Arbetssamhället: Arbetsideologin växer fram

Protestantismen och arbetsideologins födelse

Frågan om protestantismens betydelse för kapitalismens framväxt har sedan Max Webers Den protestantiska etiken och kapitalismens anda varit ett av akademins verkliga skötebarn. I sin berömda avhandling framlägger Weber teorin att den moderna arbetsetiken antar renodlade former först i vissa protestantiska läror. Flera volymer har skrivits om huruvida protestantismen var en förutsättning för kapitalismen eller inte. Det bör betonas att Weber själv förkastade en sådan förenkling som ”en dåraktig doktrinär tes”.32 Ändå lever det protestantiska arvet vidare i nya skepnader. Det märks i den politiska högerns entreprenörsdyrkan och i socialdemokratins fostran av den ”skötsamme arbetaren”.33 Det märks ännu tydligare i båda falangers ”skyll dig själv-mentalitet” och respekt för makt och rikedom som vore det resultatet av ”hårt arbete”.

Det protestantismen främst för med sig och efterlämnar till vår tids arbetsideologi är en urvattning av arbetsbegreppet. Tidigare distinktioner mellan arbete och övriga livsaktiviteter blir med protestantismens genombrott svårare att upprätthålla, och som en effekt av detta börjar man respektera rikedom som en symbol för hårt arbete och se ner på fattigdom som uttryck för lättja. Andra arbetsideologiska bidrag som här kommer att behandlas (asketismen och kallelsetanken exempelvis) existerar numera bara i förtäckt form och hos mer avgränsade samhällsgrupper.

I själva verket parasiterade ju munkarna, trots det asketiska arbetet, på andra människors arbete då de undandrog sig ”de världsliga plikterna”.

Vad gäller respekten för rikedom och arbetets substansurlakning måste man emellertid påpeka att protestantismens fader, Martin Luther, delade samma arbetsvärdering och förakt för kommers som sina katolska trosfränder. Luthers relevans gäller snarare hans ifrågasättande av varför munkars och prästers arbete skulle tilldelas speciell status. I själva verket parasiterade ju munkarna, trots det asketiska arbetet, på andra människors arbete då de undandrog sig ”de världsliga plikterna”. Detta var enligt Luther en synd som skulle straffa sig, ty det spelade ingen roll vad kyrka och prästerskap sa – mellan Gud och individ fanns ingen förmedlande länk och kyrkohierarkin var ett världsligt fenomen. Arbetet skulle värderas lika oavsett vem som utförde det.

Något som Weber särskilt uppmärksammar är Luthers kallelsetanke. Varje människa föds in i ett visst sammanhang, till ett visst arbete – denna situation avgör en människas kall och kallet är således ”något som människan har att ta emot, att foga sig i, som en gudomlig skickelse”.34 På den här punkten ligger Luther nära Thomas av Aquino. Att acceptera ödets lott blir det viktiga – varken mer eller mindre. Oavsett yrke var det gudomliga kallet ett alternativ för alla, för som Luther själv uttryckte det, ”som skriften säger på många ställen, är inget arbete förmer än lydnaden inför det kall och arbete som Gud tillskrivit var och en”.35 Hos en annan reformator, Jean Calvin, utvecklas denna kallelsetanke till en ödesdeterminism med märkliga följder.

Om det är någon som kan sägas representera den protestantiska etiken i dess mest utpräglade form så är de flesta överens om att det är Jean Calvin. Reformatorerna – tysk 1600-talsmålning. Luther och Calvin i mitten.
Om det är någon som kan sägas representera den protestantiska etiken i dess mest utpräglade form så är de flesta överens om att det är Jean Calvin. Reformatorerna – tysk 1600-talsmålning. Luther och Calvin i mitten. Foto: Wikimedia Commons

Om det är någon som kan sägas representera den protestantiska etiken i dess mest utpräglade form så är de flesta överens om att det är Calvin. Calvin anses vara den mest betydelsefulla 1500-talsreformatorn vid sidan av Luther, men som en förvarning om 1900-talets franska filosofi var Calvin en betydligt mer invecklad teolog än hans tyska kollega. Den ödestro som Luther gav uttryck för i sin kallelsetanke var hos Calvin av ännu mer fundamentalistisk och misantropisk karaktär. Enligt Calvin var människan predestinerad, det vill säga förutbestämd ett visst öde. Detta inbegrep, som det framgår i citatet nedan, huruvida hon tillhörde ”Guds utvalda” eller inte:

Människan har genom syndafallet förlorat all förmåga att vilja något andligt gott som leder till frälsning. Därför har den naturliga människan, helt bortvänd från det goda och död i synd, inte förmåga att av egen kraft omvända sig eller förbereda sig för denna […] Gud har för sin härlighets skull bestämt, att vissa människor är förutbestämda för evigt liv och andra för evig död […] Vad gäller de onda och ogudaktiga människorna, som Gud såsom en rättvis domare gör blinda och hårda för tidigare synders skuld, så undandrar han dem inte endast sin nåd, vilken skulle kunna upplysa deras förstånd och påverka deras hjärtan, utan stundom tar han från dem de gåvor, som de hade och utsätter dem för sådana ting, av vilka de i sitt fördärv gör tillfällen till synd.36

Följaktligen fanns det inte mycket som individen kunde göra för att uppnå frälsning – allt var redan avgjort på förhand av denna fruktansvärda Gud. Tvärtemot vad man skulle kunna tro innebar detta inte att kalvinisterna kunde hänfalla åt slöhet och strunta i livets ständiga kamp. De blev i stället maniskt engagerade. Enligt Weber berodde detta på en religionspsykologisk mekanism enligt följande:

Som det långa citatet antyder belönas och straffas de utvalda och fördömda redan i det här livet. Även om vi inte med säkerhet kan veta vilken av dessa kategorier vi tillhör kan vi därför tolka vår framgång i samhället som tecken på utvaldhet. Utöver denna ständiga spegling i samhällelig framgång omformulerade dessutom Calvin trohetssatsen till att handla om den egna personen – de utvalda skulle nämligen veta att de var utvalda och om de inte visste så var de helt enkelt inte utvalda. Den kalvinist som eventuellt tvivlade fick således göra det i tystnad. ”Å ena sidan framhålls det helt enkelt som en plikt att betrakta sig själv som utvald och att avvisa varje tvivel som en djävulens frestelse, eftersom brist på egen visshet är en följd av otillräcklig tro, alltså en otillräcklig verkan av nåden”, skriver Weber. ”Å andra sidan rekommenderades intensiv världslig aktivitet som det främsta medlet att nå denna inre visshet. Detta och endast detta förjagar det religiösa tvivlet och ger visshet om utvaldhet.”37

Genom ”världslig aktivitet” kunde kalvinisten nämligen övertyga sig om att han tillhörde den lyckliga skara utvalda som belönades i det här livet.

Genom ”världslig aktivitet”, det vill säga arbete, kunde kalvinisten nämligen övertyga sig om att han tillhörde den lyckliga skara utvalda som belönades i det här livet. Detta, kombinerat med den stränga asketism som Calvin propagerade för, gjorde att medeltidseuropéns rofyllda maklighet försvann:

Entreprenören kunde inte slappna av för ett ögonblick. Den protestantiska arbetskraft som entreprenören rekryterade arbetade hårdare, och ingen kunde åtnjuta de växande frukterna av deras arbete av rädsla att mista vissheten om att de tillhörde de som skulle frälsas. Så profit och besparing plöjdes in i större affärsexpansion vilket, i sig själv, var ett seriöst kall föreskrivet av Gud.38

Liksom Thomas av Aquino argumenterar Luther för en syn på kommers och handel som tecken på synd och girighet; genljudande de antika arbetsevalueringarna värderar han bondens konkreta arbete högst då det var ”minst angripet av den kommersiella kalkylens frätande anda”.39 Luther gav uttryck för sekler av kyrklig antikommersialism där det var lika med ocker att ta ränta på utlånade pengar och kunde leda till att man nekades nattvarden alltmedan affärsmän betraktades som syndfulla människor som exploaterade bönders och hantverkares arbete. Calvin bryter med denna traditionalism och på den här punkten är hans insats för kapitalismen oskattbar.

Till att börja med fanns hos Calvin ingen vurm för bondens direkta produktion och samklang med naturen. Den industriella produktionen och dess monetära ekonomi betraktas som lika naturlig som jordbruket.40 Jesu ord om att ”det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike” bidrog visserligen till oro för att rikedom skulle leda till girighet, dekadens och, värst av allt, lättja, men Calvin skilde sig från sina kristna föregångsmän i det att han ansåg finansverksamheter vara nödvändiga för det industriella samhället. Rikedom var heller inget hinder på vägen mot himmelriket under förutsättning att förmögenheten inte förslösades. Tvärtom var ju rikedom ett tecken på att man tillhörde de utvalda. Hos de kalvinistiskt inspirerade puritanerna blir detta ännu tydligare i deras föreskrift att ”det är en plikt att utvinna så stor vinst som möjligt ur arbetet. Framgång, som mäts i profit, är en säker indikation på att det valda yrket behagar Gud.”41 Richard Baxter, den puritanska etikens främste ideolog, förtydligar dock att ”det är en synd att åtrå rikedom som de världsliga och vällustiga gör för ombesörjandet och underhållandet av köttsliga lustar och högfärd. Men det är inte en synd utan en plikt att arbeta ej blott för arbetets skull, högstämt vilande i den utförda handlingen, utan för den hederliga förtjänsten och vinsten som är syftet med vårt arbete.”42 Den protestantiska etiken förenas på så sätt med den kapitalistiska andan i det att den förespråkar ackumulation av vinst för ständig återinvestering i ny affärsverksamhet.

Den nya aktningen för självförvärvad förmögenhet som tecken på träget arbete är det första steget mot den låtsade ”meritokrati” som vi i dag lever under. Meritokratins grundtanke är att enbart våra prestationer och meriter ska avgöra vår ekonomiska välgång. Den låtsade meritokratin säger att eftersom vårt samhälle officiellt inte är aristokratiskt ordnat med titlar som formellt ärvs och så vidare så måste de ekonomiskt välbemedlade ha förtjänat sina positioner, vara ”duktiga” på ett eller annat sätt.43 Denna simplifiering har med tiden förvandlats till en grundpelare för arbetsideologin i samband med att arbetets substans blivit allt svårare att skönja, av skäl som jag ska återkomma till. Att fråga en människa vilket jobb hon har förutsätts i princip i det sociala samspelets tidiga fas. Att däremot fråga vad som egentligen utförs på detta jobb kan lätt uppfattas som en förolämpning. Arbetet har i dag blivit det spöke som avgör livsval samtidigt som dess substans är obskyr. Under Calvins dagar var arbetet troligen klarare definierat, men sammanblandningen av förmögenhet och arbetsprestation som Calvin bereder grund för är en milstolpe i arbetets idéhistoria.44

Den andra sidan av arbetsbegreppets urvattning är fördömandet av de arbetslösa, som även det lever kvar. Här var Calvin och Luther överens.

Den andra sidan av arbetsbegreppets urvattning är fördömandet av de arbetslösa, som även det lever kvar (vilket jag ska återkomma till). Här var Calvin och Luther överens. Luther avskydde lösdrivarna och argumenterade för att de antingen borde landsförvisas eller tvingas till arbete.45 Calvin menade att det inte fanns ”något mer skamligt än en lat odugling som varken är till nytta för sig själv eller någon annan utan tycks vara född enbart till att dricka och äta”.46 Bland katoliker var tiggare i avsevärt högre grad accepterade och ibland även välkomnade då de möjliggjorde (självvald) välgörenhet. Hos Luther och Calvin ansågs de i stället vara människor som varken följde sitt kall eller tillhörde Guds utvalda. Här togs liten, om någon, hänsyn till tur och härkomst. Till följd av förbättrade levnadsförhållanden ökade den förväntade livslängden under 1500-talet, vilket bidrog till en överbefolkning som den ekonomiska sfären inte förmådde sysselsätta i full utsträckning. Arbetslöshet drog över Europa parallellt med en troslära som enbart visade förakt för fattigdomens olycksbarn. I 1500-talets puritanska England började man hantera tiggare och ekonomiskt utslagna medelst piska, tvångsarbete eller fängelse.47 Utopisternas pionjär Thomas More noterade i sitt huvudverk Utopia under samma period att folk som tvingats bort från sina jordplättar av feodalherrar blev ”luffare och tiggare” och ”kastade i fängelse på grund av lättja – trots att ingen gav dem ett jobb oavsett hur mycket de ville ha ett”.48 Med institutionaliseringen av denna obarmhärtighet förvärrades den. Bland 1600-talets Amerikakolonisatörer märks New Englands puritanske minister Cotton Mather som förebådade den mer hårdföra falangen av konservativ kristlighet i Förenta staterna. Han argumenterade för att ”missriktad medmänsklighet” var fel väg för att bringa arbetsduglig underklass i arbete. Det bästa sättet var att ”tvinga dem” att arbeta och beträffande de arbetslösa var detta mycket enkelt, enligt Mather: ”Låt dem svälta”, var hans berömda förslag.49

Så här långt har vi hunnit se hur arbete och fritid bytt plats på den västerländska värdeskalan: från att ha förknippats med fördumning och brutalisering upphöjs arbetet till en dygd, medan fritid, som varit den antika förutsättningen för dygd, med näppe blir något att uthärda under rastlösa söndagar.50 Särskilt viktig för min analys här är dock den uppluckring av arbetsbegreppet som kalvinismens relativa acceptans för framväxande yrkesgrupper innebär. Arbetets substans underordnas ett inte alltför självklart mått på flit, nämligen vilken förmögenhet och status individen samlat ihop, och att likt Diogenes hellre än att arbeta föredra ett liv med tunna som bostad blir oavsett kontemplation och dygd det yttersta beviset på förfall.

