Arbetssamhället: Två seglivade föreställningar

Det ”meningsfulla” arbetet
En som långt tidigare än jag ifrågasatte varför politiker tävlar i att ”skapa jobb” är Bodil Jönsson som i Tio tankar om tid reflekterar kring hur märklig denna idé skulle tett sig för någon som inte hunnit genomleva den industriella revolutionen. ”År 1899 kämpade man intensivt för att slippa slita ihjäl sig. En människa från 1899 skulle aldrig kunna förstå något så absurt som att försöka skapa arbete. De strävade efter arbetsfrihet eller arbetslöshet.”38 I Tio tankar om arbete återkommer Jönsson till frågan om arbetstvånget, men i stället för att förespråka en drastisk sänkning av arbetstiden resonerar Jönsson kring hur man ska hantera att människor faktiskt tycker att det är meningsfullt att arbeta. Här menar Jönsson inte enbart att många av oss tycker att det är roligt att påta i trädgården och måla tavlor, hon tycks även hävda att vi över lag finner vårt förvärvsarbete meningsfullt. Detta eftersom människor, när de får frågan vad som är viktigt för att de ska känna lycka i livet brukar lista ”arbete” högst (tillsammans med exempelvis ”hälsa” och ”familj”).39

Men vad betyder det om man säger att ”arbete” är viktigt i ens liv? Betyder det att det är arbetet i sig som man tycker är tillfredsställande, eller allt runt arbetet som exempelvis kolleger, lön, struktur och rutin i vardagen? Många kan i enkäter även uppge att de är ”tillfredsställda” med sina jobb. Men vad betyder det? ”Verkligt tillfredsställande arbete är svårt att erhålla för majoriteten av människor, och detta är allmänt känt”, noterar arbetssociologerna Paul Thompson och Stephen Ackroyd apropå denna fråga. ”Människor som arbetar är i många fall villiga att säga att de är tillfredsställda med sitt arbete, men vad de egentligen menar är att de är tillfredsställda givet att man inte kan förvänta sig så mycket tillfredsställelse.”40

Att Jönssons resonemang är betänkligt endimensionellt – naturligtvis tycker människor att arbete är viktigt i ett samhälle där allt av ekonomisk trygghet och social aktning försvinner för den som blir av med jobbet – verkar Jönsson själv inse, och hon skriver apropå det att den verkliga knäckfrågan är: ”Skulle du fortsätta arbeta som du gör idag även om du inte behövde det för lönens skull?”41

Tyvärr lämnar Jönsson denna fråga öppen. Det är synd, för i sin hypotetiska struktur hjälper den oss att se bortom det vi tar för givet. Den tillhör också en av arbetssociologins mest återkommande enkätfrågor. Sedan 1955 har man i mer än tjugo enkäter ställt frågan ”om du vann så mycket på lotto att du aldrig mer behövde arbeta, vad skulle du då göra?” De tre svarsalternativen har varit: (1) sluta arbeta helt; (2) byta till ett annat jobb; (3) fortsätta med det nuvarande jobbet.

Om man vill få en inblick i arbetets upplevda mening är det tredje svarsalternativet av särskilt stort intresse. Vi vet att de flesta skulle vilja fortsätta jobba i någon form, men på en arbetsmarknad där vissa jobbar med att skura golv och andra med att komponera musik säger detta väldigt lite om hur totaliteten av arbete upplevs. Arbetsmarknaden präglas i sig av en ojämn fördelning av mening, där vissa jobb aldrig skulle väljas bortom den ekonomiska nöden, medan andra jobb är av sådant slag att vissa skulle betala för att få utföra dem.
Den andel som uppger att de skulle fortsätta med nuvarande jobb om de blev ekonomiskt oberoende har över tid gått från att i vissa länder ligga omkring 50 procent till att sjunka till närmare 30 procent.
Den andel som uppger att de skulle fortsätta med nuvarande jobb om de blev ekonomiskt oberoende har över tid gått från att i vissa länder ligga omkring 50 procent till att sjunka till närmare 30 procent. I ett land, vid en tidpunkt (Japan, 1987) låg andelen på 65,6 procent, i andra fall (exempelvis Storbritannien 1987) har den legat mellan 10 och 20 procent.42

Utifrån detta kan vi dra slutsatsen att de flesta upplever det som att de inte skulle vilja ha de jobb de har om det inte var för att det ger dem lön. Därför är det relevant att tala om ett arbetstvång – vi arbetar för att vi är tvungna. De flesta av oss skulle sannolikt göra något som kan omfattas av det vitt omfattande arbetsbegreppet även om vi var ekonomiskt fria, men det säger inget om hur meningsfullt arbetet i sin mest spridda form – lönearbetet – är.

I ett resonemang som är snarlikt Jönssons går MIT-forskarna bakom den omdiskuterade boken The second machine age steget längre i endimensionellt tänkande. Efter att först ha konstaterat att avvecklingen av jobb med stigande produktivitetsutveckling antagligen kommer att accelerera i och med att teknikutvecklingen blir allt enklare att implementera i arbetsprocessen, avvisar de förslaget om basinkomst eftersom ”det är oerhört viktigt för människor att arbeta, inte bara för att få pengar utan för det är ett av de viktigaste sätten att få många andra värdefulla saker: självkänsla, gemenskap, engagemang, sunda värden, struktur, värdighet, bara för att nämna några”.43

Författarna hänvisar därefter till studier som visar att såväl hälso- som lyckotal visat sig vara högre i regioner med låg arbetslöshet än där hög arbetslöshet råder.

Återigen blir motfrågan: om vi har ett samhälle där allt från inkomst till socialt umgänge och även verktyg för att kunna arbeta är knutet till lönearbetet, samtidigt som metoderna för att ”aktivera” de som inte lönearbetar blir allt brutalare, är det då konstigt om människor föredrar att ha ett jobb framför att vara arbetslösa?

Den som har svårt för hypotetiska frågor behöver inte gå till lotterifrågan för att se hur det endimensionella tänkandet här förvillar. Nyligen gjorde Gallup (ett av de äldsta och mest respekterade enkätföretagen) en studie av den globala arbetskraften där de fann att enbart 13 procent kunde kategoriseras som ”engagerade” i sina jobb. Majoriteten, 63 procent, var ”inte engagerade”, enligt rapporten. Denna majoritet hade mentalt ”checkat ut” och gick mest till jobbet för lönens skull. 24 procent var ”aktivt motsträviga” i den meningen att de inte bara vantrivdes på jobbet utan även var fientliga mot sina arbetsgivare.44 Dessa siffror återspeglar den ojämna fördelningen av ”mening” i arbetslivet – att vissa kan ”förverkliga sig själva” i sina jobb, medan andra inte skulle jobba en minut om det inte var för lönen.

Nyligen gjorde Gallup en studie av den globala arbetskraften där de fann att enbart 13 procent kunde kategoriseras som ”engagerade” i sina jobb. Arbetare på textilfabriken i textildistriktet Noida utanför Dehli, Indien.
Nyligen gjorde Gallup en studie av den globala arbetskraften där de fann att enbart 13 procent kunde kategoriseras som ”engagerade” i sina jobb. Arbetare på textilfabriken i textildistriktet Noida utanför Dehli, Indien.

Här kan man invända att vad som är meningsfullt ju är ”subjektivt”: vad vissa tycker är meningslöst kan av andra upplevas som ytterst meningsfullt. Att tala om att vissa jobb skulle vara mindre meningsfulla än andra tjänar därför inget till. Det är helt enkelt upp till individen. Detta är en vanlig missuppfattning vad det gäller mening. Det finns förvisso en subjektiv variation i vad vi upplever som meningsfullt, och för att ytterligare komplicera saker används också meningsbegreppet olika inom samhällsvetenskap och filosofi. Inom fenomenologin och semiotiken talar man exempelvis om ”mening” som den betydelse olika symboler, handlingar och fenomen har. Denna ”mening” är dock inte subjektiv i bemärkelsen att vi är ensamma om att uppleva den. Ett ords mening är exempelvis intersubjektiv: för att individen ska förstå ordet och kunna kommunicera det måste individen uppfatta dess mening på ungefär samma sätt som andra individer.45

När vi talar om arbetets mening blir den intersubjektiva dimensionen ännu viktigare (kommer andra än jag tycka att detta är meningsfullt?). Vi rör oss då också med en mer existensfilosofisk förståelse av ordet ”mening” – ”mening” som i ”meningen med livet”, ”mening” som i syfte och sammanhang – den typ av mening som förintelseöverlevaren och psykologen Viktor Frankl såg som den mest fundamentala drivkraften hos människan.46

Som jag annorstädes utvecklat kan man dela upp arbetets mening i tre sfärer. Ett jobb kan vara meningsfullt (1) för individen som utför det; (2) för det företag där jobbet utförs; (3) för resten av världen. Dessa tre sfärer kan ibland överlappa varandra, men ofta finner vi att meningen är koncentrerad till en av dem. Att spå i kort kan till exempel upplevas som väldigt meningsfullt för individen som gör det, medan det för många andra är meningslöst. Ett arbete vid löpande bandet kan vara till gagn för både företaget och de konsumenter som köper produkten, medan det upplevs som meningslöst av den som utför det.47

Även om vi i Gallup-studien och lotterifrågan kan se att de flesta individer inte upplever sina jobb som meningsfulla för dem personligen är den tredje typen av meningsfullhet mer relevant för det ”objektiva” värde som arbetet tillmäts. Ett tankeexperiment som jag själv brukar använda mig av för att reflektera över hur meningsfullt ett visst jobb är för världen, är att föreställa sig vad som skulle hända om alla som sysslade med det gick ut i en generalstrejk. Vilka skulle de direkta och långsiktiga effekterna bli? Kan man föreställa sig att livet i all väsentlighet skulle rulla på som vanligt? Skulle världen kanske bli bättre om jobbet inte fanns? Eller sämre?
Vad skulle hända om alla bostadsmäklare gick i strejk? Alla telefonförsäljare, nagelskulptörer och sociologer?
För att ta ett tydligt exempel var Sverige fram tills nyligen det land i världen med störst vapenexport per capita och sedan början av 2000-talet har vapenexporten (som bland annat kom till bruk i Irakkriget) fördubblats i värde.48 Är detta en produktion som gör världen bättre? Vad skulle hända om alla bostadsmäklare gick i strejk? Alla telefonförsäljare, nagelskulptörer och sociologer? Hur stora skulle effekterna vara om man jämför med om alla ingenjörer, bönder eller läkare gick i strejk? Vi inser snart att det finns väldigt många jobb som vi skulle klara oss bra utan.

En vanlig kommentar är att det är kränkande att säga att ett jobb är meningslöst eftersom man då nedvärderar de arbetare som utför detta jobb. Utöver den märkliga premissen att jobbet avgör vårt människovärde – en i sig ny och bräcklig föreställning – underskattar man då människans reflexiva förmåga. Enligt en brittisk enkätstudie uppgav enbart 50 procent att de i sitt arbete ”gav ett meningsfullt bidrag till världen”.49 Den brist på mening som andra halvan av respondenter gav uttryck för är inte slumpmässigt spridd. I USA har man samlat tillräckligt med data för att få en någorlunda god uppfattning om hur den upplevda meningen varierar mellan yrkesgrupper genom att fråga anställda om de upplever att de i sina jobb ”gör världen till en bättre plats”. Bland maskinskötare, hudläkare och teckenspråkstolkar svarar hundra procent att de genom sitt arbete gör världen bättre. Bland modedesigner, tvätteriarbetare, tulltjänstemän och bensinstationsbiträden är de bara tio procent.

