Sommarföljetongen: Vegetarianen – del 1

1

Vegetarianen

Innan min fru blev vegetarian hade jag alltid tänkt på henne som fullständigt alldaglig i alla avseenden. Om sanningen ska fram var jag inte ens attraherad av henne första gången vi träffades. Varken lång eller kort, pageklippt hår, glåmig gulaktig hy, ganska markerade kindben – hennes försagda, bleka uppenbarelse sa mig allt jag behövde veta. När hon kom fram till bordet där jag satt och väntade kunde jag inte undgå att lägga märke till hennes skor – de vardagligaste svarta skor man kunde tänka sig. Och sättet hon gick på – varken snabbt eller långsamt, varken beslutsamt eller behagsjukt.

 

Utgiven på svenska på Natur & Kultur, 2016
Översättning av Eva Johansson

Men även om jag inte kände någon attraktion var det inte heller några direkta fel på henne, och därmed fanns det ingen anledning att vi inte skulle gifta oss. Söt och charmig kunde man inte kalla henne och inte var hon särskilt sofistikerad heller, men hennes passiva personlighet passade mig som hand i handske. Jag behövde inte låtsas att jag hade intellektuella intressen för att imponera på henne eller oroa mig för att hon skulle jämföra mig med männen som poserar i modemagasinen, och hon hetsade inte upp sig ifall jag råkade komma för sent till någon av våra träffar. Kulmagen som började ge sig till känna i tjugofemårsåldern, mina smala ben och armar som envist vägrade bli muskulösa hur mycket jag än tränade, mindervärdeskomplexet jag brukade ha för storleken på min penis – jag kunde vara tryggt förvissad om att jag inte behövde bekymra mig om sådant för hennes skull.

Jag har alltid valt medelvägen här i livet. I skolan brukade jag köra med dem som var två eller tre år yngre, sådana som jag kunde styra och ställa med, hellre än att ge mig i kast med mina jämnåriga, och längre fram valde jag vilket universitet jag skulle ansöka till utifrån chansen att få ett stipendium stort nog för att täcka mina behov. I slutändan nöjde jag mig med ett jobb där jag fick en hyfsad månadslön i utbyte mot att jag omsorgsfullt utförde mina arbetsuppgifter, på ett företag som var tillräckligt litet för att de skulle värdesätta mina medelmåttiga färdigheter. Så det var helt följdriktigt att jag gifte mig med världens mest alldagliga kvinna. Kvinnor som var vackra, intelligenta, sensuella, eller sådana som kom från rika familjer – de skulle bara ha skapat kaos i min prydligt ordnade tillvaro.

Precis som jag hade förväntat mig visade hon sig vara en helt igenom ordinär hustru som gjorde det hon skulle utan en massa trams. Varje morgon steg hon upp klockan- sex för att göra i ordning ris och soppa och vanligtvis lite fisk. Sedan tonåren hade hon bidragit till sin familjs försörjning genom diverse deltidsarbeten. Så småningom fick hon jobb som extralärare i datorgrafik på en skola där hon själv hade studerat ett år, och blev anlitad av ett manhwaförlag för att skriva texter till deras pratbubblor, något hon kunde göra hemifrån.

Av någon outgrundlig anledning var böcker något hon verkligen kunde försjunka i – böcker som såg så tråkiga ut att jag inte ens förmådde kasta en blick innanför pärmarna.

Hon var en fåordig kvinna. Hon krävde sällan något av mig, och hur sent jag än kom hem bråkade hon aldrig. Även om vi råkade ha ledigt samma dag kom hon aldrig på tanken att vi skulle gå ut någonstans tillsammans. Medan jag slöade i soffan hela eftermiddagen med fjärrkontrollen i handen stängde hon in sig på sitt rum. För det mesta ägnade hon sig åt att läsa, vilket var praktiskt taget hennes enda hobby. Av någon outgrundlig anledning var böcker något hon verkligen kunde försjunka i – böcker som såg så tråkiga ut att jag inte ens förmådde kasta en blick innanför pärmarna. Det var bara när det var dags att äta som hon öppnade dörren och tassade ut för att laga mat. Visst, med den sortens fru och den sortens livsstil kunde min tillvaro knappast beskrivas som särskilt stimulerande. Å andra sidan, om jag hade haft en sådan där fru som pratar i telefon med vänner och kollegor dagarna i ända, eller vars gnatande med jämna mellanrum leder till häftiga gräl med maken, skulle jag ha varit glad när hon äntligen hade tröttat ut sig själv.

Han Kang.
Han Kang. Foto: Park Jaehong/Press

Det enda som var det minsta ovanligt med min fru var att hon inte tyckte om att bära behå. När vi var unga och nyligen hade träffats, råkade jag lägga handen på hennes rygg och upptäckte att jag inte kunde känna något behåband under hennes jumper. När jag insåg vad det betydde blev jag rätt upphetsad. För att utröna om hon eventuellt försökte säga mig något ägnade jag någon minut åt att betrakta henne med nya ögon. Resultatet av min granskning var att hon i själva verket inte försökte skicka någon signal alls. Så vad var det då, lättja? Eller brydde hon sig helt enkelt inte? Jag blev inte klok på det. Hon hade inte ens snygga bröst som skulle ha passat den behålösa stilen. Jag hade hellre sett att hon gick omkring med en behå med stoppade kupor, så att jag slapp tappa ansiktet inför mina bekanta.

En sommar lyckades jag övertala henne att bära behå ett tag, men hon hakade upp den nästan så fort hon kom utanför dörren. De lossade hakarna syntes tydligt under hennes tunna ljusa toppar, men hon brydde sig inte. Jag försökte läxa upp henne och uppmanade henne att sätta på sig ett linne i stället för behå i den tryckande hettan. Hon försökte rättfärdiga sig genom att säga att hon inte stod ut med att ha behå därför att den klämde ihop brösten, och jag hade ju aldrig burit någon själv så jag kunde inte förstå hur instängt det kändes. Må så vara, men efter-som jag visste att det fanns massor av kvinnor som till skillnad från henne inte hade något emot att bära behå, började jag tvivla på den där överkänsligheten.

På alla andra sätt flöt vårt äktenskap på som det skulle. Vi började närma oss femårsstrecket, och eftersom vi aldrig hade varit störtförälskade ens i början lyckades vi undvika att falla in i den leda och tristess som annars- kan göra det äktenskapliga livet till en prövning. Det enda problemet var att vi hade bestämt oss för att vänta med att skaffa barn tills vi hade fått egen lägenhet, vilket skedde först i höstas, så ibland undrade jag om jag någonsin skulle få höra ett barn jollra ”dada” och mena mig. Men fram till den tidiga morgon i februari då jag hittade min fru stående framför kylskåpet i bara nattlinnet, hade jag aldrig kunnat föreställa mig att vårt gemensamma liv skulle undergå en sådan fruktansvärd
förändring.

”Varför står du där?”

Jag skulle just till att tända i badrummet när jag fick syn på henne. Klockan var runt fyra på morgonen och jag hade vaknat med en rasande törst efter att ha druckit en och en halv flaska soju till middagen, vilket gjorde att det tog lite längre tid än vanligt att bli klar i huvudet.

”Hallå! Jag frågade vad du håller på med.”

Det var kallt nog som det var, men åsynen av min fru var ännu mer isande. Den alkoholrelaterade dåsigheten gick snabbt över. Hon stod orörlig framför kylskåpet. Ansiktet låg i skugga så jag kunde inte urskilja hennes ansiktsuttryck, men alla eventuella alternativ fyllde mig med fasa. Hennes tjocka, naturligt svarta hår var oredigt och rufsigt och hon hade på sig sitt vanliga vita hellånga nattlinne.

En sådan natt skulle min fru i normala fall snabbt ha tagit på sig en kofta och letat upp sina frottétofflor. Hur länge hade hon stått där på det där viset – barfota och i ett tunt nattlinne, spikrak i ryggen och till synes helt omedveten om mina upprepade frågor? Hennes ansikte var bortvänt och hon var så onaturligt stilla att hon nästan var som ett slags spöke som tyst stod där på vakt.

Men vad var det som var så fängslande med den svagt skimrande vita kylskåpsdörren i det kolmörka köket klockan fyra på morgonen?

Vad var det som pågick? Om hon inte kunde höra mig betydde det kanske att hon gick i sömnen.

Jag gick fram till henne och sträckte på nacken för att försöka få syn på hennes ansikte.

”Varför står du här? Vad är det …?”

