Sommarföljetongen: Vegetarianen – del 10

Förebådad av ljudet av snabba, målmedvetna fotsteg närmar sig en ung läkare i vit rock från andra änden av korridoren. Han bugar sig lätt när In-hye reser sig upp för att hälsa på honom, och sveper ut med armen för att visa att hon ska följa med honom till hans mottagningsrum.

Läkaren, som är i trettiofemårsåldern, utstrålar kraft och hälsa. Hans bestämda min och sätt att gå antyder ett visst mått av självförtroende; han slår sig ner bakom skrivbordet och betraktar henne med rynkad panna. Hon anar att samtalet inte kommer att gå i positiv riktning och känner hur hjärtat blir tungt.

”Min syster …”

”Vi har gjort allt vi kan, men hon har inte blivit bättre”

”Så i dag …” Hon rodnar som om hon har begått ett pinsamt fel.

Läkaren väntar inte på att hon ska avsluta meningen. ”I dag ska vi försöka ge henne näring via sond, och har vi tur kan hennes tillstånd förbättras en liten aning. Annars har vi inget annat val än att flytta henne till en intensivvårdsavdelning på centralsjukhuset.”

”Skulle jag kunna få prata med henne, försöka få henne att ta reson, innan ni gör det?” frågar hon.

Hans blick avslöjar att han inte hyser något större hopp om att hennes övertalningsförsök ska lyckas. Han ser trött ut, försöker dölja ilskan han känner mot de patienter som inte lever upp till hans förväntningar. Han kastar en blick på klockan. ”Jag kan ge er trettio minuter. Säg till på sköterskeexpeditionen om ni skulle lyckas. I annat fall ses vi klockan två.”

Hon förväntar sig att han genast ska resa sig upp och skynda därifrån, men i stället väljer han att dra ut på samtalet en stund till. Kanske inser han att han har varit lite abrupt. ”Jag vet att jag sa det här förra gången, men femton till tjugo procent av anorexipatienterna svälter sig till döds. Även när de bara är skinn och ben är de övertygade om att de har gått upp i vikt. Det kan ligga alla möjliga psykologiska faktorer i botten, en maktkamp med en dominerande mor till exempel … men Kim Yeong-hye är ett av de speciella fall där patienten vägrar att äta och samtidigt lider av schizofreni. Vi var övertygade om att hennes schizofreni inte var allvarlig; vi hade ärligt talat ingen möjlighet att förutse att det hela skulle utvecklas som det har gjort. I de fall där patienterna är rädda för att bli förgiftade brukar man vanligtvis kunna tala dem till rätta. Eller så kan läkaren äta maten inför dem, visa dem att det inte är någon fara. Men vi vet fortfarande inte säkert varför Kim Yeong-hye vägrar att äta, och inga av de mediciner vi har gett henne verkar ha någon effekt. Det var inget lätt beslut att fatta, men det finns inget annat sätt. Vår främsta plikt som läkare är att rädda liv … och vi kan helt enkelt inte vara säkra på att vi kan hålla henne vid liv här.” Läkaren börjar resa sig upp, men sjunker tillbaka i stolen igen. ”Ni ser hemskt blek ut. Sover ni som ni ska?” Hans fråga tycks motiverad av yrkesmässig vana, och hon kommer inte på något snabbt svar. ”Anhöriga behöver tänka på sin egen hälsa också, glöm inte det.”

De bugar sig för varandra, sedan öppnar läkaren dörren och stegar i väg. Då hon går ut ur rummet ser hon hans rygg redan försvinna bort genom korridoren.

Faktum är att efter alla besök på mentalsjukhuset är det ibland lugna platser fyllda med så kallade ”normala” människor som framstår som egendomliga.

Just som hon kommer tillbaka till den långa bänken mittemot receptionsdisken kommer en pråligt klädd medelålders kvinna in genom entrédörrarna, arm i arm med en man i samma ålder. Har de kommit för att besöka en patient? I nästa ögonblick forsar en strid ström av okvädingsord ur kvinnans mun. Till synes van vid hennes svärande tar mannen ingen notis om henne medan han tar fram sjukförsäkringsbeviset ur plånboken och skjuter in det under glasrutan i receptionen.

”Era satans skitstövlar! Ni kommer inte att nöja er förrän ni har sugit ut precis allt jag har. Jag tänker emigrera. Jag kan inte stanna en dag till med skitstövlar som ni!”

Om intagningsprocessen blir klar i tid kommer kvinnan förmodligen att få tillbringa natten i isoleringsrummet. Hon kommer med all sannolikhet att bältas och injiceras med lugnande medel. In-hye stirrar på den grällt blommönstrade hatt som den skrikande kvinnan bär. Med ens slår det henne hur blasé hon har blivit inför de psykiskt sjuka. Faktum är att efter alla besök på mentalsjukhuset är det ibland lugna platser fyllda med så kallade ”normala” människor som framstår som egendomliga.

Hon minns dagen då hon första gången kom hit med Yeong-hye. En vacker vintereftermiddag. Den slutna av-delningen på Seouls centralsjukhus låg inte långt ifrån där hon bodde, men intagningsavgiften var mer än hon kunde skrapa ihop, så hon hade frågat runt lite innan hon bestämde sig för det här sjukhuset, som tydligen skulle vara riktigt bra. Det var under ett möte med läkaren på det andra sjukhuset, som ville skriva ut Yeong-hye, som hon fick rådet att överväga öppenvårdsbehandling.

”De resultat vi har sett hittills har varit goda. Hon kan förmodligen inte leva ett vanligt, produktivt liv riktigt än, men stödet från familjen skulle vara till stor hjälp.”

”Det var vad jag fick höra förra gången också”, sa hon till honom. ”Jag trodde på det och lät Yeong-hye bli utskriven. Men nu verkar det ha varit fel beslut.”

Även om det påstådda skälet till att hon inte ville att Yeong-hye skulle skrivas ut, det skäl hon gav läkaren, var oron för ett eventuellt återfall, kunde hon nu erkänna för sig själv vad det egentligen handlade om. Hon klarade inte längre av att hantera allt som hennes syster påminde henne om. Hon hade inte lyckats förlåta henne för att hon hade seglat ensam över en gräns som hon själv inte kunde förmå sig att överskrida, kunde inte förlåta den magnifika ansvarslöshet med vilken Yeong-hye hade kastat alla sociala restriktioner överbord och lämnat henne ensam kvar i ofrihet. Men innan Yeong-hye hade sprängt dessa bojor hade hon inte ens vetat om att de fanns.

Hon hade sett så normal ut att receptionisten faktiskt var tvungen att fråga vem av dem som var patient.

Lyckligtvis var Yeong-hye positivt inställd till att läggas in igen. Klädd i vanliga kläder och till synes lugn och sansad hade hon med klar och tydlig stämma talat om för läkaren att hon trivdes på sjukhuset. Hennes blick var klar och hennes min oberörd. Det var näst intill omöjligt att se någon skillnad mellan henne och vanliga människor, med undantag för det faktum att hon, som var smal redan till att börja med, vid det laget hade blivit alarmerande mager. I taxin på väg dit hade hon lugnt suttit och tittat ut genom fönstret och inte visat minsta tecken på oro, och när de klev ur hade hon lydigt följt med sin syster, som om de bara hade gett sig ut för att ta en promenad. Hon hade sett så normal ut att receptionisten faktiskt var tvungen att fråga vem av dem som var patient.

Medan de väntade på att Yeong-hyes papper skulle bli klara, sa In-hye till sin syster: ”Luften är fin här, det kommer att ge dig bättre aptit. Du kommer att kunna äta lite mer och gå upp i vikt.”

Yeong-hye, som nyligen hade börjat prata igen, vände blicken mot zelkovaträdet utanför fönstret och sa: ”Ja … det finns stora träd här.”

När hennes syster inte svarade viskade hon igen: ”In-hye … världens alla träd är som bröder och systrar.”

Efter att ha tillkallats av receptionisten kom en kraftigt byggd medelålders sjukvårdare och tittade igenom vad de hade tagit med inför sjukhusvistelsen. Underkläder, kläder, tofflor, toalettartiklar. Han bredde ut plaggen noga, gick igenom dem ett efter ett och verkade kontrollera att det inte fanns några band eller nålar. Han tog bort det långa, breda ylleskärpet från kappan som In-hye hade packat ner och bad dem att följa med honom.

Sjukvårdaren låste upp dörren till en sal för sex personer och visade in dem. Yeong-hye var alltjämt lugn medan hennes syster hälsade på sjuksköterskorna. Sedan ställde In-hye ner väskan och gick bort till fönstret, som var försett med kraftiga vertikala järnstänger. I det ögonblicket drabbades hon av dåligt samvete, något hon dittills hade lyckats hålla ifrån sig. Plötsligt bara fanns det där, som en tung klump i magen. Yeong-hye kom ljudlöst fram och ställde sig bredvid henne.

”Åh, man ser träden härifrån också.”

Bli inte svag nu, uppmanade In-hye sig själv med hårt sammanpressade läppar. Hon är i vilket fall som helst en börda du inte orkar bära. Ingen klandrar dig. Du har varit duktig som har klarat det så här långt.