Som flera kommentatorer påpekat har såväl protestantism som protestantisk arbetsmoral i Webers mening genomgått en mängd transformationer som bland annat lett till att 1500-talets arbetsmoral ”ironiskt nog nu hedras mer i katolska samhällsläror än bland konventionella protestanter”, enligt teologiprofessorn Dennis P. McCann.51 Innan jag behandlar den lustbetonade motorn i dagens arbetsideologi – konsumismen – ska jag kort redogöra för industrialismens hårda fostringsprocess när den protestantiska arbetsniten plöjdes ner i det sekulära folkdjupet; en process där ideologiska propagandametoder ersattes av något av det mest brutala våld historien skådat.

 

Arbetsideologins etablering

Den del av vår tids arbetsideologi som utgörs av pliktmoral genomgick under industrialismens dagar en sekularisering. I dag kan uttalade ateister vara ytterst protestantiska i sina värderingar beträffande arbete. Till stor del beror detta på att arbetsideologin inte kunde spridas i sin strängt religiösa form utan var tvungen att tillämpas på andra sätt. Jag ska här beskriva det motstånd som under modernitetens arla dagar mötte arbetsideologin och hur korset ersattes av piskan under det att mänskligheten mångdubblade sin produktivitet.

I det medeltida Europas bondekrig, 1800-talets luddit-resning52 och dagens ingrodda maskning och bidragsfiffel märks ett arbetsmotstånd som, om man får tro författarna till en av vår tids mest arbetskritiska pamfletter, har en lika lång historia som själva arbetssamhället: ”Under sekel har inrättandet av arbetssamhället varit synonymt med inbördeskrig, ibland öppet, ibland dolt.”53 Ett viktigt skäl till detta är att man alltid, med undantag för de senaste tre seklerna, försökt anpassa människans ansträngning efter det behov man haft. Utbudet av arbetskraft varierade länge med skörd och matpriser. Maten var vår största utgift, och när priserna var låga var även arbetsmotivationen låg. Så sent som 1694 beklagade sig en industriidkare vid namn Josiah Child över detta förhållande: ”Om det är ett billigt år så vill de inte arbeta mer än två dagar i veckan.”54 Dessa ”traditionella arbetare” (oftast bönder från landsbygden) hade nämligen inte hängt med i den senare tidens religiösa omställningar, och arbete var fortfarande något som man främst ägnade sig åt för att överleva. För majoriteten hade livet mer att erbjuda än status i socknen och pengar på banken. André Gorz kopplar denna attityd till den traditionsbundna ”livsrytm” som ännu i dag kan spåras hos vissa glesbygdsinvånare: ”För jobbarna vid 1700-talets slut var ’arbete’ intuitivt kunnande integrerat i fäderneärvd livsrytm och ingen skulle ha kommit på idén att intensifiera och förlänga sitt bemödande för att tjäna mer.”55 Weber beskriver, en smula nostalgiskt, också den förindustriella småborgarens relativa fridsamhet:

Affärstiden var måttligt lång, kanske 5–6 timmar per dag, tidvis avsevärt mindre, mer under högsäsong, om det fanns en sådan. Förtjänsten var måttlig, tillräcklig för att man skulle kunna leva ett respektabelt liv och under goda tider också kunna lägga undan en del. På det hela taget var relationerna mellan konkurrenterna goda, med stor enighet om de grundläggande affärsprinciperna. Ett långt dagligt besök på ’gillet’ och en kvällssejdel bland gelikar, slutligen, gjorde livet lugnt och behagligt.56

Medan en höjning av ackordet hade stor effekt på de kalvinistiskt influerade arbetarna tycktes samma höjning snarare vara ”kontraproduktiv” bland de traditionella arbetarna.

När de första moderna företagarna rekryterade traditionella arbetare blev skillnaden mellan den nya och gamla synen på arbete påtaglig. Bland annat yttrade sig detta i de problem som företagare stötte på när de försökte höja effektiviteten i arbetet. Medan en höjning av ackordet hade stor effekt på de kalvinistiskt influerade arbetarna tycktes samma höjning snarare vara ”kontraproduktiv” bland de traditionella arbetarna. Fick de mer betalt nöjde de sig med att arbeta mindre och i slutet av arbetsveckan kunde patronen komma till en tom arbetsplats om det ville sig illa för honom. En annan möjlighet var att det dagliga arbetstempot dalade:

En man som t.ex. för 1 mark per tunnland dittills mejat 2.5 tunnland säd per dag och alltså tjänat 2.5 mark, mejade efter en höjning till 1.25 mark per tunnland inte 3 tunnland, som man hoppats och som han mycket väl kunnat göra och därmed tjäna 3.75 mark, utan endast 2 tunnland, så att han fortfarande tjänade 2.5 mark som han var van. Möjligheten att tjäna mer var mindre lockande än möjligheten att arbeta mindre.57

När digerdöden svept över Europa fann arbetarna att de, i kraft av den stora arbetskraftsbrist som uppstått, fått ett helt nytt förhandlingsutrymme. Dödsdansen av Michael Wolgemut (1493), ett vanligt motiv decennierna efter digerdöden.
När digerdöden svept över Europa fann arbetarna att de, i kraft av den stora arbetskraftsbrist som uppstått, fått ett helt nytt förhandlingsutrymme. Dödsdansen av Michael Wolgemut (1493), ett vanligt motiv decennierna efter digerdöden. Foto: Il Dottore/Wikimedia Commons

Historikern Peter Englund beskriver detta som ett problem som i sekler besvärat kapitalägare: ”Bland lönearbetare under tidigmodern tid fanns det ingen föreställning om värdet i ett städse ökat materiellt välstånd. De arbetade så mycket som krävdes för att få ihop till livets enkla nödtorft, sedan tog de helt enkelt ledigt. Detta var ett gammalt och välkänt faktum i Europa.” På 1400-talet, när digerdöden hunnit svepa över Europa, fann exempelvis arbetarna att de, i kraft av den stora arbetskraftsbrist som uppstått, fått ett helt nytt förhandlingsutrymme. Att dra ner på arbetet blev då deras främsta prioritet. ”Sättet de gjorde det på saknar inte poänger: de firade helt enkelt fler och fler av de olika helgondagar som den medeltida kalendern var så generöst utrustad med. Även om borgarna var högst skeptiska till denna snabbt uppblossande religiositet hade de inget annat val än att finna sig i den.”58

En av den industriella kapitalismens främsta förespråkare, Andrew Ure, gjorde sig tidigt känd för att brottas med denna mentalitet. Han noterade att det var ”praktiskt taget omöjligt att efter pubertetsåldern förvandla människor komna från lantliga eller hantverksmässiga sysselsättningar till bra fabriksarbetare. Sedan man kämpat ett tag för att övervinna deras invanda nonchalans eller maklighet, så avstår de antingen spontant från sin anställning eller också blir de avskedade av verkmästarna för ouppmärksamhet i arbetet.”59 Lösningen var inte att med dessa obildade bönder nöta Calvins trossatser. Här fordrades den effektiva makt som enbart våld och fattigdom kan generera. Den brittiske ekonomen Arthur Young sammanfattade i slutet av 1700-talet vad såväl filosofer som företagare så småningom tvingades inse: ”Vem som helst, utom en idiot, förstår att de lägre klasserna måste hållas i fattigdom för att förbli arbetsamma.”60 Innan jag fördjupar mig i detta kan det vara på sin plats att uppmärksamma en motstridighet som nämndes i inledningen och som arbetsideologin ännu i dag rymmer. Samtidigt som förvärvsarbete antas vara bra för oss så genomsyras det också alltid av någon form av kontrollmekanism vars syfte är att säkra att vi inte undandrar oss detta arbete som vi förutsätts uppskatta så. Hur går det ihop? Hos 1800-talets liberala utilitarister utkristalliseras, som sociologen Zygmunt Bauman påpekat, båda sidor i den här motsägelsen. John Stuart Mill var en av de första att på sekulär grund sprida den klart kalvinistiska läran om att det finns en stolthet i att arbeta och att ”göra rätt för sig”. Dock var han besvärad av hur få som var av det rätta virket: ”Vi letar förgäves hos arbetarklassen generellt efter den rätta stoltheten som leder till gott arbete för god lön; i allmänhet går det enda bemödandet ut på att ta emot så mycket som möjligt och i tjänst ge tillbaka så lite som möjligt.”61 Då han sympatiserade med Adam Smiths idealbild av ett samhälle, där allas strävan efter att tillfredsställa egenintresset gagnar helheten, avhöll sig Mill från att moralisera kring det mänskliga handlandet – utom på en punkt. Den politiska ekonomin skulle inte intressera sig för människans passioner och motiv, ”med undantag för de som kan anses vara evigt hindrande principer för bemödandet om rikedom, nämligen motvilja till arbete och begär efter ögonblickligt åtnjutande av dyr flärd”.62

Bland liberalismens fäder sticker Mill ut något med sin puritanska arbetsromantik.

Till skillnad från Mill gjorde sig den andra engelska 1800-talsrepresentanten för liberal utilitarism, Jeremy Bentham, inga illusioner om att dessa ”evigt hindrande principer” skulle gå att driva ur landsbygdens drönare på ideologisk väg. Mer trogen den utilitaristiska grundtanken att med alla tillgängliga medel maximera nyttan för så många som möjligt, var det viktiga för Bentham att arbetarna presterade vad som fordrades av dem – i övrigt fick de tycka vad de ville. Bland liberalismens fäder sticker Mill ut något med sin puritanska arbetsromantik. Även om de alla anför skäl för att ”göra rätt för sig” så är Mill ensam om att se ett egenvärde i arbetet. Trots att han månade om att sätta så många som möjligt i arbete, menade exempelvis Bentham att ”om man talar om arbete i dess rätta mening, är kärt arbete en självmotsägelse”.63 Bentham ser motvilja som den naturliga inställningen till arbete. Samma inställning finner vi hos John Locke som redan 1706 hävdar att ”arbete för arbetets egen skull är emot naturens lagar”.64 Störst är dubbelheten hos Adam Smith. Vid sidan av haranger mot slöfockar och lata arbetare – problem som enbart kunde bekämpas genom större arbetsdelning, enligt Smith – påminner hans ord om arbetets destruktiva verkan om de antika filosofernas visdom:

En man vars liv ägnas åt att utföra några enkla operationer vars effekter alltid är desamma, eller nästan alltid desamma, får aldrig tillfälle att använda sitt intellekt eller att utöva sin uppfinningsförmåga för att lösa svårigheter som aldrig uppstår. Därför förlorar han naturligtvis vanan av sådan praktik för att i regel bli så dum och okunnig som det är möjligt för en mänsklig varelse att bli. Hans sinnesdvala gör honom inte bara oförmögen att uppskatta eller delta i en rationell konversation, utan även att erfara en generös, ädel eller öm känsla, och som en konsekvens av detta, att forma ett rättvist omdöme gällande flera av de mest triviala av vardagslivets plikter.65

Trots denna förvånansvärda förståelse av det moderna arbetet, tillfogar Smith: ”Hans skicklighet inom den egna, bestämda näringen, tycks på så sätt förskansas på bekostnad av hans intellektuella, sociala och äktenskapliga dygder. Men i varje samhälle av förädling och civilisation är detta det tillstånd som de fattiga arbetarna, det vill säga den stora massan av människor, nödvändigtvis måste falla in i.”66 Med denna fatalistiska inställning till samhällsutvecklingen byter man under industrialiseringen moroten mot piskan. Arbetet var inte längre en skänk från ovan; det var en förbannelse som majoriteten fortfarande visste att undvika.