Till min förvåning reagerade hon inte när jag lade handen på hennes axel. Jag var säker på att jag var vid mina sinnens fulla bruk och att allt detta verkligen hände – jag hade varit fullt medveten om vad jag hade gjort sedan jag kom ut från stora rummet, hur jag gick fram till henne och frågade vad hon höll på med. Det var hon som stod där utan att reagera, helt försjunken i sin egen värld. Det påminde om de sällsynta gånger då hon var så uppslukad av någon tv-serie att hon inte märkte att jag kom hem på kvällen. Men vad var det som var så fängslande med den svagt skimrande vita kylskåpsdörren i det kolmörka köket klockan fyra på morgonen?

”Hörru!”

Hennes profil svävade mot mig ur mörkret. Jag tog in hennes ögon, glimmande men inte febriga, medan hon sakta särade på läpparna.

”Jag hade en dröm.”

Hennes röst var förvånansvärt klar.

”En dröm? Vad i helvete pratar du om? Vet du vad klockan är?”

Hon vände sig om mot mig och gick sedan långsamt in i stora rummet. Sedan sträckte hon ut foten och sköt lugnt igen dörren bakom sig. Jag stod ensam kvar i det mörka köket och såg handfallet efter henne där hon försvann in genom dörren.

Jag tände i badrummet och gick in. Kylan hade hållit- i sig i flera dagar nu, temperaturen låg stadigt runt minus- tio. Jag hade duschat för bara några timmar sedan, så mina plasttofflor var fortfarande kalla och fuktiga. Denna grymma årstids ensamhet började ge sig till känna, den läckte in genom fläktens svarta öppning ovanför badkaret och sipprade ut från det vita kaklet som täckte golvet och väggarna.

När jag gick tillbaka till stora rummet, där min fru nu låg med benen uppdragna mot bröstet, var tystnaden så kompakt att jag lika gärna hade kunnat vara ensam. Men det var förstås bara som jag inbillade mig. Om jag stod helt stilla, höll andan och spetsade öronen kunde jag höra de allra svagaste andetag från hennes håll. Det lät dock inte som den djupa och regelbundna andhämtningen hos någon som har somnat. Om jag hade sträckt ut handen mot henne hade den mött hennes varma hud. Men av någon anledning förmådde jag inte röra vid henne. Jag ville inte ens nå fram till henne med ord.

Den korta stunden direkt efter att jag hade slagit upp ögonen på morgonen, då verkligheten ännu inte hade antagit sina vanliga konturer, låg jag under täcket och begrundade förstrött vinterljusets beskaffenhet där det föll in i rummet genom de vita gardinerna. Mitt i denna halvdvala råkade jag kasta en blick på väggklockan och störtade upp så fort jag såg hur sent det var, sparkade upp dörren och skyndade ut ur rummet. Min fru satt framför frysen.

”Är du galen? Varför har du inte väckt mig? Vet du vad klockan …?”

Hon satt på huk, fortfarande i bara nattlinnet och med det rufsiga håret som ett moln runt ansiktet. Omkring henne på köksgolvet låg plastpåsar och lufttäta behållare utspridda överallt, så jag kunde inte sätta fötterna någonstans utan att trampa på någonting. Nötkött till shabu shabu, sidfläsk, två stycken oxlägg, vakuumförpackad bläckfisk, skivad ål som min svärmor hade skickat till oss från landet för evigheter sedan, torkad gös hopbunden med gult snöre, oöppnade paket med dumplings och oräkneliga förpackningar med oidentifierade saker som dragits fram ur frysens gömmor. Ett prasslande ljud hördes – min fru var i full färd med att en efter en stoppa ner sakerna som låg omkring henne i svarta soppåsar. Till slut tappade jag kontrollen.

”Vad i helvete håller du på med nu?” skrek jag.

Hon fortsatte lägga mat i soppåsarna, till synes lika omedveten om min existens som natten innan. Nötkött och fläsk, kycklingbitar, saltvattenål för minst 200 000 won.

”Är du helt från vettet? Varför i hela friden kastar du bort allt det här?”

Jag snubblade fram mot henne mellan plastpåsarna, fattade tag i hennes handled och försökte slita påsarna ur hennes grepp. Överraskad av hur häftigt hon kämpade emot höll jag nästan på att släppa taget, men min indignation gav mig snart kraft att övermanna henne. Hon masserade sin rodnande handled och med samma vardagliga, lugna tonfall som hon hade använt tidigare sa hon: ”Jag hade en dröm.”

Den där drömmen igen. Hon såg på mig med ett fullkomligt oberört uttryck i ansiktet. Just då ringde det i mobilen.

”Helvete!”

Jag slog ihop telefonen och skyndade in i badrummet, där jag rakade mig så brådstörtat att jag skar mig på två ställen.

Jag började fumla i fickorna på kavajen, som jag hade slängt på soffan i vardagsrummet föregående kväll. Till slut, i sista innerfickan, slöts fingrarna om min bång-styriga telefon.

”Förlåt. Det har hänt något, en kris i familjen, så … Jag är hemskt ledsen. Jag kommer så snart jag kan. Nej, jag är precis på väg. Det är bara … nej, det kan jag omöjligt be er att göra. Snälla, vänta ett litet tag till. Jag är hemskt ledsen. Ja. Jag har lite svårt att prata just nu …”

Jag slog ihop telefonen och skyndade in i badrummet, där jag rakade mig så brådstörtat att jag skar mig på två ställen.

”Har du inte ens strukit min vita skjorta?”

Inget svar. Jag skvätte vatten i ansiktet och rotade i tvättkorgen på jakt efter gårdagens skjorta. Den var som tur var inte alltför skrynklig. Inte en enda gång kikade min fru ut från köket medan jag gjorde mig klar, slängde slipsen runt halsen som en scarf, drog på mig strumporna och hämtade min bärbara dator och plånbok. Det här var första gången under de fem år som vi hade varit gifta som jag var tvungen att gå till jobbet utan att hon hade plockat ihop mina saker och vinkat av mig.

”Du är inte klok! Du har blivit fullständigt galen!”

Jag tryckte ner fötterna i mina nyinköpta skor, som var för smala och klämde ihop tårna, slängde upp ytter-dörren och skyndade ut. När jag såg att hissen var på väg ända upp till översta våningen sprang jag nedför de tre trapporna. Först när jag hade kastat mig in i tunnel-banevagnen precis innan tåget rullade i väg fick jag tid att granska min uppenbarelse, reflekterad i det mörka vagnfönstret. Jag drog fingrarna genom håret, knöt slipsen och försökte släta ut skrynklorna i skjortan. Min frus onaturligt fridfulla ansikte, hennes orimligt bestämda röst, steg upp i huvudet.

Jag hade en dröm – hon hade sagt det två gånger nu. Utanför fönstret flimrade hennes ansikte förbi i den mörka tunneln – hennes ansikte, fast främmande, som om jag såg det för första gången. Men eftersom jag bara hade trettio minuter på mig att hitta på en ursäkt för att förklara för min kund varför jag var försenad, och dessutom skriva ihop ett utkast till dagens möte, hann jag inte grubbla över hur egendomligt min ytterst egendomliga fru hade uppfört sig. Samtidigt sa jag åt mig själv att jag på ett eller annat sätt måste se till att sluta tidigt i dag (sak samma att jag inte en endaste gång hade slutat före midnatt sedan jag bytte till min nya befattning för några månader sedan) och gjorde mig redo för en konfrontation.

Mörk skog. Inga människor. Trädens spetsiga blad, mina såriga fötter. Den här platsen, jag minns den nästan, men nu är jag vilse. Jag är rädd. Fryser. På andra sidan den istäckta ravinen ligger en röd laduliknande byggnad. En halmjalusi slår löst mot dörren. Jag rullar upp den och går in. Där är den. En lång bambustång där det hänger stora blodröda köttstycken, blodet droppar fortfarande från dem. Försöker tränga mig ut, men köttet, köttet bara fortsätter och fortsätter, jag kommer inte ut. Blod i munnen, bloddränkta kläder som smetar mot huden.

På något sätt tar jag mig ut. Springer, springer genom dalen, sedan öppnar sig skogen plötsligt. Träd fulla med löv, vårens skira ljus. Familjer på picknick, små barn som springer omkring, och doften, den ljuvliga doften. Nästan smärtsamt intensiv. Den porlande bäcken, männi-skor som brer ut vassmattor att sitta på, som äter kimbap. Grillat kött, ljudet av sång och glada skratt.

Men skräcken. Kläderna är fortfarande våta av blod. Jag måste gömma mig, gömma mig bakom träden. Måste huka mig, ingen får se. Mina blodiga händer. Min blodiga mun. Vad hade jag gjort i den där ladan? Tryckt in det röda råa köttet i munnen, känt hur det pressades mot tandköttet, gommen, slipprigt av rött blod.

