Det nalkas fler vräkningar i Stockholmsstadsdelarna Hagsätra och Rågsved. Tidigare har vi sett hur Ikano, Rikshem och Stena fastigheter ”renovräker”, det vill säga renoverar utöver det nödvändiga och skjuter hyrorna i höjden, något som resulterat i att många behövt flytta.
Nu är det Krister Johansson Fastigheters tur. En mindre värd definitivt, med ett varumärke mindre känsligt för smutskastning, men med samma strategier som de större företagen på bostadsmarknaden: att göra som de vill.
Det systematiska knepet de använder sig av heter korttidskontrakt. Det vill säga tidsbegränsade kontrakt som ägaren förnyar, eller säger upp, innan besittningsrätten sätter in. I Kristers bostadsbestånd är över 80 procent korttidskontrakt, en riktig guldgruva för honom. Närhelst han vill renovera är det bara att kicka ut eller flytta på folk.
Närhelst han vill renovera är det bara att kicka ut eller flytta på folk.
På ett informationsmöte tidigare i sommar angående Kristers kommande renoveringar i Hagsätra var det fullt med folk och många var oroliga. De med förstahandskontrakt över vad hyran skulle hamna på, de med korttidskontrakt över om de skulle få komma tillbaka hem.
”Ingen garanti” och bara ”om möjligt” var svaren Krister Johansson kunde ge. Några andra svar behöver han heller inte ge. Inte heller behöver han, som han uttryckte det, ha ”några premisser eller någon policy kring vilka korttidsgäster han väljer ut”. Om de skött sig, om de betalat hyran i alla år, spelar ingen större roll. Han hänvisade istället till ”sociala skyddsnät” och företagets rätt till flexibilitet. Passar det inte kunde han bara beklaga.
Ur den ständigt utbytbara majoriteten av hyresgäster, vars antal Krister i det här fallet ämnar hålla på samma höga nivå även efter renoveringarna, springer hans oändliga rörlighet, alltså hans oändliga möjlighet till hyreshöjning. Eftersom korttidskontrakt måste förnyas med jämna mellanrum, om gästen inte ska få besittningsskydd, kan han potentiellt höja hyrorna med väldigt goda marginaler och egentligen så ofta han vill.
Förutom oro, magsår och depression hos den som riskerar bli hemlös sätter den här medvetna strategin en del käppar i hjulet för den som organiserar sig. Byter en hyresvärd ut gästerna hit och dit har han heller aldrig en märkbar andel hyresgäster som känner till tidigare hyresnivå eller som har en relation till området – två faktorer som är centrala för att formera motstånd mot hyreshöjningar.
Det råder som vi alla vet bostadsbrist, och då finns det alltid någon annan där ute som kan betala, som kan tänka sig att bo kortsiktigt (till exempel en student tillfälligt i Stockholm), eller folk som inte har något val (till exempel en barnfamilj som annars sätts på gatan). Fastighetsägaren bryr sig inte om vilka de är, så länge de inte skapar problem, så länge de betalar den nya hyran. Jämförbart med den arbetsköpare som säger upp arbetare som sätter sig på tvären när det är dags att lönedumpa och ändra anställningsformen. Det finns alltid bemanningsanställda som såklart måste ta ett jobb.
Förutom att folk hela tiden byts ut och knuffas längre ut i förorterna så medför detta ytterligare en svårighet för oss som försökt ställa oss i vägen för den här utvecklingen. Krister med flera jobbar nämligen starkt på att företagets eller ägarens rätt till ”flexibilitet” och ”rörlighet” på bostadsmarknaden ska internaliseras hos den utsatte.
Folk som kuskat runt på olika kontrakt i över 10 år, från förort till ytterförort, slår varandra i huvudet med repliker som ”men det finns de som har det värre”.
Under många år i hyreskamp har jag hört rent av självdestruktiva argument från de kanske värst drabbade, där de menat att de valt sin situation själva. “Skriver en på så skriver en på”, ungefär. Folk som kuskat runt på olika kontrakt i över 10 år, från förort till ytterförort, slår varandra i huvudet med repliker som ”men det finns de som har det värre”, ”men varför ska jag stötta dig, du förlorar ju inte din bostad, du får ju bara en hyreshöjning på X antal procent”.
I Hagsätra pratas det nu om 100 procents hyreshöjning per kvadratmeter för Kristers lägenheter. Ja, höjningen drabbar i synnerhet den med förstahandskontrakt, det är inget snack om den saken. Men den med korttidskontrakt drabbas oavkortat av hemlöshet. Ändå är det många som försvarar företaget.
Det skulle gå att avfärda de här argumenten som ignoranta, säga att det är obegripligt vad vi står ut med bara för att inte gå i konflikt, bara för att återigen få våra obefintliga rättigheter uppkörda i ansiktet på oss. Men det här är inte vårt fel. Den som lever ett liv på nåder är ganska benägen att slicka uppåt för att kanske få behålla det lilla, lilla den fått låna.
Och det är just det som är, bland många andra, Kristers strategi: att lova lite här, lite där, till enskilda hyresgäster, så att de håller tyst. Så att motståndet undermineras. Alla vet det. Egentligen är det ingen som inte ser hur det här i slutändan bara gynnar Krister, Ikano eller Stena. Men folk är rädda.
Det finns sätt att slå tillbaka mot Krister och företag som hans, men det krävs tålamod, efterforskning, möten på möten och organisering. I Hagsätra är det många grannar som nu vill ta striden, och fler och fler har vågat. Enveten kunskapsspridning har odlat en förståelse för att vi på det stora hela står inför samma öde. De som inte har riktigt lika mycket att förlora i dagsläget, i det här fallet de som sitter på förstahandskontrakt, har börjat inse att deras ställningstagande är avgörande för dem som sitter mer pyrt till, för de med korttidskontrakt.
Det är många som nu börjat inse att de själva i det långa loppet är lika rättslösa som de som vid renoveringarna är först ut, att de själva egentligen inte har något som helst inflytande över vad som komma skall. Och vice versa: de med korttidskontrakt backar nu upp en strid mot hyreshöjningar, för vad finns att förlora?
I slutändan kommer samma företagsrörlighet som gör den ene helt rättslös att sparka ut även den som i dag tycks sitta lite mer säkert. Det enda som finns att göra är att gå ihop. Och det gör vi.
