bär minnen som handlar om samtiden. Även om de stela formerna för social acceptans från förra halvan av 1960-talet och revolten snarare har blivit säljande norm, hittar hon rädslans hörn och tar oss i handen i mötet med dem.
Här visas också ett par filmer (tyvärr inte den självbiografiska Hallo Baby som jag gärna återsett), som är hypnotiserande i just den där blandningen av skrattet och paniken.
Även om så många av hennes figurer handlar om ”ensamma damen” har jag kanske inte sett hennes konst som enkönad. Men redan i den första salen fastnar jag för en liten målning där damens bröst tyngs av något som ser ut som det medeltida straffredskapet mot lösaktighet, ”stadens stenar”. Nu ser jag hur mycket som handlar om kvinnor, kvinnokönet och kvinnokänslorna.
Till utställningen ges också ut en tjock bok med Marie-Louise Ekmans målningar och fantastiska texter av bland andra Kristina Lugn och Martina Montelius. För den som har råd är det en fantastisk vidare resa i Ekmans värld.
Utställningen är öppen fram till den 17 september men jag rekommenderar ett tidigt första besök. För om det är någonstans man vill hänga i sommar är det på Moderna museet.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
59 kr
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
708 kr
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
354 kr