Jag hade tuggat på något som kändes alldeles verkligt, men det kunde det inte ha varit, det var omöjligt. Mitt ansikte, uttrycket i mina ögon … det var mitt ansikte, tveklöst, men som jag aldrig hade sett det förut. Nej, förresten, inte mitt, men så välbekant … jag förstår ingenting. Välbekant, men ändå inte … en intensiv, märklig, fasansfullt kuslig känsla.

På matbordet hade min fru dukat upp sallad och sojabönspasta, en enkel algsoppa utan de sedvanliga kött-bitarna eller musslorna, samt kimchi.

”Vad i helvete? Så bara för någon löjlig dröm har du gått och kastat ut allt kött? Värt hur mycket då?”

Jag reste mig från stolen och öppnade frysen. Den var praktiskt taget tom – där låg bara misopulver, chilipulver, fryst färsk chili och en påse hackad vitlök.

”Stek bara några ägg åt mig. Jag är helt slut i dag. Jag hann inte ens äta en ordentlig lunch.”

”Jag har slängt bort äggen också.”

Va?”

”Och jag har slutat med mjölk också.”

”Det här är sanslöst. Menar du att jag inte får äta kött?”

”Jag kunde inte låta det ligga kvar i kylen. Det hade inte varit rätt.”

Hennes svar var så avfärdande, som om hon tyckte att hennes absurda beslut var fullkomligt rationellt och motiverat.

Hur i hela friden kunde hon vara så egoistisk? Hon satt med blicken sänkt, såg fullkomligt obekymrad ut. Jag stirrade på henne. Att det kunde finnas en annan sida hos henne, en där hon själviskt gjorde som hon hade lust, var en häpnadsväckande tanke. Vem hade anat att hon kunde vara så oresonlig?

”Så du menar att det från och med nu inte kommer att finnas något kött i huset?”

”Du brukar ju ändå bara äta frukost hemma. Och jag utgår från att du ofta äter kött till lunch och middag, så … du dör ju inte om du avstår från kött en enda måltid.”

Hennes svar var så avfärdande, som om hon tyckte att hennes absurda beslut var fullkomligt rationellt och motiverat.

”Jättebra, då var det löst för min del alltså. Och du då? Påstår du att du inte tänker äta kött alls från och med nu?” Hon nickade. ”Jaså. Hur länge då?”

”Tja … för alltid.”

Jag var mållös, även om jag samtidigt visste att det inte var fullt så ovanligt att äta vegetariskt som det hade varit en gång i tiden. Folk blev vegetarianer av alla möjliga anledningar: för att försöka ändra sin genetiska benägenhet för vissa allergier, till exempel, eller för att det ansågs mer miljövänligt att avstå från kött. Det är klart, buddhistmunkar som har avlagt vissa löften är moraliskt bundna att inte medverka till att döda någon levande varelse, men så långt går väl inte ens lättpåverkade unga tjejer? Som jag såg det var de enda godtagbara skälen till att ändra sina matvanor att man ville gå ner i vikt, försökte lindra vissa åkommor, var besatt av en ond ande eller hade svårt att sova på grund av matsmältningsbesvär. I alla andra fall var det inget annat än ren styvsinthet om en hustru gick emot sin makes vilja så som min hade gjort.

Om min fru alltid hade känt viss motvilja mot kött skulle jag ha förstått det, men i själva verket var det tvärt-om – ända sedan vi gifte oss hade hon varit mer än duktig på att laga mat och jag hade alltid varit imponerad av hennes kokkonst. Med en kökstång i ena handen och en stor sax i den andra brukade hon med flinka, invanda rörelser skära ner lagom stora bitar av revbensspjäll i en fräsande stekpanna. Hemligheten bakom hennes aromatiska, karamelliserade friterade sidfläsk var en marinad av riven ingefära och majssirap. Hennes paradrätt var papperstunna skivor nötkött kryddade med svartpeppar och sesamolja och generöst överdragna med klibbigt rismjöl, som sedan doppades i sjudande shabu shabu-buljong.- Hon gjorde bibimbap med böngroddar, köttfärs och blötlagt ris wokat i sesamolja. Dessutom en mustig kyckling- och anksoppa med stora bitar potatis, samt en kryddig buljong fullspäckad med olika sorters musslor som jag utan problem kunde sätta i mig tre portioner av under en och samma måltid.

Det hon nu bjöd på kunde knappast kallas en måltid. Med stolen snett utdragen från bordet slevade min fru upp lite algsoppa som helt uppenbart skulle smaka vatten och inget annat. Hon balanserade ris och sojabönspasta på ett salladsblad, tryckte in hela paketet i munnen och tuggade långsamt.

Jag begrep mig inte på henne. Först i det ögonblicket slog det mig: jag hade faktiskt inte den blekaste när det gällde den där kvinnan.

”Ska du inte äta?” frågade hon förstrött, och lät precis som en medelålders kvinna som talar med sin vuxne son. Jag satt tyst, orubbligt kallsinnig inför detta skämt till måltid, och tuggade i mig kimchi i vad som kändes som en evighet.

Fortsättning följer…

Publicerad Uppdaterad
6 hours sedan
Olga, Natalia, Alena och Victoria vittnar om arbetsförhållandena på restaurangen där de jobbat.  Foto: Johan Apel Röstlund

Facklig blockad pressar sushi­restaurang till för­handling

Förhandlingar har återupptagits mellan facket Stockholms LS och en sushirestaurang som anklagas för att ha utnyttjat ukrainska arbetare. – Vi tror vi närmar oss en lösning på konflikten, säger Emil Boss, förhandlare på Stockholms LS.

Arbetaren har tidigare skrivit om hur fyra ukrainska krigsflyktingar vittnat om trakasserier och utebliven övertidsersättning på en välbesökt sushirestaurang i centrala Stockholm. Förra veckan satte facket Stockholms LS, som de fyra ukrainska restaurangarbetarna är medlemmar i, sushirestaurangen i blockad. Detta efter att förhandlingarna mellan fack och restaurangägaren strandat.

Blockaden utvidgades snart till att även omfatta en restaurang med samma ägare i Kungens kurva. Utöver medlemmarna som arbetat på restaurangen i centrala Stockholm har även två andra av fackets medlemmar, som arbetat på restaurangen i Kungens kurva, inte heller fått ut den lön de har rätt till, enligt facket.

Förhandling återupptas med sushirestaurangen

Under fredagsförmiddagen uppgav Stockholms LS att att dagens blockad är inställd.

Emil Boss frimärke 2022
Emil Boss, förhandlare på Stockholms LS. Foto: Axel Green

– Bolaget har visat god vilja och vi tror att vi närmar oss en lösning på konflikten. Förhandlingarna har återupptagits, säger Emil Boss, förhandlare på Stockholms LS.

Besked om huruvida konflikten får en lösning eller om blockaden återupptas väntas i början på nästa vecka.

Emil Boss är glad för den positiva respons facket fått, både från de medlemmar som deltagit i blockaderna men också i mejl från restaurangens kunder.

– Personer som brukar luncha på de här restaurangerna tackar för informationen.

Publicerad Uppdaterad
10 hours sedan
Alexandra Sundberg på Röda korset och Hanna Jirstrand Sandlund på Sara kulturhus kommenterar konkursbeskedet från Northvolt. Foto: Johan Seger, Magnus Lejhall/TT, Patrick Degerman

Röster från Skellefteå efter konkurs­beskedet: ”Vi ska inte lägga oss platt”

Hur påverkas Skellefteå av Northvolts konkurs? Arbetaren ringde upp Röda korset, Sara kulturhus och en lunchrestaurang för att höra vad de tänker om beskedet.

Röda korsets second hand-butik och mötesplats ligger centralt i Skellefteå och är öppen dagligen. Det har gått två dagar sedan Northvolts konkursbesked, och här är batterifabriken ett stående samtalsämne.

– Det är något alla pratar och funderar kring, på olika sätt. Jag upplever att Skelleftebor över lag är ganska lugna: Skellefte fanns här innan och Skellefte kommer finnas efter, men det är klart att det finns en uppgivenhet, säger Alexandera Sundberg, verksamhetschef på Röda korset i Skellefteå, när Arbetaren ringer upp henne under torsdagen.

Northvolts batterifabrik i Skellefteå under onsdagen. Foto: Jonas Westling/ TT

Hon träffar också de som drabbas mer direkt. Personer som är medborgare utanför EU och beroende av arbetet för att få stanna i Sverige.

– Där är det mycket oro, ångest och sorg.

Röda korset stärker upp med extra insatser

Efter pandemin startade Röda korset upp Mötesplats “Vän i Skellefteå”, en plats öppen för alla. Hit har bland annat människor som varit anställda vid Northvolt kommit.

Alexandra Sundberg, verksamhetschef på Röda korset i Skellefteå. Foto: Johan Seger

– Vi har haft flera av de som jobbar, eller är familj till de som jobbar, här. Vi har följt dem genom resan och följt dem när det var mycket oro kring vem som får stanna och vem som ska få gå. Vi förlorade en del av våra vänner då. Och nu står vi där igen.