Applebaum noterar hur trögheten i den arbetsideologiska indoktrineringsprocessen ledde till att mer drastiska metoder togs i bruk för att inte bromsa industrialismens framfart: ”Arbete och arbetare var nu medel för ett mål. Förändringarna var inte enkla, och det tog lång tid att anpassa arbetskraften till fabrikssystemet, tidsdisciplinen samt marknadens och lönesystemets nödvändigheter.”67 Att locka med högre ackord och på så sätt försöka engagera bönderna ansågs vara fel väg att gå och inte tillräckligt egoistiskt för att gagna helheten. Bentham menade att om arbetsgivaren främst brydde sig om att maximera sin vinst och skar ner på ackordet samt lät de arbetsskygga smaka på arbetslöshetens barkbröd så skulle arbetskraftstillströmningen sköta sig själv: ”Om en man inte arbetar så har han inget annat att göra från morgon till kväll än att äta sitt dåliga bröd och dricka sitt vatten utan en själ att tala med […] Denna uppmuntran är nödvändig för att han ska göra sitt bästa; men mer än så är inte nödvändigt.”68 Talet om arbetsmoral försvann inte med denna pragmatiska inställning till problemet, men det är viktigt att förstå att arbetsmoralen under industrialiseringen fick en marginell funktion i förhållande till de framväxande tvångspraktiker som gick betydligt längre än att låta de arbetslösa leva på sitt ”dåliga bröd” som Bentham föreslår i citatet ovan.69 Bauman konstaterar att ”arbetsmoralens predikan uppmuntrade till ett moraliskt val” medan ”arbetets praktik reducerade eller eliminerade detta val helt och hållet”; det viktiga blev att göra ”de moraliska uppfattningarna hos handlande människor irrelevanta”.70 Arbetsmoralens predikan gav alltså en missvisande bild av att det alls fanns något eget beslut att ta: ”Att anpassa sig till det industriella arbetets villkor innebar alltså inte att anpassa ’det egna’ handlandet efter produktionens krav utan att inom systemets ramar ge upp det egna handlandet helt och hållet”, skriver Michael Allvin i sin avhandling om arbetets individualisering.71 Begränsningen av det egna handlandet skedde på otaliga sätt och jag ska här bara nämna några som är av särskilt stor vikt för vår analys.

Jeremy Bentham menade att om arbetsgivaren lät de arbetsskygga smaka på arbetslöshetens barkbröd skulle arbetskraftstillströmningen sköta sig själv. Porträtt av Bentham av Henry William Pickersgill.
Jeremy Bentham menade att om arbetsgivaren lät de arbetsskygga smaka på arbetslöshetens barkbröd skulle arbetskraftstillströmningen sköta sig själv. Porträtt av Bentham av Henry William Pickersgill. Foto: Wikimedia Commons

Andrew Ure var inte ensam om att notera svårigheten med att lära gamla hundar att sitta lydigt vid maskinerna 14 timmar per dag. Om de arbetsideologiska doktrinerna om inkomstmaximering och arbetsnit inte inhamrats under barndomen slog de traditionella arbetarna obönhörligen bakut så som ovan beskrivits. Den enkla lösningen på detta problem var att använda sig av barn i stället. I spinnhusen var barnarbetare rent av att föredra eftersom, som en fabrikspatron uttryckte det, ”deras svaghet gjorde dem medgörliga och enklare att kuva till passiv lydnad än vuxna män. De var också väldigt billiga.”72 Barnens arbetsdagar begränsades enbart av deras utmattning och kunde vara fjorton, sexton och till och med arton timmar – även bland fyra- och femåringarna.73

Det är slående hur den metodistiska kyrkan växte fram hand i hand med att industrialismen först etablerade sig i Storbritannien. Metodismen var en förgrening inom den protestantiska kristendomen och attraherade tidigt en stor del av arbetarklassen, då den erbjöd fattiga barn nödtorftig utbildning i söndagsskolan och genom emotionellt intensiva predikningar kunde skänka de vuxna katharsisliknande avbrott från fabriksrytmens monotoni. Metodismen fäste särskilt under sin initiala fas stor vikt just vid metod och disciplin i vardagen. 1766 slöt rörelsen vid en konferens upp kring följande kalvinistiska direktiv: ”Vi får aldrig glömma den första regeln, ’Var flitig. Var aldrig arbetslös för ett ögonblick. Fördriv aldrig tiden; spendera inte heller mer tid på ett ställe än vad som är strängt nödvändigt.’”74 På söndagsskolan var man mer mån om att lära barnen lydnad och gott uppförande än läsning och skrivning. Utifrån sin nyttomoral utgick metodisterna från att barn var naturligt syndiga och att uppfostrans mål därför var att frälsa dem från förfall. Barn skulle inte tillåtas fri lek utan tidigt lära sig att kanalisera sin energi i arbete. Till skillnad från kalvinisterna trodde metodisterna på en fri vilja – men denna vilja ansågs inte enbart vara av godo. Tvärtom var det, som metodismens grundare John Wesley betonade, viktigt att på ett tidigt stadium tämja den fria viljan och göra den produktiv:

Bräck barnets vilja till sängdags. Börja detta arbete innan de kan gå själva, innan de kan tala ordentligt, kanske innan de alls kan tala. Vilken pina det än kostar, bräck barnets vilja om du inte fördömer barnet. Låt barnen från det första året lära sig att vörda spöet och gråta tyst; få dem att från den åldern göra som de blir tillsagda, om du så ska piska dem tio gånger på raken för att lyckas. Bräck viljan nu så skall deras själ leva, och de kommer antagligen att välsigna dig i evighet.75

Parallellt med detta utvecklades också förment humanistiska arbetsvillkor. Marx svärson, arbetskritikern Paul Lafargue, citerar i sin arbetskritiska pamflett en bruksägare Scrive som på välgörenhetskongressen i Bryssel 1857 lockade till spontana applåder när han berättade hur han ”infört några förströelser för barnen. Vi lär dem att sjunga och räkna under arbetet; det förströr dem och ger dem mod att godta de tolv timmar av arbete som är nödvändiga för att de ska förtjäna sitt uppehälle.”76

Barnarbete och metodism var dock inget annat än en nödlösning på ett mycket större problem. Arbetskraften bestod inte enbart av barn och 1851 visade folkräkningen att en minoritet av befolkningen var religiös i industrins hemland. Att tvinga den okristliga, vuxna befolkningen till arbete var den stora uppgiften och för detta var varken trosläror eller barnuppfostrans manipulation tillräcklig.

Att tvinga den okristliga, vuxna befolkningen till arbete var den stora uppgiften och för detta var varken trosläror eller barnuppfostrans manipulation tillräcklig.

För vuxna arbetare tog våldet sig en annan form. Som Braverman detaljrikt beskrivit den industriella kapitalismens utveckling så är det en fundamental princip att beröva arbetaren dennes hantverk genom att flytta kontrollen över arbetsprocessen till ingenjörer och företagsledning. Detta har främst skett genom att arbetet brutits ner i små beståndsdelar, vilket i praktiken inneburit att varje arbetare ägnat sig åt en eller två arbetsuppgifter i stället för att delta i arbetsprocessen ”från ax till limpa”.77 Fragmenteringen har även inneburit att varje arbetsmoment kan mätas med större precision och på så sätt utvärderas och kontrolleras av högre instans.78 Detta har möjliggjort Benthams förslag om att låta ekonomiska styrmedel styra arbetsvillighet. Om en människa är för gammal för att piskas så ska svedan flyttas från hud till plånbok. Resultatet är detsamma. Utöver arbetslöshetens överhängande hot (som inte alls var av samma dignitet för den som ägde jord och redskap) kunde exempelvis detaljerade bötessystem införas. Nedan följer ett exempel på ett löneavdragssystem från ett engelskt spinneri i början på 1800-talet där temperaturen var cirka 28 grader:

Med liknande övningar underkastades befolkningen en ”drill ämnad att vänja arbetarna vid tanklös lydnad”.80 Tätt sammanknuten med, men likväl olik den kalvinistiska arbetsmoralen, spränger en lydnadsmoral in i arbetsideologin. Frederick Winslow Taylor, den moderna industrialismens främste arkitekt, insåg och beskrev konsekvenserna av denna utveckling med all önskvärd tydlighet redan 1911: ”Så det absolut första kravet på en man som passar för att i sin fasta sysselsättning hantera götjärn, är att han ska vara så dum och flegmatisk att han till sin mentala beskaffenhet mer liknar en oxe än något annat. En man som är mentalt alert och intelligent är av denna anledning helt olämplig för den förtryckande monotoni som den här sortens arbete skulle innebära för honom.”81 Något Taylor aldrig lär ha ägnat en tanke är huruvida götjärnarbetarens påstådda dumhet var medfödd eller om den uppstod som en konsekvens av arbetet.82

Lydnad blir under denna epok ett samhälleligt fundament och en garant inte bara för fortlöpande arbete utan för social ordning i alla samhällssfärer. Sakta börjar lydnaden anta en naturaliserad form och etablera sig som norm även bland de breda folklagren. Till skillnad från i fallet med den kalvinistiska arbetsetiken är lydnaden nu ett självändamål bortom religiös tro och själslig frälsning. Trots den dumhet som Smith, Taylor och andra fortfarande kunde skönja i arbetets lydnad, framstår lydnaden mer och mer som ett redigt och maskulint karaktärsdrag. Bertrand Russell beskriver i In praise of idleness denna utveckling mycket träffande:

Till en början tvingade rent våld dem till att producera och avstå från överskottet. Gradvis visade det sig emellertid möjligt att förmå flera av dem att acceptera en etik enligt vilken det var deras plikt att arbeta hårt, trots att en del av deras arbete gick till att försörja andra i sysslolöshet. På denna väg kunde den nödvändiga dosen tvång minskas och ledningskostnaderna reduceras. Ännu i dag skulle 99 procent av de brittiska lönearbetarna bli uppriktigt chockade om det föreslogs att kungen inte borde ha en större inkomst än arbetaren.83

Med klocktidens genomslag under 1800-talet antar makten en allt abstraktare skepnad.

Ett viktigt element i denna disciplineringsprocess, vars essens fortfarande består i förmågan att svälja förnedring, var maktens osynliggörande av sig själv. Med klocktidens genomslag under 1800-talet antar makten en allt abstraktare skepnad. I stället för att lyda till patronens order fungerar tiden i ökande grad som maktens medium och tidsmedvetandet föds. Benjamin Franklins motto, att ”tid är pengar”, blir en sanning i tiden. I en essä från 1944 vid namn The tyranny of the clock noterar George Woodcock hur arbetarens fritidsförbundna flykt (ofta genom sprit och religion) från arbetets tidsstrukturerade mönster mattas ut och hur en tidsmoral breder ut sig till dygnets alla timmar: ”Gradvis spred sig läran om regelbundenhet ner till arbetarna. Artonhundratalets religion och moral samverkade till att förkunna synden i att ’slösa tid’. Introduktionen av masstillverkade klockor under 1850-talet spred tidsmedvetandet till de som tidigare enbart reagerat på stimulus från driftsledare och fabriksvisslor. I kyrkan och i skolan, på kontoret och fabriksgolvet, framhölls punktlighet som främsta dygd.”84

När disciplinen ersatt primitiv lydnad märks makten enbart när lydnadsmoralen rubbas i det avvikande beteendet. Anthony ger talrika exempel på detta: ”Barn som försökte fly kedjades fast. En flicka som försökte ta livet av sig utan att lyckas sändes i väg eftersom hennes arbetsgivare ’var rädd för att exemplet kunde smitta av sig.’”85 Vidare blev kvinnor ”separerade från män och barn separerade från sina föräldrar, dels som straff, dels för att skydda barnen från föräldrarnas dåliga vanor och brist på moral”.86 Som Bauman beskriver letar sig en rädsla in i folksjälen, modernitetens rädsla för minsta yttring av avvikelse, motstånd och illegitim sysslolöshet:

Oavsett explicit anledning för att rättfärdiga angelägenheten så var invaliditet, kroppssvaghet och mentala funktionshinder betraktade som hot och de fruktades eftersom de sköt sina offer utom räckhåll för den panoptiska drill på vilken vidhållandet av social ordning vilade; folk utan arbete var också herrelöst folk, folk utom kontroll – ej under uppsikt, ej övervakade, ej underkastade någon regelmässig, sanktionerad rutin.87