Här kan man påpeka att det fortfarande rör sig om subjektiva skattningar av hur mycket man bidrar till världen. Även om dessa subjektiva skattningar visar på stor intersubjektivitet mellan individer i samma yrkesgrupp kan man för att nå ytterligare objektivitet göra som brittiska New Economics Foundation och beräkna hur mycket skada och nytta olika yrkesgrupper gör. Till exempel fann man att de ledande investeringsbankirerna i London orsakar samhällsskador motsvarande sju pund för varje pund de genererar i reellt värde. För reklambyrådirektörer låg motsvarande siffra på elva pund. Bland förskolepersonal och lokalvårdare på sjukhus visade det sig däremot att de genererar tio pund i samhällsekonomiskt värde för varje pund de får i lön.50Trots att liknande studier då och då uppmärksammas i offentligheten är uppfattningen att ”arbete ger livet mening” fortfarande stark. Ytterligare ett exempel på hur man endimensionellt kan jämföra ”arbete” med ”arbetslöshet”, som om båda dessa typer av tillvaro var av naturen givna, märks i den ännu starkare föreställningen att arbete är bra för hälsan.

 
Det ”hälsofrämjande” arbetet
Medan fascistoida formuleringar och dyrkan av kroppsarbete fallit bort i det offentliga rummet har sambandet mellan god hälsa och anställning statistiskt proklamerats inte i en, utan i tusentals böcker, rapporter och vetenskapliga artiklar. Flera frågor kan riktas och har riktats mot denna forskningsindustri. För det första kan man fundera över meningen med att producera så mycket forskning kring detta. Att göra en statistisk undersökning som bekräftar sambandet mellan arbetslöshet och dålig hälsa kan kosta miljoner – hur kommer det sig att man ändå lägger ner så mycket pengar på att plocka fram hälsokorrelationer som vi känt till i mer än femtio år? En annan fråga är hur det kommer sig att dessa undersökningar alltid tycks resultera i att den fulla sysselsättningens lov sjungs allt starkare? Måste sambandet mellan lönearbete och hälsa leda till att vi förstärker lönearbetet som institution? En tredje fråga gäller i hur pass stor utsträckning man tar hänsyn till andra relaterade variabler som exempelvis fattigdom. Arbetslöshet och fattigdom tenderar ju att hänga samman. Ytterligare en fråga, som dock inte gäller alla studier på det här området, är hur ”lönearbete” kan hanteras som en fullständigt homogen variabel. Flera undersökningar har visat att sambandet mellan hälsa och arbete varierar betydligt beroende på vilken sorts arbete som undersöks.51
Flera undersökningar har visat att sambandet mellan hälsa och arbete varierar betydligt beroende på vilken sorts arbete som undersöks.
Alltför många ”anomalier”, det vill säga svårförklarliga avvikelser, från den enkla korrelationen mellan sysselsättning och hälsa har vid det här laget presenterats för att det ofta repeterade sambandet ska kunna anses vetenskapligt grundat. En politiker kan förstås säga: ”Vi har med arbetslinjen som främsta ledstjärna skapat ett samhälle där de arbetslösa och sjuka befinner sig i ständig otrygghet eftersom detta aktiverar dem och ger dem incitament att ta vilket jobb som helst. Därför mår de som inte har arbete inte särskilt bra i vårt samhälle. Därför blir man frisk av arbete.” Men den som vill studera arbetet utan denna politiskt utformade arbetslöshet som jämförelsepunkt finner snabbt att förvärvsarbetet är ett av de största hoten mot den allmänna hälsan.

Ett sätt att studera detta är exempelvis att se hur nedstämdhet varierar över tid. I en studie vid Cornell University som analyserade 509 miljoner Twittermeddelanden fann man att positivt laddade ord (som ”glad”, ”bra” och ”lycklig”) var betydligt vanligare på morgnar, kvällar och helger. Negativt laddade ord var däremot vanligare under tider då de flesta arbetar. Resultaten återkom inom vitt skilda kulturer och tendenserna följde olika länders helgdagar.52 I en studie från London School of Economics där över 20 000 respondenter rankade lycka och avslappning på en app under en längre tid, fann man likaledes att det bara var i en aktivitet som människor uppgav att de mådde sämre än på jobbet: när de låg sjuka i sängen.53 Sannolikt förklarar liknande observationer åtminstone delvis varför den vanligaste tidpunkten för dödlig hjärtattack är på måndag morgon när den arbetande befolkningen måste bege sig till jobbet efter en ledig helg.54

I en studie från London School of Economics fann man att det bara var i en aktivitet som människor uppgav att de mådde sämre än på jobbet: när de låg sjuka i sängen.
I en studie från London School of Economics fann man att det bara var i en aktivitet som människor uppgav att de mådde sämre än på jobbet: när de låg sjuka i sängen.

Trots att det i alla välfärdsstater finns straffsystem för att driva arbetslösa i arbete är det inte så enkelt att arbetslösa mår sämre än alla som har anställning. I en studie i Social Science & Medicine kunde man utifrån ett longitudinellt datamaterial på över 1700 personer slå fast att den psykiska ohälsan är betydligt större bland de som arbetar under osäkra anställningsförhållanden än bland de som helt uteslutits från arbetsmarknaden.55 När denna prekära grupp drastiskt ökar över tid, blir arbetet allt mer hälsovådligt.56 Likaså har man utifrån ohälsotal, barnadödlighet och livslängd flera gånger observerat att generella, ekonomiska kriser, då en större population drabbas av arbetslöshet, visat sig vara positiva för folkhälsan. Under den stora 1930-talsdepressionen, när arbetslösheten i USA steg till 22,9 procent, sjönk exempelvis dödsfallen i influensa och lunginflammation från 150 till 100 fall per 100 000 invånare. Likaså dog färre i hjärt- och kärlsjukdomar samt tuberkulos efter att dessa sjukdomar ökat under hela 1920-talet. Det mest slående är dock att medellivslängden steg med förbluffande sex år mellan 1929 och 1933. Enligt författarna till en studie på detta område är en viktig orsak till sambandet att arbetslivets stress (med mindre sömn, fler trafikolyckor och högre alkoholkonsumtion som följd) avtar i tider av ekonomisk recession.57 I en svensk uppmärksammad studie som publicerades i The Lancet kunde man i överensstämmelse med detta konstatera att när vi pensioneras förbättras hälsan, oavsett hierarkisk position, motsvarande en föryngring på åtta till tio år beroende på hur stor arbetstillfredsställelsen var.58

Man kan också mäta arbetets hälsovådliga effekter på mer direkt vis. Enligt en norsk studie finns till exempel starka samband mellan arbetsnarkomani och psykiska problem som depression, ångest- och tvångssyndrom.59 Hur mycket vi arbetar ökar även prevalensen av somatisk ohälsa. Personer som arbetar 55 timmar i veckan eller mer löper 33 procent högre risk att drabbas av hjärtinfarkt än personer som arbetar 35 timmar i veckan.60 Att både vara otränad och arbeta mer än 45 timmar i veckan innebär en för män fördubblad risk att drabbas av hjärtproblem jämfört med män som jobbar 40 timmar eller mindre i veckan.61
Att både vara otränad och arbeta mer än 45 timmar i veckan innebär en för män fördubblad risk att drabbas av hjärtproblem jämfört med män som jobbar 40 timmar eller mindre i veckan.
Går vi till Japan, det land där arbetsniten är som störst och arbetstiden som längst, finner vi hur problemen med karoshi – det japanska begreppet för att arbeta sig till döds – nu växt sig så stora att den japanska regeringen släppt en vitbok i ämnet. I denna rapport beskrivs hur tusentals japaner varje år dör av överarbete och hur en av fem anställda befinner sig i riskzonen för karoshi. Tidigare var 95 procent av de som dog män, men på senare år har karoshi gått mot ökad jämställdhet så att 20 procent av de som dör nu är kvinnor. Hittills har försöken att stävja problemet med statlig ersättning till de anhöriga och upp till sju miljoner kronor i skadestånd från företaget där den avlidne arbetade, inte hjälpt.62

Att Japan gjorts till ett skräckexempel – som om resten av världen hade en sund relation till arbete – är samtidigt olyckligt. Den ogreppbara ILO-statistik över arbetsrelaterad död i USA som arbetsmiljöingenjören Lisa Cullen analyserat förtjänar här att nämnas som jämförande exempel. Varje dag dör 165 amerikaner på grund av yrkessjukdomar och ytterligare 18 på grund av arbetsrelaterade skador. Detta, tillsammans med de 36 400 icke-dödliga olyckorna och de 3 200 arbetsrelaterade sjukdomarna som varje dag orsakas av lönearbetet, kostar det amerikanska samhället 155 miljarder dollar årligen: fem gånger mer än kostnaderna för omvårdnaden av aidspatienter och nästan lika mycket som sjukdomen cancer kostar (i reda pengar).63 Ohälsan drabbar inte bara den manuella arbetaren, utan även kontors- och butikspersonal som tvingas andas in giftig luft under dagarna; även våld på arbetsplatsen och (bland sjukvårdspersonal) sjukdomssmittor är vanliga källor till ohälsa. Endast i en bråkdel av fallen händer det att någon hålls ansvarig för det som inträffat.64 Det finns nämligen en tendens att se arbetsplatsrelaterad död och ohälsa som konsekvensen av ”arbetsplatsolyckor”. Cullen är dock av en annan mening: ”Få riktiga olyckor äger egentligen rum på arbetsplatser eftersom miljön och aktiviteterna där är kända på förhand och därmed även riskerna. När skador förknippade med dessa risker kan förutses, kan olyckor förhindras.”65

Idén om lönearbetets saliggörande egenskaper är så pass stark att det inom politiken blivit en relativt accepterad åsikt att det kan vara bra att neka sjuka människor sjukersättning – i syfte att de då är kvar i arbetslivet. På bilden dåvarande socialförsäkringsminister Ulf Kristersson, M, 2012.
Idén om lönearbetets saliggörande egenskaper är så pass stark att det inom politiken blivit en relativt accepterad åsikt att det kan vara bra att neka sjuka människor sjukersättning – i syfte att de då är kvar i arbetslivet. På bilden dåvarande socialförsäkringsminister Ulf Kristersson, M, 2012.

Det finns således grund för att anta att det så ofta repeterade sambandet mellan arbetslöshet och ohälsa mer är ett utslag av arbetsideologi än av vetenskap. Så fort en jämförelse mellan ”arbetslöshet” och ”arbete” görs bör vi dock börja med att reflektera över lönearbetets alla lager av sekundärvinster, det vill säga de olika källor till tillfredsställelse som ett lönearbete kan ge men som inte har med själva arbetsaktiviteten att göra. Som socialpsykologen Marie Jahoda tidigt uppmärksammade är de andra aspekterna av lönearbetet väl så betydelsefulla: vi har inte utvecklat någon annan institution i samhället som i lika hög grad som lönearbetet ger vardagen en tidsstruktur, för samman människor i social interaktion, delar ut samhällsnyttiga uppgifter, avgör social status och förser människor med dräglig inkomst.66 Om man föreställer sig att samhället skulle kunna se ut på ett annat sätt, att det skulle finnas andra institutioner som exempelvis möjliggjorde meningsfull aktivitet och förenade människor i umgänge, vad skulle då hända med lönearbetets välgörande verkan? Att lönearbetet i dag fungerar som grund för ett fullödigt medborgarskap är inget bra argument för att lönearbetets roll i samhället måste stärkas – tvärtom.