Arbetaren har tidigare rapporterat om hur 1 600 anställda på Northvolt sades upp i september, vilket följdes av ytterligare uppsägningar i oktober.

– Vi kommer att fortsätta ha “Vän i Skellefteå” öppet. Och vi stärker upp ikväll (torsdag kväll, reds. anm) med extra insatser om det är många som kommer.

Dels kommer volontärer från “Vän i Skellefteå” vara på plats men även utbildade krisstödjare för dem som behöver ett djupare samtal.

– Vi kan inte lösa situationen, men vi kan lyssna och finnas där som medmänniskor och kanske ge lite perspektiv i det första kaoset och sorgen, säger Alexandra Sundberg.

Eftersom uppehållstillståndet är beroende av att ha ett arbete, så kan konsekvensen bli att många blir av med sina uppehållstillstånd.

– Nu pratar man om att man ska försöka driva Northvolts verksamhet vidare. Men alla blir uppsagda och sedan kommer man att återanställa där det behövs. Risken är ju att den sortens återanställningar inte kvalificerar för ett uppehållstillstånd för arbete. 

Sara kulturhus om ökat behov av att samlas kring kultur

Åsa Pettersson arbetar på restaurang Truckgatan. Hon tror att konkursen kommer att påverka Skellefteå mycket.

– Om de ska lägga ner kommer det påverka massor. Lediga bostäder och villor, priser som sjunker. Ja, jag tror det har en stor effekt, säger hon när Arbetaren ringer upp strax efter lunchtid.

Sara Kulturhus i Skellefteå. Foto: Pontus Lundahl/ TT

Hanna Jirstrand Sandlund är vd på Sara kulturhus. Kulturhuset i trä som är döpt efter författaren Sara Lidman invigdes 2021 och rymmer såväl konsthall och spaavdelning.

– Jag tänker att det är ett oerhört tråkigt besked. Både för Skellefteå och länet, men framför allt för Sverige och hela Europa eftersom man vet att den här elektrifieringen är så central i den gröna omställningen. Det handlar ju om också om Europas konkurrenskraft, säger hon och fortsätter:

Anna Jirstrand, vd på Sara Kulturhus. Foto: Patrick Degerman

– Det är många av våra invånare som kommer känna oro och vara ledsna över det här beskedet. Jag delar verkligen deras känslor.

Hon pekar på att det är 3 000 personer som jobbar på Northvolt och att alla har någon relation till Northvolt.

– Jag känner mig samtidigt stolt över det arbete som gjorts, alla som har jobbat stenhårt med det här. Även vår kommunledning som jobbat för att skapa goda förutsättningar, säger hon. 

Skellefteå kommun ställer krav på staten

I ett pressmeddelande skriver Skellefteå kommun att ”det är viktigare än någonsin att nationella aktörer sätter in avgörande insatser för att säkerställa att kompetens och batteriproduktion blir kvar i Sverige, att nya ägare kommer på plats så fort som möjligt och att produktionen kan upprätthållas under den tiden.”

Hanna Jirstrand Sandlund hoppas att kunna kraftsamla så att fabriken kan fortsätta leverera batterier.

– Vi har ju 3 000 människor här på plats som kan göra batterier. Vi är den enda platsen i Europa som har den möjligheten. Vi ska inte lägga oss platt utan jobbar för att det blir på det sättet, säger Hanna Jirstrand Sandlund.

När omvärlden känns osäker ser hon även att kulturhuset kan spela en roll.

– Oavsett om det blir en ekonomisk nedgång på kort eller lång sikt, tror vi att behovet av att samlas kring kultur kommer att vara fortsatt stark. I sådana här tider tänker jag att vi som Sara kulturhus kan vara en viktig plats för gemenskap och framtidstro. Att samlas kring något så tidlöst som musik, teater och konst, påminna sig om glädjeämnena och ta en stunds paus från vardagen för att uppleva kultur.

Publicerad
11 hours sedan
Martin Berg på Hamnarbetarförbundet
Martin Berg är hoppfull inför nästa veckas förhandlingar med Sveriges hamnar. Foto: Thomas Johansson/TT och Adam Ihse/TT

Hamnarbetarnas krav: Stärk skyddet för förtroende­valda

Hamnarbetarförbundet presenterar nu sina krav inför nästa veckas avtalsförhandlingar med arbetsköparsidan. Högst på listan står frågan om förstärkt skydd för fackets förtroendevalda. Det här i skuggan av det uppmärksammade varslet av förbundets vice ordförande Erik Helgeson.

– Det är inte rimligt att våra storföretag skiter i föreningsfriheten för att kunna köpa ut våra förtroendevalda för småsummor, säger Martin Berg som är Hamnarbetarförbundets ordförande, till Arbetaren.

Det är i en video på sociala medier som de första kraven framställs. Det här eftersom arbetsköparen Sveriges hamnar än så länge förklarat att de inte haft tid att ses för ett första möte. Men på onsdag nästa vecka, den 19 mars, ska parterna träffas. Förutom en höjning av grundlönen på 2 000 kronor kräver facket bland annat att skyddet för de förtroendevalda ute på kajerna stärks.

– Det handlar om sättet företagen agerar mot de förtroendevalda som ju representerar alla våra medlemmar. Det ska inte gå att köpa ut dem för skitsummor som man nu försöker göra med Erik, säger Martin Berg.

Sedan varslet av Erik Helgeson har Hamnarbetarförbundet fått stor uppmärksamhet. Både i Sverige och internationellt och stöduttalanden från andra fack runt om i världen fortsätter att strömma in till förbundet.

Martin Berg tror därför på möjligheten att få till ett stärkt skydd för de fackligt aktiva.

– Det hoppas jag verkligen att vi får till och det är en väldigt viktig fråga och vår fulla rätt att kräva. Så det ska vi lägga fram på onsdag när vi ses för en första förhandling.

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan
Många anställda på Northvolts batterifabrik i Skellefteå vet fortfarande inte om de får behålla sina jobb
Under onsdagen kom beskedet: Northvolt har ansökt om konkurs. Foto: Pontus Lundahl/TT

Northvolt i konkurs: ”Priset betalas av våra medlemmar”

Under onsdagsmorgonen kom beskedet. Batteritillverkaren Northvolt har gått i konkurs, ett besked som kastar ut tusentals anställda i en osäker framtid.

“Det är uppenbarligen mycket som har gått fel, och priset betalas nu av våra medlemmar. Ansvaret för detta behöver klarläggas”, säger IF Metalls förbundsordförande Marie Nilsson i ett pressmeddelande.

Det krisdrabbade elbatteribolaget Northvolt har inte lyckats säkra de ekonomiska medel som behövts för att rädda företaget. Varken planerna på rekonstruktion i USA, som syftat till att skydda bolaget från konkurs, och ytterligare likviditetsstöd från bolagets långivare har inte varit tillräckliga. 

I ett pressmeddelande skriver bolaget:

”Som många företag i batterisektorn har Northvolt upplevt en rad svåra utmaningar de senaste månaderna som urholkat dess finansiella ställning, inklusive stigande kapitalkostnader, geopolitisk instabilitet, efterföljande störningar i leveranskedjan och förändringar i efterfrågan på marknaden.”

Under onsdagsmorgonen lämnades ansökan om konkurs in till Stockholms tingsrätt. Enligt Svt jobbar 5 000 personer i dagsläget på Northvolt, de flesta i Skellefteå. Konkursen drabbar även anställda i Västerås och Stockholm.

”I slutändan, med begränsad tid och tillgängliga ekonomiska resurser, kunde företaget inte nå de avtal som krävts för att säkra sin framtid”, skriver Northvolt i pressmeddelandet. 

Konkursbeskedet berör cirka 1 800 av IF Metalls medlemmar. 

“När den akuta fasen i det arbetet är avklarat finns det många frågor kring händelseutvecklingen som kommer att kräva svar”, säger IF Metalls förbundsordförande Marie Nilsson i pressmeddelandet.

Även många av Unionens medlemmar drabbas. Facket har strax under 1 300 medlemmar på bolaget.

“Det är såklart ett tungt besked och en väldigt mörk dag för alla oss som varje dag jobbat hårt och hoppats att bolaget ska ta sig igenom denna tuffa tid”, säger Shaneika Jeffrey, vice ordförande för Unionen-klubben på Northvolt Ett i Skellefteå.

Sveriges Ingenjörer har cirka 650 medlemmar på företaget i Stockholm, Västerås och Skellefteå.

