Den här sommaren har sammandrabbningar på arbetsmarknaden haft en ovanligt stor plats i medierna och i samhällsdebatten. Det har varit hamnarbetarkonflikt i Göteborg, det har varit städkonflikt på Stockholms pendeltåg – och det har varit sophämtarstrid i Stockholm och Malmö.
Mest spektakulär och känsloframkallande har sophämtarnas konflikt varit. Kanske för att den rör något grundläggande, hanteringen av människors avfall, som påverkar många personer och företag på de berörda orterna. Och kanske för att de av sophämtarna valda stridsåtgärderna – vild strejk, massuppsägning och arbete utfört strikt enligt regelboken – avviker från vad vi är vana vid att tänka oss som påtryckningsmedel på den annars välkoreograferade svenska arbetsmarknaden.
Där socialdemokratiska politiker och opinionsbildare i huvudsak duckat i frågan har borgerliga ledarskribenter och förtroendevalda sett sin chans att profilera sig mot de stridslystna arbetarna.
Sopstriden har hur som helst gett upphov till ett antal ganska intressanta reaktioner i offentligheten. Där socialdemokratiska politiker och opinionsbildare i huvudsak duckat i frågan – bortsett från rätt slätstrukna kommentarer om att vi ”måste lösa problemen innan det eskalerar” – har borgerliga ledarskribenter och förtroendevalda sett sin chans att profilera sig mot de stridslystna arbetarna. Huvudknepet har varit att utmåla sophämtarna som bortskämda – samt orättfärdigt gynnade, jämfört med andra samhällsgrupper.
”Den gemensamma nämnaren för sophämtarna och hamnarbetarna är den självsvåldiga machokulturen, stärkt av höga löner baserade på fysiska svårigheter som inte längre finns”, förklarade liberala Expressen på ledarplats den 8 juli, i en artikel med rubriken ”Också machomän måste tåla oönskad förändring”.
”Politikerna bör se till att kommunerna inte upphandlar tjänster där arbetarmän får högre löner än sina kvinnliga motsvarigheter. I monopolsituationer, som sophämtning och gatu- och anläggningsarbete, borde kommunerna pressa ner arbetarnas löner rejält”, tyckte ledarskribenten Kajsa Dovstad i likaledes liberala VLT den 17 juli.
I fora där det i vanliga fall brukar finnas föga intresse av att sätta sökljuset på lönegapet mellan kvinnor och män – annat än i pläderingar för att landstingsanställda kvinnor borde knoppa av sina jobb och starta eget – har sopkonflikten alltså gett upphov till ett nymornat engagemang i arbetarkvinnornas situation.
I fora där det i vanliga fall brukar finnas föga intresse av att sätta sökljuset på lönegapet mellan kvinnor och män har sopkonflikten alltså gett upphov till ett nymornat engagemang i arbetarkvinnornas situation.
På ett liknande sätt reagerade det liberala Stockholmslandstingsrådet Anna Starbrink på uppgifterna om många sjukskrivningar bland sophämtarna i kölvattnet av konflikten.
”Att gå ut i vild strejk är ingen sjukdom. Och vården är tillräckligt ansträngd när det gäller att hjälpa de som behöver få riktiga diagnoser”, sade landstingsrådet till Sveriges Television, och meddelade att hon tänkte uppdra åt hälso- och sjukvårdsförvaltningen att undersöka om det gick att fastställa om felaktiga sjukintyg skrivits ut inom landstingets vård till ”vilt strejkande men fullt friska människor”.
Nu blir ju sjukskrivning från jobbet en vårdcentralsfråga först efter en vecka, och om sjukvården i ett landsting är så pass ansträngd att den kan fås på fall av att några sopgubbar efter den veckan går till vårdcentralen för att pröva om deras stresspåslag kan vara grund för längre sjukskrivning kan man ju undra om där inte fanns strukturella problem redan från början. Men i det liberala landstingsrådets värd tedde det sig alltså fullt legitimt att på detta sätt ställa sopgubbarnas intressen mot de sjukskrivnas.
Det talande i kråksången är att företagarna, i borgerlighetens värld, å sin sida aldrig behöver få sina vinstanspråk vägda mot några andra gruppers behov. De behöver heller aldrig stå till svars för sina föreslagna försämringar av de anställdas villkor. När anställda däremot tar strid mot samma försämringar, för att behålla de villkor de haft, anses de behöva svara inför hela landet.
Och vidare: När företagen kammar hem stora vinster eller vill dra ned på de anställdas förmåner anses inte något av det vara ett moraliskt spörsmål – det betraktas enbart som uttryck för att den fria marknaden har sin gång. Men i argumentationen mot arbetarnas kamp för bibehållen lön och oförändrade villkor blir moralaspekten plötsligt avgörande – det är rakt av orättfärdigt att göra som arbetarna gör.
Det som ytterst tycks uppröra är det faktum att arbetare över huvud taget är beredda att ta strid. I föreställningen om den idealt fungerande marknadsekonomin – åtminstone i den populärversion som verkar omfattas av borgerliga ledarskribenter och landstingspolitiker – är arbetarna osynliga. Marknaden må vara rå och vild, men med en osynlig hand allokeras resurserna så allting hamnar på sin rätta plats – så lyder myten.
När arbetarna agerar som vilken god säljare på marknaden som helst och inte är beredda att utan motprestation sänka det tidigare överenskomna priset – ja då får liberalerna spatt.
Att avslöja det orättfärdiga i sophämtarnas strid, det har varit temat i sommarens högerargumentation. Men mest avslöjar den de glupande hålen i de argumenterandes egen världsbild.