Introduktionen av masstillverkade klockor under 1850-talet spred tidsmedvetandet till de som tidigare enbart reagerat på stimulus från driftsledare och fabriksvisslor. Textilfabrik i Alabama USA, tidigt 1900-tal.
Introduktionen av masstillverkade klockor under 1850-talet spred tidsmedvetandet till de som tidigare enbart reagerat på stimulus från driftsledare och fabriksvisslor. Textilfabrik i Alabama USA, tidigt 1900-tal. Foto: Wikimedia Commons

Trots att avvikelsen inte behövde vara något annat än den sortens reaktion som, före industrialiseringen, alltid varit förknippad med maktutövning, drog man sig inte för att avskriva de mest naturliga viljeyttringarna som ”sjukdom”. Ett särskilt tydligt exempel är diagnosen ”drapetomania”. Diagnosens etymologiska grund kommer från grekiskans δραπετης (drapetes för ”flykting”) och µανια (mania för ”galenskap” eller ”mani”) och formulerades först 1851 av en psykiatriker Samuel Cartwright för att beskriva ”den sjukdom som får svarta att fly sin väg”.88 I klarspråk användes alltså diagnosen för att sjukförklara de amerikanska slavar vilkas frihetslängtan var så stor att de försökte ge sig av. Enligt Cartwright kunde sjukdomen vara en effekt av att deras herrar ”blir alltför familjära med [slavarna] och bemöter dem som gelikar” och därför var den enkla kuren att ”slå det ur dem”.89 Som jag annorstädes diskuterat är utvärderingen av ”funktionalitet” (det vill säga arbetsduglighet) fortfarande, jämte det subjektiva lidandet, den viktigaste bedömningsgrunden vid diagnostisering av psykisk sjukdom.90

Ett mer utbrett problem var den arbetslöshet som i princip kunde drabba vem som helst ur de lägre klasserna. I flera länder, inklusive Sverige, skapades lagar mot ”lösdriveri”, det vill säga att driva runt på offentlig plats under en längre tid utan ett arbetsrelaterat syfte.91 Storbritanniens beryktade fattigvårdslagstiftning från 1832 försökte motverka ”utanförskapet”, med ett modernt ord, genom att göra deltagandet i fattighusens verksamhet obligatoriskt för att erhålla socialhjälp. I fattighusen buntades arbetslösa, fattiga och kriminella samman – vilket säger något om hur arbetslöshet betraktades – för att tvingas in i ett arbete vars explicita avsikt var att vara värre än arbetet i ordinarie fabriker. Trots att de ibland riskerade att konkurrera ut företag på den reala marknaden var syftet med arbetet i fattigstugorna främst av uppfostringskaraktär: dels handlade det om att inte vänja någon vid att gå ”herrelös” under alltför lång tid, dels var tanken att skapa en så hög toleranströskel som möjligt för arbete i övrigt. Liksom Calvin och Luther utgick man nämligen från att fattigdom och arbetslöshet bottnade i brist på individuellt initiativ, och eftersom konceptet ”arbetscoach” ännu inte var uppfunnet institutionaliserades fattigstugorna som huvudsakliga uppfostringsanstalter.

Även i socialpedagogiska imitationer av det ”riktiga arbetslivet” lägger vi i dag mycket mer vikt vid att återskapa arbetsplatsens hierarki och disciplin än arbetsaktivitetens eventuella mening.

Fattigstugornas grymheter har detaljrikt beskrivits litterärt av såväl Charles Dickens som Astrid Lindgren och kommer här att lämnas därhän. Likväl bör det påpekas hur fattigstugans ande lever kvar i statliga ”aktiveringsåtgärder” där kravet på närvaro ersatt intensitetshets och retoriken mer anspelar på rättighetsdiskurser än på pliktetik.92 Även i socialpedagogiska imitationer av det ”riktiga arbetslivet”, tänkta att hjälpa människor som av olika skäl fastnat i ”utanförskap”, lägger vi i dag mycket mer vikt vid att återskapa arbetsplatsens hierarki och disciplin än arbetsaktivitetens eventuella mening. Med pedagogikforskaren Bent Madsens ord:

Även om utvecklingen i samhällets produktionsteknologi har medfört att vi i dag kan producera allt mer med allt färre människor, är det att vara normal fortfarande knutet till att vara användbar. Men användbarheten har ändrat karaktär och innehåll. […] Att vara användbar i dag vill säga att vara aktiv på ett passande disciplinerat sätt. Och här tonar socialpedagogikens legitimerande funktion fram.93

Om man betänker den oerhörda disciplinövning som arbetet innebär för de som befinner sig i ”innanförskapets” arbetsliv så förstår man att detta inte är någon slump. Under industrialiseringen var arbetet det som höll ”vuxna borta från sprit och barn borta från ofog”.94 Samma syn på arbete som något ”hälsosamt”, lever kvar än i dag, men i mer utvecklad form. Bland all makt som flödar mellan människor sitter arbetet i mitten som ett nav. Arbetet är den maktens källa som skapar maktbegär i alla möjliga (och omöjliga) livssfärer. Den anarkistiske tänkaren Bob Black lyfter på följande vis fram den i dag så naturliga makttillvänjning som går via arbetet:

Det finns mer frihet i vilken någorlunda avstaliniserad diktatur som helst än på den genomsnittliga, amerikanska arbetsplatsen. Man finner samma sorts hierarki och disciplin på kontoret eller i fabriken som i fängelset eller klostret. Som Foucault och andra har visat, uppstår fängelser och fabriker under ungefär samma tidsperiod, och deras driftsledare lånade medvetet av varandras kontrolltekniker. En arbetare är en deltidsslav. Chefen säger när man ska komma, när man ska gå och vad man ska göra däremellan. Han bestämmer hur mycket arbete man ska utföra och hur snabbt. Han är fri att utöva sin kontroll till de mest förnedrande extremerna; om han känner för det kan han reglera vilka kläder du skall bära och hur ofta du kan gå på toaletten. Med några få undantag kan han ge dig sparken av vilket skäl som helst, eller så av inget skäl alls. Han spionerar på dig via angivare och övervakare, han för register över varje anställd. Att ge svar på tal kallas för ”samarbetssvårigheter”, som om arbetaren var en bråkig unge, och det ger dig inte bara sparken, det diskvalificerar dig också från arbetslöshetsersättning. Utan att nödvändigtvis ursäkta det i deras fall heller är det anmärkningsvärt att barn i hem och skola blir behandlade på ungefär samma sätt. Vad säger oss detta om deras föräldrar och lärare som arbetar?95

 

***

 

Den industriella arbetsideologin innebär sammantaget att arbetets produktiva aspekt – dess värdeskapande funktion, dess resultat, dess substans – osynliggörs ytterligare. Enligt den skotske 1800-talshistorikern och mycket kalvinistiskt präglade om än icke-religiöse Thomas Carlyle, är arbetet, oavsett mening, en lisa för själen: ”Om det så gäller den värsta sortens kneg, försätts hela människans själ i ett tillstånd av harmoni i samma ögonblick som hon börjar arbeta.”96 Det riktigt anmärkningsvärda med den industriella kapitalismens tidiga fas är emellertid att den våldsamma etableringen av lydnadsmoralen skedde samtidigt som de ekonomiska samhällsklyftorna växte rekordartat. Glasgows vävare fick till exempel mellan 1796 och 1815 uppleva hur deras löner sänktes med 75 procent medan livsmedelspriserna fördubblades under samma period.97 De vidgade samhällsklyftorna innebar även att vissa blev rikare och rikedom blev med detta inte bara ett tecken på arbetsnit utan, särskilt i USA, också ett kvitto på att man var en ”self-made man”. Fjärran från Luthers relativt anspråkslösa kallelsefilosofi blir klassresan uppåt ett tecken på självständighet, på att man ”reder sig själv” och kan förverkliga sina mål mot alla odds. Världens första självhjälpsförfattare Samuel Smiles byggde 1859 i sin bok Self-Help upp en grundval för den numera globala ideologin kallad the American dream. Anthony sammanfattar Smiles huvudbudskap med satsen: ”framgång beror varken på förmögenhet, härkomst, arv eller ens talang – framgång är öppet för alla som försöker.”98 Denna egalitära syn kan tyckas sympatisk om det inte vore för att den mindre var en vision om framtiden än en analys av dåtiden. Om den engelska överklassen säger Smiles att ”de är ej dagdrivare; ty de bidrar med sin beskärda del i den statliga verksamheten”99 och till detta överseende hävdar Smiles med emfas: ”Att börja livet med förhållandevis små medel tycks vara en så vital drivkraft för att arbeta, att det nästan kan anses som en av de viktigaste förutsättningarna för framgång i livet.”100 För denna pionjär inom den industri som i dag kallas ”positivt tänkande” representerade arbetet en väg ur fattigdomens elände: ”Arbetet är inte bara en nödvändighet och en plikt, utan också en välsignelse; enbart dagdrivaren upplever det som en förbannelse.”101 Detta leder oss in på senmodernitetens arbetsideologiska komplement till pliktetiken: synen på arbete som en rättighet.102

 

Fotnoter:

32. Max Weber, Den protestantiska etiken och kapitalismens anda, Lund: Argos, 1978 [1904], s. 42.

33. Jfr Ronny Ambjörnsson, Den skötsamme arbetaren: Idéer och ideal i ett norrländskt sågverkssamhälle 1880-1930, Stockholm: Carlsson, 1988.

34. Weber, Den protestantiska etiken och kapitalismens anda, s. 39.

35. I Applebaum, The concept of work, s. 323.

36. I Weber, Den protestantiska etiken och kapitalismens anda, s. 47.

37. Ibid., s. 52.

38. Applebaum, The concept of work, s. 334.

39. I ibid., s. 324.

40. Ibid., s. 327.

41. Ibid., s. 325.

42. I Beder, Selling the work ethic, s. 23.

43. Här protesterar naturligtvis läsaren: så dum kan ju ingen vara. Men trots att de flesta hört talas om någon av de otaliga studier som visat på aristokratiska arvsstrukturer inom näringsliv, akademi, medielandskap och politik så är vi inte sena med att kalla de mäktiga för ”starka” och de rika för ”duktiga” utan minsta intresse för härkomst, prestation eller substans i deras arbete, jfr Adam Bellow, In praise of nepotism: A natural history, New York: Doubleday, 2003; Pierre Bourdieu, Homo academicus, Stanford, Calif.: Stanford University Press, 1988; Pierre Bourdieu, Om televisionen: Följd av journalistikens herravälde, Stockholm; Stehag: B. Östlings bokförl. Symposion, 1998.

44. Därmed inte sagt att kalvinismen allena drev denna ideologi: ”Det är inte en slump att dessa urbana handelsmän, bankirer och hantverkare var bland de första och mest entusiastiska anhängarna av kalvinismen. I den här trosläran fann de en logik som gynnade deras tro på hårt arbete och företagande”, skriver Paul Bernstein i en avhandling om den amerikanska arbetsmoralen. Kalvinismens genombrott sammanfaller med framväxandet av en europeisk medelklass som förvisso hade materiella intressen i att legitimera sin affärsverksamhet, se Paul Bernstein, American work values: Their origin and development, New York: State Univ. of New York Press, 1997, s. 160.

45. Ibid., s. 56.

46. I Beder, Selling the work ethic, s. 17.

47. Jfr Joe R. Feagin, Subordinating the poor: Welfare and American beliefs, Englewood Cliffs, N.J.: Prentice-Hall, 1975, s. 17.

48. Thomas More, Utopia, Mineola, N.Y.: Dover Publications, 1997, s. 9.

49. Bernstein, American work values, s. 137.

50. Weber berättar om en tysk utvandrare som sammanfattade sitt intryck av sin amerikanske svärfar på detta sätt: ”Kunde inte gubben slå sig till ro med sina 75 000 dollars om året? – Nej! Varuhusfasaden måste nu breddas till 400 fot. Varför? – ”That beats everything”, anser han. – På kvällen då hustru och dotter läser tillsammans, längtar han i säng, på söndagarna tittar han på klockan var femte minut, om inte dagen snart är slut: en sådan förfelad existens!” Webers hårda dom bekräftar ett europeiskt avståndstagande från den vulgära arbetsetik som utvecklades på andra sidan Atlanten: ”Specialist utan ande, njutningsmänniska utan hjärta, och denna nolla inbillar sig ha nått ett aldrig tidigare uppnått stadium i mänsklighetens historia”, se Weber, Den protestantiska etiken och kapitalismens anda, s. 86.