Ändå är denna idé så pass stark att det i skrivande stund blivit en inom borgerligheten relativt accepterad åsikt att det kan vara bra att neka sjuka människor sjukersättning – det vill säga även om deras läkare sjukförklarat dem – i syfte att de då är kvar i arbetslivet, blir ”aktiverade” och därmed friska.67 Vad det endimensionella tänkandet här döljer är just hur politiskt utformad tillvaron med sjukersättning blivit. I stället för att säga ”man blir frisk av att lönearbeta” skulle ett minimum av ärlighet kunna låta så här: ”vi har gjort tillvaron för sjukskrivna personer så odräglig vi kan genom att låta deras ersättning vara låg och ständigt hota dem med utförsäkring och indragna pengar. Därför ser det faktiskt ut som att det kan vara bättre för sjuka människor att vara kvar i lönearbete än att ta det erbjudande till ’vila’ som dagens trygghetssystem tillåter.” Formulerat på detta vis inser man att det antagligen är många som drar sig för att sjukskriva sig med allt vad det innebär och hellre jobbar på (tills det brister). Enligt Arbetsmiljöverket har vi också betydligt större problem med sjuknärvaro än med sjukfrånvaro: under ett givet år jobbar sju av tio svenskar trots att de är sjuka.68 Tyvärr verkar det inte finnas någon gräns för hur långt den arbetsideologiska incitamentslogiken kan drivas.69

 

Fotnoter:

38. Bodil Jönsson, Tio tankar om tid, Stockholm: Bromberg, 1999, s. 86.

39. Bodil Jönsson, Tio tankar om arbete, Stockholm: Bromberg, 2016, s. 34ff.

40. Paul Thompson och Stephen Ackroyd, ”All quiet on the workplace front? A critique of recent trends in British industrial sociology”, Sociology, vol. 29, nr 4, 1995, s. 42.

41. Jönsson, Tio tankar om arbete, s. 131.

42. Roland Paulsen, ”Economically forced to work: A critical reconsideration of the lottery question”, Basic Income Studies, vol. 3, nr 2, 2008. Observera att lotterifrågan inte mäter faktiskt beteende utan enbart vad anställda föreställer sig att de skulle göra. För att mäta faktiskt beteende måste man utgå från lottovinster som extremt sällan delas ut. Någon sådan studie har inte gjorts. Däremot har man mätt hur människor beter sig efter mindre lottovinster. Dessa ger emellertid ingen som helst indikation på huruvida vi främst arbetar för ekonomisk inkomst eller ej. Bara för att vinsten ska täcka ett vanligt bostadslån måste den i dag vara exceptionellt hög. Se exempelvis Anna Hedenus, At the end of the rainbow-post-winning life among Swedish lottery winners, Göteborg: Göteborgs universitet, 2011.

43. Erik Brynjolfsson och Andrew McAfee, The second machine age: Work, progress, and prosperity in a time of brilliant technologies, New York: WW Norton & Company, 2014, s. 232.

44. Gallup, ”State of the global workplace”, 2013, s. 17.

45. För denna meningsdimension, se i synnerhet Alfred Schutz, The phenomenology of the social world, Evanston: Northwestern University Press, 1967.

46. Viktor E. Frankl, Man’s search for meaning: An introduction to logotherapy, New York: Simon & Schuster, 1984 [1956].

47. För vidare diskussion om detta, se Mats Alvesson, Yiannis Gabriel och Roland Paulsen, Return to meaning: A social science with something to say, Oxford: Oxford University Press, 2017.

48. Linda Åkerström, Den svenska vapenexporten, Stockholm: Leopard förlag, 2016.

49. Will Dahlgreen, ”37% of British workers think their jobs are meaningless”, YouGov, 12/8, 2015.

50. Eillies Lawlor, Helen Kersley och Susan Steed, A bit rich: Calculating the real value to society of different professions, London: New Economics Foundation, 2009.

51. Se exempelvis Clifford L. Broman, ”Work stress in the family life of African Americans”, Journal of Black Studies, vol. 31, nr 6, 2001; Robert Karasek och Töres Theorell, Healthy work: Stress, productivity, and the reconstruction of working life, New York, NY: Basic Books, 1999; I. C. McManus, B. C. Winder och D. Gordon, ”The causal links between stress and burnout in a longitudinal study of UK doctors”, Lancet, vol. 359, nr 9323, 2002; J. Medin m.fl., ”Organisational change, job strain and increased risk of stroke? A pilot study”, Work – A Journal of Prevention Assessment & Rehabilitation, vol. 31, nr 4, 2008.

52. Scott A. Golder och Michael W. Macy, ”Diurnal and seasonal mood vary with work, sleep, and daylength across diverse cultures”, Science, vol. 333, nr 6051, 2011.

53. Alex Bryson och George MacKerron, ”Are you happy while you work?” London, London School of Economics, 1187, 2013.

54. D. R. Witte m.fl., ”Excess cardiac mortality on Monday: The importance of gender, age and hospitalisation”, European Journal of Epidemiology, vol. 20, 2005.

55. Sarah A. Burgard, Jennie E. Brand och James S. House, ”Perceived job insecurity and worker health in the United States”, Social Science & Medicine, vol. 69, nr 5, 2009.

56. Guy Standing, The precariat: The new dangerous class, London: Bloomsbury Academic, 2011.

57. José Tapia Granados och Ana V. Diez Roux, ”Life and death during the Great Depression”, Proceedings of the National Academy of Sciences, 2009.

58. Bland de som uppvisar ”hög arbetstillfredsställelse” kunde någon förbättrad hälsa dock inte observeras i samband med pension. De lyckligt lottade som ansågs tillhöra denna grupp uppgick till cirka en fjärdedel av de utfrågade respondenterna, se Hugo Westerlund m.fl., ”Self-rated health before and after retirement in France (GAZEL): A cohort study”, The Lancet, vol. 374, nr 9705, 2009, s. 1891.

59. Cecilie Schou Andreassen m.fl., ”The relationships between workaholism and symptoms of psychiatric disorders: A large-scale cross-sectional study”, PloS one, vol. 11, nr 5, 2016.

60. Mika Kivimäki m.fl., ”Long working hours and risk of coronary heart disease and stroke: A systematic review and meta-analysis of published and unpublished data for 603 838 individuals”, The Lancet, vol. 386, nr 10005, 2015.

61. Andreas Holtermann m.fl., ”Long work hours and physical fitness: 30-year risk of ischaemic heart disease and all-cause mortality among middle-aged Caucasian men”, Heart, vol. 96, nr 20, 2010.

62. Justin McCurry, ”Death from overwork: Japan’s ”karoshi” culture blamed for young man’s heart failure”, The Guardian, 18/10, 2016.

63. Lisa Cullen, A job to die for: Why so many Americans are killed, injured or made ill at work and what to do about it, Monroe, ME: Common Courage Press, 2002.

64. Rory O’Neill, ”Criminal neglect: How dangerous employers stay safe”, i Worker safety under siege: Labor, capital, and the politics of workplace safety in a deregulated world, red. Vernon Mogensen, Armonk, N.Y.: M.E. Sharpe, 2006.

65. Cullen, A job to die for, s. 5.

66. Marie Jahoda, Employment and unemployment: A social-psychological analysis, Cambridge: Cambridge University Press, 1982.

67. Riksrevisionen, ”Är sjukskrivning bra för hälsan? RIR 2016:31”, Stockholm, 2016.

68. Arbetsmiljöverket, ”Arbetsmiljön 2015”, Stockholm, 2016.

69. Ett mer indirekt försvar av arbetsideologin med hänvisning till den allmänna hälsan märks i argumentet att länder med hög BNP har lyckligare invånare än andra. Trots hög produktivitetsutveckling är det därför bra att arbeta så mycket som möjligt eftersom vi då får tillväxt vilket gör alla lyckligare. Även detta kan på sin höjd betraktas som en halv sanning. Att det positiva sambandet mellan BNP och självskattad lycka efter en viss nivå mattas av – den så kallade ”Easterlin-paradoxen” – tycks de flesta inom lyckoforskningen vara överens om även om det råder delade meningar kring hur mycket lyckan mattas av. Richard Layard presenterade tidigt resultat som visade hur sambandet mellan BNP per capita och självskattad lycka tycktes upphöra under femtiotalet i länder som USA. Andra har visat att det finns ett samband mellan lycka och BNP per capita som emellertid blir svagare ju högre BNP blir, se Richard Layard, ”Happiness: Has social science a clue?” London, London School of Economics, 3, 2002. Tittar man på mått för psykisk ohälsa blir sambandet ännu otydligare. World Health Survey fann exempelvis att andelen deprimerade vuxna i höginkomstländer var 7,1 procent, medan den var 6,4 procent för lägre medelinkomstländer och 6,0 procent för låginkomstländer, se John F. Helliwell, Richard Layard och Jeffrey Sachs, World happiness report 2013, New York: Sustainable Development Solutions Network, 2013. Här tycks med andra ord sambandet vara att ju rikare land, desto mer deprimerade invånare. Ser man till Sverige och hur den psykiska hälsan här utvecklats under det att ”vi” under senare decennier blivit rikare är det särskilt svårt att acceptera tesen att högre BNP följs av lycka. I Stockholms läns Folkhälsorapport sammanfattas de senaste decenniernas utveckling så här: ”Förekomsten vid en given tidpunkt av ångestsymtom uppskattades i en svensk studie till knappt 15 procent (7). Detta kan jämföras med självrapporterade uppgifter från Undersökningarna av levnadsförhållanden (ULF), där knappt 19 procent av befolkningen år 2012/2013 uppgav att de hade besvär av ängslan, oro eller ångest. Bland 16–24-åringar har andelen tredubblats sedan år 1988/1989. Andelen som uppgav att de hade svåra besvär var omkring 5 procent år 2012/2013. Även dessa besvär har ökat mycket kraftigt bland unga, med en fyrdubbling sedan år 1988/1989. Liksom för depression är det nästan dubbelt så vanligt att kvinnor insjuknar jämfört med män. […] Ett annat sätt att följa utvecklingen över tid är att använda vårddata för diagnoserna depression och ångest. I Stockholms län finns data av acceptabel kvalitet om diagnoser från primärvården och den specialiserade psykiatrin från år 2005 och framåt. Depression och ångestsyndrom utgör den överlägset största diagnosgruppen och det är också här man ser en ökning (figur 5.1). Andelen har ökat kraftigt, med cirka 65 procent mellan åren 2006 och 2014.” Stockholms läns landsting, ”Folkhälsorapport 2015”, Solna, 2015.

Publicerad
11 hours sedan
Bella och SIlas
Bella Aksoy till vänster och försvarsadvokat Silas Aliki till höger. Foto: Alexandra Urisman Otto, TT

Bella Aksoy har släppts ur förvaret i Märsta

Den kurdiska transaktivisten och dj:n Bella Aksoy släpptes under måndagen ur förvaret.

Under måndagen släpptes den kurdiska transaktivisten och dj:n Bella Aksoy ur Migrationsverkets förvar. Detta efter att Migrationsverket bedömt att det finns hinder för att verkställa hennes utvisning, och därmed finns det inte längre grund till att hålla henne i ett av myndighetens förvar. Det bekräftar Bella Aksoys advokat Silas Aliki för Arbetaren.

– Det enda vi kan säga just nu är att Bella är släppt då Migrationsverket anser att utvinsingen inte kan verkställas inom närtid. Och då får man ju inte hållar människor i förvar.

Bella Aksoy greps av polis i maj och har suttit frihetsberövad i Migrationsverkets förvar i Märsta sedan dess. Hon kom till Sverige från Turkiet för nio år sedan. Hon valde att lämna landet efter dödshot från sin egen familj och på grund av de stora riskerna med att leva som transkvinna och aktivist för kurdiska rättigheter och hbtqi-rättigheter i Turkiet, vilket Arbetaren skrivit om. Sedan dess har hon byggt upp ett liv och gift sig i Sverige.