“Det här är ett oerhört tufft besked för våra medlemmar, som slitit hårt för att rädda företaget. För den gröna omställningen och för svensk konkurrenskraft skulle det vara förödande om de investeringar och den kompetens som förvärvats inte togs till vara. Europa behöver en batteritillverkning i världsklass”, säger Ulrika Lindstrand, förbundsordförande Sveriges Ingenjörer i ett pressmeddelande.

Största konkursen i modern svensk historia

Konkursen är den största i modern svensk historia, och en av de största historiskt sett. 

Härnäst kommer en konkursförvaltare, utsedd av domstol, se över processen inklusive försäljning av verksamheten och dess tillgångar. 

I samband med en konkurs kan konkursförvaltaren besluta om statlig lönegaranti, för att säkerherställa att de anställda får lön.

Publicerad Uppdaterad
4 days sedan
Silas Aliki om följderna av ändringar i migrationsrätten som riksdagen förväntas rösta igenom den 12 mars 2025. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman / TT , Lo River Lööf Kollage: Arbetaren

Silas Aliki:
Regeringen ändrar migrationsrätten – ”ökat lidande”

Riksdagen röstar på onsdag den 12 mars om ett förslag att ta bort preskriptionstiden för utvisningsbeslut. Förslaget som förväntas gå igenom innebär att det blir omöjligt att söka asyl på nytt igen efter ett avslag utan att först lämna landet, skriver Silas Aliki och varnar för att lagändringarna kommer att öka både utsattheten och lidandet för de berörda.

Den 12 mars förväntas riksdagen rösta igenom förändringar i migrationsrätten som kommer att få stora konsekvenser. Regeringens syfte med de nya reglerna är att få fler personer som fått avslag på sina asylansökningar att lämna Sverige. Men vilka följder får de i praktiken?

I korthet kommer, enligt de nya reglerna som ska träda i kraft den 1 april, utvisningsbeslut inte att preskriberas så länge en person är kvar i Sverige. Det blir alltså omöjligt att söka asyl på nytt igen efter ett avslag utan att först lämna landet. Dessutom avskaffas möjligheten till så kallat spårbyte, det vill säga att en person som fått avslag på asylansökan kan söka arbetstillstånd utan att behöva lämna Sverige.

Spårbyte inte längre möjligt – vitt jobb räcker inte för att få stanna

Reglerna är utformade så att även alla ansökningar om förlängt arbetstillstånd avslås, om det första arbetstillståndet var ett sådant som personen fått genom spårbyte. Personer som arbetat vitt i Sverige i flera år, och som ofta återförenats med familjen, kommer att behöva lämna landet. 

Advokatsamfundet påpekade i sitt remissvar att de nya reglerna med stor sannolikhet kommer medföra att en större grupp redan mycket utsatta människor kommer att hamna i en sådan otrygghet att den måste anses oförenlig med utlänningslagstiftningen. 

Det bekräftar den bild som Statskontoret i en rapport nyligen kom fram till – det finns stora rättssäkerhetsbrister i den svenska asylprocessen. Möjligheten att söka asyl på nytt är därför en sorts säkerhetsventil, som i många fall kan läka bristerna hos Migrationsverket och leda till ett bättre resultat. En ventil som regering och riksdag alltså nu tar bort. 

Utsattheten ökar med nya asylregler

Men reglerna kommer inte, på det sättet som regeringen tror, leda till att människor utan tillstånd lämnar Sverige. 

Asylrättscentrum, som i över 30 år arbetat med att hjälpa människor att ta tillvara sina rättigheter i asylprocessen, har pekat på att statistik från åren 2021-2022 visar att omkring 21-29 procent av alla som söker någon form av uppehållstillstånd efter preskription får det.

Det innebär att människor som har behov av skydd inte längre kommer att kunna få det, eftersom man bara får en chans i den process som ibland har beskrivits som ett lotteri. Dessa människor kommer, visar forskning, i stor utsträckning välja att stanna kvar i Sverige, trots att de saknar möjlighet att få stanna. Att återvända upplevs helt enkelt som för farligt.

Större risk för exploatering på arbetsmarknaden

Risken är stor att de nya reglerna bara kommer att öka utsattheten och lidandet, och dessutom ge den informella ekonomi där papperslösa utnyttjas i bygg-, städ- och restaurangbranschen ännu fler människor att exploatera. 

Att dra in uppehållstillståndet för personer som befunnit sig lagligt i Sverige under hela sin tid här, och etablerat sig på arbetsmarknaden, framstår också det som en såväl mänsklig som ekonomisk katastrof. 

Lagstiftning som den här blir bara begriplig för den som inser att syftet med Tidölagets politik inte är att se till att den svenska arbetsmarknaden fungerar som den ska eller att människor följer fattade beslut. Syftet är att skapa oro, rädsla och en känsla av att inte vara välkommen hos bruna och svarta personer. Med eller utan uppehållstillstånd. 

Publicerad Uppdaterad
5 days sedan
Palestinsk man och ett barn sitter i en ambulans efter ett israeliskt bombanfall i Gaza i december 2024
Debattörerna ifrågasätter att Sverige har tagit emot sjuka och skadade personer från kriget i Ukraina men inte från Gaza. FOTO: Abdel Kareem Hana/TT

Hyckleri att inte ta emot patienter från Gaza

Sverige kunde ta emot sjuka från Ukraina – men inte från Gaza? Hyckleriet är fulländat, skriver svenska vårdarbetare tillsammans med företrädare för partiet Solidaritet, Visionspartiet och Feministiskt Initiativ.

I en replik på Expressen Debatt hävdar Sverigedemokraternas migrationspolitiska talesperson Ludvig Aspling att det är ”uteslutet” att Sverige ska ta emot sjuka från Gaza. Det är ett skamlöst exempel på nekropolitisk* retorik i dess mest avhumaniserande form.

Medan Sverige utan att tveka tog emot tusentals sjuka och skadade ukrainare när Rysslands invasion drabbade dem, ser vi nu hur samma medmänsklighet förvägras palestinierna – människor som utsätts för ett av vår tids mest brutala massmord.

Civila krigsoffer nekas vård

Vad är skillnaden? Är det hudfärgen? Är det namnen? Är det religionen? När ukrainska kvinnor och barn flydde bomber, var det ingen som ifrågasatte deras behov av skydd och vård. Då öppnades Sveriges dörrar med tal om solidaritet och mänskliga rättigheter. Men när det handlar om sjuka och skadade palestinier – då är det plötsligt omöjligt, då skapas undanflykter, då hänvisas det till ”fundamentalism” och ”hederskultur” som svepskäl för att neka vård åt civila krigsoffer.

Och det är ingen slump att detta nekropolitiska budskap ekar även från regeringshåll. När oppositionen i Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) uppmanade regeringen att ta emot patienter från Gaza, tog Tidöregeringens sjukvårdsminister Acko Ankarberg (KD) och biståndsminister Benjamin Dousa (M) snabbt till orda för att avfärda förslaget.

Strax därefter stämde Ludvig Aspling (SD), migrationspolitisk talesperson, in i kören med ett eget debattinlägg i Expressen, där han underströk att palestinier inte är välkomna i Sverige.

Avhumanisering av palestinska liv

Detta är nekropolitik i sin renaste form – makten att avgöra vilka liv som är värda att räddas och vilka som kan lämnas att dö. När den svenska regeringen aktivt motsätter sig att ge vård till döende palestinier, handlar det inte om kapacitet eller ekonomi. Det handlar om en medveten avhumanisering av palestinska liv, där en hel befolkning reduceras till ett politiskt problem snarare än individer med samma rätt till liv och hälsa som alla andra.

För vi vet att Sverige kan. Vi vet att vi har resurserna. Vi vet att vi har erfarenheten – vi använde den när det gällde ukrainska patienter. Men den politiska viljan saknas, för de som dödas och skadas i Gaza passar inte in i den europeiska berättelsen om ”de oskyldiga offren som vi måste hjälpa.” De är istället de oönskade, de obekväma, de som kan offras utan att det rör samhällets moraliska kompass.

Fråga om människosyn

Detta är inte bara en fråga om vårdplatser – det är en fråga om vilken människosyn som styr Sveriges politik. När Tidöregeringen, genom Ankarberg, Dousa och Aspling, sätter ner foten och säger att vi inte ska ta emot skadade palestinier, säger de samtidigt att vissa liv inte är värda att räddas. Det är den yttersta konsekvensen av den rasistiska nekropolitik som nu dikterar Sveriges humanitära hållning.

Hyckleriet är inte bara genomskinligt – det är en skamfläck på alla de principer om humanism och rättvisa som Sverige en gång påstod sig stå för. Att selektivt värdera liv beroende på deras etnicitet, religion eller hudfärg är rasism förklädd till politisk pragmatism.

Vi behöver inte fler ursäkter. Vi behöver en politik som inte gör skillnad på vilka liv som räknas och vilka som kan lämnas att dö.