Hon såg inte på Yeong-hye där hon stod bredvid henne. I stället blickade hon ner mot trädgården där vintersolens strålar spelade över lärkträden, som ännu inte hade fällt alla sina barr.

”In-hye”, sa Yeong-hye. Hennes röst var lågmäld och lugn, som om hon försökte trösta henne. Yeong-hyes gamla svarta tröja doftade svagt av malkulor. När hennes syster inte svarade viskade hon igen: ”In-hye … världens alla träd är som bröder och systrar.”

Hon går förbi det andra annexet och stannar framför ingången till det första. Hon ser patienter trycka sig mot glasdörren och kika ut. De känner sig antagligen lite klaustrofobiska, med regnet som tvingat dem att sitta och trycka inomhus de senaste dagarna. När In-hye ringer på dörrklockan kommer en manlig sjuksköterska i sena trettioåren ut från sköterskeexpeditionen som ligger i anslutning till entréhallen, med en nyckel i handen.

Han stänger snabbt dörren efter sig, sätter nyckeln i låset och vrider om den. In-hye märker att en ung kvinnlig patient stirrar på henne med kinden tryckt mot in-sidan av den låsta glasdörren. Hon spänner sina tomma ögon i In-hye som om hon vill borra sig in genom huden på henne; aldrig att hon skulle titta på en främling på det viset om hon var psykiskt frisk.

”Hur är det med min syster?” frågar hon när de går uppför trapporna till tredje våningen. Sjuksköterskan ser sig om över axeln och skakar på huvudet.

”Hon har slutat prata. Hon försöker också dra ut venkatetern, så vi blev tvungna att ta henne till isoleringsrummet och ge henne lugnande innan vi kunde sätta tillbaks den. Hur hon kan ha styrka nog att slita sig loss från oss …”

”Är hon kvar på isoleringen?”

”Nej. Hon vaknade för en stund sedan så vi tog henne tillbaka till salen. De har väl berättat att de ska sätta in sondmatning klockan två, eller hur?”

Hon följer efter sjuksköterskan in i entréhallen på tredje våningen. När det är vackert väder sitter äldre patienter på den långa bänken vid fönstret och njuter av solen, andra spelar bordtennis, allt medan munter musik strömmar ut från sköterskeexpeditionen. Men i dag tycks all aktivitet ha kvävts av det evinnerliga regnandet. Kanske är de flesta av patienterna i sina salar, det är inte mycket som händer i entréhallen. Bordtennisracketar ligger övergivna på bordet.

Hon kastar en blick längs avdelningens västra korridor mot det stora fönstret längst in, där eftermiddags-solen lyser in starkare än någon annanstans när det är fint väder. När In-hye kom för att träffa Yeong-hye i mars, bara några dagar innan hon försvann ut i den regniga skogen, vägrade hon att komma till besöksrummet. Då In-hye kontaktade översköterskan från receptionen sa denna att Yeong-hye konstigt nog inte hade velat lämna avdelningen på flera dagar. Till och med under den timme då patienterna tilläts ta en promenad utan sällskap av personal, något som alla patienter alltid såg fram emot, hade hon stannat kvar på avdelningen. När In-hye frågade om hon inte i alla fall kunde få gå och säga hej till sin syster, med tanke på att hon hade åkt hela långa vägen, kom sköterskan ner till receptionen för att följa med henne.

När hon möttes av den oväntade synen av en kvinnlig patient som stod på händer i bortre änden av den västra korridoren, kom hon inte ens på tanken att det kunde vara Yeong-hye. Först när sköterskan, som hon precis hade pratat med i telefon, ledde henne ditåt hade hon känt igen Yeong-hyes långa, tjocka hår. Hennes syster stod upp och ner och balanserade på händerna, nästan blåröd i ansiktet.

”Hon har hållit på en halvtimme redan”, sa sköterskan i en otålig ton. ”Det började för två dagar sedan. Det är inte det att hon är omedveten om omgivningen eller att hon inte pratar … hon är inte som de andra katatoniska patienterna. Fram till i går har vi fått tvinga henne tillbaka till salen, men vad vi än gjorde började hon stå på händer igen så fort hon kom dit, så … vi kan inte ens få henne att sluta.” Innan hon gick tillbaka till expeditionen sa sköterskan: ”Hon ramlar om man puffar till henne lite. Se om du inte kan få henne att prata med dig. Vi skulle ändå bli tvungna att knuffa omkull henne för att få henne tillbaka till salen.”

När In-hye blev ensam med Yeong-hye satte hon sig på huk och försökte fånga systerns blick. Allas ansikten ser annorlunda ut när de är upp och ner. Yeong-hyes ansikte såg sannerligen egendomligt ut, med det lilla hull hon hade på kinderna hängande ner mot ögonen. Ögon som klara och glittrande såg ut i tomma intet. Hon föreföll omedveten om sin systers närvaro.

”Yeong-hye.” Inget svar. ”Yeong-hye. Vad håller du på med? Ställ dig upp.”

Hon sträckte ut handen mot Yeong-hyes blodröda kind. ”Ställ dig upp, Yeong-hye. Får du inte ont i huvudet? Du är ju alldeles illröd i ansiktet!” Det var inget -annat att göra, så hon gav sin syster en försiktig knuff. Precis som sköterskan hade sagt dråsade Yeong-hye genast ihop på golvet och In-hye lyfte snabbt upp hennes huvud och stöttade nacken som man gör med ett -spädbarn.

”In-hye.” Yeong-hyes ansikte sprack upp i ett brett leende och ögonen lyste som om hon precis hade vaknat ur en lycklig dröm. ”När kom du hit?”

Sjuksköterskan, som hade stått och iakttagit dem, kom fram och ledde dem till ett mötesrum i anslutning till entréhallen. Här, förklarade hon, kunde anhöriga träffa patienter vars symptom var så allvarliga att de hade svårt att gå ner till besöksrummet i receptionen. In-hye förmodade att det också var där samtal med läkaren ägde rum.

”Jag visste inte. Jag trodde att träd stod upprätta. I själva verket står de med båda armarna i jorden. Allihop.”

När In-hye lade upp maten hon hade haft med sig på bordet, sa Yeong-hye: ”Du behöver inte ta med dig sådant där nu.” Hon log. ”Jag behöver inte äta längre.”

”Vad pratar du om?” In-hye stirrade på sin syster som om hon var helt besatt. Det var länge sedan hon sett Yeong-hye se så glad ut – nej, det var faktiskt första gången. Hon fullkomligt lyste. ”Vad i hela friden höll du på med nyss?” frågade hon.

Yeong-hye besvarade hennes fråga med en annan: ”Visste du?”

”Visste vad då?”

”Jag visste inte. Jag trodde att träd stod upprätta. I själva verket står de med båda armarna i jorden. Allihop. Titta, titta där borta, är det inte fantastiskt?” Yeong-hye störtade upp och pekade mot fönstret. Allihop, alla står på huvudet.” Yeong-hye skrattade upphetsat. In-hye mindes stunder i deras barndom, då Yeong-hye hade haft samma ansiktsuttryck som nu. Stunder då systerns ögon smalnade och blev alldeles mörka, och samma barnsliga skratt bubblade upp ur henne. ”Vet du hur jag kom på det? Det var i en dröm och jag stod på huvudet … det växte ut löv från kroppen och rötter trängde fram ur mina händer … så jag grävde mig ner i marken. Längre och längre ner … Jag ville att blommor skulle slå ut från underlivet så jag särade på benen, jag särade på benen så mycket jag kunde …”

In-hye stirrade förvirrat på Yeong-hyes blossande ansikte.

”Jag behöver vattna kroppen. Jag behöver inte den här sortens föda. Jag behöver vatten.”

”Tack så hemskt mycket för allt ni gör”, säger In-hye till översköterskan. ”Det betyder väldigt mycket.” Hon räcker fram riskakorna som hon haft med sig och hälsar på de andra sköterskorna i tur och ordning. Medan hon som vanligt förhör sig om hur det är med Yeong-hye, kommer en kvinnlig patient i femtioårsåldern, som har misstagit henne för en i personalen, framrusande och bugar sig lätt för henne.

”Jag har ont i huvudet. Kan ni vara snäll och säga till doktorn att byta ut min medicin.”

”Jag arbetar inte här. Jag är här för att besöka min syster.” Kvinnan ser In-hye djupt i ögonen.

”Snälla hjälp mig … jag har så ont i huvudet, jag orkar inte mer. Hur ska jag kunna leva så här?”

I samma stund kommer en manlig patient i tjugoårsåldern och trycker sig mot In-hyes rygg. Det är sådant som händer på sjukhuset, det är alls inte ovanligt, men det gör henne ändå nervös. Patienterna har ingen känsla för folks personliga revir, bryr sig inte om att det är oförskämt att stirra på andra. Å ena sidan är det många vars fullständigt tomma blickar antyder att de är instängda i sin egen privata värld, å den andra finns det de som förefaller så klara i huvudet att man lätt kan missta dem för någon i personalen. Yeong-hye hade en gång i tiden tillhört de senare.

”Varför kan ingen göra något åt den där killen?” skriker en kvinnlig patient i trettioårsåldern i aggressiv ton till översköterskan. ”Ni vet mycket väl att han jämt slår mig!” In-hye har sett henne många gånger förut; varje gång verkar hennes förföljelsemani ha förvärrats.

In-hye bugar sig åter mot sköterskorna.

”Jag ska bara gå och prata med min syster.” Att döma av sköterskornas miner är alla grundligt trötta på Yeong-hye. Det är uppenbart att ingen av dem hyser något hopp om att In-hyes övertalningsförsök kommer att ha någon effekt. Hon kryssar försiktigt fram mellan patienterna, noga med att inte snudda vid dem, och går genom den östra korridoren där Yeong-hyes sal ligger. Dörren är öppen och när hon går in kommer en kortklippt kvinna fram till henne.

”Aha, du är på besök i dag.”

Kvinnan heter Hee-joo och behandlas för alkoholism och hypomani. Hon är kraftigt byggd, men de runda ögonen får henne att se rar ut och hennes röst är alltid aningen hes. På det här sjukhuset får de patienter som är vid relativt sunda vätskor ta hand om dem som lider av mer akuta psykiska problem, och får lite fickpengar som belöning. När Yeong-hye började bli mer svårhanterlig och tvärvägrade att äta, hade Hee-joo fått ansvar för henne.

”Tack för allt du gör”, säger In-hye, och ska just till att pressa fram ett leende när Hee-joos aningen fuktiga hand griper tag i hennes.

”Vad ska vi göra?” säger Hee-joo. Hennes runda ögon blir blanka av tårar. ”De har sagt att Yeong-hye kan dö.”

”Hur mår hon?”

”Alldeles nyss kräktes hon blod. Hon äter inget, så magsyran fräter sönder hennes magsäck och hon kräks hela tiden. Och nu kommer det blod också!” Hee-joo är nära att brista i gråt. ”När jag började ta hand om henne var hon inte så här … om jag hade sett efter henne bättre hade hon kanske mått bra nu. Vad tror du? Jag visste inte att hon skulle bli så dålig. Det här kanske inte hade hänt om inte jag hade fått ansvar för henne.”

Hee-joo är på väg att jaga upp sig, så In-hye släpper hennes hand och närmar sig sakta sängen. Om andra människor ändå inte kunde se ens ögon. Om man ändå kunde gömma sina ögon för omvärlden.

Yeong-hye ligger raklång i sängen. Först ser det ut som om hon tittar ut genom fönstret, men vid en närmare granskning tittar hon inte på någonting alls. Hennes ansikte är utmärglat och hon har nästan inget hull kvar på halsen, axlarna och armarna. In-hye lägger märke till de fina men ovanligt långa hårstrån som växer på systerns kinder och underarmar, likt den fjuniga behåring man ofta ser hos spädbarn. Läkaren har förklarat att det beror på att Yeong-hyes hormonbalans är rubbad, något som inträffar efter långvarig svält.

Försöker Yeong-hye förvandla sig själv till en prepubertal flicka? Hon har inte haft mens på länge och nu när hon väger under trettio kilo har hon naturligtvis inga bröst kvar. Där hon ligger ser hon ut som ett groteskt förvuxet barn, helt asexuell.

In-hye lyfter det vita lakanet. Yeong-hye gör inget motstånd när hon vänder på henne för att kontrollera att hon inte har fått liggsår på svansbenet eller ryggen. Området som var inflammerat förra gången hon var här har fortfarande inte blivit bättre. In-hye låter blicken vila på det tydliga, blekblå mongolmärket mitt på ena skinkan, som nu bara är skinn och ben. Bilden av de målade blommorna, som bredde ut sig från det där märket likt rinnande bläck och täckte hela kroppen, flimrar för ett svindlande ögonblick inför hennes ögon.

”Tack för allt, Hee-joo.”

”Jag tvättar henne varje dag med en våt handduk, och pudrar hennes hud också. Det är det fuktiga vädret som gör att det inte vill läka.”

”Tack så hemskt mycket.”

”Förr behövde jag få hjälp av en av sköterskorna för att tvätta henne; nu väger hon så lite att jag lätt kan lyfta henne själv. Det är faktiskt som att ha hand om ett litet barn. Hur som helst tänkte jag ge henne ett bad i dag också – jag hörde att hon ska flyttas till ett annat sjukhus, så det blir sista gången …” Hee-joos stora ögon blir röda igen.

”Okej, vi kan väl tvätta henne tillsammans om en liten stund.”

”Gärna. Varmvattnet slås på klockan fyra …” Hee-joo torkar sina tårfyllda ögon, först det ena, sedan det andra.

”Bra, då ses vi om ett tag.”

In-hye nickar åt Hee-joo då hon lämnar rummet, lägger sedan tillbaka lakanet över Yeong-hye och rättar till det så att systerns fötter inte sticker ut. Hon söker efter brustna blodkärl och hittar dem överallt: på båda händerna, fotsulorna, till och med på armbågarna. Enda sättet att se till att Yeong-hye får protein och glukos är via dropp, men nu finns det inga oförstörda ådror kvar där en nål skulle kunna sättas in. Det enda som återstår är att sätta in en venport i ett av kärlen vid Yeong-hyes hals. Dagen innan hade läkaren ringt till In-hye och förklarat att eftersom det innebar ett riskfyllt kirurgiskt ingrepp, skulle man bli tvungen att flytta Yeong-hye till centralsjukhuset. De hade flera gånger försökt få i Yeong-hye lite näring genom att föra in en lång slang genom näsan på henne, men det hade misslyckats eftersom Yeong-hye helt enkelt hade stängt matstrupen. I dag skulle de pröva metoden en sista gång, men om det misslyckades igen skulle de inte längre kunna behålla Yeong-hye.

När sköterskan tvingade upp munnen på henne och lyste in med en ficklampa låg tabletterna kvar där.

För tre månader sedan, när In-hye kom för att besöka sin syster kort efter att hon hade hittats i skogen, sa de till henne i receptionen att Yeong-hyes läkare ville tala med henne. Det gjorde henne orolig, eftersom hon inte hade pratat med honom sedan Yeong-hye lades in.

”Vi vet att hon blir upprörd om hon ser en rätt som innehåller kött, så vi har varit extra noga med att se till att det inte ska hända. Men nu kommer hon inte ens ner till matsalen och även om vi tar upp en bricka till salen vägrar hon att äta. Det har pågått i fyra dagar redan. Hon har börjat bli uttorkad. Och eftersom hon blir våldsam så fort vi försöker sätta in ett dropp … jag vet faktiskt inte ens om vi kan få i henne medicin längre.”

Läkaren hade faktiskt tvivlat på att Yeong-hye alls hade tagit sina mediciner. Han anklagade rentav sig själv för att inte ha varit så vaksam som han borde, bara för att allt hade verkat gå bra i början. Så sent som samma morgon hade en sköterska blivit ombedd att se till att Yeong-hye tog sina tabletter, men Yeong-hye hade tydligen vägrat lyda när hon blev tillsagd att sticka ut tungan. När sköterskan tvingade upp munnen på henne och lyste in med en ficklampa låg tabletterna kvar där.

Den där dagen i mars, då Yeong-hye låg med en droppnål instucken i handens ovansida, hade In-hye frågat: ”Varför gjorde du det? Vad gjorde du där i den mörka skogen? Frös du inte? Tänk om du hade blivit sjuk, allvarligt sjuk?” Yeong-hye var fruktansvärt mager i ansiktet och hennes okammade hår var trassligt som sjögräs. ”Du måste äta. Jag förstår att du inte vill äta kött om du inte tycker om det, men varför har du slutat äta allt annat också?”

Det ryckte nästan omärkligt i Yeong-hyes läppar. ”Jag är törstig”, viskade hon. ”Ge mig lite vatten.” In-hye gick och hämtade ett glas. Efter att ha tagit en klunk drog Yeong-hye en ytlig suck och sa: ”Pratade du med läkaren?”

”Ja, det gjorde jag. Varför …”

Yeong-hye avbröt henne. ”De säger att mina inre organ är helt förtvinade.” In-hye visste inte vad hon skulle säga. Yeong-hye lutade sig närmare sin syster: ”Jag är inget djur längre”, sa hon, efter att först ha spanat ut över den tomma salen som om hon var på väg att avslöja en stor hemlighet. ”Jag behöver inte äta, inte nu längre. Jag kan leva utan mat. Det enda jag behöver är solljus.”

”Vad pratar du om? Tror du verkligen att du har förvandlats till ett träd? Hur skulle en växt kunna tala? Hur skulle du kunna tänka de här tankarna?”

Yeong-hyes ögon lyste. Ett mystiskt leende lekte på hennes läppar.

”Du har rätt. Snart kommer ord och tankar att försvinna. Snart.” Yeong-hye brast i skratt, och suckade sedan. ”Mycket snart. Vänta bara lite till, så får du se.”

Fortsättning följer…

Publicerad
7 timmar sedan
Medicarrier strejk Emil Boss
Emil Boss, poet och facklig organisatör på Stockholms LS. Foto: Stockholms LS, Axel Green

Emil Boss:
Individuell lönesättning är urbota dumt

För ungefär trettio år sedan infördes individuell lönesättning i LO-yrkena, och med det lämnades makt över till cheferna. Det var urbota dumt av arbetarrörelsen, skriver Emil Boss.

”Jag har jobbat här i arton år. Vi gör samma arbetsuppgifter. Ändå får jag flera tusen kronor mindre i månadslön än de som är de nyanställda som jag lär upp.” Det säger Akram Mardan, lagerarbetare på Region Stockholms sjukvårdslager Medicarrier. Denna kalla decembermorgon står han tillsammans med en grupp kollegor utanför arbetsplatsen. Strejken har pågått i tre dagar. 

Arbetet på lagret är mätbart och standardiserat. Det är modernt på så sätt att arbetarna har ganska lite att säga till om. Lagerarbetarna gör samma sak, tillsammans. Ändå kan det skilja sju tusen kronor i månadslön mellan den ena lagerarbetaren och den andra.

Flera av de anställda som strejkade i december har arbetat mycket länge på Medicarrier: Femton år, tjugo år. Ändå har vissa av dem lägre löner än ingångslönerna för de nyanställda som de själva lär upp. Det är absurt, och det sätter fingret på en viktig fråga.

För ungefär trettio år sedan infördes individuell lönesättning i LO-yrkena. I stället för att löner sätts kollektivt genom fackligt inflytande (alltså att arbetarnas fackföreningar beslutar om avtalskrav som gäller lika för alla baserat på enkla variabler som erfarenhet och arbetsuppgifter), lämnades makten över till cheferna. Det var urbota dumt av arbetarrörelsen.

Tiden har gått. Managementkonsulterna har jobbat på. Lönekompendierna har blivit tjockare. I dag återspeglar det individuella löneläget – föga förvånande – i minst lika hög grad arbetarnas relation till sin lönesättande chef som själva arbetsprestationen. På många arbetsplatser är det numera tjänstefel att vara kritisk till ledningsbeslut. När det talas om ledarskap i lönekriterierna, betyder det bara en specifik typ av ledarskap: Den som säljer in chefsbeslut till arbetare. Du kan vara en alldeles enastående ledare, en sådan som får kollegor att gå samman och göra någonting tillsammans, ja till och med någonting så avancerat och ovanligt som att organisera en strejk – gissa om det ger individuellt lönepåslag?

Kommunal överger individuell lönesättning

På många arbetsplatser har arbetsglädjen blivit en uttalad arbetsuppgift, det vet jag av egen erfarenhet. Arbetare får högre lön om de inte klagar (och i stället utstrålar att allt är toppen). I lönekompendierna kan det heta ”tar du en aktiv del i att sprida arbetsglädje på arbetsplatsen?”. Eller: ”Målar du upp attraktiva framtidsbilder för dina kollegor och utstrålar en positiv attityd?”. De exemplen kommer från mitt eget lönehäfte på ett statligt butiksjobb för några år sedan. Denna förtryckande gegga måste få ett slut. 

Lagerarbetarna som strejkade på Medicarrier gör helt rätt. Fler borde protestera. Efter trettio år av orättvisor tycks till och med Kommunals ledning förstå att läget är ohållbart. ”Det har inte gynnat medlemmarna, det har lett till en skev maktbalans, säger Malin Ragnegård, Kommunals förbundsordförande till DN. ”Vi vill inte ha individuella lösningar på lön, de upplevs som godtyckliga och orättvisa”.  

Trettio år. Den lilla strejken på Medicarrier blev framgångsrik och kort. Det ligger inte i arbetarnas intresse att vänta på förbundsledningarna. 

Publicerad Uppdaterad
4 dagar sedan
Edvin Alpros Kristall cykelstöld
Edvin Alpros skriver brev från borgerligheten. Foto: Janerik Henriksson/TT, Jessica Gow/TT, privat. Montage: Arbetaren

Hur många cykeltjuvar tål Sverige?

Edvin Alpros om hur en mindre genomtänkt tweet fick helvetets portar att öppna sig.

En märklig kedja av händelser inträffade nyligen när jag på väg till ett styrelsemöte noterar att min cykel inte står i cykelstället. Som ansvarsfull politiker gör jag det enda rätta och lägger ut ett inlägg på twitter där jag förklarar att om det är så att det är en invandrare som ligger bakom stölden så ska han ut ur mitt land!

Mitt inlägg delas snabbt av politikerkollegor, ledarskribenter och andra diplomerade källkritiker och innan mitt styrelsemöte ens hunnit börja har sverigedemokraterna startat en kampanj emot de svenskfientliga cykelstölderna.

En moderat politiker och tillika polis (inget av yrkena verkar vara en skyddad titel) kräver att få sätta in militären för att punktmarkera cyklarna längs med Strandvägen i Stockholm och kristdemokraterna har redan hunnit sätta upp affischer där de uppmanar muslimer att antingen anamma vårt judeo-kristna cykelvett eller återvända hem igen.

På väg hem från styrelsemötet blir jag lite full i skratt när det plötsligt slår mig att jag ju faktiskt inte har haft någon cykel på flera år. Jag försöker kontakta media för att berätta om missförståndet, men de har inte tid för mig, Sverige har gått upp i stabsläge på grund av de eskalerande cykelstölderna och det finns knappast utrymme för woke i det här läget.

Hela Sverige som visitationszon

Lite illa till mods kommer jag hem och slår på nyheterna, och döm om min förvåning när statsministern står och förklarar hela Sverige som en visitationszon. Skulle inte det råda bot på den pågående brottsvågen kan han rentav tvingas utfärda utegångsförbud för samtliga invandrare tills dom erkänner vad dom har gjort med våra cyklar. Vad har jag egentligen satt igång för något?

Därpå följer en extrainsatt debatt: ”Hur många cykeltjuvar tål Sverige”? Inte särskilt många ska det visa sig när en av debattörerna har klätt sig i cykelhjälm och skottsäker väst dagen till ära. Han har tidigare under dagen, till skillnad från PK-media, livebloggat ifrån ett cykelställ på Frölunda torg och säger sig nu frukta repressalier från de kriminella cykelstöldsnätverken.

En bekymrad kristdemokrat flikar in och förklarar att cykelägare måste ha rätt att använda självförsvar. Kärnvapen är inte helt otänkbart, och eventuella civila offer är på tjuvarnas samvete. Liberalerna bryter då in och förklarar att de på sin höjd kommer att gå med på taktiska kärnvapen, för att sedan teatraliskt vända blicken emot kameran för att deklarera ännu en liberal seger.

Hela helvetets portar verkar stå på vid gavel. Jag försöker undvika samvetskval över att jag lade ut det där ogenomtänkta inlägget genom att intala mig att man faktiskt måste ta människors oro på allvar.

Ingen rök utan eld, och tendenser tenderar ju som bekant att amplifieras utan motstånd. Jag bestämmer mig för att skaka av mig det dåliga samvetet och i stället åka och inhandla årets julklappar; cykellås och handeldvapen.

Men ställde jag inte bilen här någonstans…?

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Efter strejken: MediCarrier börjar betala ut 100 procents höjning av OB-tillägg för storhelger och 50 procents tillägg för övriga lätthelgdagar. Foto: Johan Apel Röstlund och Stockholms LS

Att strejka lönar sig

De strejkande arbetarna på MediCarrier vann en viktig delseger i form av höjda OB-tillägg. En kollektiv seger som alla arbetare på företaget kommer att gagnas av. Men vad var det som gjorde att man vann och hur viktig var egentligen strejkens tajming?

Som tidningen Arbetaren rapporterat om i maj och i december har syndikalistanslutna arbetare strejkat vid sjukvårdslaget MediCarrier i Stockholm. Lagerarbetarna strejkade för ett eget kollektivavtal och rättvisa löner. Idag är det fackförbunden Kommunal och Vision som har kollektivavtal på företaget. 

Ett eget kollektivavtal lyckades den syndikalistiska fackklubben inte vinna – men däremot tvingades arbetsköparen att börja betala ut 100 procents höjning av OB-tillägg för storhelger och 50 procents tillägg för övriga lätthelgdagar. Ett krav som bland annat Kommunal drivit.

När Arbetaren, som enda svenska tidning, intervjuade de strejkande arbetarna utanför lagret i förra veckan så sade dem också att:

”… ledningen har tagit bort alla våra tidigare förmåner. När det till exempel är obligatoriska medarbetardagar, ofta på helger, fick vi tidigare dubbelt betalt.”

Den här kritiken gav med andra ord resultat med tanke på att företaget nu kommer börja betala ut bättre tillägg för obekväma arbetstider.

Hur avgörande var strejkens tajming?

Förbättringarna slöts mellan MediCarrier och Kommunal, men det som är extra intressant att titta på är strejkens tajming och dynamiken mellan Kommunal och den syndikalistiska fackklubben. Kommunalklubben lade ett krav – syndikalisterna strejkade och sedan gick kravet igenom. 

Allt det här utspelade sig under tiden som företaget höll på att förbereda sig inför julen. 

När Arbetaren i förra veckan intervjuade Akram Mardan, som är ordförande för den syndikalistiska fackklubben, på Medicarrier så underströk han också:

”Nu är det snart jul och många röda dagar. Det kommer att bli kaos inne på lagret om vi fortsätter att strejka, så jag hoppas verkligen det här ger resultat.”

Huruvida det var Kommunals krav eller syndikalisternas strejk som tvingade Medicarrier till eftergifter – det kanske vi aldrig får reda på. Men vi vet att arbetarnas motstånd i slutändan gav dem bättre villkor.

Att strejka lönar sig.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Riseup4rojava
I lördags lanserade Rojavakommittéerna och RiseUp4Rojava en kampanj mot företaget Accenture för att uppmärksamma deras roll i att möjliggöra krigsbrott i Palestina, Syrien och Kurdistan. Foto: Bilal Hussein/TT

Stoppa Turkiets och Israels imperialistiska projekt

Turkiets och Israels ockupation av syrisk mark måste upphöra för att Syrien ska kunna gå en fredlig framtid till mötes, skriver Rojavakommittéerna i en debattartikel som riktar sig till de företag baserade i Sverige som möjliggör ockupationen av syriskt territorium liksom krigsbrott i Kurdistan och Palestina.

Den 51-åriga syriska diktaturen har fallit, och medan folket firar på gatorna i Damaskus, Homs och Hama, utnyttjar de regionala stormakterna Israel och Turkiet situationen för att roffa åt sig ännu mer syriskt territorium.

Båda länder kontrollerar sedan tidigare syrisk mark – i södra respektive norra Syrien – och nu  utvidgar de sina invasioner genom att upprätta så kallade ”buffertzoner.” Det handlar om regelrätta ockupationer av syrisk mark – mark som riskerar att aldrig återlämnas till det syriska folket.

Alliansen mellan Turkiet och Israel

Israel och Turkiet ger utåt sken av att vara varandras fiender, men deras strategiska samarbete är avgörande för deras respektive krigföring och kontroll i Mellanöstern. Israel genomför ett pågående folkmord mot det palestinska folket, och Turkiet har spelat en nyckelroll i detta genom att säkerställa att 40 procent av Israels totala oljeimport transporteras via turkiska hamnar. Detta ekonomiska beroende gör Turkiet till en avgörande partner i Israels krigföring gentemot Palestina. Samtidigt används israelisk teknologi i Turkiet, vars drönare regelbundet bombar det kurdiska självstyret i Rojava. Dessa vapen har blivit ett dödligt och avgörande verktyg för Turkiets försök att utplåna det kurdiska motståndet.

Genom sin handel och det militära samarbetet har de regionala stormakterna Israel och Turkiet kunnat utvidga sina imperialistiska och expansionistiska projekt, och förvärra lidandet för de folk som redan drabbats av krig och förföljelse. Utan detta samarbete hade deras kapacitet att bedriva folkmord och aggressionskrig varit kraftigt begränsad.

Kampanj mot företaget L3Harris och Accentures inblandning

Som en del av denna imperialistiska och militaristiska samverkan spelar företag världen över en avgörande roll. Ett exempel är det multinationella företaget Accenture med kontor i Stockholm, Göteborg och Malmö. Via ett strategiskt partnerskap tillhandahåller Accenture kritisk IT-infrastruktur för L3Harris, ett företag som i sin tur producerar komponenter för drönare som Turkiet använder i sin krigföring mot kurder, samt för Israels F35-plan som används mot palestinier. I dag terroriserar samma drönare och stridsflygplan folket i Gaza, Libanon och Syrien.

Tillsammans med det internationella nätverket RiseUp4Rojava som Rojavakommittéerna är en del av lanserade vi i lördags en kampanj mot Accenture för att uppmärksamma deras roll i att möjliggöra krigsbrott i Palestina, Syrien och Kurdistan. Genom att rikta ljuset mot deras kopplingar till L3Harris hoppas vi kunna sätta press på Accenture att avsluta sitt samarbete och ta avstånd från anfallskrig, ockupation och folkmord.

Det syriska folket har redan störtat en tyrann. Nu måste vi stå enade mot Turkiets och Israels försök att utnyttja maktvakuumet för att sprida sitt eget förtryck genom expanderad ockupation. En fredlig och självständig framtid för Syrien är endast möjlig när dessa despoter drar sig tillbaka och det syriska folket får styra över sin egen framtid.

Vi kräver att Accenture avslutar sitt samarbete med L3Harris!

Inga vapenexporter till Turkiet och Israel! Stoppa folkmord och etnisk rensning!

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Skola klasskillnader
 Per-Anders Svärd är statsvetare och återkommande skribent i Arbetaren Foto: Jessica Gow/TT, Jan-Åke Eriksson. Montage: Arbetaren

Per-Anders Svärd:
Skolans problem stavas klasskillnader

”Dessvärre är mer resurser inget alternativ i Tidö-Sverige där skattesänkningar för de rika går före allt annat.”
Per-Anders Svärd om läget i den svenska skolan, där neddragningar presenteras som satsningar samtidigt som ojämlikheten ökar.

Häromveckan presenterades resultaten av den internationella TIMSS-studien som mäter grundskoleelevers kunskaper i matematik och naturvetenskap. För Sveriges del registrerades en liten förbättring på matematiksidan medan de naturvetenskapliga insikterna var oförändrade. I internationell jämförelse är resultaten inte så märkvärdiga. Den genomsnittliga svenska elevens kunskaper svävar någonstans i mitten när man jämför med de andra EU- och OECD-länderna.

Mer besvärande är att spridningen i kunskaper mellan olika elevgrupper inom landet har ökat. Det är en ojämlikhet som har eskalerat de senaste 15–20 åren. Och som nästan alltid är fallet i skolvärlden kan problemet främst hänföras till det sociala arvet.

De starkaste faktorerna bakom skillnaden mellan hög- och lågpresterande elever i TIMSS-studien är elevernas socioekonomiska bakgrund och skolornas socioekonomiska sammansättning. I klartext: Klasskillnader och skolsegregation.

När skolminister Lotta Edholm och utbildningsminister Johan Pehrson nyligen ställde till med presskonferens om TIMSS-resultaten noterade de den växande ojämlikheten som ett problem, men försökte samtidigt rama in resultaten som en seger för den borgerliga skolpolitiken med dess fokus på studiero och faktaundervisning.

Skattesänkningar för de rika

Men som den tidigare skolministern Gustav Fridolin nyligen konstaterade i tidningen Arbetet ligger grunden till skolans problem någon helt annanstans. Utbildningssystemets akuta utmaningar är att resurserna minskar, att lärare inte har tid med sina jobb och att föräldrar börjat behandla god utbildning som en kommersiell tjänst de konsumerar åt sina barn.

Dessvärre är mer resurser inget alternativ i Tidö-Sverige där skattesänkningar för de rika går före allt annat. Samtidigt ska skolkoncernerna ha sitt och staten fortsätta gå med överskott. Det är därför den politiska responsen på skolans problem fortsätter inskränka sig till att vifta med armarna om ordning och skärmtid, samtidigt som strukturförändringarna begränsas till att peta i läroplanerna.

Därtill kommer det magiska tänkandet kring nya ”evidensbaserade metoder” som ska göra undervisningen mer effektiv. Som om vi inte redan visste vad som fungerar! Bättre resultat uppnås när lärare får tid att bygga meningsfulla relationer till eleverna och ges utrymme att kontinuerligt utvärdera och förbättra sin egen praktik. Så, där har ni det. Men det är just de möjligheterna som ständigt naggas i kanten av skolpolitiken.

Större klasser, lägre personaltäthet och färre vikarier

Konstigt nog, får man säga, eftersom politikerna aldrig genomför några försämringar på skolans område. Modellen är i stället att alla beslut presenteras som ”satsningar”. Men i själva verket är tendensen att tillskotten äts upp av inflation och kostnadsökningar och resulterar i nettonedskärningar. Den historiska satsning på skolan Lotta Edholm aviserade för år 2023 visade sig till exempel utmynna i en minsking av skolans finansiering med två miljarder kronor mätt i fasta priser.

I praktiken betyder detta, som fackförbundet Sveriges Lärare visade i en rapport i somras, att 62 procent av lärarkåren fått se neddragningar på sina skolor under 2023 och 2024. I grundskolans klass 4–6 har 71 procent av lärarna upplevt samma sak. Klasserna blir större, personaltätheten lägre och rektorerna måste dra in på vikarier. Inte undra på att över 90 procent av lärarna i undersökningen svarat att de är ”ganska” eller ”mycket oroliga” över vad nedskärningarna i förskolan/skolan kommer att leda till.

Att lärarnas arbetsmiljö är ohållbar har varit klart länge. Det är nästan svårt att föreställa sig i dag, men i början av 1990-talet var läraryrket ett ”friskyrke” som folk kunde trivas med och uppleva som en utvecklande och meningsfull karriär. I dag har jobbet hamnat i kategorin ”riskyrken” – främst på grund förändringar i skolans styrningsformer som påfört lärararna mängder av administrativt extraarbete utan att dra ner på andra uppgifter. Priset betalas i utmattning, värk, dålig sömn och ångest.

Men lärarnas oro gäller inte bara de egna arbetsuppgifterna. Många dras med ständig samvetsstress över elevernas kunskapsutveckling, samtidigt som de ängslas över den vacklande psykiska hälsan bland ungdomen. Om då tillgången till stödpersonal och en fungerande elevhälsa dras undan ökar bördorna på lärarkåren ytterligare. Inte undra på då att så många lärare lämnar skolan. I dag jobbar 35 000 utbildade lärare i andra yrken, samtidigt som lärarbristen växer och försigkomna ungdomar ratar lärarbanan som ett rimligt framtidsalternativ.

Sverige är ett högerland

Man ska visserligen inte romantisera det gamla, rättvisa och jämlika skolsystem som vi en gång hade i Sverige. Även socialdemokratins ”skola för alla” var djupt inbegripen i att sortera elever in i det kapitalistiska samhällets arbetsdelning. Samtidigt är det helt klart att marknadsreformerna sedan 1990-talet väsentligt har förvärrat ojämlikheten i skolväsendet.

Högern skyller förstås problemen på tidigare socialdemokratiska regeringar, men faktum är att Sverige sedan länge har blivit ett högerland. Vi närmar oss nu tjugo år av borgerliga riksdagsmajoriteter som ständigt har blockerat möjligheterna att stärka skolans finansiering eller förändra det skolsystem vi alla måste skicka våra barn till.

Som läget ser ut nu kan vi se fram emot en framtid för skolan som består av växande ojämlikhet ackompanjerad en oändlig serie presskonferenser om studiero och nya neddragningssatsningar. Alternativet är att lärarfacket sätter kraft bakom sina krav, drar med sig föräldrar och marknadiseringskritiker i andra sektorer, och utlyser ett rejält lov tills förutsättningarna ändras.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan

Till slut åkte Wolt på spö

Till slut åkte Wolt på spö

I början av december förlorade matbudsföretaget Wolt – som första gigbolag – en tvist om arbetsköparbegreppet. Enligt kammarrätten ska Wolt ska ta ansvar för matbudens arbetsmiljö och i domen konstateras att företaget ska ses som arbetsköpare åt buden. I det här avsnittet av Gigwatch-podden pratar Filippa och Pontus om konsekvenserna av denna dom, men också om Hem & Hyras granskning av Tiptapp.

Avsnittet spelades in i Arbetarens poddstudio.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Strejken på MediCarrier är avblåst efter uppgörelse med arbetsköparna. Foto: Stockholms LS

MediCarrier: Strejken avblåst

Fredag förra veckan blev sista strejkdagen på MediCarrier. Akram Mardan, som är ordförande för den syndikalistiska driftsektionen på arbetsplatsen, säger att strejken påverkade företaget.

– Från och med nästa år får vi 100 procent i tillägg för röda dagar. Vi pressade dem, vi hade möten både med region Stockholm och MediCarriers styrelse, säger Akram Mardan.

I ett mail till arbetaren skriver HR-chefen Kristiina Söderlind på MediCarrier: ”Efter förhandlingar med fackförbundet Kommunal landande vi på 100 procents höjning på OB-tillägg för storhelger och 50 procents tillägg för övriga lätthelgdagar fr.om. 1 januari 2025.”

Kampen för kollektivavtal är inte löst

Strejken inleddes förra tisdagen. På torsdagen hade driftsektionen möte med bolagsstyrelsen och beskedet om höjd ersättning kom efterföljande måndag. Kampen för kollektivavtal går dock trögare.

– De vägrar. När vi pratar med styrelsen säger de att de inte vill ha ett andrahands-kollektivavtal, säger Akram Mardan, som menar att kollektivavtalet med Kommunal inte efterlevs.

På frågan varför MediCarrier inte vill teckna kollektivavtal med driftsektionen svarar Kristiina Söderlind att MediCarrier idag har två kollektivavtal.

”Ett med fackförbundet Kommunal och ett med fackförbundet Vision. Vi ser inget behov av ytterligare kollektivavtal med andra fackförbund då dessa två avtal täcker in alla som arbetar på MediCarrier.”

Strejken är slut för tillfället men Akram Mardan uppger att driftsektionen ska ha ett medlemsmöte kring hur man ska gå tillväga framöver.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Mexikos nya president Claudia Sheinbaum omfamnar en kvinna ur Mexikos urbefolkning under sin installation den 1 oktober 2024. Eduardo Verdugo/TT

Samisk kultur – en av många att återerövra

Ola Stinnerbom berättar i sin bok De försvunna samiska kulturarven om hur ett helt folks historia försvinner med det stulna kulturarvet, och hur det kan tas tillbaka. Att ett besegrat folks kultur plundras och förbjuds, eller görs till erövrarnas, är bland de viktigaste processerna i en ockupation.

En pinsam och spänd situation uppstod mellan Spaniens och Mexikos regeringar i slutet av september i år. Sedan 2019 föreligger en begäran att landet som brutalt erövrade Mexiko år 1521 ska be om ursäkt för skövlingen och övergreppen i dess spår. Förutom dödliga sjukdomar utplånades eller slogs hela civilisationer och kulturer sönder, och så svåra levnadsförhållanden skapades att befolkningen ett sekel senare reducerats till omkring 10 procent av tidigare 50 miljoner.

Ockupationen varade i mer än 300 år och förminskade med tiden urfolkskulturen till en spillra. Presidenten Andrés Manuel López Obrador tillade i sitt brev till den spanske kungen att ursäkten gärna får omfatta spanska erövringar av övriga Sydamerika – och för den delen också av mellan- och nordamerikanska områden. Ursäkten har uteblivit, och när den nya presidenten, Claudia Sheinbaum installerades den 1 oktober i år var den spanska kungen inte välkommen på kalaset.

2022 bad den nederländska regeringen om ursäkt för det lidande koloniseringen av bland andra Indonesien och Surinam orsakat. Andra länder vrider och vänder på formuleringar – man vill inte att ursäkterna automatiskt ska leda till krav på återlämnande eller ersättningar för de enorma rikedomar och den kultur som erövrarna tillskansat sig och fortfarande bygger sin ”civilisation” på. 

Kanske är kraven på Spanien mer att se som en utfästelse, en ambition till åtminstone ett erkännande av skuld – också för arvet av psykisk ohälsa, självmord, och för det som kallas lateralt våld: då medlemmar i marginaliserade grupper slår mot varandra som ett resultat av förtryck. 

Trots frigörelse från sina kolonialherrar är de forna kolonierna ofta uppbundna kring dem. Storbritannien, samlar omkring 30 procent av sina forna undersåtar i alla världsdelar i ett samvälde, den brittiska monarken är fortfarande statschef i 15 av länderna.

Beninbronserna

I Sverige har det de senaste decennierna förts en viktig diskussion kring konst och även mänskliga kvarlevor som stulits från länder som Egypten och Kanada så sent som i början av 1900-talet. Olika föremål har uppmärksammats, dokumenterats, och kanske kopierats innan de har överlämnats. Processen fick långt in på 2000-talet inte kallas ”återlämnande”, eftersom detta sågs kunna framkalla oöverblickbara mängder av krav, utan ”gåva”.

2020 tog Riksantikvarieämbetet (RAÄ) fram riktlinjer för det som nu kallas återlämnande. Här framhåller man att det finns motsättningar mellan olika synsätt – å ena sidan måste man se vikten av att visa kulturföremål för att ge förståelse för andra kulturer, å andra sidan har ättlingar till de som en gång skapade materialet rätt att få tillbaka materialet som en gång togs från dem. 

Nyckelfrågan här är hur föremålen en gång förvärvades. ”De flesta återlämnandeärenden är emellertid inte juridiskt grundade utan avgörs efter etiska överväganden”, skriver RAÄ. Museerna har en särskild roll, och arbetar intensivt för att processen ska ske i dialog med mottagaren, ofta i samband med olika ceremonier ”som också kan vara en del i en större försoningsprocess där hanteringen av ärendet bör ske med varsamhet och respekt”.

Ur ur filmen Dahomey, om återbördande av delar av de skatterna från Benin som plundrades 1897. Foto: Nonstop Entertainment

Ett av de stora ärendena i frågan som diskuterats i decennier är de så kallade Beninbronserna som är en del av de omkring 2 500 konstobjekt som stals av en brittisk militärstyrka vid en plundring av ett kungapalats i nuvarande Nigeria 1897, detta innan palatset brändes ner och kungen avsattes och fängslades. Benin inlemmades i det brittiska kolonialväldet och samlingen såldes över världen för enorma summor. 

Historien innehåller här – liksom i alla fall av plundringar i krig och ockupation – privata brott och övergrepp begångna av enskilda militärer. En del av föremålen finns i basutställningen på Etnografiska museet i Stockholm. 2023 beslutade den svenska regeringen att delar av samlingen ska återlämnas till Nigeria.

Regissören Mati Diop skildrar i sin dokumentär Dahomey, som hade premiär i Sverige i oktober i år, den enorma betydelsen och stoltheten hos mottagarna då ett antal av föremålen återlämnades från ett franskt museum till Nigeria. Föremålen skildras som om de har egna röster och verkligen bär på en historia. 

Mer än konstföremål

Detta är typiskt – frågan är levande och handlar inte om döda föremål, utan artefakter som bär med sig mångdubbla betydelser. De bär historiska och politiska berättelser, och representerar både kultur- och kultföremål. Det gäller konstföremål men också stulna immateriella kulturarv som traditioner, dans och musik, och även tidiga upptäckter inom matematik, medicin, hållfasthet inom byggnation, fysik och astronomi. 

Kolonisering som sker i dag går att härleda till de som begicks för länge sedan – och för mindre än ett sekel sedan. I dag lever många urbefolkningar i samma områden som människor utan flera sekler gamla eller flertusenåriga rötter och kultur i området. Många urfolk har tvångsförflyttats och har i vissa fall förlorat kunskap om sin egen historia, och fortsätter ofta att föra vidare föreställningar som implementerats av erövrarna.

– Samtidigt finns gamla mönster och ritualer som utförs, till exempel vid slakt, utan att man egentligen tänker på det. Som att man ”råkar” spilla lite blod på marken, berättar Ola Stinnerbom.

Ola Stinnerbom. Foto: Jeppe Blomgren

Han är sångare, dansare, instrumentbyggare och forskare i folk och kultur. I sin bok De försvunna samiska kulturarven (Ekerlids förlag, 2024) skriver han om samisk kultur som förbjudits, förminskats och försvunnit genom medveten utplåning. Hans berättelse känns igen från många andra: varje år kommer nya uppgifter i dagen om hur världens urbefolkningar nekats att tala sitt språk, att utföra sina danser, musik och sina andliga traditioner. Detta har skett i modern tid, bland annat Grönlands inuiter och Kanadas urbefolkning har liksom samebarn skickats till nomadskolor där de tvingats tala svenska och glömma sitt språk och kultur. Många barn och deras föräldrar for mycket illa, båda psykiskt och fysiskt av hanteringen som splittrade familjer och skapade skam.

I norr fanns enorma rikedomar, från 1500-talet fick samerna anpassa sig till statens erövring av deras områden, 1634 hittade man silver. Med kungen kom kyrkan vars syn på samerna blev rådande. Man byggde kyrkor på samernas heliga kultplatser. Kultur förbjöds, innehav av den samiska trumman belades 1692 med dödsstraff  som snart också verkställdes. 

Ola Stinnerbom menar att trummans profana, musikaliska användning försvann eftersom man var rädd att den förbjudna musiken skulle höras. Gömda och nergrävda trummor förstördes av väder och insekter och man slutade spela på instrumentet för att inte höras. Därigenom glömde man bort att trumman inte bara varit ett verktyg för kontakt med det andliga, och med bortgångna förfäder, utan också varit ett musikinstrument.

Också dansen har varit ett kulturellt uttryck som förnekats som profan, istället har den beskrivits som kaotiska rörelser som förknippats med trolldom – som skulle förbjudas. Men i sin bok presenterar Ola Stinnerbom vittnesmål från bröllop och gemenskap där musiken och dansen – också tillsammans med icke-samiska medmusiker – varit en del av festen.

Detta är ett sätt att se på samer som inte är en del av den exotifierande tyngdpunkten som staten från slutet av 1800-talet arbetade systematiskt för att förknippa med fjällsamerna inför bland annat en ökande turism. Skogssamerna, som tidigare varit en likställd del av samebefolkningen, skildes från de renskötande samerna, och reducerades till en grupp som skulle assimileras in i svenskheten. I början av 1900-talet etablerades rasbiologin officiellt som ett erkänt forskningsfält i Sverige. Enligt den beslutades att fjällsamerna var de som var genuina samer.

Återigen: en uppdelning som historiskt gjordes i statens intresse för kontroll och näringsekonomisk nytta, där kyrkans syn på minoriteter implementerades i samernas syn på sig själva, menar Ola Stinnerbom. Han återkommer ofta också till det laterala våldet.

Samtidigt som samerna splittras menar Ola Stinnerbom att urfolk historiskt sett hållit ihop. 

— Jag har träffat samer i Nordamerika. Det finns tre samiska communitys i Alaska som flyttade dit på 1860-talet för att stötta urinvånarna där, säger han.

Vissa av de samiska kulturuttrycken har överlevt på andra sätt än genom samiska traderingar – under radarn så att säga. Prästen Lars Levi Læstadius som verkade i Pajala och Karesuando hade avlägset samiskt påbrå och talade flera samiska språk. Hans kristna väckelserörelse tog fart på 1840-talet och spred sig inte minst bland många samer.

– Læstadius tog in den samiska dansen i læstadianismen där den lever den kvar som fragment, berättar Ola Stinnerbom.

Förbud som leder till självförnekelse

Ola Stinnerbom har grävt i arkiv i många år, och forskat fram en historia som fått andra, även samer, att tvivla och till att börja med ifrågasätta berättelser som man tidigare knappt vågat spekulera i. Det kan finns många skäl till att man inte ifrågasätter gamla sanningar man fått med sig, menar han.

– Brutaliteten mot samerna har lett till självförnekelse av viktiga inslag i kultur och andligt liv. Såren är så oerhört påtagliga också så det är säkert jättejobbigt att börja öppna upp. Hela den samiska kulturen brottas med detta än i dag, och man ser inte alltid varför, säger han. Man måste se att vi är ett och samma folk men med olika näringar och viss kultur. När man i början av 1900-talet tvångsförflyttade folk till Tärnaby skapade man en motsättning till de samer som redan bodde i området. 

Tvångsförflyttningarna av samer pågick ända fram till 1950-talet.

– Min mamma tillhörde fjällsamerna men tvingades till nomadskola. När hon blev sjuk i tuberkulos skickades hon hem, hon smittade flera av familjemedlemmarna, innan hon själv fick läkarvård, detta var något som följde henne genom livet, berättar Ola Stinnerbom.

– Jag hade själv en jätteproblematisk uppväxt i Arvika, jag och mina syskon blev kallade lappjävlar och mobbades svårt.

– I Norge finns två folk, med samma rättigheter. Där är det lag på att alla barn ska lära sig om samisk kultur och att jojka. Det betyder att den här osynligheten av det samiska inte finns. I Sverige behandlas samer som ett minoritetsfolk, man har aldrig bett om ursäkt för koloniseringen av Sápmi, inte ens erkänt den, berättar Ola Sinnerbom. 

Återbördandet av kvarlevorna från samer till kyrkoplatsen på Gammplatsen i Lycksele 2019, där de grävdes upp av svenska forskare nästan 70 år tidigare. Foto: Henrik Montgomery/TT

Svenska kyrkan bad om ursäkt för sina brott mot samerna 2016, men det är en tandlös ursäkt eftersom det var staten – det vill säga kungen som kyrkans överhuvud som är historiskt ansvarig, menar han.

Varför tror du att staten ännu inte har erkänt och bett om ursäkt för koloniseringen?

– Större delen av gruvnäringen och industrin ligger i samiskt område. Och där pågår ju fortfarande koloniseringen, säger Ola Sinnerbom.

Elin Anna Labba, journalist och författare till bland annat boken Herrarna satte oss hit, om tvångsförflyttningarna i Sverige, 2020. Hon är också filosofie hedersdoktor vid Luleå Tekniska Universitet, bland annat för att hon engagerar läsare i både litterära och folkbildande sammanhang. Foto: Janerik Henriksson/TT

I Norge slog en domstol 2023 fast att vindkraftverket på fjället Fosen, där samerna hade sina renar, var olagligt uppfört. Vindkraftverket fick ändå stå kvar och skadestånd betalades ut. 

– Samerna har rätt att säga nej, men man byggde ändå. Man betalar ut skadestånd för påverkan på renarna och rennäringen, men pengar kan ju inte ersätta en hel kultur, säger han.

– Unesco säger att samerna själva ska äga frågan, varför tillsätts då inte en samisk minister?

Men Ola Stinnerboms bok är inte heller ett ensamt rop i öknen. De senaste åren har litteratur som Elin Anna Labbas Herrarna satte oss hit och Far inte till havet, som handlar om de samiska byar som dränktes under 1900-talets stora vattenkraftsprojekt i norra Sverige, fått många läsare och ökat kunskapen kring samiska historiska erfarenheter. Ann-Helén Laestadius har gett bland andra romanerna Stöld och Straff, om konflikter mellan samer och svenskar. Textilkonstnären, målaren och grafikern Britta Marakatt-Labba var med och startade den samiska konstnärsorganisationen Samisk kunstnerforbund 1979. Bland hennes motiv finns skildringar av den samiska historien.

Trots att uppdelningen av olika grupper tvingats på samerna och lever kvar på många håll som lateralt våld säger Ola Stinnerbom att hans bok mottagits positivt.

– Jag har fått fantastiskt gensvar på boken, inga negativa utspel alls, säger han.

Samerna är i dag Europas enda av FN erkända urfolk, men också ett folk som Ola Stinnerbom kallar ”det historielösa folket”. 

Han drömmer om att samerna tillsammans ska kunna erkänna sig som ett folk med en medvetenhet om sitt gemensamma historiska kulturarv.

Ola Stinnerbom. Foto: Jeppe Blomgren

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Facket Uppsala LS har satt ett företag i blockad efter att det framkommit att en anställd tvingats betala tillbaka lön. Foto: Uppsala LS

Uppsala: Känd flyttfirma satt i blockad

En flyttfirma i Uppsala anställde en man från Indien. Nu riskerar han att deporteras efter att firman först krävt tillbaka lön och sedan sagt upp hans fasta anställning. Det syndikalistiska facket Uppsala LS har satt företaget i blockad.

Det är en frostbiten dag i industriområdet Boländerna i Uppsala. Rödsvarta fanor vajar utanför flyttföretaget Budcenter. Det är det syndikalistiska facket som är på plats för att sätta företaget i blockad. Blockad är en stridsåtgärd som syftar till att få produktionen att avstanna. I detta fall gör man det för att hjälpa en av fackets medlemmar att få ut en löneskuld.

På företagets hemsida kan man läsa citat från såväl företag som privatpersoner som anlitat bolaget. ”Samarbetet har fungerat utmärkt under 28 år. Vi har alltid fått snabb service av en trevlig och kompetent personal. Ett företag att lita på i alla väder!” är ett citat från Statens fastighetsverk på Budcenters hemsida (11/12).

När Arbetaren talar med en tidigare anställd blir bilden en annan. Han vill vara anonym och vi kallar honom därför Arvin. Arvin kommer från Indien men hade arbetat på företaget under tiden han studerade i Uppsala 2019. I början av 2024 återvände han till Uppsala för att arbeta på Budcenter.

Arbetsgivaren krävde tillbaka del av lönen

På en inspelning från den 18 september 2024, som Arbetaren har tagit del av, hör man hur arbetsköparen uppmanar Arvin att uppge för Migrationsverket att han tagit ut pengar för att köpa möbler. Den egentliga anledningen, säger Arvin, är att arbetsköparen uppmanat honom att betala tillbaka en del av sin lön. 

– I maj fick jag ett papper från chefens mamma där det stod hur mycket jag hade jobbat och hur mycket jag skulle betala tillbaka. Det var 7 647 kronor, säger Arvin som nu har fått ett beslut om att han kommer bli deporterad om han inte hittar ett nytt jobb innan den 23 december.

Medlemmar i Uppsala LS står öga mot öga med en av Budcenters bilar. Foto: Uppsala LS

Mötet med arbetsköparen den 18 september äger rum efter att Migrationsverket skickat ett brev till Arvin efter att hans anställningsform förändrats. Han är inte längre heltidsanställd utan anställd på timmar.

I brevet står det att Arvin varit oärlig med att han saknar körkort och att detta ska ha varit ett krav från arbetsköparens sida. Arvin säger att arbetsköparen var medveten om att han inte hade ett svenskt körkort och ville hjälpa Arvin att skaffa ett körkort när han börjat arbeta. Arvin hade informerat dem om att han skulle ansöka om internationellt körkort, vilket sedan inte gick igenom.

Trots att han hade ett heltidskontrakt berättar Arvin att han fick arbeta som om han jobbade på timmar, även innan han fick ett nytt timanställningskontrakt.

Arvin har fått hjälp att driva ärendet av facket Uppsala LS, som hör till SAC Syndikalisterna. Den 10 december satte de flyttfirman Budcenter i indrivnings- och nyanställningsblockad. 

”Jag är tyvärr inte förvånad”

– Jag är tyvärr inte förvånad, men man slutar inte bli arg. Jag blir beklämd av hur skamlöst folk ljuger, och säger att “du måste betala pengar för att vi har betalat skatt för dig”. Det betyder att de vet att de kan, att det här är så normaliserat att de känner sig helt trygga i att bete sig på det här sättet. Det tycker jag är oroväckande, Ninian Sassarinis-McGowan, presskontakt för Uppsala LS.

Budcenter har sina lokaler i industriområdet Boländerna i Uppsala. Foto: Uppsala LS

Facket hävdar att företaget sade upp Arvin från hans heltidsanställning på ogiltiga skäl i ett försök att justera lönestölden. Avtalen för timanställningen ska ha daterats till när lönestölden började, trots att de skrevs under senare. Utöver detta pekar facket även på att företaget underlåtit att betala sjuklön och inte heller betalar ut ersättning för obekväm arbetstid.

– Vid en punkt var min lön nere på 13 000 kronor och jag hade ingen möjlighet att skicka hem pengar. De här månaderna har varit kaosartade och mentalt dränerande, säger Arvin och beskriver även hur företaget bad honom att utföra arbete som låg utanför hans expertis, såsom att smörja lastbilarnas hissar.

– De visste vilken typ av person jag var. Jag tar aldrig ledigt, jag är alltid där i tid, ställer aldrig till med problem, säger Arvin. 

SVT:s logga plockas bort från hemsidan

Ninian Sassarinis-McGowan som bor i Uppsala menar att Budcenter är en logga som man ofta ser i staden. Hemsidan pryddes den 11 december av logotyper från bland annat TV4, SVT, SR, Akademiska sjukhuset, Svenska kyrkan och Uppsala universitet.

Efter att Arbetaren hört av sig till dessa företag och frågat vilken relation de har till Budcenter har loggorna försvunnit från hemsidan. Sveriges Radio (SR) uppger för Arbetaren att det är konstigt att loggan fanns där, eftersom Budcenter inte ingår bland de företag de har upphandlat avtal med. Även SVT och TV4 uppger att de inte har något samarbete med Budcenter. SR, SVT och TV4 uppger att de ska be företaget ta bort loggan.

Statens fastighetsverk har meddelat att de ska undersöka vilken relation de har till Budcenter.

Uppsala LS står fortsatt i konflikt med företaget och har upplyst Arbetsförmedlingen om nyanställningsblockaden som är planerad att pågå till och med den 10 januari 2025.

Arbetaren har sökt Budcenter.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Brand Arbetaren SD attack mediestöd
Den anarkistiska tidskriften Brand har precis förlorat kulturstödet och Arbetaren sedan tidigare mediestödet. Samtidigt behöver vi våra egna medier mer än någonsin, skriver Arbetarens Vendela Engström.

Vendela Engström:
Läs tidningarna som SD vill stoppa

Efter SD:s drev mot Brand står den anarkistiska tidningen utan kulturstöd. Men det finns ett botemedel mot extremhögerns försök att erodera och slå ut antifascistisk media, skriver Arbetarens vikarierande chefredaktör Vendela Engström.

Förra året släppte den anarkistiska tidskriften Brand ett temanummer tillsammans med antifascistisk aktion, AFA. Något som givetvis irriterade nazister runt om i landet. Nazisekten NMR:s uthängningssajt Avmaskerat kontaktade genast tidskriftens tryckeri och bokhandlare som säljer Brand, med uppmaningen att de ska sluta trycka och sälja tidningen. 

Även den tidigare NMR-aktivisten och så kallade Förtalsombudsmannen Christian Peterson drev på och uppmanade kulturminister Parisa Liljestrand att sätta stopp för tidningens kulturstöd. Bara någon månad senare hördes samma argumentation i riksdagen, när Sverigedemokraternas kulturpolitiska talesperson, Alexander Christiansson, under en frågestund beskrev Brand som en tidning med ”antidemokratisk, anarkistisk och revolutionär agenda”. 

I går kom beskedet att kulturstödet till Brand dras in. Som Mathias Wåg, ansvarig utgivare för Brand, säger till Arbetaren är det ”förväntat om man tittar på samhällsutvecklingen”. 

Yttrandefriheten är under attack. Politiken har förflyttats långt högerut och SD har mer inflytande över svensk regeringspolitik än någonsin. Ett parti som vill erodera förtroendet för medierna. Något som blev tydligt i samband med att SD:s trollfabrik uppdagades av Kalla fakta tidigare i år. 

”Vi behöver våra egna medier”

En parallell utveckling för landets medier är att många tidningar, inklusive Arbetaren, förlorat mediestödet. Samtidigt kontrollerar en handfull koncerner de största mediekanalerna, vilket såklart påverkar innehållet och förklarar varför nästan alla svenska ledarsidor är borgerliga.  

Vad kan vi frihetliga socialister, anarkister, syndikalister med mera göra för att motverka utvecklingen? 

Svaret hittar vi i Arbetarenprofilerna Toivo Jokkala och Per-Anders Svärds nya bok Rörelsesocialism –  Tjugosju teser om samhällsförändring underifrån (varav några teser kommer gå som följetong på arbetaren.se över jul): Vi måste ”återvända till den tidiga arbetarrörelsens insikt om att vi behöver våra egna medier. Det betyder att vi måste bekosta dem själva”. 

Det har aldrig varit lättare att vara en nagel i ögat på makten. Just nu kan du prenumerera på två tidningar som SD hatar – till priset av en. 

Har du inte råd? Låna tidningarna av en vän eller be ditt närmsta bibliotek att ta in dem.

Publicerad Uppdaterad