I början av året fick hon avslag från ett försök till överprövning inom FN-systemet. Det utvisningsbeslut som kom från Migrationsverket för sex år sedan vann med det laga kraft. Hon levde därefter gömd från polisen för att undgå utvisning, tills hon greps i maj.

Brister i Migrationsverkets hantering

Under Migrationsverkets process uppmärksammades också Bella Aksoy och hennes advokater på att Säpo var involverad i ärendet, något tidningen Blankspot tidigare har berättat om.

– Det finns ett dokument som varken jag eller advokaterna har fått se, där det framgår att jag har varit med i motståndsrörelsen PKK. Det här stämmer och var en del av en period i mitt liv när jag på alla tänkbara sätt försökte bli accepterad och älskad av min familj, sa Bella Aksoy till Arbetaren tidigare i år.

Enligt Bella Aksoy har hon inte någon koppling till PKK längre, men enligt hennes advokater har intyget från Säpo sannolikt haft stor påverkan på hennes chanser till uppehållstillstånd.

– Det finns stora brister i hanteringen av Bellas ärende. Hon är kurd, transkvinna, aktivist som är medialt uppmärksammad och som redan utsatts för övergrepp i hemlandet. Personer med den profilen bedöms i stort sett alltid riskera förföljelse i Turkiet, sade försvarsadvokat Silas Aliki till Arbetaren under våren.

I mitten av juli rapporterade Arbetaren att Migrationsverket avslagit Bella Aksoys ansökan om omprövning, i vilken hon och hennes försvarsadvokat förde fram att omständigheterna i hennes fall ändrats sedan hon fick utvisningsbeslutet vilket hindrat henne från att resa tillbaka till sitt hemland. Det handlar bland annat om att hon fortsatt med sin politiska aktivism i Sverige, att hennes fall uppmärksammats i Turkiet, samt att situationen för politiskt oppositionella i Turkiet försämrats sedan 2020, då Bellas Aksoys ärende prövades för första gången.

– Just nu väntar vi fortfarande på information kring hur Migrationsverket landat i den här bedömningen, säger Silas Aliki.

Bella AKsoy Uppsala Turkiet utvisa

Polisen har gripit utvisningshotade Bella – ”Alla behövs nu”

Bella AKsoy Uppsala Turkiet utvisa

Avslag för utvisnings­hotade Bella Aksoy

Protest utanför förvaret: ”Free Bella!”

Bella AKsoy Uppsala Turkiet utvisa

Bella Demhat Aksoy: ”Varför för ni svenskar inte oväsen?”

Publicerad
Läs hela artikeln
11 hours sedan
Falska valaffischer på statminister Ulf Kristersson har fått Moderaternas Karin Enström att reagera
Moderatetnas partisekreterare Karin Enström kallar den anarkistiska kampanjen för en "ny bottennivå" Foto: Jonas Ekströmer/TT och privat

Anarkisternas valplakat som fått Moderaterna att se rött

Den senaste veckan har satiraffischer föreställande en beväpnad Ulf Kristersson satts upp bland valplakat och politisk reklam runt om i Sverige. Något som fått Moderaterna att se rött och Justitiekanslern, JK, att starta en utredning gällande förtal. Bakom aktionen står ett anonymt anarkistiskt nätverk som själva tar uppståndelsen med ro.

– Ett fritt och öppet samhälle måste tåla satir, säger de till Arbetaren.

De kallar sig Bakunins Balaclavor och Kropotkins Kadaver och anklagas av den moderata partisekreteraren Karin Enström för att ha nått ”en ny bottennivå” i svensk politik.

Anledningen är de hemmatillverkade valplakaten som börjat spridas runt om i landet och som föreställer Ulf Kristersson och SD-ledaren Jimmie Åkesson. Den satirbild som fått mest uppmärksamhet och vållat störst ilska föreställer en beväpnad statsminister med texten ”Skjut alla fattiga barn innan de blir kriminella”.

När Arbetaren når det anonyma anarkistkollektivet har de viss förståelse för Moderaternas upprördhet.

”Vi är inte resultatinriktade”

På en falsk valaffisch föreställer Ulf Kristersson Napoleon
Ulf Kristersson med Napoleonkomplex? En av de affischer som satts upp runt om i landet inför valet. Foto: Privat

I helgen satte ni upp ett gäng egentillverkade och falska valaffischer på Södermalm i Stockholm. Hur kom ni på idén och vilka är ni som ligger bakom den?

– Vi kom inte på idén, den har alltid funnits där, tillgänglig för alla att ladda hem från det kollektiva medvetandemolnet och sprida. Skillnaden är kanske att de flesta stannar på idéstadiet, men om viljan är själens ryggrad, som den gode, eller onde, Strindberg påstod, så är handling dess språk i den fysiska världen. Utan att förankra idéer genom praktiskt handlande så kommer de aldrig att manifesteras, och då kan man lika gärna sitta hemma och onanera över vilka fina idéer och värderingar man har. Vilka vi är har vi även frågat oss själva i tid och otid. Det vi har märkt är att ju intensivare vi söker, desto längre bort kommer vi från målet. Lite som de där illusiva grumlingarna i ögat och att det är först när sökandet upphör som insikten landar. Därför uppmanar vi alla andra att göra detsamma och genast upphöra med sitt sökande.

Sverigedemokraterna har till skillnad från Moderaterna än så länge inte kommenterat satirplakaten som nu utreds av Justitiekanslern, JK. Foto: Privat

Aktionen har fått stor uppmärksamhet och utreds nu bland annat av Justitiekanslern. Hur ser ni på det?

– Det blir plågsamt tydligt att man inte skyr några skattemedel för att tysta sina meningsmotståndare, och att man vill använda Justitiekanslern som slagträ i en fråga som så uppenbart rör politisk satir är både pinsamt och beklagligt. Det verkar mer som att det är en Rikskansler de efterfrågar. Ett fritt och öppet samhälle måste tåla satir.

En av affischerna föreställer Ulf Kristersson med pistol och texten ”skjut alla fattiga barn innan de blir kriminella”. Det har fått Moderaterna att reagera. En ny bottennivå, säger partisekreteraren Karin Engström. Vad säger ni själva?

– Vi förstår att partisekreteraren är något av en expert på bottennivåer och därmed kanske har ett visst tolkningsföreträde, med tanke på att hon backar en av våra mest korrumperade politiker genom tiderna. Det påstås ibland att vägen till helvetet är kantad med goda intentioner. Kristerssons mest förlåtande drag är kanske då att intentionerna aldrig har varit goda. Hans väg mot makten är strösslad med samhällets mest utsatta. Att stjäla barn och boende avsedda för sjuka och hemlösa, stötta ett pågående folkmord, utvisa eller skicka barn i fängelse är uppenbarligen inget som bekommer honom, så hans moraliska svansföring ligger troligen nånstans under Hermann Görings. 

Vad hoppas ni den här aktionen ska ge för resultat?

– Vi är inte resultatinriktade, det hör den gamla världen till. Tiden då vi såg upp till ledare är förbi och tiden då vi ser upp för ledare är här. Vi behöver aktivera våra inre ledare och avsätta alla yttre, som endast är kapabla att leda oss ner i ett djupare fördärv. Och snabbt, dessutom, utan en tanke på kommande generationer. Till och med MAGA-rörelsen börjar vakna upp från den sekteristiska personkultshypnosen och inser att de har blivit lurade. Bakom det brandgula, uppblåsta egot finns bara en pysande och snart punkterad pedofil. Vem vill dö på den kullen? Insikten att det sitter ett gäng narcissister, sociopater och gamla nazister på ledande samhällspositioner börjar drabba människor här också. Det är hög tid att strukturera samhället nerifrån och upp, så som demokratin alltid varit tänkt att fungera. Vi finns överallt för alla som vill förändra världen utan att förminska den.

Klimatdemonstration i stockholm 23 augusti 2026

Över 50 000 tågade för klimatet: Hittar du dig själv på bilderna?

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
3 days sedan
Skoldådet i Fagersta Johan Apel Röstlund
Ensamma gärningsmän agerar knappast i ett vakuum, skriver Johan Apel Röstlund. Foto: Fredrik Sandberg/TT och Axel Green

Johan Apel Röstlund:
Fagersta: När ord blir lika farliga som svärd

”Det är fortfarande mycket vi inte vet om det fruktansvärda i Fagersta. Ändå förstår vi tillräckligt. Ett mönster av monster som upprepas när den rasistiska retoriken skruvas upp”, skriver Johan Apel Röstlund.

En 17-årig flicka är död och två andra, en jämnårig pojke och en 12-årig elev, vårdas för allvarliga skador. Lyckligtvis lever den misstänkte gärningsmannen, något som gör att vi förhoppningsvis kan få svar på det ofattbara.

Malmö, Trollhättan, Örebro och nu den lilla bruksorten i hjärtat av Västmanland.

Det senaste decenniets skoldåd följer, vad det hittills tycks, samma mall. Unga män som radikaliserats på nätet och hämtat inspiration av den norske terroristen, massmördaren och högerextremisten Anders Behring Breivik.

Agerar inte i ett vakuum

De agerar ensamma men knappast i ett vakuum. Nätets allra mörkaste sidor finns givetvis där. Men främst handlar det om en utveckling där de känner samhällets stöd. Lasermannen hämtade kraft i Bert Karlsson, Ny Demokrati och Ultima Thule. Dagens terrorister behöver bara titta mot regeringen för att få inspiration till att sprida skräck omkring sig och sin omgivning.

När Sverigedemokraterna uppmanar somalier att flytta ”hem”, när de etablerade högerpartiernas verbala attacker på Sveriges muslimer blir hårdare för varje dag som går och när centralstationen i Stockholm tapetseras med rasistiska budskap. Då har vi en statsminister som låtsas att det regnar. Då blir ord plötsligt lika farliga som svärd. Det är dit vi har kommit.

Vi vet som sagt inte allt än. Men ändå tillräckligt.

Filmatisering av Lunabbas bok griper tag

Itamar Ben-Gvir och kriget i Gaza

Israel planerar hänga palestinier inför publik

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
4 days sedan

Dags för demonstrationer – kommer journalist­kollegorna?

Nu drar hösten igång med stormsteg – bara veckor kvar till valet. Det närmar sig också flera olika större demonstrationer och andra arrangemang runt om i landet. Flera så kallade folkfester för fred och klimat ordnas (läs mer här) bland annat i Lund och Göteborg – där det också är stor klimatmarsch samma helg. Greta och jag (det är Alexandra som skriver) kommer att vara där. Vi kommer också att vara i Stockholm i helgen där det arrangeras klimataktiviteter i 24 timmar med en stor demonstration som avslutning på söndag den 23 augusti. Initiativet till demonstrationen kommer från Naturskyddsföreningen, Rebellmammorna, Rebellpapporna och Researchers Desk men hela 256 olika organisationer har nu ställt sig bakom. Det kan bli större än på mycket länge!

Personligen hoppas jag (Alexandra) nu att dessa olika initiativ skildras av journalistkollegor från de stora mediehusen. Det är vår plikt.

I arbetet med Att låta världen få veta – Handbok i klimatjournalistik som kom ut förra året intervjuade Lisa Röstlund och jag bland andra Alan Rusbridger – tidigare chefredaktör på The Guardian. År 2014 fick han det ”alternativa Nobelpriset”, Right Livelihood-priset, för att ”ha byggt en global medieorganisation dedikerad till ansvarsfull journalistik i allmänhetens intressen(…)”. I intervjun refererade han till suffragetterna – den rörelse av kvinnor som kämpade för kvinnlig rösträtt i början av förra seklet i Storbritannien. Suffragetterna ordnade massdemonstrationer, förstörde offentlig konst, hungerstrejkade och genomförde även ett bombdåd mot kyrkor.