51. I Beder, Selling the work ethic, s. 26.

52. I början av 1800-talet uppstod bland engelska arbetare grupperingar som i kollektiva aktioner saboterade fabriksmaskiner. Dessa arbetare kallades sedermera för ”ludditer” efter den mytomspunne arbetaren Ned Ludd som i slutet av 1700-talet tros ha förstört ett par maskiner i Leicestershires dåtida strumpfabrik, se E. P. Thompson, The making of the English working class, New York: Pantheon Books, 1964, s. 575–79.

53. Krisis m.fl., Manifeste contre le travail, Paris: Léo Scheer, 2002, s. 50.

54. I Beder, Selling the work ethic, s. 14.

55. I André Gorz, Kritik av det ekonomiska förnuftet, Stockholm: Alfabeta, 1990, s. 30f.

56. Weber, Den protestantiska etiken och kapitalismens anda, s. 31.

57. Ibid., s. 28, min kursivering.

58. Peter Englund, Förflutenhetens landskap: Historiska essäer, Stockholm: Atlantis, 1991, s. 189f.

59. I Gorz, Kritik av det ekonomiska förnuftet, s. 31.

60. I David A. Spencer, The political economy of work, London; New York: Routledge, 2009, s. 8.

61. I Zygmunt Bauman, Work, consumerism and the new poor, Buckingham; Philadelphia: Open University Press, 2004, s. 7.

62. I ibid., s. 14

63. Jeremy Bentham, The works of Jeremy Bentham, Edinburgh: William Tait, 1838, s. 214.

64. John Locke, An essay concerning human understanding, London: Printed for Thomas Tegg, 1825, s. 549.

65. I John Cunningham Wood, Adam Smith: critical assessments, Beckenham, Kent: Croom Helm, 1984, s. 164.

66. Ibid.

67. Applebaum, The concept of work, s. 584.

68. I Bauman, Work, consumerism and the new poor, s. 15.

69. Inte minst tack vare det panoptiska övervakningssystemet som Bentham själv utvecklade och som flitigt användes och används inom en mängd moderna disciplineringsinstitutioner inklusive fängelset, armén och fabriken, se Michel Foucault, Discipline and punish: The birth of the prison, London: Allen Lane, 1977.

70. Bauman, Work, consumerism and the new poor, s. 20.

71. Michael Allvin, Det individualiserade arbetet: Om modernitetens skilda praktiker, Eslöv: B. Östlings bokförl. Symposion, 1997, s. 162.

72. Mantoux i Applebaum, The concept of work, s. 57.

73. Frank Crompton, Workhouse children, Thrupp, Stroud, Gloucestershire: Sutton, 1997.

74. Beder, Selling the work ethic, s. 39.

75. John Wesley, Sermons on Several Occasions, London: J. Emory and B. Waugh, 1829, s. 384.

76. Lafargue, The right to be lazy, s. 15.

77. Harry Braverman, Labor and monopoly capital: The degradation of work in the twentieth century, New York: Monthly Review P., 1998 [1974].

78. Först på senare år har denna ”höga arbetsdelning” utmanats med den så kallade postfordismen, men i både administrativt och industriellt arbete dominerar fortfarande repetitionen av uppsplittrade arbetsuppgifter. Mycket energi har ödslats på att dryfta detta ämne inom arbetssociologin. Frågan gäller om organisationer tenderar att ”plattas ut” det vill säga få färre hierarkier eller inte och huruvida arbetet i så fall påverkas samt om det sker i negativ eller positiv riktning; se exempelvis Stephen Ackroyd och Paul Thompson, Organizational misbehaviour, London: Sage, 1999; Östen Ohlsson och Björn Rombach, Res pyramiderna: Om frihetsskapande hierarkier och tillplattningens slaveri, Stockholm: Svenska förlaget, 1998; Richard Sennett, The corrosion of character: The personal consequences of work in the new capitalism, New York: W.W. Norton, 1998; Mats Alvesson, Tomhetens triumf: Om grandiositet, illusionsnummer & nollsummespel, Stockholm: Atlas, 2008; James R. Barker, ”Tightening the iron cage: Concertive control in self-managing teams”, Administrative Science Quarterly, vol. 38, nr 3, 1993; Hugh Willmott, ”Strength is ignorance; slavery is freedom: Managing culture in modern organizations”, Journal of Management Studies, vol. 30, nr 4, 1993. Tyvärr bygger debatten alltför ofta på antagandet att ”det goda arbetet” finns i platta organisationer med liten (eller osynlig) styrning.

79. I J. L. Hammond, Barbara Bradby Hammond och John Chris Lovell, The town labourer, London; New York: Longman, 1978, s. 19-20, översättning Jan Ch. Karlsson.

80. Bauman, Work, consumerism and the new poor, s. 7.

81. Frederick Winslow Taylor, The principles of scientific management, Gutenberg: Project Gutenberg, 2004 [1911], s. 20.

82. Friedrich Nietzsche insåg däremot tidigt arbetets fördummande funktion och framhöll även vilken betydelse den hade för samhällslivet: ”Arbetet är den bästa polisen, det ser till att alla håller sig inom ramarna och kan kraftigt bromsa utvecklingen av förnuft, lystnad, önskan efter oberoende. Ty det använder en otrolig mängd nervös energi, som således förnekas reflektion, grubbel, drömmar, oro, kärlek, hat; det sätter ett litet mål inom räckhåll och garanterar enkel och regelbunden tillfredsställelse. Ett samhälle där det råder kontinuerligt, hårt arbete kommer således att vara säkrare, och säkerhet är i dag dyrkat som högsta gudomlighet”, se Friedrich Wilhelm Nietzsche, Daybreak thoughts on the prejudices of morality, Cambridge: Cambridge University Press, 1997, s. 174.

83. Bertrand Russell, In praise of idleness and other essays, London: Routledge, 1996 [1935], s. 5.

84. George Woodcock, ”The Tyranny of the Clock”, War Commentary – For Anarchism, vol. mid-march, 1944, s. 3.

85. Anthony, The ideology of work, s. 57.

86. Beder, Selling the work ethic, s. 47.

87. Bauman, Work, consumerism and the new poor, s. 18.

88. I Peter McCandless, Moonlight, magnolias & madness: Insanity in South Carolina from the colonial period to the progressive era, Chapel Hill: University of North Carolina Press, 1996, s. 200.

89. Ibid., s. 201.

90. Carl Cederström och Roland Paulsen, ”Kris i psykiatrifrågan”, Arena Magasin, nr 3, 2013.

91. Ett exempel på hur lösdriveriförbudet fortfarande finns kvar i mer förtäckt form är vad medievetaren och journalisten Fredrik Edin kallar ”exkluderande design”, det vill säga hur bänkar och stolar på offentliga platser konstrueras för att det snabbt ska bli obekvämt att bruka dem. Ett sätt att göra bänkarna ”luffarsäkra”, som Edin träffande uttrycker det. Se Fredrik Edin, ”The message is the medium: Luffarsäkra bänkar ur ett ideologiskt perspektiv”, Lund, Lund University, 2014.

92. Se Roland Paulsen, Vi bara lyder: En berättelse om Arbetsförmedlingen, Stockholm: Atlas, 2015.

93. Bent Madsen, Socialpedagogik, Lund: Studentlitteratur, 2001, s. 53.

94. Russell, In praise of idleness, s. 7.

95. Bob Black, Three essays by Bob Black, Seattle: Wormwood, 2009, s. 5.

96. Thomas Carlyle, Past and present, London: Chapman and Hall, 1845, s. 264.

97. Hammond m.fl., The town labourer, s. 21.

98. Anthony, The ideology of work, s. 77.

99. Samuel Smiles, Self help, Middlesex, U.K.: The Echo Library, 2006, s. 25.

100. Ibid., s. 324.

101. Ibid., s. 35.

102. För ytterligare arbetskritisk diskussion om Smiles och den positiva psykologin, se Carl Cederström och Andre Spicer, The wellness syndrome, London: John Wiley & Sons, 2015.

Publicerad
4 days sedan
Tingsrätten konstaterar att Kajsa Ekman återfått sin anställning och att ATAB inte har brutit mot semesterlagen. Foto: Johan Nilsson / TT

Tingsrätten avslår i stora delar Kajsa Ekmans yrkande om skadestånd

Stockholms tingsrätt har meddelat dom i målet mellan Kajsa Ekman och Arbetaren Tidnings AB.

Nu har domen efter Kajsa Ekmans nya stämning mot Arbetaren Tidnings AB, ATAB, kommit från tingsrätten. 

Tingsrätten avslår i stort Kajsa Ekmans yrkanden i mål T 19996-23. Hon har yrkat att ATAB ska betala henne skadestånd på sammanlagt 574 456 kronor och ersätta hennes rättegångskostnader. Tingsrätten tilldömer Kajsa Ekman ett skadestånd på 15 000 kronor och att hon får stå för sina egna rättegångskostnader.

Kajsa Ekman anser att ATAB inte efterlevt domen från 2023 där tingsrätten ogiltigförklarade hennes uppsägning. Ekman menar att hon inte återfått anställningen alternativt avstängts från sin tjänst, samt att ATAB brutit mot semesterlagen när ATAB lade ut semester till henne sommaren 2023. Hon valde därför att stämma tidningen igen.

Tingsrätten konstaterar att Kajsa Ekman återfått sin anställning och att ATAB inte har brutit mot semesterlagen. Tingsrätten anser dock att en avstängning skett under en veckas tid och dömer ATAB att betala ett skadestånd på 15 000 kronor. Skadeståndet för avstängningen sätts till 15 000 kronor i stället för Ekmans yrkade på 100 000 kronor eftersom tingsrätten anser att kränkningen varit begränsad. 

Nu har parterna tre veckor på sig att överklaga. Annars gäller domen från och med 18 april 2025.

Tidningen Arbetaren hänvisar till vår ägare SAC för frågor i detta skede. 
[email protected]

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Строитель Иван Семенов из Украины входит в правление профсоюза «Солидарные строители»и рассказывает о трудовых правах на русском языке в собственном канале на YouTube и TikTok. Foto: Volodya Vagner 
Foto: Volodya Vagner, Tomas Oneborg/ TT. Montage: Arbetaren

Ivan Semenov:
Синдром лягушки: что мы упускаем на рынке труда?

Игнорирование постепенного ухудшения ситуации на рынке труда заставляет нас осознавать масштабы проблемы только тогда, когда уже слишком поздно что-либо делать, пишет Иван Семенов и считает, что именно из-за этого рабочие должны принять участие в защите своих прав.

Недавно я прочитал статью в газете Arbetaren о том, как молодежное крыло одного из крупнейших профсоюзов резко раскритиковало соглашение между профсоюзом и работодателями. Конфликт касался повышения заработной платы на 3% для строителей.

С точки зрения молодых активистов это соглашение было тихим компромиссом между профсоюзом и крупными компаниями — предательством интересов работников. На первый взгляд, их аргументы кажутся вполне обоснованными. Во время высокой инфляции в 2023 и 2024 годах повышение заработной платы на всего 3% недостаточно для компенсации реальных потерь покупательной способности. Кроме того, на рабочих местах, где нет коллективных договоров, зарплаты могли оставаться неизменными.

Тем не менее, не следует забывать, что многие строители, особенно те, кто работает в частных компаниях без профсоюзной поддержки, были рады даже такому небольшому повышению зарплаты. Для них это было небольшим, но все же шагом вперед.

Эта ситуация заставила меня задуматься о хорошо известной метафоре, называемой синдромом лягушки. Если бросить лягушку в кипящую воду, она сразу попытается выпрыгнуть. Но если вода будет нагреваться постепенно, лягушка останется в воде, пока не станет слишком поздно.

Эта метафора — не только яркая история, но и точное описание того, как мы воспринимаем постепенные изменения. Когда ухудшения происходят медленно, они часто остаются незамеченными, пока ситуация не достигнет критического уровня.

Постепенные изменения, которые мы игнорируем

Маленькие, но постоянные ухудшения условий труда и жизни легко остаются незамеченными, если смотреть на них с краткосрочной перспективы. Например, наши доходы ежедневно обесцениваются из-за инфляции, но мы, возможно, не замечаем этого, пока не столкнемся с внезапным экономическим кризисом.

Вместо того чтобы сосредотачиваться только на номинальных цифрах, мы должны обращать внимание на более конкретные показатели, такие как:

  • соотношение цены квадратного метра жилья и средней месячной зарплаты,
  • рост арендной платы в сравнении с увеличением заработной платы,
  • стоимость обеда в соотношении с часом работы.
    Эти факторы позволяют более объективно оценить, как меняются наши условия жизни на протяжении длительного времени.

Перспектива на десятилетия

Один из важнейших уроков синдрома лягушки заключается в необходимости анализа долгосрочных тенденций. Вместо того чтобы смотреть только на изменения с года в год, следует рассматривать развитие на протяжении 5, 10 или даже 20 лет. Такая перспектива позволяет увидеть не только небольшие колебания, но и большие изменения, которые формируют реальность для будущих поколений.

Например, индекс цен на недвижимость в Стокгольме увеличился с 100 до 494 с 1990 по 2024 год, что означает рост в 4,94 раза. В то же время, согласно данным из Statistikdatabasen SCB, средняя зарплата строителя в 1990 году составляла 17 056 шведских крон. Если бы средняя зарплата росла пропорционально росту цен на недвижимость, она составила бы 84 257 шведских крон в 2024 году.

Риски и решения

Игнорирование постепенных изменений приводит к тому, что мы осознаем масштаб проблемы только тогда, когда уже слишком поздно что-то изменить. Если мы не будем обращать внимание на уменьшение покупательной способности или ухудшение условий труда, в будущем это может создать огромный разрыв между потребностями работников и возможностями экономики.

Чтобы предотвратить это, важно, чтобы работники продолжали бороться за свои права. Это может начинаться с малого: организовываться на рабочих местах, поднимать местные вопросы и требовать решений.

Коллективное сознание и действия

Синдром лягушки учит нас быть внимательными к деталям и анализировать изменения в более широком контексте. Работники, профсоюзы и общество в целом должны постоянно задаваться вопросом: действительно ли улучшения, которые мы видим, являются реальными, или мы просто привыкаем к постепенному ухудшению ситуации?

Если мы научимся измерять «температуру воды» не только в настоящем, но и будем смотреть на то, как она менялась за десятилетия, у нас будет шанс выпрыгнуть из кипящей воды вовремя и начать действовать.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
I filmen I’m still here skildras Eunice Paivas kamp för sin försvunne make under militärregimen. Foto: Triart film

Diktaturmotstånd i en familj som andra

Den brasilianska regissören Walter Salles film har väckt uppmärksamhet världen över, och inte minst i Brasilien rusar människor till biograferna. I’m still here är en mörk berättelse, men den ger en bild av ett segt motstånd och är en tro på förändring.

Svenskar med lite allmän politisk historiekunskap om latinamerikansk efterkrigstid borde ha hygglig koll på den våldsamma militärkuppen i Chile den 11 september 1973, varifrån omkring 8 000 flyktingar kom till Sverige. Kanske har man någon kunskap om att Argentina levde under en oerhört brutal militärdiktatur 1976–1983, och att många uruguayaner kom som flyktingar till Sverige efter att militären fått allt större inflytande från slutet av 1960-talet och militärjuntan styrde landet skoningslöst fram till 1985.

Finalen av den brasilianska politiska böljegången under 1950–1960-talen, grovt beskrivet mellan en strängt konservativ, polis- och militärstödd höger å ena sidan och försök till reformistisk socialdemokrati å den andra, med starka marxistiska strömningar, är mindre känt. Den vänsterradikale fackföreningsledaren och presidenten João Goulart (Partido Trabalhista Brasileiro) försökte ta tyglarna, genomföra reformer och utöka rösträtten till analfabeter och egendomslösa. Facken ökade sin aktivism och vänstergrupper började beväpna sig.

De nya militärledarna vid flygplatsen Santos Dumont i Rio de Janeiro den April 3, 1964, i väntan på att den nya presidente, Ranieri Mazzilli, ska anlända från från Brasilia. Foto: Joao Gucho/TT

Militärkuppen kom i månadsskiftet mars–april 1964; regeringsbyggnaderna i Brasilia och Rio de Janeiro besattes. Politiker, fackförenings- och bondeledare och vänstersympatisörer arresterades, förhördes under tortyr och försvann. 

Sambamusik och sport

Detta var en tid då svenskar reste till landet och spelade in film, hittade till sambamusiken och kom hem och gav en närmast romantisk bild av fattigdom och prostitution på stranden nedanför favelorna uppe på berget. Och så fotbollsresorna förstås!

Den brasilianska regissören Walter Salles film I’m still here börjar med en kvinna som under en simtur blickar upp mot himlen och ser en helikopter som hovrar över stranden – en oroväckande inledningsbild för den som skaffat sig bilder av hur militären i de olika diktaturerna gjorde sig av med (i bästa fall) neddrogade fångar från hög höjd.

Filmen, som har premiär i Sverige den 21 mars, berättar om medelklassfamiljen Paiva som lever i en bullrig och kärleksfylld tillvaro i ett trevligt hus i den bekväma stadsdelen Leblon nära stranden med samma namn, i Rio de Janeiro. Året är 1971 och de fem barnen håller på att växa upp och hitta kärlek och inriktning, de yngre leker på stranden och hittar en hund. Föräldrarna planerar att bygga ut huset. Men små händelser antyder militärens närvaro; en konvoj militära lastbilar passerar stranden.

Under en biltur blir de äldre tonåringarna stoppade i en poliskontroll när de är ute en kväll – vänstergerillagrupper har utför ett attentat och bankrån, och den amerikanske ambassadören har kidnappats. Snart tas pappa Rubens till förhör, och han försvinner för gott. Också mamma Eunice och en äldre dotter förs med ögonbindel till dagar av traumatiserande utfrågningar. Snart står det klart att familjen kan glömma sin tillvaro bortom politiken, de har dragits in i en skrämmande verklighet där allt handlar om att hålla ihop, knipa igen och hålla sig undan vidare misstankar och repressioner.

Vänsterdemonstration i Brasilien i april 1964. Foto: TT

I’m still here är baserad på den sanna historien om hur den tidigare vänsterpolitikern Rubens Paiva fördes bort från sitt hem och om hur familjens liv förändrades i grunden.  Liksom Walter Stilles film Dagbok från en motorcykel (2004), som berättar om den unge Che Guevaras rund- och bildningsresa i genom Latinamerika innan han träffade Fidel Castro och de tillsammans drog igång den kubanska revolutionen 1959, är I’m still here en politisk berättelse som förstärker sitt budskap genom att sätta människan, hennes engagemang, tvivel, och konsekvenserna av hennes upplevelser i centrum. 

Porträttet av Che var romantiserat och svårigheten för oss, 60 år senare i ett land långt borta, att bedöma autenticiteten i familjen Paivas öde är uppenbar. Trots att filmen är baserad på sonen Marcelo Rubens Paivas självbiografiska bok som utgår från hans forskningar i dokument från militärregimen. 

Men just filmatiseringen av ett för många relativt okänt militärstyre i allmänhet och detta fall i synnerhet, ger att berättelsens allmängiltiga – och aktuella – inslag blir tydliga. 

Normaliseringen till underkastelse

Människor i stora delar av världen, också svenskar, lever på ett sätt under våldets och gränslöshetens lagar, och försöker leva som om vi inte gjorde det. Eunice Paiva vädjar till militärpolisen som intar familjens hus, för bort hennes man, hennes dotter och henne själv, att de inte ska skrämma barnen. Hon bjuder dem på kaffe och följer med i bilen när hon uppmanas att göra det. Hon hjälper sin dotter på med den svarta huvan som de blir tilldelade. ”Det blir bra”, är det enda hon kan upprepa när hon kort får tala med sitt barn. Filmen skildrar varje steg på vägen in i normaliseringen av underkastelsen. 

Brasilianska kavalleriet med dragna sablar attackerar unga studenter vid en kyrka i Rio de Janeiro i april 1968, efter en mässa för en demonstrant som dödats en vecka tidigare. Foto: TT

Är det inte vad de flesta av oss har att komma med? Det blir bra. Det ordnar sig. Vi kanske föreställer oss att vi inte har något val, eller att vi utför en strategisk handling. Att vi kanske har en styrka som vi döljer för de som begår övergreppen, så att de inte är beredda när vi tar fram den.

Människor i länder där filmen haft premiär har uppenbart känt igen sig och Fernanda Torres nominerades till en Oscar för sitt intensiva porträtt av Eunice Paiva. När filmen fick en Oscarsstatyett för bästa utländska film jublade publiken på galan, och medier världen över. De kände igen motstånd och glimten av ljus i en mer än dyster global verklighet som präglar samtiden.

Waler Stilles film berättar en mörk historia, men den visar också på sätt att förhålla sig när gränserna för det anständiga överskrids. Sammanhållning och uppehållande av tro på mänsklighet är det som ger den personliga kraften till att utföra motstånd. Eunice Paiva underkastade sig inte, hon utbildade sig till advokat och blev en stridbar kraft mot brott begångna under diktaturen. Rubens Paiva kom aldrig hem igen, ”kanske kastades han från en helikopter”, som en av hans vänner säger.

Fernanda Torres som Eunice Paiva. Skådespelerskans egna föräldrar tillhörde de som arresterades och genomgick hårda förhör under militärregimen. Foto: Triart film

Det är förstås lätt att dra paralleller till vår tid. Varieties of Democracy-institutet (V-Dem) vid Göteborgs universitet konstaterar i årets demokratirapport att 72 procent av världens befolkning lever i diktaturer, samtidigt som demokratin backar i allt fler länder. Ändå är utvecklingen inte en naturlag, vilket Walter Salles film påminner om.

När känslan av hopplöshet lägger sig över allt kan det ändå vara en tanke att det finns människor mitt i våldet som sparar bilder och andra bevis. Det i en övertygelse att det finns ett slut på förtrycket, och att mänskligheten tar vid. 

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Jodie Stephen, CGT, H&M Barcelona
Jodie Stephen arbetar på H&M:s kundtjänst i Barcelona. Hon är även ordförande för syndikalistiska CGT:s företagsråd på H&M i Barcelona. Foto: Julia Lindblom, Volodya Vagner

H&M varslar fackligt förtroendevald i Barcelona

I dag ska H&M:s kundtjänstanställda i Barcelona rösta fram fackliga representanter till företagsrådet på arbetsplatsen. Det syndikalistiska facket CGT, som vuxit rejält på arbetsplatsen, anklagar H&M för facklig repression i och med att klädjätten varslat CGT-medlemmen och rådets ordförande bara dagar innan valet.

Förra året gick ett hundratal anställda på H&M:s kundtjänst i Barcelona ut i en flera månader lång strejk med krav på bättre arbetsvillkor och löner. Strejken som organiserades av den syndikalistiska fackföreningen Confederación General del Trabajo, CGT, riktades även mot en tilltagande digitalisering och alltmer minutiös övervakning av de anställdas prestation.

När de inte fick gehör för deras krav från H&M:s lokala ledning i Barcelona tog CGT-klubben med sig kraven till huvudkontoret i Stockholm i en protestaktion samordnad med systerfacket SAC Syndikalisterna.

Veckan efter Stockholmsaktionen avslutades strejken med en kompromiss som bland annat innebar en löneförhöjning på 160 euro (motsvarande drygt 1 800 kronor) i månaden, en extra semesterdag, samt bättre sjukförsäkring.

Stor del av personalen har har gått med i CGT

CGT har haft en fackklubb på H&M:s kundtjänst i Barcelona sedan 2019. De anställda representeras där i ett företagsråd med plats för nio fackliga representanter. 2019 hade CGT ingen av platserna, men bara två år efter att klubben startade var 5 av representanterna från CGT, resterande representanter har tillhört facket Comisiones Obreras. 

CGT-medlemmen Jodie Stephen är ordförande för rådet och eftersom det gått fyra år sedan det förra valet är det val igen den 19 mars. Hon berättar att Comisiones Obreras inte fått till en lista med kandidater till valet, vilket innebär att alla platser kommer att gå till CGT. 

– Det här är resultatet av det arbete CGT gjort under de senaste åren. På H&M i Barcelona har vi ökat medlemsantalet med 300 procent sedan 2019, säger hon.

Men att en stridbar fackförening vuxit sig stark på arbetsplatsen är inget H&M uppskattar, menar Jodie Stephen som i söndags mottog ett varsel om uppsägning. Enligt henne har arbetsköparen angett bland annat ”illojalitet mot kollegorna” och ”missbruk av förtroende” som anledning.

CGT fördömer H&M

I ett pressmeddelande den 17 mars skriver facket “CGT är den enda fackföreningen som H&M fruktar eftersom vi inte säljer ut oss, inte håller tyst och inte backar.”

