Den 12 augusti 1986, fyra dagar innan sin 66:e födelsedag, skrev den tysk-amerikanske poeten och författaren Charles Bukowski i ett brev till sin vän och förläggare John Martin att slaveriet aldrig avskaffades, att det bara utökades till att inkludera alla hudfärger.
I brevet skriver han smärtsamt ärligt om hur lönearbetet utarmar våra kroppar och gör våra sinnen lydiga, hur vi drillas till att vända oss mot varandra i rädsla att mista vår födkrok, den födkrok som bara ger oss nätt och jämt så mycket att vi överlever och inte kan fly. Han skriver om hur han gav bort sina första 50 år som diversearbetare innan han slutligen kunde försörja sig på sitt skrivande.
Brevet skrevs som ett bevis om tacksamhet för att Martin 17 år tidigare erbjudit Bukowski 100 dollar i månaden om han slutade sitt jobb som postsorterare för att ägna sig åt att skriva på heltid. Tilltaget resulterade i Bukowskis debutroman, den självbiografiska arbetsplatsskildringen Postverket, vilket blev biljetten för honom att slippa fri från lönearbetets bojor för gott.
I Postverket skildras en jobbkultur av angiveri och bruten klasslojalitet, hur arbetsköparna kan välja och vraka bland daglönarna som står i kö för påhugg. Detta skedde i USA för snart ett halvt sekel sedan.
Varken näringslivet eller politikerna skäms längre för att säga det rakt ut: arbetar du inte har du inget värde.
Arbetarklassens barn blir från späd ålder medvetna om sin plats i samhällshierarkin. Att man utan jobb betraktas som en parasit och att ens värde är ekvivalent med tjockleken på ens plånbok. Så har det alltid varit. Men de senaste decenniernas diskurs på den politiska spelplanen – från höger till vänster – har öppet vulgariserats och normaliserats.
Varken näringslivet eller politikerna skäms längre för att säga det rakt ut: arbetar du inte har du inget värde. Genom att banka in det tillförsäkrar man sig en försvagad och undergiven arbetarklass – genom att skapa ett A- och ett B-lag som tittar snett och avundsjukt på varandra blir kollektivet tandlöst när det säljs ut.
Då våra folkvalda, så kallade vänsterpolitiker, släppt sina strävanden mot en väl utbyggd och fungerande tillverkningsindustri, en rättssäker offentlig sektor, klassutjämnande skola och en miljö- och människovänlig infrastruktur – ni vet, verksamheter som kan ägas gemensamt och komma alla till del – ägnar de sig i stället att rekrytera och subventionera hembiträden och tjänstehjon åt överklassen. Allt för att släta över sitt misslyckande och putsa upp sysselsättningsstatistiken.
För varje mandatperiod uppfinns nya statligt finansierade hittepåjobb så att de rika kan ägna sig åt underhållning och kapitalackumulering i sina företag byggda på stöld från ovan nämnda, numera utsålda verksamheter.
Och den sittande regeringen är inget undantag när det gäller faktaresistens på det arbetsmarknads- och socialpolitiska fältet.
I takt med att man från höger till vänster uppfinner arbetsmarknadsreformer som kallas ”enkla jobb” och ”låglönejobb” har klassklyftorna satts på snabbare tillväxt i Sverige än vad som är fallet i något annat OECD-land. Och den sittande regeringen är inget undantag när det gäller faktaresistens på det arbetsmarknads- och socialpolitiska fältet.
Trots att forskare under lång tid varnat för de fatala effekterna av den här typen av återvändsgränder i arbetsmarknadspolitiken fortsätter man att slå dövörat till. Arbetsmarknaden är redan tudelad – etniskt och socialt – och de spänningar som skapas med att fortsätta på den inslagna arbetslinjen kommer att bjuda mer kraftfullt destruktiv moteld än vi hittills fått smaka.
Många av oss bär och när, i det enskilda, såklart Bukowskis dröm. Men att förena drömmen om att få gå sin egen väg, leva efter eget huvud, skapa sina egna förutsättningar så långt det går å ena sidan och vetskapen om det skriande behovet av att kollektivisera kampen å den andra, kan många gånger vara motsägelsefullt och oförenligt.
Så länge den här omoderna samhällsordningen tvingar oss att sälja vår tid på diverse arbetsplatser ska vi inte låta kapitalisterna så split mellan oss, inte mellan hamnarbetare och undersköterskor, inte mellan sopgubbar och lärare, inte mellan den som har och den som inte har arbete. Vi ska ta strid för att arbeta mindre så drömmarna får luft, dela på jobben och skapa nya som gynnar det gemensamma, backa de kamrater som fallit ur eller ännu inte kommit in.
När kapitalismen försöker kväsa det kollektiva, måste vi hålla i minnet att ingen är fri förrän alla är fria. För det är ensamt i en värld där det inte längre finns någon som har tid eller ork att läsa ens romaner.