– Du måste vara medveten om historien, sa han.

– Om du vore redaktör för 110 år sedan – hade du inte rapporterat om suffragetterna? Skulle du ha sagt, när någon av dem kastade sig under en häst eller när några placerade ut bomber: ”De försöker bara få uppmärksamhet. De gör det här bara för att få rubriker”? Vid vilken punkt vänder du ryggen till nyhetshändelser, för att du anser att det är en pr-kupp? Var drar du gränsen?

Journalisten Keerti Gopal på nyhetssajten Inside Climate News är specialiserad på att rapportera om aktivism. Hon berättar i ett digitalt panelsamtal på sajten Covering Climate Now att hon förvånas över att så många journalister är ängsliga för att bevaka klimataktivism.

– Jag tycker inte att vi närmar oss andra ämnen på det sättet. Om du bevakar offentliga tjänstemän, så kommer du självklart att lyssna till vad de säger, deras åsikter och synpunkter. Men vi är inte bara där för att göra reklam åt dem, utan vi kommer att faktagranska, se vilka bevis de har, och så vidare.

Vi bör agera på samma sätt i relation till aktivister, menar hon. 

– Dessa rörelser pågår och de är verkligen avgörande för landskapet i klimatdiskussionen. Varför skulle vi inte täcka dem och ta dem på allvar, på samma sätt som vi täcker alla andra delar av klimatets ekosystem? När man ser på hur social förändring har skett genom historien, så har folkrörelser och sociala rörelser varit i spetsen. Ofta ligger de steget före alla andra. Så jag anser att det är vårt ansvar som journalister att gå dit och se – vad säger människor på gräsrotsnivå? Vad får människor att mobilisera? Vad motiverar dem att vidta dessa åtgärder? Och att täcka det som vi täcker allt annat. Det är en riktigt rik plats för journalistik.

”Aktivismen är den positiva nyheten”

Många efterfrågar – framför allt kring klimatkrisen – journalistik som är hoppfull och positiv. Enligt Keerti Gopal är aktivismen värdefull just i den aspekten. 

– Jag tycker faktiskt att aktivismen är den positiva nyheten. Det är inspirerande att se massmobilisering och rörelser som väcker hopp inom sig själva. Jag känner mig mer hoppfull när jag tillbringar tid i dessa miljöer, och jag tycker att det är den positiva berättelsen: att se hur denna aktivism växer och inspirerar människor.

Och överallt i Sverige pågår faktiskt detta. Motståndet. Det ställs krav på något annat än det vi ser idag. Krav på en förflyttning från det här livsfarliga läget som ett status quo innebär. Som journalister är vårt jobb inte att vare sig hylla eller avfärda några särskilda metoder som aktivisterna tar till. Vårt jobb är att så gott vi kan berätta för medborgarna hur samhället ser ut. Och i samhället finns många människor vars tankar, känslor och åsikter inte fångas in i den inramning av Sverige och världen som det offentliga samtalet just nu ger.

Till exempel Maria Kuylenstierna, 52, och Nina Tadsen, 32.

Foto: Alexandra Urisman Otto

Precis innan bloggen stängde ner för sommaren cyklade jag (Alexandra) en eftermiddag ner till riksdagskvarteren för att titta på de två parallella demonstrationer som hölls där. Det var en om vandelslagen – som Arbetaren också bevakade. Och så var det en grupp människor som klätt ut sig. En var gran, en annan någon typ av skyddsvärd art jag inte kunde identifiera. Ett par andra ”träd” stod intill varandra på riksgatan. Deras syfte: att uppmärksamma förbipasserande och (genom media) en bredare allmänhet om att det den där dagen skulle fattas ett avgörande beslut om den svenska skogen. 

När den här nya skogspolitiken presenterades i våras innehöll den bland annat förslag om att halvera väntetiden vid avverkningsanmälningar från sex veckor till tre veckor. Nu, med en spärr på sex veckor, hinner Skogsstyrelsen bara göra fältbesök vid knappt två procent av alla avverkningsanmälningar innan de blir automatiskt godkända efter att väntetiden går ut.

Skogsaktivister som försöker påverka politiken. Här utklädda utanför Sveriges riksdag. Foto: Alexandra Urisman Otto

Och redan nu larmar Skogsstyrelsen om utvecklingen i skogen. Avverkningarna av naturskogar har fyrfaldigats under mandatperioden. DN har tidigare rapporterat att – med dagens takt – försvinner 100 fotbollsplaner oskyddad naturskog varje dag. Sveriges sista oskyddade naturskogar kan vara borta om 25 år.

Förslagen möttes inte helt oväntat av jubel från skogsindustrin. Organisationen Greenpeace varnade i stället för att de ”beslut som nu fattats riskerar att accelerera förlusten av Sveriges sista oskyddade natur- och kontinuitetsskogar” och att besluten sammantaget riskerar att få ”allvarliga konsekvenser för svensk biologisk mångfald och öka växthusgasutsläppen.”

Den här fredagen i juni regnade det och skogsdemonstrationen skedde i etapper och lite utspritt. Men här befann sig i alla fall personer som Maria Kuylenstierna och Nina Tadsen. Maria berättade att hon bor i Bohuslän, i ett område där hon själv har varit med och inventerat de sista resterna av kontinuitetsskog – sådan skog som aldrig har kalavverkats.

– Under den här mandatperioden har jag sett hur de försvinner en efter en; nu i vår försvann ytterligare en uppe i bergen. Jag var här och protesterade redan den 15 maj. Jag är förtvivlad över att de sista skogarna försvinner trots att det bryter mot våra internationella åtaganden, sa hon till mig. 

– Vi hoppas att ledamöterna ser oss inför röstningen. Även om demonstrationen inte fäller propositionen är den symboliskt viktig. Det känns desperat, som att ljuset för de mest hotade arterna håller på att släckas. 

Vad krävs för att folk ska kunna ta till sig hur allvarligt läget är?

Maria: 

– Jag tror faktiskt inte att folk vet hur hotade dessa skogar är. Information om rödlistan har inte nått ut till gemene man fullt ut, eller insikten om att vi inte kan få tillbaka det som försvinner.

Nina: 

– Skogsindustrin grönmålar sin verksamhet och påstår att vi har mer skog än någonsin, men i själva verket är det mer plantage och en hotad biologisk mångfald. Att vi står här är kanske en droppe i havet, men vi visar att vi bryr oss.

De svenska klimatmålen är otillräckliga

Aktivisten Nina Tadsen bor i Stockholm och engagerar sig i organisationen Skydda skogen.

– Oavsett regering så har vi redan klimatmål och miljömål som borde följas. Det borde egentligen inte spela roll vilket parti som sitter i regeringen eftersom målen ligger fast. Men den nuvarande regeringen gör en tvärvändning och kommer inte i närheten av att uppfylla målen för utsläpp, målet “levande skogar” eller att skydda 30 procent av naturområdena. Det är regeringens uppgift att arbeta så att dessa mål uppfylls.

Värt att påpeka: De svenska klimatmålen är, som jag har beskrivit tidigare, i sig gravt otillräckliga. Även om Sverige plötsligt skulle uppfylla sina mål (det ser, om man säger så, ganska osannolikt ut) så är vi långt ifrån att göra vår del av Parisavtalet. Det beskrev jag första gången i en granskning i Dagens Nyheter år 2021. Och igår kom en intressant sammanställning från organisationen Klimatkollen. De har, genom att kombinera officiell statistik från SCB och andra offentliga datakällor, presenterat tre obrutna tidsserier från 1990 som ger en mer heltäckande bild av de utsläpp som Sverige kan påverka.

Slutsatsen: Totalt sett var utsläppen år 2025 ungefär 159 miljoner ton – mer än tre gånger de territoriella utsläpp som vanligtvis får stå i fokus. 

Foto: Alexandra Urisman Otto

Skogsaktivisterna fick än en gång lämna en manifestation i besvikelse, där i juni. Inne i riksdagshuset röstades propositionen igenom. Men skogskampen fortsätter. Nu i valrörelsen finns mer information och ett stort upprop för samlat här, för den som är intresserad. Och en varm rekommendation är att läsa den flerfaldigt prisade boken som följde efter Lisa Röstlunds artikelserie i Dagens Nyheter – Skogslandet – en granskning.

Ni som är i Stockholm: Hoppas vi ses i demonstrationsvimlet i helgen!

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
6 days sedan
Itamar Ben-Gvir och kriget i Gaza
Samtidigt som avrättningar av palestinier planeras av den högerextrema säkerhetsministern Itamar Ben-Gvir fortsätter det israeliska folkmordet i Gaza. Foto: Atef Safadi/TT och Jehad Alshrafi/TT

Israel planerar hänga palestinier inför publik

En avrättningsanläggning med åskådarplatser. Israel bygger nu galgar för dödsdömda palestinier som kommer att hängas offentligt. Något som stolt visats upp i sociala medier av landets högerextrema säkerhetsminister Itamar Ben-Gvir.

Avrättningar inför publik för tankarna hundratals år tillbaka i tiden. Det var i mars som det israeliska parlamentet Knesset röstade igenom den rasistiska och hårt kritiserade lagen om hängning av palestinier som dömts för terrorrelaterade brott. Lagen gäller i praktiken enbart palestinier vilket har fått människorättsorganisationer världen över att rasa.

I veckan visade den högerextrema säkerhetsministern Itamar Ben-Gvir upp klipp på bygget av avrättningsplatsen i sociala medier, något den brittiska tidningen The Telegraph tidigare rapporterat om.

Åskådarplatser vid galgbacken

Bredvid avrättningsplatsen, inne på en fängelseavdelning i centrala Israel, byggs samtidigt åskådarplatser för anhöriga till de offer som ska ha dödats av de dömda palestinierna.

Samtidigt pågår folkmordet i Gaza. Bara under onsdagen dödades minst nio palestinier sedan israeliska militärstyrkor attackerat en polisstation. 

Sedan den 7 oktober 2023 uppskattas omkring 72 000 palestinier dödats av den israeliska militären, enligt bedömningar från flera internationella organisationer. En stor majoritet av dessa är civila, varav en betydande del är barn.

Alexandra Urisman Otto:
Klimatet kräver en helrenovering – allt vi får är spackel

Barn framför liksäckar i staden Deir al-Balah i Gaza

Trots ”vapenvila”: Israel dödar ett barn om dagen i Gaza

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
6 days sedan
Rasmus Arvidsson och Avantgardet med skivan United States of Sverige
Under sina många och långa mil i turnébussen har Rasmus Arvidsson sett ett Sverige i förfall efter år av nyliberala utförsäljningar och rasistisk högerpolitik. Foto: Beatrice Lundberg och press

Avantgardets ursinniga upprop mot Tidösverige

Som den svenska indiescenens klarast lysande stjärna håller de småländska pop-punkarna Avantgardet på att avsluta sommarens landsomfattande turné. Med parollen framåtanda och motstånd möter förfall och sorg har de blivit en lika omtalad som uppskattad liveakt. Aldrig rädda i sin ursinniga kritik av det Tidösverige som vuxit fram under deras år på vägarna.

Han har sett det mesta av Sverige. I tio år har Rasmus Arvidsson och bandkollegan Patrik Åberg med sin sprakande, sparkande och vilt svingande indieorkester Avantgardet spelat på fritidsgårdar, nedläggningshotade rockklubbar och stadsfestivaler från norr till söder. 

The hardest working man i svensk showbizz, enligt vissa. Det går helt enkelt inte att lägga av, enligt honom själv.