Om Sverige kunde ta emot ukrainska patienter, då kan vi ta emot palestinska. Allt annat är ren och skär rasistisk nekropolitik.

Farhan Abdi, vårdbiträde, Wadajir förening, Malmö 
Shazia Ali, medlem i Palestinas vänner Linköping
Najm Amoura, ordförande, European Palestinian Youth Union
Seham Aweida, Eslövs Palestinavänner
Roxanda Bezares, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden 
Sead Busuladzic, Visionspartiet 
Diana Castro, leg. sjuksköterska, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden 
Paola Castro Echeverri, sjuksköterska, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden
Linus Castro Sköld, psykolog, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden 
Corinne Dominique, pedagog, Nödrop Gaza
Alexandra Esser, danspedagog, medlem i Judiskt Upprop
Ingemar Fryklund, nätverket NU ÄR DET NOG!
Elin Gauffin, Tillsammans mot rasism
Lisa George-Svahn, specialistsjuksköterska, medlem i Healthcare workers 4 Palestine-Sweden

EvaMärta Granqvist, ordförande, föreningen Hjärta
Natte Hillerberg, ST-läkare, styrelseledamot i Läkare mot rasism
Lisbeth Henricsson, leg psykolog, medlem i Solidaritet
Erica Holm, leg. Sjuksköterska, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden 
Erik Höjer, medlem i Solidaritet
Arne Johansson, ordf Norra Järva Stadsdelsråd
Aysha Jones, Black Lives Matter Sweden
Sherriff Kandeh, Afrosvenskarnas Forum för Rättvisa
Vilgot Karlsson, Socialistiskt Alternativ
Lovisa Kasström, läkare, Stockholm
Jonatan Kaye, Judar för Israelisk-Palestinsk Fred (JIPF)
Sarah Kim, leg. Sjuksköterska, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden
Dali Kovacevic, undersköterska, Bred Antirasistisk Mobilisering
Kim Källman, examinerad läkare, medlem i Solidariska Vårdarbetare
Berit Larsen, medlem i Solidaritet
Anna Nelson, barnsjuksköterska, barnmorska, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden
Halimo Nuur, undersköterska, Lokala hyresgästföreningen Cactus, Malmö
Ramona Forsman, läkare, Stockholm, Nödrop Gaza
Alice Pietsch, Ingen människa är Illegal, Stockholm
Soledad Quintana Fernández, Feministiskt Initiativ   
Anna-Lena Roune, leg. sjukgymnast, Nödrop Gaza
Birgitta Råstander, Medmänniskor på Riksbron
Sunera Sadacali, allmänläkare, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden 
Ana Sarmiento Sanchez, läkare, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden
Katarzyna Wiatrowska, barnläkare, neonatolog, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden
Magnus Wilhelmsson, medlem i Solidaritet 

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Amalthea Frantz, chefredaktör på Arbetaren. Foto: Skärmdump från Turkish Aerospace Industries, Montage Arbetaren

Amalthea Frantz:
Sluta kryp för skurkstater – lämna Nato

Ett år har Sverige varit medlem i Nato. Ett år för mycket. Regeringen borde ansöka om utträde nu, innan den skämmer ut sig ännu mer.

Maktfullkomlighet och militarism leder alltid till ett helvete för vanliga människor. Oavsett vilken stat det handlar om. Men vissa stater är mer skurkaktiga än andra. I den militära alliansen Nato finns länder som Ungern och Turkiet. Och förstås den stora jätten: USA. 

Den 7 mars är det ett år sedan Sverige blev medlem i Nato. Det skedde hastigt – jämfört med de föregående 200 åren av alliansfrihet. Ändå blev själva inträdet på många sätt utdraget, mycket på grund av att Turkiet ställde krav på krav. De flesta var kopplade till att Sverige inte sågs som tillräckligt avståndstagande från alla former av kurdisk självständighetsrörelse. Turkiet ville också att Sverige skulle börja exportera vapen till landet igen – något som inte hade skett sedan Turkiet invaderade norra Syrien 2019. 

Turkiet testar stridshelikoptrar ovanför våra huvuden

Vi vet hur det slutade. Sveriges regering gjorde allt för att blidka den maktgalna president Erdoğan. Och mindre än ett år senare testar Turkiet sin första inhemskt utvecklade stridshelikopter rakt över våra huvuden, som Arbetaren kan rapportera i dag

”Väderleken i bergen i norra Kurdistan liknar den i norra Sverige under vintern. Så det är tydligt vilka som är måltavlan för de här helikoptrarna”, som en representant för Rojavakommittérna sammanfattar det. 

Samtidigt leds USA av den minst lika maktgalna Trump. Som just nu uppges planera ”stora förändringar” inom Nato och hårdare villkor för medlemsländerna. Trump, som dessutom knyter krigsförbrytaren Putins Ryssland allt närmare sig. En besvärande verklighet för alla, inte minst inom vänstern, som tyckt att Ryssland inte är så illa – dels på grund av pervers Sovjetnostalgi, dels eftersom man gillar allt som utmanar USA:s makt i världen. Vad det borde brinna i deras huvuden nu.

Lämna ”det tomma skalet” Nato

Kom igen, Sveriges regering. Gör något någorlunda rätt för en gångs skull. Skyll på det förändrade läget och lämna Nato. Kanske kan ni också utlysa den där folkomröstningen, som vi inte ansågs mogna för tidigare?

Så slipper ni skämmas ännu mer. Och slipper krypa för skurkstater på köpet.

Även den gamle moderaten Carl Bildt kallade i dagarna Nato för ”ett tomt skal”, eftersom det inte går att lita på USA längre. Vad händer om Sverige faktiskt skulle stå inför ett krigshot? Plötsligt ter det sig inte alls otroligt att Trump skulle kräva att regeringen lovar USA all svensk järnmalm plus en fantasiljon dollar, eller något i den stilen, för att ens överväga att hjälpa till. Och tror någon i hela världen att det i så fall är en god idé att skicka Ulf Kristersson till den förhandlingen?

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Ascher, Lönnberg, Rosengrenska, papperslösa
Henry Ascher och Lina Lönnberg är båda aktiva inom Rosengrenska stiftelsen, som i år tilldelas Arbetarens Ottarpris. Foto: Volodya Vagner

Eldsjälar ger papperslösa vård på Rosengrenskas mottagning

I över 25 år har vårdarbetare i Göteborg nätverkat för papperslösas rätt till hälso- och sjukvård genom mottagningsverksamhet och opinionsbildning. Arbetaren besöker mottagningen och Rosengrenska stiftelsen som i år tilldelas Ottarpriset.

Vid första anblicken ser det nästan ut som en helt vanlig vårdcentral. Inskrivningen sker på bottenplan. Runt hörnet från entrén sitter patienter tålmodigt och väntar på att det ska bli deras tur. Vid kassan hanteras kvitton, recept och kontanter. Men detta är ingen vanlig vårdcentral. I stället för att betala så får patienterna små ersättningar, bland annat för att täcka kostnader för mediciner.

Även mottagningens interna rutiner skiljer sig från den vanliga vårdens digitaliserade vardag. Här är det små färgglada lappar som skickas runt, från fack med skyltar som ”sjuksköterska”, ”psykolog”, och ”tandläkare” vid inskrivningen, till respektive undersökningsrum en trappa upp, och i slutändan till journalarkivet.

Mottagning för papperslösa

Arbetet flyter på, det är uppenbart att teamet är väl inkört. De flesta av det tjugotal personer som sköter mottagningen har bakgrund inom vården, men arbetet de utför här i kväll sker helt ideellt. Detta är Rosengrenska stiftelsens mottagning för Göteborgs papperslösa. Varannan vecka erbjuder teamet av sjuksköterskor, läkare, tandläkare, psykologer och tolkar vård åt personer som lever i Sverige – men utanför systemet.

Stiftelsen har ett tätt samarbete med flera andra ideella aktörer, som också finns på plats under mottagningen. Diakoner från Svenska kyrkan erbjuder socialt stöd, en grupp vid namn Rosenjuristerna ger råd i rättsliga frågor, och en optiker från biståndsorganisationen Vision for All utför synundersökningar och utrustar patienter med begagnade glasögon. Av säkerhetsskäl hålls adressen för mottagning hemlig.

På Rosengrenska utförs synundersökningar och patienterna utrustas med begagnade glasögon. Foto: Volodya Vagner

Rosengrenska stiftelsen grundades 1998. Dess namn inspirerades av ett kassaskåp av märket Rosengren som hade donerats till verksamheten vid grundandet.

– Vi följde den göteborgska traditionen med mecenat-namn som Sahlgrenska. Det blev lite av ett uttryck för en slags humor och värme som jag tror att vi bär med oss i arbetet också, berättar en av medgrundarna, barnläkaren och folkhälsoprofessorn Henry Ascher.