Jodie Stephen tror att varslet är ett sätt för H&M att sätta ett exempel, sprida rädsla inom företaget och signalera att ”det här händer om du kämpar för dina rättigheter”. 

– Jag tror att de vill göra mig till syndabock eftersom jag är både CGT-medlem och ordförande i företagsrådet, säger hon. 

”Vi i Confederación General del Trabajo, CGT, fördömer bestämt det fackliga förtryck som H&M utövar mot CGT, och följaktligen mot hela arbetsstyrkan”, skriver CGT i pressmeddelandet.

Enligt en ny spansk lag har en anställd 48 timmar på sig att motbevisa anklagelserna om de varslas av “disciplinära skäl”, berättar hon. Går H&M vidare med varslet väntar protester.

–  Beroende på vad som händer nu kommer facket agera genom direkt aktion, säger hon.

När Arbetaren ringer chefen för kundtjänsten i Barcelona hänvisar hon alla frågor till H&M:s centrala presstjänst.

“Tyvärr kommer vi inte att kunna ställa upp på en intervju i detta ärende. Att vara en rättvis arbetsgivare och respektera rättigheterna för arbetstagarrepresentanter är grundläggande för oss som företag. Däremot avstår vi från att kommentera enskilda fall som rör våra kollegor”, skriver H&M:s presstjänst i ett mejlsvar till Arbetaren.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Olga, Natalia, Alena och Victoria vittnar om arbetsförhållandena på restaurangen där de jobbat.  Foto: Johan Apel Röstlund

Facklig blockad pressar sushi­restaurang till för­handling

Förhandlingar har återupptagits mellan facket Stockholms LS och en sushirestaurang som anklagas för att ha utnyttjat ukrainska arbetare. – Vi tror vi närmar oss en lösning på konflikten, säger Emil Boss, förhandlare på Stockholms LS.

Arbetaren har tidigare skrivit om hur fyra ukrainska krigsflyktingar vittnat om trakasserier och utebliven övertidsersättning på en välbesökt sushirestaurang i centrala Stockholm. Förra veckan satte facket Stockholms LS, som de fyra ukrainska restaurangarbetarna är medlemmar i, sushirestaurangen i blockad. Detta efter att förhandlingarna mellan fack och restaurangägaren strandat.

Blockaden utvidgades snart till att även omfatta en restaurang med samma ägare i Kungens kurva. Utöver medlemmarna som arbetat på restaurangen i centrala Stockholm har även två andra av fackets medlemmar, som arbetat på restaurangen i Kungens kurva, inte heller fått ut den lön de har rätt till, enligt facket.

Förhandling återupptas med sushirestaurangen

Under fredagsförmiddagen uppgav Stockholms LS att att dagens blockad är inställd.

Emil Boss frimärke 2022
Emil Boss, förhandlare på Stockholms LS. Foto: Axel Green

– Bolaget har visat god vilja och vi tror att vi närmar oss en lösning på konflikten. Förhandlingarna har återupptagits, säger Emil Boss, förhandlare på Stockholms LS.

Besked om huruvida konflikten får en lösning eller om blockaden återupptas väntas i början på nästa vecka.

Emil Boss är glad för den positiva respons facket fått, både från de medlemmar som deltagit i blockaderna men också i mejl från restaurangens kunder.

– Personer som brukar luncha på de här restaurangerna tackar för informationen.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Alexandra Sundberg på Röda korset och Anna Jirstrand Sandlund på Sara kulturhus kommenterar konkursbeskedet från Northvolt. Foto: Johan Seger, Magnus Lejhall/TT, Patrick Degerman

Röster från Skellefteå efter konkurs­beskedet: ”Vi ska inte lägga oss platt”

Hur påverkas Skellefteå av Northvolts konkurs? Arbetaren ringde upp Röda korset, Sara kulturhus och en lunchrestaurang för att höra vad de tänker om beskedet.

Röda korsets second hand-butik och mötesplats ligger centralt i Skellefteå och är öppen dagligen. Det har gått två dagar sedan Northvolts konkursbesked, och här är batterifabriken ett stående samtalsämne.

– Det är något alla pratar och funderar kring, på olika sätt. Jag upplever att Skelleftebor över lag är ganska lugna: Skellefte fanns här innan och Skellefte kommer finnas efter, men det är klart att det finns en uppgivenhet, säger Alexandera Sundberg, verksamhetschef på Röda korset i Skellefteå, när Arbetaren ringer upp henne under torsdagen.

Northvolts batterifabrik i Skellefteå under onsdagen. Foto: Jonas Westling/ TT

Hon träffar också de som drabbas mer direkt. Personer som är medborgare utanför EU och beroende av arbetet för att få stanna i Sverige.

– Där är det mycket oro, ångest och sorg.

Röda korset stärker upp med extra insatser

Efter pandemin startade Röda korset upp Mötesplats “Vän i Skellefteå”, en plats öppen för alla. Hit har bland annat människor som varit anställda vid Northvolt kommit.

Alexandra Sundberg, verksamhetschef på Röda korset i Skellefteå. Foto: Johan Seger

– Vi har haft flera av de som jobbar, eller är familj till de som jobbar, här. Vi har följt dem genom resan och följt dem när det var mycket oro kring vem som får stanna och vem som ska få gå. Vi förlorade en del av våra vänner då. Och nu står vi där igen.

Arbetaren har tidigare rapporterat om hur 1 600 anställda på Northvolt sades upp i september, vilket följdes av ytterligare uppsägningar i oktober.

– Vi kommer att fortsätta ha “Vän i Skellefteå” öppet. Och vi stärker upp ikväll (torsdag kväll, reds. anm) med extra insatser om det är många som kommer.

Dels kommer volontärer från “Vän i Skellefteå” vara på plats men även utbildade krisstödjare för dem som behöver ett djupare samtal.

– Vi kan inte lösa situationen, men vi kan lyssna och finnas där som medmänniskor och kanske ge lite perspektiv i det första kaoset och sorgen, säger Alexandra Sundberg.

Eftersom uppehållstillståndet är beroende av att ha ett arbete, så kan konsekvensen bli att många blir av med sina uppehållstillstånd.

– Nu pratar man om att man ska försöka driva Northvolts verksamhet vidare. Men alla blir uppsagda och sedan kommer man att återanställa där det behövs. Risken är ju att den sortens återanställningar inte kvalificerar för ett uppehållstillstånd för arbete. 

Sara kulturhus om ökat behov av att samlas kring kultur

Åsa Pettersson arbetar på restaurang Truckgatan. Hon tror att konkursen kommer att påverka Skellefteå mycket.

– Om de ska lägga ner kommer det påverka massor. Lediga bostäder och villor, priser som sjunker. Ja, jag tror det har en stor effekt, säger hon när Arbetaren ringer upp strax efter lunchtid.

Sara Kulturhus i Skellefteå. Foto: Pontus Lundahl/ TT

Anna Jirstrand Sandlund är vd på Sara kulturhus. Kulturhuset i trä som är döpt efter författaren Sara Lidman invigdes 2021 och rymmer såväl konsthall och spaavdelning.

– Jag tänker att det är ett oerhört tråkigt besked. Både för Skellefteå och länet, men framför allt för Sverige och hela Europa eftersom man vet att den här elektrifieringen är så central i den gröna omställningen. Det handlar ju om också om Europas konkurrenskraft, säger hon och fortsätter:

Anna Jirstrand Sandlund, vd på Sara Kulturhus. Foto: Patrick Degerman

– Det är många av våra invånare som kommer känna oro och vara ledsna över det här beskedet. Jag delar verkligen deras känslor.

Hon pekar på att det är 3 000 personer som jobbar på Northvolt och att alla har någon relation till Northvolt.

– Jag känner mig samtidigt stolt över det arbete som gjorts, alla som har jobbat stenhårt med det här. Även vår kommunledning som jobbat för att skapa goda förutsättningar, säger hon. 

Skellefteå kommun ställer krav på staten

I ett pressmeddelande skriver Skellefteå kommun att ”det är viktigare än någonsin att nationella aktörer sätter in avgörande insatser för att säkerställa att kompetens och batteriproduktion blir kvar i Sverige, att nya ägare kommer på plats så fort som möjligt och att produktionen kan upprätthållas under den tiden.”

Anna Jirstrand Sandlund hoppas att kunna kraftsamla så att fabriken kan fortsätta leverera batterier.

– Vi har ju 3 000 människor här på plats som kan göra batterier. Vi är den enda platsen i Europa som har den möjligheten. Vi ska inte lägga oss platt utan jobbar för att det blir på det sättet, säger Anna Jirstrand Sandlund.

När omvärlden känns osäker ser hon även att kulturhuset kan spela en roll.

– Oavsett om det blir en ekonomisk nedgång på kort eller lång sikt, tror vi att behovet av att samlas kring kultur kommer att vara fortsatt stark. I sådana här tider tänker jag att vi som Sara kulturhus kan vara en viktig plats för gemenskap och framtidstro. Att samlas kring något så tidlöst som musik, teater och konst, påminna sig om glädjeämnena och ta en stunds paus från vardagen för att uppleva kultur.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Martin Berg på Hamnarbetarförbundet
Martin Berg är hoppfull inför nästa veckas förhandlingar med Sveriges hamnar. Foto: Thomas Johansson/TT och Adam Ihse/TT

Hamnarbetarnas krav: Stärk skyddet för förtroende­valda

Hamnarbetarförbundet presenterar nu sina krav inför nästa veckas avtalsförhandlingar med arbetsköparsidan. Högst på listan står frågan om förstärkt skydd för fackets förtroendevalda. Det här i skuggan av det uppmärksammade varslet av förbundets vice ordförande Erik Helgeson.

– Det är inte rimligt att våra storföretag skiter i föreningsfriheten för att kunna köpa ut våra förtroendevalda för småsummor, säger Martin Berg som är Hamnarbetarförbundets ordförande, till Arbetaren.

Det är i en video på sociala medier som de första kraven framställs. Det här eftersom arbetsköparen Sveriges hamnar än så länge förklarat att de inte haft tid att ses för ett första möte. Men på onsdag nästa vecka, den 19 mars, ska parterna träffas. Förutom en höjning av grundlönen på 2 000 kronor kräver facket bland annat att skyddet för de förtroendevalda ute på kajerna stärks.

– Det handlar om sättet företagen agerar mot de förtroendevalda som ju representerar alla våra medlemmar. Det ska inte gå att köpa ut dem för skitsummor som man nu försöker göra med Erik, säger Martin Berg.

Sedan varslet av Erik Helgeson har Hamnarbetarförbundet fått stor uppmärksamhet. Både i Sverige och internationellt och stöduttalanden från andra fack runt om i världen fortsätter att strömma in till förbundet.

Martin Berg tror därför på möjligheten att få till ett stärkt skydd för de fackligt aktiva.

– Det hoppas jag verkligen att vi får till och det är en väldigt viktig fråga och vår fulla rätt att kräva. Så det ska vi lägga fram på onsdag när vi ses för en första förhandling.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Många anställda på Northvolts batterifabrik i Skellefteå vet fortfarande inte om de får behålla sina jobb
Under onsdagen kom beskedet: Northvolt har ansökt om konkurs. Foto: Pontus Lundahl/TT

Northvolt i konkurs: ”Priset betalas av våra medlemmar”

Under onsdagsmorgonen kom beskedet. Batteritillverkaren Northvolt har gått i konkurs, ett besked som kastar ut tusentals anställda i en osäker framtid.

“Det är uppenbarligen mycket som har gått fel, och priset betalas nu av våra medlemmar. Ansvaret för detta behöver klarläggas”, säger IF Metalls förbundsordförande Marie Nilsson i ett pressmeddelande.

Det krisdrabbade elbatteribolaget Northvolt har inte lyckats säkra de ekonomiska medel som behövts för att rädda företaget. Varken planerna på rekonstruktion i USA, som syftat till att skydda bolaget från konkurs, och ytterligare likviditetsstöd från bolagets långivare har inte varit tillräckliga. 

I ett pressmeddelande skriver bolaget:

”Som många företag i batterisektorn har Northvolt upplevt en rad svåra utmaningar de senaste månaderna som urholkat dess finansiella ställning, inklusive stigande kapitalkostnader, geopolitisk instabilitet, efterföljande störningar i leveranskedjan och förändringar i efterfrågan på marknaden.”

Under onsdagsmorgonen lämnades ansökan om konkurs in till Stockholms tingsrätt. Enligt Svt jobbar 5 000 personer i dagsläget på Northvolt, de flesta i Skellefteå. Konkursen drabbar även anställda i Västerås och Stockholm.

”I slutändan, med begränsad tid och tillgängliga ekonomiska resurser, kunde företaget inte nå de avtal som krävts för att säkra sin framtid”, skriver Northvolt i pressmeddelandet. 

Konkursbeskedet berör cirka 1 800 av IF Metalls medlemmar. 

“När den akuta fasen i det arbetet är avklarat finns det många frågor kring händelseutvecklingen som kommer att kräva svar”, säger IF Metalls förbundsordförande Marie Nilsson i pressmeddelandet.

Även många av Unionens medlemmar drabbas. Facket har strax under 1 300 medlemmar på bolaget.

“Det är såklart ett tungt besked och en väldigt mörk dag för alla oss som varje dag jobbat hårt och hoppats att bolaget ska ta sig igenom denna tuffa tid”, säger Shaneika Jeffrey, vice ordförande för Unionen-klubben på Northvolt Ett i Skellefteå.

Sveriges Ingenjörer har cirka 650 medlemmar på företaget i Stockholm, Västerås och Skellefteå.

“Det här är ett oerhört tufft besked för våra medlemmar, som slitit hårt för att rädda företaget. För den gröna omställningen och för svensk konkurrenskraft skulle det vara förödande om de investeringar och den kompetens som förvärvats inte togs till vara. Europa behöver en batteritillverkning i världsklass”, säger Ulrika Lindstrand, förbundsordförande Sveriges Ingenjörer i ett pressmeddelande.

Största konkursen i modern svensk historia

Konkursen är den största i modern svensk historia, och en av de största historiskt sett. 

Härnäst kommer en konkursförvaltare, utsedd av domstol, se över processen inklusive försäljning av verksamheten och dess tillgångar. 

I samband med en konkurs kan konkursförvaltaren besluta om statlig lönegaranti, för att säkerherställa att de anställda får lön.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Silas Aliki om följderna av ändringar i migrationsrätten som riksdagen förväntas rösta igenom den 12 mars 2025. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman / TT , Lo River Lööf Kollage: Arbetaren

Silas Aliki:
Regeringen ändrar migrationsrätten – ”ökat lidande”

Riksdagen röstar på onsdag den 12 mars om ett förslag att ta bort preskriptionstiden för utvisningsbeslut. Förslaget som förväntas gå igenom innebär att det blir omöjligt att söka asyl på nytt igen efter ett avslag utan att först lämna landet, skriver Silas Aliki och varnar för att lagändringarna kommer att öka både utsattheten och lidandet för de berörda.

Den 12 mars förväntas riksdagen rösta igenom förändringar i migrationsrätten som kommer att få stora konsekvenser. Regeringens syfte med de nya reglerna är att få fler personer som fått avslag på sina asylansökningar att lämna Sverige. Men vilka följder får de i praktiken?

I korthet kommer, enligt de nya reglerna som ska träda i kraft den 1 april, utvisningsbeslut inte att preskriberas så länge en person är kvar i Sverige. Det blir alltså omöjligt att söka asyl på nytt igen efter ett avslag utan att först lämna landet. Dessutom avskaffas möjligheten till så kallat spårbyte, det vill säga att en person som fått avslag på asylansökan kan söka arbetstillstånd utan att behöva lämna Sverige.

Spårbyte inte längre möjligt – vitt jobb räcker inte för att få stanna

Reglerna är utformade så att även alla ansökningar om förlängt arbetstillstånd avslås, om det första arbetstillståndet var ett sådant som personen fått genom spårbyte. Personer som arbetat vitt i Sverige i flera år, och som ofta återförenats med familjen, kommer att behöva lämna landet. 

Advokatsamfundet påpekade i sitt remissvar att de nya reglerna med stor sannolikhet kommer medföra att en större grupp redan mycket utsatta människor kommer att hamna i en sådan otrygghet att den måste anses oförenlig med utlänningslagstiftningen. 

Det bekräftar den bild som Statskontoret i en rapport nyligen kom fram till – det finns stora rättssäkerhetsbrister i den svenska asylprocessen. Möjligheten att söka asyl på nytt är därför en sorts säkerhetsventil, som i många fall kan läka bristerna hos Migrationsverket och leda till ett bättre resultat. En ventil som regering och riksdag alltså nu tar bort. 

Utsattheten ökar med nya asylregler

Men reglerna kommer inte, på det sättet som regeringen tror, leda till att människor utan tillstånd lämnar Sverige. 

Asylrättscentrum, som i över 30 år arbetat med att hjälpa människor att ta tillvara sina rättigheter i asylprocessen, har pekat på att statistik från åren 2021-2022 visar att omkring 21-29 procent av alla som söker någon form av uppehållstillstånd efter preskription får det.

Det innebär att människor som har behov av skydd inte längre kommer att kunna få det, eftersom man bara får en chans i den process som ibland har beskrivits som ett lotteri. Dessa människor kommer, visar forskning, i stor utsträckning välja att stanna kvar i Sverige, trots att de saknar möjlighet att få stanna. Att återvända upplevs helt enkelt som för farligt.

Större risk för exploatering på arbetsmarknaden

Risken är stor att de nya reglerna bara kommer att öka utsattheten och lidandet, och dessutom ge den informella ekonomi där papperslösa utnyttjas i bygg-, städ- och restaurangbranschen ännu fler människor att exploatera. 

Att dra in uppehållstillståndet för personer som befunnit sig lagligt i Sverige under hela sin tid här, och etablerat sig på arbetsmarknaden, framstår också det som en såväl mänsklig som ekonomisk katastrof. 

Lagstiftning som den här blir bara begriplig för den som inser att syftet med Tidölagets politik inte är att se till att den svenska arbetsmarknaden fungerar som den ska eller att människor följer fattade beslut. Syftet är att skapa oro, rädsla och en känsla av att inte vara välkommen hos bruna och svarta personer. Med eller utan uppehållstillstånd. 

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Palestinsk man och ett barn sitter i en ambulans efter ett israeliskt bombanfall i Gaza i december 2024
Debattörerna ifrågasätter att Sverige har tagit emot sjuka och skadade personer från kriget i Ukraina men inte från Gaza. FOTO: Abdel Kareem Hana/TT

Hyckleri att inte ta emot patienter från Gaza

Sverige kunde ta emot sjuka från Ukraina – men inte från Gaza? Hyckleriet är fulländat, skriver svenska vårdarbetare tillsammans med företrädare för partiet Solidaritet, Visionspartiet och Feministiskt Initiativ.

I en replik på Expressen Debatt hävdar Sverigedemokraternas migrationspolitiska talesperson Ludvig Aspling att det är ”uteslutet” att Sverige ska ta emot sjuka från Gaza. Det är ett skamlöst exempel på nekropolitisk* retorik i dess mest avhumaniserande form.

Medan Sverige utan att tveka tog emot tusentals sjuka och skadade ukrainare när Rysslands invasion drabbade dem, ser vi nu hur samma medmänsklighet förvägras palestinierna – människor som utsätts för ett av vår tids mest brutala massmord.

Civila krigsoffer nekas vård

Vad är skillnaden? Är det hudfärgen? Är det namnen? Är det religionen? När ukrainska kvinnor och barn flydde bomber, var det ingen som ifrågasatte deras behov av skydd och vård. Då öppnades Sveriges dörrar med tal om solidaritet och mänskliga rättigheter. Men när det handlar om sjuka och skadade palestinier – då är det plötsligt omöjligt, då skapas undanflykter, då hänvisas det till ”fundamentalism” och ”hederskultur” som svepskäl för att neka vård åt civila krigsoffer.

Och det är ingen slump att detta nekropolitiska budskap ekar även från regeringshåll. När oppositionen i Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) uppmanade regeringen att ta emot patienter från Gaza, tog Tidöregeringens sjukvårdsminister Acko Ankarberg (KD) och biståndsminister Benjamin Dousa (M) snabbt till orda för att avfärda förslaget.

Strax därefter stämde Ludvig Aspling (SD), migrationspolitisk talesperson, in i kören med ett eget debattinlägg i Expressen, där han underströk att palestinier inte är välkomna i Sverige.

Avhumanisering av palestinska liv

Detta är nekropolitik i sin renaste form – makten att avgöra vilka liv som är värda att räddas och vilka som kan lämnas att dö. När den svenska regeringen aktivt motsätter sig att ge vård till döende palestinier, handlar det inte om kapacitet eller ekonomi. Det handlar om en medveten avhumanisering av palestinska liv, där en hel befolkning reduceras till ett politiskt problem snarare än individer med samma rätt till liv och hälsa som alla andra.

För vi vet att Sverige kan. Vi vet att vi har resurserna. Vi vet att vi har erfarenheten – vi använde den när det gällde ukrainska patienter. Men den politiska viljan saknas, för de som dödas och skadas i Gaza passar inte in i den europeiska berättelsen om ”de oskyldiga offren som vi måste hjälpa.” De är istället de oönskade, de obekväma, de som kan offras utan att det rör samhällets moraliska kompass.

Fråga om människosyn

Detta är inte bara en fråga om vårdplatser – det är en fråga om vilken människosyn som styr Sveriges politik. När Tidöregeringen, genom Ankarberg, Dousa och Aspling, sätter ner foten och säger att vi inte ska ta emot skadade palestinier, säger de samtidigt att vissa liv inte är värda att räddas. Det är den yttersta konsekvensen av den rasistiska nekropolitik som nu dikterar Sveriges humanitära hållning.

Hyckleriet är inte bara genomskinligt – det är en skamfläck på alla de principer om humanism och rättvisa som Sverige en gång påstod sig stå för. Att selektivt värdera liv beroende på deras etnicitet, religion eller hudfärg är rasism förklädd till politisk pragmatism.

Vi behöver inte fler ursäkter. Vi behöver en politik som inte gör skillnad på vilka liv som räknas och vilka som kan lämnas att dö.

Om Sverige kunde ta emot ukrainska patienter, då kan vi ta emot palestinska. Allt annat är ren och skär rasistisk nekropolitik.

Farhan Abdi, vårdbiträde, Wadajir förening, Malmö 
Shazia Ali, medlem i Palestinas vänner Linköping
Najm Amoura, ordförande, European Palestinian Youth Union
Seham Aweida, Eslövs Palestinavänner
Roxanda Bezares, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden 
Sead Busuladzic, Visionspartiet 
Diana Castro, leg. sjuksköterska, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden 
Paola Castro Echeverri, sjuksköterska, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden
Linus Castro Sköld, psykolog, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden 
Corinne Dominique, pedagog, Nödrop Gaza
Alexandra Esser, danspedagog, medlem i Judiskt Upprop
Ingemar Fryklund, nätverket NU ÄR DET NOG!
Elin Gauffin, Tillsammans mot rasism
Lisa George-Svahn, specialistsjuksköterska, medlem i Healthcare workers 4 Palestine-Sweden

EvaMärta Granqvist, ordförande, föreningen Hjärta
Natte Hillerberg, ST-läkare, styrelseledamot i Läkare mot rasism
Lisbeth Henricsson, leg psykolog, medlem i Solidaritet
Erica Holm, leg. Sjuksköterska, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden 
Erik Höjer, medlem i Solidaritet
Arne Johansson, ordf Norra Järva Stadsdelsråd
Aysha Jones, Black Lives Matter Sweden
Sherriff Kandeh, Afrosvenskarnas Forum för Rättvisa
Vilgot Karlsson, Socialistiskt Alternativ
Lovisa Kasström, läkare, Stockholm
Jonatan Kaye, Judar för Israelisk-Palestinsk Fred (JIPF)
Sarah Kim, leg. Sjuksköterska, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden
Dali Kovacevic, undersköterska, Bred Antirasistisk Mobilisering
Kim Källman, examinerad läkare, medlem i Solidariska Vårdarbetare
Berit Larsen, medlem i Solidaritet
Anna Nelson, barnsjuksköterska, barnmorska, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden
Halimo Nuur, undersköterska, Lokala hyresgästföreningen Cactus, Malmö
Ramona Forsman, läkare, Stockholm, Nödrop Gaza
Alice Pietsch, Ingen människa är Illegal, Stockholm
Soledad Quintana Fernández, Feministiskt Initiativ   
Anna-Lena Roune, leg. sjukgymnast, Nödrop Gaza
Birgitta Råstander, Medmänniskor på Riksbron
Sunera Sadacali, allmänläkare, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden 
Ana Sarmiento Sanchez, läkare, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden
Katarzyna Wiatrowska, barnläkare, neonatolog, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden
Magnus Wilhelmsson, medlem i Solidaritet 

Publicerad Uppdaterad