United States of Sverige

Nu är sommaren snart slut och av turnén återstår knappt en handfull spelningar. Och snart är det val i landet som på den senaste och kritikerhyllade skivan kallas United States of Sverige.

– Du vet, när jag skrev låtarna till den första skivan 2016 var jag på en plats där jag kände att samhället hade svikit mig. Den svenska välfärden fanns inte kvar så som jag inbillat mig.

Det var då, i den gamla industriorten Nybro, tre mil nordväst om Kalmar, vackert inbäddad i Smålands mörka skogar. Rasmus Arvidsson var tillbaka i en barnsdomskommun på dekis efter några år på flykt med ett tungt drogmissbruk och en överdos i bagaget.

Hjälpen han hoppades få förvandlades i stället till timslånga besök i socialtjänstens väntrum och, som han själv säger, i köer till privatiserade apotek. Sverige hade förvandlas under de experimentella åren med nyliberal utförsäljningspolitik. Räddningen blev musiken och ett låtskrivande med ofta djupt ofiltrerade texter uppbackade av gnisslande elgitarrer.

– Jag ville skriva låtar där folk kände sig sedda och hörda. Sedan dess har jag väl mer gått från att skildra min egen situation till hur samhället ser ut i stort. Det som sker här och nu mitt framför våra ögon är ju det vi varnade för tidigare, när Reinfeldt och Borg lurade svenska folket med sina utförsäljningar och avvecklingar.

Alexandra Urisman Otto:
Klimatet kräver en helrenovering – allt vi får är spackel

Uppgörelse med Tidösverige

Avantgardet har sedan starten varit nästan osannolikt produktiva. Tio album på lika många år. Hundratals spelningar i hela landet. Oändliga mil efter motor- och landsvägar överallt där någon velat lyssna. Nya skivan som släpptes i våras har fått strålande recensioner. En ursinnig urladdning och en uppgörelse med Tidösverige som få andra rockband skulle våga sig på i dag.

– Allt har verkligen gått så jävla snabbt. Segregationen. En landsbygd och stadskärnor som urholkas. Hatet mot mångkulturen. Det är liksom förlängningen av de senaste årens högerstyre med tiktokfieringen av politiken.

Han förklarar hur samhällsförändringen tydligast märks genom bussfönstret på de många turnéerna bandet gör. Köpladorna med Blomsterlandet och Biltema. Det där som de senaste tre decennierna förändrat många kommuner i grunden. Som tömt köpingar och mindre städer på sina butiker och som gjort det näst intill omöjligt att veta om du befinner i Västerås, Gävle eller i utkanten av Hudiksvall. En slags likgiltig likriktning som skapat döende centrum men blomstrande ytterområden för de stora handelskedjorna.

– Jag saknar den där ideologiska riktningen i politiken i dag. Allt är så oerhört amerikaniserat med personfokus. Människors möjligheter avgörs till stor del av vilket postnummer de råkar födas med.

Ni har spelat runt om i hela landet i sommar. Och turnén började med två gig där allting började. Hemma på fritidsgården Mejeriet i Nybro. Hur kom det sig?

– Det enda jag ville göra när jag växte upp där var att hålla på med musik, men den möjligheten fanns inte då. Och det var väl kanske därför jag flydde därifrån till missbruk och allting. Så att få stå på en fritidsgård där i dag, det är större för oss än att spela på ett utsålt Way Out West. För jag vet vad det kan betyda för en 13-åring som står vid scenkanten och drömmer om att starta ett eget band. Förhoppningsvis tänder man den där gnistan. Det är också därför jag älskar att spela på ställen utan åldersgräns. Finns det en fritidsgård någonstans i Sverige som vill att vi kommer så åker vi dit och tänder lyset. För det är fan en demokratisk rättighet för barn och ungdomar att få uppleva livemusik där de bor. Alla kan inte bli skjutsade till Friends arena i Stockholm för att kolla in Taylor Swift.

Nu är det snart val igen och så blir det höst. Vad händer för dig?

– Oavsett hur det går i valet så ser jag det som min roll att fortsätta med syftet att tända den där gnistan. Så det blir väl samma som alltid. Åka runt och spela. Att få människor att känna sig sedda en liten stund. Det är fan överordnat allt annat.

Avantgardet avslutar nu sin sommarturné med spelningar i Karlstad på fredag 21 augusti och på anrika Mosebacketerassen i Stockholm dagen därpå.

Den 28 och 29 augusti hålls de sista två spelningarna hemma i Småland: På stadsfesten i Eksjö 28 augusti och i Växjö kvällen efter.

Camilla Svensson Motala Foto Christin Sandberg

Här är kommunen där flest kvinnor blir sjuka av jobbet

Beatrice Rindevall, Stefan Sundström och Siw Malmkvist kommer att delta i den stora klimatdemonstrationen i Stockholm på söndag 23 augusti.

Tiotusentals väntas sluta upp för klimatet

Publicerad
Läs hela artikeln
6 days sedan
Skylt i samband med en klimatstrejk i Stockholm arrangerad av nätverket Fridays For Future. Foto: Christine Olsson /TT, Roger Turesson

Alexandra Urisman Otto:
Klimatet kräver en helrenovering – allt vi får är spackel

”Att bevittna den så kallade klimatpolitiska debatten är att dagarna i ända utsättas för det ungdomarna kallar för gaslighting. Man tror att man själv håller på att bli galen men inser gång efter annan att nej, det är bara så här sjukt allting är.” Alexandra Urisman Otto om makthavarnas faktaresistens mot den pågående klimatkrisen.

Mitt hus är ruttet. Alltså själva grunden, det stinker. När experterna var här konstaterade de att det var katastrof där nere, vattenskador och gud vet allt. Det krävs akuta åtgärder. I princip måste allt rivas ner och byggas upp igen. Riskerna med att låta bli är monumentala – allt kan rasa. Eller snarare, allt kommer att rasa. Det är bara en fråga om när. 

Så jag kräver att den som är ansvarig börjar putsa lite på fasaden! Det behöver målas om, absolut senast år 2030. Till år 2045 ska hela huset ha fått ny färg men det är okej att lämna baksidan, bara någon målar en annan vägg i grannskapet som kompensation. Förlåt, vad var din fråga? Vad jag kräver att någon gör åt den ruttna grunden? Låt mig svara med miljö- och klimatminister Romina Pourmokhtaris ord (Dagens Etc 17/8):

”Jag tror att den typen av retorik, som så klart fyller sin funktion i att få folk att inse allvaret, även fjärmar väldigt många människor (…).”

Klimataktivister gaslightas

Att bevittna den så kallade klimatpolitiska debatten är att dagarna i ända utsättas för det ungdomarna kallar för gaslighting. Man tror att man själv håller på att bli galen men inser gång efter annan att nej, det är bara så här sjukt allting är. För snart åtta år sedan lät FN:s klimatpanel meddela att det som krävdes för att möta klimatkrisen var ”snabba, genomgripande och aldrig tidigare skådade förändringar i alla delar av våra samhällen”. Varken nyhetsredaktioner eller politiska partier verkar ha fångat upp denna hyfsat existentiella premiss. Några, än så länge alldeles för få, klimataktivister förstår den. Sliter för att få människor att vakna. Och jämförs som tack med ”totalitära krafter”.

Minister Pourmokhtari kommenterade förstås inte mitt fiktiva ruttna hus. Hon ryckte i stället till när journalisten Fanny Jönsson påminde om att mänskligheten med stormsteg är på väg ut ur ”livets korridor”. Alltså det spann kring 14 grader Celsius i medeltemperatur som jorden har hållit sig i de senaste tre miljoner åren. Även om världens länder magiskt skulle klara alla sina klimatåtaganden glider vi snart utanför, eftersom målsättningarna i sig är så långt ifrån det som krävs. Det gäller också Sveriges klimatmål (som vi absolut inte klarar) – de är otillräckliga och omfattar bara omkring en tredjedel av svenskarnas utsläpp. 

Vad fan ska man göra?

I början av året inledde Greta Thunberg och jag våra väljarintervjuer runt om i landet. Frågan vi har haft med oss är: Vad fan ska man göra som medborgare när det offentliga samtalet ligger ljusår ifrån samhällets verkliga utmaningar? Sedan dess märks ett allt större folkligt engagemang för att sätta klimatkrisen på den politiska dagordningen. Vi vet dessutom redan att en rungande majoritet av medborgarna vill se en bättre klimatpolitik. Men hittills i valrörelsen hörs inga krav på att vi ska dra i nödbromsen, ta till oss vetenskapens slutsatser och på allvar börja prata om de där ”snabba, genomgripande och aldrig tidigare skådade samhällsförändringarna”. Än mindre finns det förstås några planer på massiva klimatreformer efter valdagen, oavsett utgång.

Så frågan kvarstår, alltså. Vad ska man göra med sin ruttna husgrund när nu läget är som det är? Jag vet verkligen inte. Men det blir i alla fall inte bättre av att man smetar på ett lager målarfärg.

Alexandra Urisman Otto om El Nino, värmeböljan, klimatförändringar.

Alexandra Urisman Otto:
Allt brinner och de ”progressiva” fortsätter som vanligt

Väljarintervju: ”Varför ska jag rösta på dem om de inte respekterar mig?”

Resan startar: Ja, vad fan ska man göra?

Publicerad
Läs hela artikeln
6 days sedan
Kollage: SD valreklam 2026 med texten: Saknar du Mogadishu. Och arkivbilder på tidigare busskampanj samt arkivbild på buss från Västtrafik
”Heder och ära till våra busskollegor i Skaraborg”, skriver två tidigare busschaufförer till branschkollegorna som protesterar mot SD-reklamen. Foto: Fredrik Sandberg / TT, Johan-Nilsson, TT. Skärmdump: X Montage: Arbetaren

”Heder till våra busskollegor i Skaraborg”

Ett tjugotal bussförare i Skaraborg har sjukskrivit sig i protest mot Sverigedemokraternas rasistiska valpropaganda på bussarna i regionen. ”Saknar du Mogadishu? Återvandringsbidraget hjälper dig hem”, stod det på reklamen som efter protesten har plockats ner av Västtrafik. Bussförare som protesterade mot SD:s busspropaganda mot romer 2014 skriver här ett stöduttalande till branschkollegorna i Skaraborg.

Heder och ära till våra busskollegor i Skaraborg som vägrar köra med den rasistiska och islamofobiska valpropaganda som klistrats på fordonen. 2014 skedde samma sak i Stockholm. Genom vår fackförening SAC-Syndikalisterna gick vi i strejk mot SD-propaganda mot romer som vi skulle köra runt med. Affischeringen upphörde inte eftersom majoritetfacket inte fick igenom sitt skyddsstopp hos Arbetsmiljöverket. Det är så viktigt att organisera sig mot rasism och islamofobi! 

Rasism ska inte stå oemotsagt på våra arbetsplatser

Det är både viktigt och peppande att se hur ni står på er och visar vad vi kan åstadkomma när vi organiserar oss tillsammans mot rasism och islamofobi. Sedan dess har de fackliga rättigheterna försvagats och tryckts tillbaka av politiska beslut. Det är dags att de rättigheterna återupprättas och stärks. Vår erfarenhet är att organisering på arbetsplatserna spelar en avgörande roll. Det gäller inte bara i Stockholm eller Skaraborg, utan överallt i landet. Det är när vi organiserar oss tillsammans som vi kan sätta press, försvara våra rättigheter och faktiskt förändra saker. Rasism och islamofobi ska inte få stå oemotsagda på våra arbetsplatser. 

När vi håller ihop blir vi starkare – och när vi agerar tillsammans kan arbetsgivare och politiker inte lika lätt köra över oss. Tack för att ni tar strid och visar att det går att organisera sig och säga ifrån. 