Enligt honom är det viktigt att hålla fast vid positiva känslor för att orka ge stöd åt människor i en ofta mycket desperat situation. Hans drivkraft i arbetet föddes bland annat ur den egna familjehistorien. Henry Aschers morföräldrar, som hade judisk bakgrund, anlände till Sverige som flyktingar från Nazityskland.  

Papperslösa har rätt till sjukvård i Sverige

Sedan etableringen har Rosengrenska följt tre mål: Att ge papperslösa tillgång till vård, att sprida kunskap om deras situation, och att avskaffa sig själv som organisation. Eftersom alla människor har rätt till sjukvård anser man att det egentligen inte borde finnas någon ideell och underjordisk specialmottagning för utestängda personer.

Ett steg i denna riktning kom 2013, då riksdagen beslöt att även personer utan tillstånd att vistas i Sverige har rätt till sjukvård. För Rosengrenska innebar det ett skifte från att själva erbjuda många sjukvårdstjänster till att numera framför allt stötta papperslösa i att ta tillvara sina rättigheter inom den offentliga sjukvården. Trots att papperslösa enligt lag i dag har rätt till en relativt bred tillgång till vård har många nämligen fortfarande svårt att utnyttja denna rättighet.

– Utan det här stödet hade jag aldrig klarat mig, då hade jag varit död nu, säger exempelvis en kvinna i 60-årsåldern som besökt mottagningen i ungefär ett år.

Rosengrenska stöttar papperslösa i att ta tillvara sina rättigheter inom den offentliga sjukvården. Foto: Volodya Vagner

Hon kom till Sverige för ett antal år sedan men saknar uppehållstillstånd, och vill förbli anonym. Tipset om mottagningen fick hon av en bekant.

Utöver finansiellt stöd för köp av diabetesmediciner, får hon av Rosengrenska hjälp med att få behandling hos den offentliga vården, där kunskapsbrist om papperslösas rättigheter ofta blir ett hinder. I handen håller kvinnan en lapp hon fått på Rosengrenskas mottagning, som hon ska visa vid sitt nästa besök på vårdcentralen. På den förklaras hennes hälsosituation och vad det är hon behöver.

Tog del av Ottars sexualupplysning i skolan

Enligt Henry Ascher är det i många fall sådana små, till synes symboliska insatser, som gör stor skillnad för patienternas hälsa.

– Det kan ju tyckas banalt, men den där lilla lappen vi ofta utrustar folk med, den är jätteviktig, säger han.

Även denna insikt, om vikten av upplysning kring hälsofrågor, inspirerades bland annat av hans mammas tidiga år i Sverige, och en händelse som Henry Ascher säger gör honom särskilt glad över att organisationen han är med i tilldelas Ottarpriset: I den svenska skolan fick hans mor ta del av sexualupplysning med Elise Ottesen-Jensen.

Ottars besök på mammans skola ska ha väckt en del kontroverser bland elevernas föräldrar, berättar han. Men Henry Aschers morföräldrar, som satte högt värde på utbildning, och vars beslut att fly från Tyskland togs när det infördes raslagar som skulle gjort det omöjligt för deras dotter att plugga på universitet, uppskattade Ottars insatser i skolan.

Vikten av kunskap för människors fysiska välbefinnande tycker Henry Ascher sig även funnit stöd för i sin forskning i folkhälsa. 

– Att veta att man har rättigheter, och med självförtroende kunna utkräva sin rätt, det är otroligt viktigt för en människas hälsa, säger han.

Uppmuntrar till egenmakt genom information

Hans kollega Lina Lönnberg, psykolog och styrelsemedlem i Rosengrenska, håller med. Samtidigt understryker hon vikten av att kontakten med patienterna även i det lilla ska präglas av Rosengrenskas mål om självavskaffande.

– Vi försöker ju alltid uppmuntra en slags egen makt, alltså att folk inte känner att de måste gå via oss.

I slutet av mars kommer en ny mottagning att slå upp portarna i Göteborg via ett samarbete mellan Rosengrenska, Röda korset och Västra Götalandsregionen. Foto: Volodya Vagner

Det är en strävan som på senare år har motverkats av de allt mer repressiva tongångarna i den svenska migrationsdebatten. Enligt Lina Lönnberg och Henry Ascher har diskussionen kring förslaget om en angiverilag, alltså att offentliganställda skulle vara tvungna att anmäla papperslösa patienter till polisen, redan skapat stor osäkerhet kring att söka vård bland papperslösa. Detta trots att någon sådan lag ännu inte klubbats.

Är Rosengrenskas slutmål om att bli överflödiga mer avlägset i dag än tidigare, med tanke på den politiska utvecklingen?

– Både ja och nej, säger Lina Lönnberg.  

– På ett sätt finns det ju krafter i dag som inte fanns för tio år sedan, som ifrågasätter de mänskliga rättigheterna, och menar att de skulle vara något man måste förtjäna.

Ny mottagning öppnar under våren

Men å andra sidan menar hon sig även se en annan utveckling. Mot slutet av mars kommer nämligen en ny mottagning att slå upp portarna i Göteborg. Det är ett samarbete mellan Rosengrenska, Röda korset och Västra Götalandsregion. Projektet, som omfattar två sjukskötersketjänster, finansieras av regionen.

– Vår förhoppning är så klart att det kan bli en del i det här att avskaffa oss själva, säger Lina Lönnberg.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Rosengrenska stiftelsen i Göteborg arbetar för papperslösas rätt till vård. Lina Lönnberg är psykolog och styrelsemedlem. Foto: montage Arbetaren, Konstnären till verket: Kasra Alikhan, Volodya Vagner

Rosengrenska stiftelsen får Ottarpriset 2025

Ottarpriset tilldelas i år Rosengrenska stiftelsen för deras arbete för att papperslösa ska ha rätt till vård. Lina Lönnberg är psykolog och har varit aktiv i 20 år. Hon berättar för Arbetaren om hur de arbetar för att papperslösa ska få tillgång till såväl blöjor som mediciner.

Rosengrenska stiftelsen i Göteborg började erbjuda vård för papperslösa 1998. På frivillig basis arbetar ett nätverk av vårdpersonal för att papperslösa ska få samma tillgång till vård som övriga invånare. 

Nu tilldelas de Ottarpriset, ett pris som Arbetaren delar ut årligen för att uppmärksamma personer eller organisationer som verkar i andan av Elise ”Ottar” Ottesen-Jensen. Priset, som består av en summa på 10 000 kronor, instiftades 2017.

– Det är med stor glädje och stolthet, respekt och ödmjukhet som vi nåtts av beskedet att Rosengrenska stiftelsen tilldelas årets Ottarpris. I en tid när demokratiska fri- och rättigheter runt om i världen är under attack, och just nu mer än 122 miljoner människor är på flykt undan krig, konflikter och förföljelse, drabbas tyvärr som alltid kvinnor och barn ojämförligt hårdast, säger Gunnar Henning, ordförande för Rosengrenska stiftelsen. 

”Sedan 1998 har detta frivillignätverk av vårdarbetare i Göteborg ihärdigt stått upp för papperslösas rätt till vård. Likt Elise ’Ottar’ Ottesen-Jensen prövar de ständigt nya vägar för att nå de mest behövande med livsviktig vård och kunskap”, skriver Arbetaren i sin motivering.

– I dag är Ottar nog mest känd för sitt arbete med sexualupplysning, hon grundade ju RFSU. Men hon var också en aktiv antifascist som hjälpte flyktingar, bland annat genom att låta dem bo hemma hos henne. Hon gjorde skillnad i praktiken och nådde de mest utsatta, precis som Rosengrenska, säger Amalthea Frantz, Arbetarens chefredaktör. 

”Bristande kunskap tvingar fram absurda val”

Arbetaren träffar psykologen Lina Lönnberg som sitter i styrelsen för Rosengrenska och som varit aktiv i nätverket sedan 2005. Likt Gunnar Henning pekar hon på att papperslösa kvinnor är en särskilt utsatt grupp och att en stor andel av besökarna på Rosengrenska är kvinnor.

”Prispengarna kommer att gå direkt in i verksamheten och komma patienterna till nytta”, säger Lina Lönnberg. Foto: Volodya Vagner

Visserligen har papperslösa sedan den 1 juli 2013 rätt till viss subventionerad vård. Lina Lönnberg pekar på att bristande kunskap om papperslösas rätt till subventionerad vård och subventionerade mediciner tillsammans med den utsatthet och fattigdom som präglar ett liv i papperslöshet gör att människor ställs inför absurda val.

– En nybliven mamma kan tvingas välja mellan att ge mjölkersättning till sitt barn och att hämta ut antibiotika för lunginflammation till sig själv. En gravid kvinna kan tvingas välja mellan att avstå från att genomgå en medicinskt nödvändig sen abort och att sätta sig i skuld till personer som utnyttjar hennes utsatthet, säger Lina Lönnberg.

Lag ger papperslösa rätt till vård

Den 1 juli 2013 fick papperslösa laglig rätt till viss subventionerad vård, när det gäller vård ”som inte kan anstå”.

– Det blandas ibland ihop med akutsjukvård, men egentligen handlar det om en ganska omfattande tillgång till vård, säger Lina Lönnberg.

Regionerna, som har ansvar för sjukvården, har skyldighet att erbjuda papperslösa vård och tandvård ”som inte kan anstå”, mödravård, vård vid abort, preventivmedelsrådgivning, samt läkemedel som förskrivs i samband med vården. Dessutom har regionerna även skyldighet att erbjuda hälsoundersökning om detta inte är ”uppenbart obehövligt”. Vad detta innebär behöver avgöras av den behandlande läkaren eller tandläkaren i varje enskilt fall, skriver Socialstyrelsen på sin hemsida.

Lina Lönnberg vill tillägga där att ”vård som inte kan anstå” innefattar: minst vård som kan motverka ett mer allvarligt sjukdomstillstånd, vård för att undvika mer omfattande vård och behandling samt vård för att minska användningen av mer resurskrävande akuta behandlingsinsatser.

Rosengrenskas arbete omfattar att kontakta vårdgivare som feldebiterar patienter. De ger även ersättning för läkemedelskostnader och delar ut vad de kallar barnpeng till nyblivna föräldrar.

– Vi hjälper till med barnpeng för att nyblivna föräldrar ska ha råd att köpa blöjor och mjölkersättning och samtidigt ha råd till mat och mediciner för egen del. Ingen ska behöva välja mellan blöjor och mediciner. Prispengarna kommer att gå direkt in i verksamheten och komma patienterna till nytta, säger Lina Lönnberg.

– Sverige har skrivit under de mänskliga rättigheterna. Det innebär att alla ska ha rätt till hälsa och samma rätt till vård, påpekar hon.

Samtidigt ser hon med oro på utvecklingen som skett de senaste tio åren.

– I dag finns det fler som ifrågasätter mänskliga rättigheter, säger Lina Lönnberg.

Kamp mot angiveri

Något som präglat de senaste åren har varit diskussionen om en angiverilag, som befarades göra vårdpersonal skyldig att ange papperslösa som sökte vård. 

Rosengrenska stiftelsen har varit en av de aktörer som varit med och kämpat mot en angiverilag. De har deltagit i demonstrationer och tillsammans med representanter för 40 olika organisationer uppmanade de regeringen 2023 ”att dra tillbaka förslagen och respektera vårdens yrkesetik samt alla människors rätt till en trygg och säker hälsa- och sjukvård” i en debattartikel i Dagens Samhälle.

Gunnar Henning menar att bara förslaget om angiverilag fick effekter. 

– Många trodde redan att det var lag, både papperslösa och inom vården. På så vis är syftet nästan uppnått. Det skapar oro och brist på tillit hos en grupp som ofta redan har svårt att lita på myndigheter, säger Gunnar Henning.

I november när regeringens utredare Anita Linder presenterade vad hon kommit fram till i Utredningen om stärkt återvändandeverksamhet, hörde vårdpersonal inte till den grupp som skulle omfattas av den så kallade informationsplikten. Förslaget i dess nuvarande form innebär att Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, Kriminalvården, Kronofogden, Pensionsmyndigheten och Skatteverket på eget initiativ ska lämna uppgifter om papperslösa till polisen.

I tider där mänskliga rättigheter ifrågasätts, anser Lina Lönnberg att det är viktigt att rikta strålkastaren mot verksamheter som verkar för att upprätthålla gemenskap och medmänsklighet.

– De mänskliga rättigheterna har inte bara en plats när alla håller med om dem, de kom till för att avslöja maktmissbruk och motverka att grupper ställs mot varandra. Rosengrenska är en plats där människovärdesprincipen gäller och inte bara är ord på ett papper, säger Lina Lönnberg.

Samarbetar med Västra Götalandsregionen

Under förra året inledde Västra Götalandsregionen ett samarbete med Rosengrenska stiftelsen och Röda korset, där organisationerna ska fungera som en brygga som kan se till att papperslösa får den vård de har rätt till av regionen, något som Dagens nyheter rapporterat om. Genom samarbetet ska kunskapen om papperslösas rättigheter stärkas hos vårdgivaren och dessutom anställs två sjuksköterskor, som ska säkerställa att papperslösa får den vård de har rätt till.

Gunnar Henning är positiv till att politikerna tar ansvar för att se till att de uppfyller lagen. Generellt anser han att det är viktigt att lyfta de positiva krafterna.

– Vi har utmärkta samarbeten där vi ser samma problematiska bild men också möjligheter till att förändra, säger Gunnar Henning.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Stockholms ls av SAC blockerar en sushirestaurang intill Hötorget
Ett trettiotal personer slöt upp för att delta i en facklig blockad mot en restaurang i Stockholm och därmed visa sitt stöd för de ukrainska kvinnor som ska ha utnyttjats på restaurangen. Foto: Johan Apel Röstlund och Håkan Gustafsson

Facket sätter restaurang i blockad – anklagas för att ha utnyttjat ukrainska arbetare


Med ekonomiskt stöd från Arbetsförmedlingen ska ägaren för den populära sushirestaurangen i centrala Stockholm, enligt facket, ha utnyttjat ukrainska krigsflyktingar. Själv nekar han till alla anklagelser, men de fyra kvinnor Arbetaren pratat med vittnar om både trakasserier och utebliven övertidsersättning. Under onsdagen satte facket därför restaurangen i blockad.

Enligt fyra före detta anställda på en välbesökt sushirestaurang i Stockholm har de arbetat 12-timmarsdagar utan vare sig övertidsersättning eller intjänade drickspengar samt trakasserier från ägaren.

Det är mitt i lunchrusningen vid en tvärgata intill Hötorget mitt i centrala Stockholm. Här, på den populära sushirestaurangen, arbetade fram till alldeles nyligen Olga, Natalia, Alena och Victoria, som inte vill uppge sina efternamn, från Ukraina. De kom till Sverige vid krigsutbrottet för drygt tre år sedan och fick genom ett så kallat introduktionsjobb från Arbetsförmedlingen anställning på restaurangen. Tanken med introduktionsjobb är att genom statliga medel hjälpa nyanlända att etablera sig på den svenska arbetsmarknaden.

Jobbet blev dock en mardröm.

– Vi var hjälplösa, kände oss förnedrade och orättvist behandlade, säger Natalia i snålblåsten på väg mot sin före detta arbetsplats.

De fyra före detta kollegorna vittnar alla om trakasserier och diskriminering från arbetsköparen, en man som driver flera sushirestauranger i Stockholmsområdet, och som enligt facket Stockholms LS satt i system att utnyttja krigsflyktingar från just Ukraina. Bland annat genom 12-timmarsdagar utan lunchrast och beordrat övertidsarbete utan betalning.

Olga, Natalia, Alena och Victoria vittnar om arbetsförhållandena på restaurangen där de jobbat. Ägaren säger dock till Arbetaren att det de säger inte stämmer. Foto: Johan Apel Röstlund

– Det de säger är inte rätt, mer än så vill jag inte uttala mig, säger restaurangägaren till Arbetaren och hänvisar i stället till sin advokat, som tillfälligt befinner sig på fjällresa.

Facket uppmanade dokumentera diskriminering

När de fyra kvinnorna vände sig till facket fick de uppmaningen att börja dokumentera den påstådda diskrimineringen och i en ljudinspelning hörs hur chefen förklarar att reglerna ser olika ut beroende på varifrån den anställda kommer.

– Så fort vi påpekade något fel blev han arg, säger Olga.

Efter att förhandlingarna mellan facket och restaurangägaren strandade tidigare i veckan försattes serveringen under onsdagen i blockad.

Solidariska byggare i blockaden

Ett trettiotal personer, många av dem ukrainska byggarbetare från det uppmärksammade facket Solidariska byggare, slöt upp med fanor, varselvästar och en stor banderoll framför entrén där de delade ut flygblad till förbipasserande. Många lunchgäster valde att vända i dörren sedan facket informerat om läget.

– Jag är glad att så många är med och att det förhoppningsvis innebär rättvisa för oss, säger Natalia.

Blockaden kommer enligt Stockholms LS att fortsätta fram tills dess att den obetalda övertidsersättningen samt drickspengarna har betalats ut.

Arbetsförmedlingen har stoppat sina utbetalningar till restaurangen och utreder nu missförhållandena.

Publicerad Uppdaterad