Kamratligen, 
Några tidigare busschaufförer i Stockholm, organiserade i Syndikalisterna
Olle Godenius
Sara Westberg

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
6 days sedan
Kollage: Två undersköterskor på ett äldreboende. Till höger i bild ligger logotyper från alla sju riksdagspartier inklippta
Vad vill riksdagspartierna göra för att förbättra arbetsvillkor och arbetsmiljö för anställda inom vård- och omsorg? Foto: Fredrik Sandberg / TT. Montage: Arbetaren

Så vill partierna förbättra arbetsmiljön inom vård och omsorg

Många undersköterskor, vårdbiträden och personliga assistenter blir sjuka av att jobba. Här är riksdagspartiernas svar på hur de önskar förbättra arbetsmiljön inom vård-och omsorg för att komma att motverka de skenande sjukskrivningarna bland kvinnor inom dessa yrken.

Under 2025 ökade antalet arbetssjukdomar med närmare 30 procent. 7 av 10 drabbade var kvinnor och de flesta av dem arbetar inom vård- och omsorg, visar en rapport från Arbetsmijöverket. De vanligaste orsakerna är organisatoriska och sociala faktorer, såsom hög arbetstakt, hög arbetsbelastning och små möjligheter att påverka arbetets utförande.

Tidningen Arbetaren har därför frågat riksdagspartierna: Hur vill ert parti förbättra arbetsmiljön och arbetsvillkoren för de som arbetar inom vård-och omsorg? Och om de är beredda att skjuta till mer resurser till vård- och omsorg för att bidra till att minska antalet arbetssjukdomar som drabbar kvinnor inom dessa yrken?

Såhär svarar partierna på frågan: Hur vill ert parti förbättra arbetsmiljön och arbetsvillkoren för de som arbetar inom vård-och omsorg?

Centerpartiet via Christoffer Bergenblock, talesperson i vårdfrågor

”Centerpartiet vill förbättra ledarskapet inom vård och omsorg genom att införa ett nationellt, obligatoriskt ledarskapsprogram liknande det som i dag gäller för rektorer. Vi ser det också som viktigt att begränsa att antalet medarbetare per chef för att främja ett ledarskap där alla blir sedda och lyssnade på. För att må bra på jobbet är det centralt att man kan påverka den egna arbetssituationen. Vidare är det viktigt att minska på administration och krångel, när nya IT-system introduceras måste de kvalitetssäkras så att de faktiskt bidrar till att underlätta arbetet i stället för att försvåra det. Vi ser det också viktigt med karriärstjänster inom vården och en mångfald av arbetsgivare så att man har en valfrihet även som anställd.”

Liberalerna:

”Dina skattepengar ska gå till lärare, sjuksköterskor, arbetsterapeuter och poliser, inte en växande administration och onödiga möten. I dag går alldeles för mycket arbetstid till rapportering och interna processer som ger liten nytta. Dagens slöseri drabbar patienter och omsorgsgivare, men också arbetsmiljön. Vi vill att du som jobbar i offentlig sektor ska få tipspeng när du hittar onödiga bestämmelser som kan tas bort. Fler medarbetare behöver söka sig till och stanna i vård och omsorg, och det kräver bättre arbetsmiljö, säkrad fortbildning, bättre löneutveckling och fungerande scheman med tillräcklig tid. Vi vill också stärka företagshälsovården i vård och omsorg.”

Miljöpartiet

”Många ur personal inom vård och omsorg har lämnat sina jobb, inte för att de saknar engagemang utan för att de inte orkar längre. Ännu fler är sjukskrivna eller tvingas gå ner i arbetstid för att klara vardagen. Det här är en trend som Miljöpartiet vill göra allt för att bryta. Det gör vi genom att införa ett arbetsmiljölyft som ger personal och chefer möjlighet att utveckla verksamheten på ett sätt som gör att de orkar och mår bra över tid, genom att korta arbetstiden och införa 35-timmarsvecka som ett första steg mot visionen om fyradagarsvecka. Vi vill slopa karensavdraget, ta fram en nationell strategi för att säkra framtidens kompetensförsörjning inom vård och omsorg och parallellt satsa på kontinuerlig kompetensutveckling för medarbetare.”

Socialdemokraterna:

”Det finns tyvärr stora brister i arbetsmiljön för de som arbetar inom vård och omsorg. Sjukskrivningstalen är höga samtidigt som man vittnar om bristande ledarskap och om att betraktas som utbytbar där ens professionella yrkeskunskap nedvärderats. Marknadiseringen av välfärden, där vinst sätts före människors rätt till vård och omsorg, har bidragit till den här situationen. Vi vill se en beredning för välfärdens personalförsörjning där regeringen tillsammans med övriga politiska partier kan se över bland annat frågor om arbetsmiljö.

Den socialdemokratiskt ledda regeringen tog under den föregående mandatperioden initiativ till en riktad satsning på hälso- och sjukvårdens personal med syftet att skapa bättre förutsättningar och villkor för att de ska kunna göra sina jobb. Medlen fick bland annat användas för att förbättra förutsättningarna på arbetsplatserna, förbättra de anställdas arbetsvillkor, utbilda framtidens medarbetare och utveckla personalens kompetens. För detta ändamål avsattes 2 miljarder kronor årligen 2018–2023. Tidöregeringen avslutade denna satsning, vilket vi ser som ett misstag. Långsiktiga stora satsningar på personalen är nödvändiga för att adressera alla stora problem inom hälso- och sjukvården, till exempel köer, beredskap och vårdplatser. Socialdemokraterna har slagit fast att vi anser att personalsatsningen borde förstärkas och permanentas. Liksom föregående år innebär det att vi för 2026 föreslog 2,4 miljarder kronor mer än regeringen till satsningen på hälso- och sjukvårdens medarbetare.”

Sverigedemokraterna:

”Till att börja med har Sverigedemokraterna och regeringen arbetat med detta under innevarande mandatperiod. Regeringen har gett flera myndigheter i uppdrag att analysera sambanden mellan arbetsmiljö, patientsäkerhet och kompetensförsörjning. Målet är att skapa mer socialt hållbara arbetsplatser och minska risken för att personal lämnar yrket. Administrationen ska minska och fler ska kunna utbilda sig till bristyrken inom vården. Detta i sin tur kommer att leda till mindre stress för personalen och en bättre situation för vården i sin helhet. Nyligen beslutade regeringen dessutom om en ny arbetsmiljöstrategi för de kommande fem åren, med syfte att minska ohälsan i arbetslivet.

Vidare kan vi framhålla att ansvaret för närvarande till stor del ligger på regionerna som måste prioritera det här arbetet. Sverigedemokraterna vill dock se ett tydligare statligt ansvar för sjukvården, bland annat för att staten ska kunna arbeta mer direkt med den här typen av frågor.”

Vänsterpartiet via Ciczie Weidby, arbetsmarknadspolitisk talesperson:

”Vänsterpartiet vill stärka välfärden genom ökade resurser till kommuner och regioner så att fler kan anställas och arbetsbelastningen minskar. Vi vill införa arbetstidsförkortning med bibehållen lön, höja lönerna i kvinnodominerade yrken, stärka arbetsmiljöarbetet och ge vård- och omsorgspersonal trygga anställningar och större inflytande över sin arbetsmiljö.”

Såhär svarar partierna på frågan: Är ni beredda att skjuta till mer resurser till vård- och omsorg för att bidra till att minska antalet arbetssjukdomar som drabbar kvinnor inom dessa yrken?

Centerpartiet via Christoffer Bergenblock, talesperson i vårdfrågor

”En av grundorsakerna till stressen inom vården är brist på personal och därför vill Centerpartiet satsa på kompetensförsörjningen. Vi ser behov av att ta ett större nationellt ansvar kring kompetensförsörjningen och dimensioneringen av utbildningsplatser. Därför har vi också skjutit till extra medel för detta i vår skuggbudget. Vidare så ser vi att problemen är extra stora för verksamheter i våra gles- och landsbygder och har krävt att nästa regering ska satsa 50 miljarder kronor till landsbygdens välfärd under mandatperioden. Avslutningsvis så måste vi få ett stopp på regeringens kompetensutvisningar, som fortfarande drabbar personal inom vården och omsorgen. Den personal vi har ska vi vara rädd om rädd om.”

Liberalerna

”Ja. Som patient ska du ha samma rätt till trygg och säker sjukvård och omsorg, var du än bor. Därför behöver staten sätta sjukvårdens långsiktiga ramar, inklusive nationella kompetensstegar för ansvar, arbetsuppgifter och löneutveckling, så att arbetsvillkoren blir goda i hela landet. En ännu större välfärdsreform vi vill genomföra är tydligt höjda ambitioner i svensk äldreomsorg och även större möjlighet att själv bestämma när det är dags att flytta till äldreboende. Den som behöver stöd ska ha GODA levnadsvillkor, inte skäliga. En tillvaro för äldre med livskvalitet och självbestämmande kräver ökade resurser och goda arbetsvillkor i äldreomsorgen.”

Miljöpartiet

”Ja. När sju av tio anmälda arbetssjukdomar drabbar kvinnor är mer resurser till vård och omsorg också en konkret jämställdhetspolitisk prioritering. Miljöpartiet väljer välfärd framför skattesänkningar för dem som redan har mest. Vi vill öka och långsiktigt värdesäkra statsbidragen till kommuner och regioner, införa ett särskilt sektorsbidrag till hälso- och sjukvården och genomföra ett primärvårdslyft. Resurserna ska ge bättre bemanning, rimligare arbetsbelastning och större inflytande för personalen – inte mer detaljstyrning. Tillsammans med kortare arbetstid och slopat karensavdrag kan det minska sjukskrivningarna och göra att fler kvinnor orkar arbeta kvar.”

Socialdemokraterna

”Ja. Vi vill bland annat se en helt ny princip för välfärdens finansiering där de generella statsbidragen till kommuner och regioner räknas upp med inflationen varje år. Det skulle stärka kommunerna och regionernas ekonomi och förbättra deras planeringsförutsättningar. Vi har under den gångna mandatperioden också föreslagit kraftfulla satsningar på vården och omsorgens personal, något vi även i fortsättningen ser som viktigt.”

Sverigedemokraterna

”Ja. Det vill alla partier och det sker också. Både utgiftsområde 9 (sjukvård) och utgiftsområde 25 (bidrag till kommuner och regioner) har räknats upp under mandatperioden. Sedan ärvde Tidö-regeringen tyvärr en betydande inflation från förra mandatperioden, den är nu dessbättre under kontroll.

Ingen tycker någon något annat än sjukvården behöver mer resurser för att täcka ökande behov. Sen är det inte endast en fråga om att staten ska ge regionerna mer pengar. Personalfrågor måste prioriteras högre inom sjukvårdssystemet, det gäller både kompetensförsörjning och arbetsmiljö. Man kan även ha synpunkter på löneläget för vissa yrkesgrupper, men det svenska systemet utgår från att detta förhandlas av arbetsmarknadens parter.”

Vänsterpartiet via Ciczie Weidby, arbetsmarknadspolitisk talesperson:

”Ja. Vänsterpartiet vill öka de statliga resurserna till vård och omsorg för att förbättra bemanningen, minska stressen och skapa hållbara arbetsvillkor. Att minska arbetssjukdomarna i kvinnodominerade yrken är en viktig jämställdhetsfråga och kräver långsiktiga investeringar i både personal och arbetsmiljö.”

*Moderaterna och Kristdemokraterna har inte inkommit med svar på enkäten.

Camilla Svensson Motala Foto Christin Sandberg

Här är kommunen där flest kvinnor blir sjuka av jobbet

Ambulansförbundets ordförande Henrik Johansson kräver säkerhetsvakter vid utryckningar

Ambulansfacket kräver vakter: ”Vi behandlas som spillvara”

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
6 days sedan
Camilla Svensson Motala Foto Christin Sandberg
Camilla Svensson är utbildad specialistundersköterska, har arbetat 40 år inom vården och är i dag anställd inom äldreomsorgen i Motala kommun. Hon är också skyddsombud på sin arbetsplats.  Foto: Christin Sandberg

Här är kommunen där flest kvinnor blir sjuka av jobbet

Många undersköterskor, vårdbiträden och personliga assistenter blir sjuka av jobbet. 2025 ökade arbetssjukdomarna med 30 procent från året innan. 7 av 10 drabbade är kvinnor och de blir sjuka av högt arbetstempo och hög arbetsbelastning. Arbetaren besöker kommunen där flest kvinnor blir sjuka av sitt arbete.

Att hinna ta en löptur på lunchen, boka in ett läkarbesök eller en konsert med en favoritartist eller gå en kvällskurs en gång i veckan – det är bara glömma om man arbetar inom vård- och omsorgen i Motala i dag. 

Här måste personalen vara beredda på att arbeta under pressade arbetsscheman, att omplaceras på morgonen på väg till jobbet, att bli inbeordrade att arbeta på lediga dagar, att inte i förväg veta vilka dagar och tider man jobbar om några veckor och att inte få ha semester när barnen har sommarlov.

– De flesta samtal vi får handlar om oro och stress som de anställda känner. De säger att de inte kan koppla ifrån jobbet, eftersom de hela tiden är beredda på att mobilen ska plinga till och det kommer en förfrågan från arbetsgivaren om de kan ställa upp och arbeta på sin lediga tid, säger Helen Isacsson, stödassistent och skyddsombud på Kommunal i Motala.

Hon tillägger:

– De flesta är så lojala också så de har svårt att säga nej, eftersom de vet att de sätter sina kollegor i en svår sits om de inte ställer upp. Men samtidigt menar vi på facket att ett nej är den enda vägen framåt för att visa arbetsgivaren att det är ohållbart att de som redan arbetar heltid ska täcka upp för sjuka och frånvarande kollegor. 

Helen Isacsson Skyddsombud Kommunal i Motala.
Helen Isacsson, stödassistent och skyddsombud på Kommunal i Motala. Foto: Christin Sandberg

Jobbstressen går ut över ledig tid

Helen Isacsson liknar den här arbetsrelaterade stress som kvinnorna (för de flesta är kvinnor) går omkring med vid en slags stridsberedskap. 

– De kan inte koppla av, inte ens när de är lediga, och den spänning som uppstår i kroppen är samma som vid hotande fara, då kroppen förbereder sig för strid – att fly eller slåss. Det sliter både fysiskt och psykiskt.

I början av sommaren kom Arbetsmiljöverkets årliga arbetsmiljöstatistik för 2025. Där framkommer att antalet anmälda arbetssjukdomar fortsätter att öka i Sverige. Allra flest anmälningar görs i Motala. Förra året handlade det om totalt 27,9 anmälningar om arbetssjukdomar per 1 000 sysselsatta – långt över rikssnittet på 4,8. Kvinnor som arbetar med vård och omsorg på äldreboenden och andra särskilda boenden är mest utsatta, men siffrorna ökar även bland män. 

Enligt rapporten orsakas de flesta arbetssjukdomarna av den organisatoriska och sociala arbetsmiljön, vilket handlar om högt arbetstempo, hög arbetsbelastning och små möjligheter att påverka arbetets utförande. 

Centraliserad schemaläggning för vård- och omsorgspersonal

Schemana är den enskilt största boven, menar facket, undersköterskorna och stödassistenterna i Motala.

– Förr kämpade vi för högre löner. I dag har vi relativt höga löner för undersköterskor i Motala. Det enda alla pratar om nu är arbetsschemana och villkoren, säger Sissi Stanic, undersköterska och sektionsordförande Kommunal Motala. 

I september förra året centraliserade Motala kommun schemaläggningen för alla som arbetar inom vård- och omsorg. Det innebär att schemaläggaren inte längre finns på samma arbetsplats som den personal de gör scheman åt, utan arbetar från kommunkontoret utan personlig kontakt med den berörda personalen. 

– När man inte längre kan vända sig till den närmsta chefen för att be om ledigt en specifik dag för ett läkarbesök eller få gehör för att man inte kan arbeta kvällar när man har barnen i samband med delad vårdnad till exempel skapar det oro bland personalen, säger Sissi Stanic. 

Bilden som framkommer är att de flesta inom vård- och omsorgsyrken trivs med sina arbetsuppgifter, men upplever stor stress över arbetssituationen och att de inte kan påverka den.

Svårt att planera med korta schemaperioder

Camilla Svensson är utbildad specialistundersköterska, har arbetat 40 år inom vården och är i dag anställd inom äldreomsorgen i Motala kommun. Hon är också skyddsombud på sin arbetsplats. 

Under den pågående semestern har hon fått samtal från två kollegor, som liksom hon själv har valt att vara med i ett testprojekt och bara jobba helger. Testprojektet att bara arbeta helger har varit helt frivilligt. Det innebär att man har en lägre veckoarbetstid på 27 timmar med bibehållen heltidslön. Det är många som är äldre, på väg mot pension eller av annan anledning inte orkar arbeta heltid som har nappat på erbjudandet. 

– De får inte fortsätta med det. Jag har lyssnat till dem, ringt facket och försökt ta reda på varför cheferna har valt att fatta det här beslutet över huvudet på de anställda som trivs med helgarbetet, säger Camilla Svensson.

Camilla Svensson har arbetat 40 år inom vården och är i dag anställd inom äldreomsorgen i Motala kommun. Foto: Christin Sandberg

Enligt henne är det här bara är ett exempel på att personalen inte kan påverka sin arbetssituation och sitt schema, men att det i botten finns ett utbrett missnöje med den stora arbetsbelastningen och att personalen alltid måste täcka upp för varandra även på ledig tid eftersom det finns så få vikarier.

– Det är synd, eftersom många trivs med jobbet i sig och arbetsuppgifterna, säger Camilla Svensson.

De korta schemaperioderna, som arbetsköparna menar behövs för maximal flexibilitet, gör att det är svårt att planera ens en månad framåt och samma med semestern. Förra året infördes fem i stället för två semesterperioder.

Helen Isacsson, skyddsombud på Kommunal i Motala och förtroendevald kommunpolitiker för Socialdemokraterna, bekräftar den bilden.

– Det är extremt tajta scheman inom vård- och omsorgssektorn i Motala. Alla arbetar mycket, de arbetar varannan helg och blir dessutom inbeordrade på ledig tid och lediga dagar. Även på semestern har ordinarie personal fått rycka in för att täcka upp när det saknats personal med medicinsk delegering.

Schemaansvarig på Socialförvaltningen vill inte intervjuas

Per Engdahl, verksamhetschef på socialförvaltningen och ansvarig för planering av schema och insatser samt bemanning och rekrytering för utförarverksamheten vill inte ställa upp på en intervju, eftersom han menar att de behöver analysera siffrorna i rapporten bättre. 

”För att kunna ge vårt perspektiv på detta som är korrekt och nyanserat behöver vi fördjupa oss i vad dessa siffror står för…”, skriver han i ett mejl till Arbetaren.

Tidigare i somras sade Engdahl till Motala & Vadstena tidning att ”det stora problemet handlar om vikariebrist”.

– Vi har en kompetensförsörjningsproblematik, det är för många som blir äldre och färre som kan ta hand om dem. Men vi har nyrekryterat fler i år än tidigare, säger han.

Till Arbetaren skriver Per Engdahl också att det pågår ett mycket medvetet och systematiskt arbetsmiljöarbete på kommunen. En del av det handlar om att uppmuntra till händelse- och riskrapportering i arbetet med att skapa en trygg och säker arbetsmiljö. Enligt kommunen kan ökningen därför bero på att medarbetare vågar rapportera, inte bara på att arbetsmiljön är sämre än på andra håll.

”En stark rapporteringskultur är något vi ser positivt på, eftersom det visar att medarbetare känner sig trygga med att rapportera händelser och avvikelser”, skriver Karolina Krus HR-partner på kommunen.

Minutschema, delade turer och arbete varannan helg

I Motala var det förra året alltså totalt 27,9 anmälningar om arbetssjukdomar per 1 000 sysselsatt, även i grannkommunen Mjölby ligger siffran högt. Boxholm, som visserligen är en liten kommun, men också ligger i Östergötland, hade 2,0. 

– Vi blev förvånade när du ringde och berättade att vi ligger så lågt, eftersom vi vet att många i vår kommun är missnöjda med att behöva arbeta varannan helg och delade turer, säger Linda Fjellborg från Kommunals sektion i Boxholm till Arbetaren.

Men hon funderar vidare:

– Det är inte många som arbetar heltid inom vård- och omsorg i vår kommun. De tjänar därefter, men det kan ju faktiskt påverka sjukfrånvaron, att den är lägre.

Linda Fjellborg menar dock att alla har rätt till heltid, och borde ges möjlighet att arbeta heltid under rimliga villkor även inom vård- och omsorg. 

– De flesta inom vård- och omsorg orkar inte arbeta heltid med den arbetsbelastning som det innebär i dag, säger Linda Fjellborg, som själv arbetar med minutschema i hemtjänsten.

En undersköterska gläntar på en dörr äldreboende.
– De flesta inom vård- och omsorg orkar inte arbeta heltid med den arbetsbelastning som det innebär i dag, säger Linda Fjellborg, som själv arbetar med minutschema i hemtjänsten. Foto: Fredrik Sandberg/TT

En minskad veckoarbetstid med bibehållen lön skulle därför vara den mest effektiva åtgärden för att minska sjukfrånvaron, menar hon och de andra jag pratar med.

Något som även Helen Isacsson på Kommunal i Motala håller med om. Men hon menar att det även krävs mer personal.

– Vi måste få mer personal, lite luft i schemat, så att den konstanta pressen på de som arbetar släpper. 

Men den sittande kommunledningen är inte beredda att skjuta till mer pengar. Det framkommer i en omröstning i kommunstyrelsen gällande ett medborgarinitiativ ”Motalaförslaget”, skrivet av en undersköterska som arbetar på ett av stadens äldreboenden. 

– Förslaget handlar om att bemanningen inom äldreomsorgen behöver öka eftersom många medarbetare upplever en hög arbetsbelastning och stress. Det skulle också möjliggöra scheman med bättre återhämtning och förhoppningsvis göra att fler vill jobba hos oss, säger initiativtagaren som, liksom många andra Arbetaren försöker kontakta, vill vara anonym.

”Vem ska arbeta i vården i framtiden?”

Den sittande Tidömajoriteten röstade ner förslaget medan övriga partirepresentanter röstade för förslaget, med undantag för Centerpartiet som valde att avstå. 

Helen Isacsson beskriver en situation där det i dag har blivit svårt att kombinera arbete och familjeliv på ett tillfredsställande sätt för människor inom vård- och omsorgsyrkena.

– Utvecklingen går bakåt. Vem ska arbeta i vården i framtiden, funderar hon högt.

– Ska det här gå tillbaka till att bli ett kall. Ska vi ha Florence Nightingale-liknande personer som känner ett kall att vårda andra och ge upp sina egna behov. Man har rätt att kunna planera sitt liv, säger hon.

Ambulansförbundets ordförande Henrik Johansson kräver säkerhetsvakter vid utryckningar

Ambulansfacket kräver vakter: ”Vi behandlas som spillvara”

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln