Sommarföljetongen: Vegetarianen – del 12

Tiden går.

In-hye sätter sig igen. Hon öppnar locket på den sista behållaren. Hon fattar Yeong-hyes stela hand och för den mot plommonen, stryker hennes fingrar över deras lena skal. Hon sluter systerns magra fingrar om ett av plommonen, får henne att hålla det i handen.

Plommon är en av de frukter som Yeong-hye brukade tycka om. In-hye minns när Yeong-hye var liten, hur hon kunde låta ett plommon rulla runt i munnen en stund utan att bita i det. Hon tyckte om hur det kändes, sa hon. Men nu är hennes hand slapp och stum. Naglarna har blivit tunna som papper.

”Yeong-hye.” Hennes röst låter torr och hes i det tysta rummet. Inget svar; hon lutar sig närmare Yeong-hyes ansikte. Det verkar otroligt, men i samma ögonblick skälver Yeong-hyes ögonlock till och hon öppnar ögonen. ”Yeong-hye!” Hon blickar in i systerns tomma svarta pupiller, men allt hon ser där är sitt eget ansikte. Besvikelsen är förbluffande stark och hon grips av förtvivlan. ”Du är verkligen galen.” Det är en tanke som hon har skjutit ifrån sig de senaste dagarna, men för första gången ställer hon nu frågan till Yeong-hye. ”Har du verkligen förlorat förståndet?”

En outgrundlig skräck får henne att rygga tillbaka från sin syster, men hon förblir sittande. Tystnaden i rummet, som inte bryts ens av ljudet av andetag, är som blöt bomull i öronen.

”Tänk om …”, mumlar hon för sig själv. ”Tänk om det är enklare än jag trodde.” Hon tvekar, blir tyst en stund. I stället för att avsluta tankegången lägger hon pekfingret under systerns näsa. Svaga andetag kittlar hennes finger, varma och regelbundna. Det rycker nästan omärkligt i Yeong-hyes läppar.

Smärtan och sömnlösheten som utan att någon vet det har In-hye i sitt grepp – kan Yeong-hye själv ha gått igenom samma fas, för länge sedan och snabbare än de flesta andra? Kan Yeong-hyes nuvarande tillstånd vara den naturliga fortsättningen på det som hennes syster nu genomlever? Vid någon punkt kanske hon helt enkelt släppte taget om den tunna tråd som höll henne bunden vid det vanliga livet. Under de senaste sömnlösa månaderna har In-hye stundtals känt det som om hon levde i totalt kaos. Hade det inte varit för Ji-woo – hade det inte varit för det ansvar hon kände för honom – kanske även hon hade släppt taget om den tråden.

De enda tillfällen då smärtan mirakulöst försvinner är precis efter att hon har skrattat. Någonting som Ji-woo säger eller gör får henne att skratta, och direkt efteråt är hon helt tom, inte ens smärtan finns kvar. Bara det faktum att hon har skrattat känns otroligt, och får henne att skratta igen. Visserligen verkar skrattet alltid mer maniskt än glatt, men Ji-woo älskar hur som helst att höra det.

”Var det det här, mamma? Var det det du skrattade åt?”

Även när människor har varit med om fasansfulla saker fortsätter de att äta och dricka, gå på toaletten och tvätta sig – leva, med andra ord.

Sedan upprepar Ji-woo vad det än är han precis har gjort, som att truta med munnen och forma händerna till ett horn som växer ut från pannan, eller så gör han ett skojigt ljud, sticker huvudet mellan benen och ropar ”Mamma, mamma!” med fånig röst. Ju mer hon skrattar desto vildare blir hans pajaskonster. När han väl slutar har han avlockat skrattet alla dess hemligheter, tagit till allt han har till sitt förfogande. Han har ingen aning om hur skyldig hans mor känner sig när hon ser ett så litet barn vända ut och in på sig själv för att krama lite skenbar munterhet ur henne, eller när hon till slut inte förmår skratta mer.

Livet är så märkligt, tänker hon, när hon väl har slutat skratta. Även när människor har varit med om fasansfulla saker fortsätter de att äta och dricka, gå på toaletten och tvätta sig – leva, med andra ord. Och ibland skrattar de till och med högt. Och säkert tänker de samma sorts tankar som hon, och när de gör det måste det få dem att bedrövat minnas alla sorger som de för en stund lyckats glömma.

När hon ligger bredvid sin sons brunbrända lilla kropp efter att sömnen har sänkt sig över hans oskuldsfulla barnansikte, börjar natten återigen för henne. Timmar då hon varken ser eller hör en annan levande varelse. Evighetslånga och bottenlösa som ett träsk. Om hon kryper ihop i det tomma badkaret och blundar sluter sig den mörka skogen omkring henne. Regnets mörka strimmor borrar sig in i Yeong-hyes kropp likt spjut. Hennes smala nakna fötter är täckta av gyttja. När In-hye ruskar på huvudet för att förjaga den bilden flimrar solbelysta lummiga träd framför hennes ögon likt väldiga gröna fyrverkerier. Beror det på hallucinationerna som Yeong-hye berättade om? Alla oräkneliga träd hon har sett i sitt liv, de böljande skogar som täcker kontinenterna likt ett hjärtlöst hav, omsluter hennes utmattade kropp och lyfter henne. Där uppifrån syns bara fragment av städer, byar och vägar som flyter på skogens tak likt öar eller broar och som sakta sveps bort någonstans, burna av de varma vågorna.

In-hye har ingen aning om vad dessa vågor vill säga henne. Eller vad träden, som stod i en dunge vid slutet av den smala stigen upp mot berget, flammande likt gröna lågor i det tidiga gryningsljuset, hade försökt säga.

Vad det än var hade det inte funnits någon värme i deras ord. Det var inga tröstens ord, inget som kunde ha fått henne att må bättre. Tvärtom var de skoningslösa och träden som uttalade dem var en skrämmande kall livsform. Trots att In-hye hade vänt sig åt alla håll och sökt i alla riktningar hade hon inte hittat ett enda träd som var villigt att ta hennes liv ifrån henne. Träden hade vägrat att acceptera henne. De hade bara stått där, hårdnackade och allvarsamma, men lika alerta som djur, och burit upp sin egen massiva tyngd.

Hade solens strålar genomströmmat hennes kropp, hade vattnet som fuktade myllan sugits upp av hennes celler, för att slutligen slå ut från hennes kön som blommor?

Tiden går.

In-hye sätter tillbaka locket på alla behållare. Hon packar ner allt i ryggsäcken, först termosen och sedan det övriga. Hon drar igen dragkedjan.

Vilken annan dimension kan Yeong-hyes själ ha trätt in i efter att ha skakat av sig kroppen som när en orm ömsar sitt skinn? In-hye erinrar sig hur Yeong-hye såg ut när hon stod på händer. Hade Yeong-hye misstagit sjukhusets betonggolv för skogens mjuka mylla? Hade hennes kropp förvandlats till en stadig trädstam, vars vita rötter växte ut från fingrarna och greppade den svarta jorden? Hade hennes ben sträckt sig upp mot himlen medan armarna sökte sig ner till jordens inre, hade hon spänt ryggen för att stötta detta snabba växande både uppåt och nedåt? Hade solens strålar genomströmmat hennes kropp, hade vattnet som fuktade myllan sugits upp av hennes celler, för att slutligen slå ut från hennes kön som blommor? Hade allt detta väckts till liv i Yeong-hyes själ medan hon stod på händer och sträckte ut varje fiber i kroppen?

”Men allvarligt talat”, säger In-hye högt. ”För helvete. Du är döende. Du ligger där i sängen och dör. Inget annat.” Hon pressar samman läpparna hårt, biter ihop så häftigt att de fylls av blod, för att inte ge efter för lusten att fatta Yeong-hyes medvetslösa ansikte mellan sina händer, ruska hennes utmärglade kropp och knuffa tillbaka henne mot kuddarna igen.

Nu finns ingen tid kvar.

In-hye hänger ryggsäcken på axeln och skjuter tillbaka stolen. Framåtböjd skyndar hon ut ur rummet. När hon vänder sig om ligger Yeong-hye fortfarande stel och orörlig under täcket. In-hye biter ihop käkarna ännu hårdare, och går till entréhallen.

En sjuksköterska med pageklippt hår och en liten vit plastkorg går fram till ett bord i entréhallen och slår sig ner. I korgen ligger diverse nagelsaxar. Patienterna ställer sig i kö och hon ger dem varsin. Det tar lång tid, som om var och en försöker bestämma sig för vilken sax som passar dem bäst. I entréhallens andra ände sitter ett sjukvårdsbiträde med håret uppsatt i hästsvans och klipper de demenssjukas naglar.

In-hye står tyst och betraktar scenen. Allt som är vasst eller spetsigt och som skulle kunna användas till att skära eller hugga, allt som har en lång sladd som skulle kunna viras om en hals, är förbjudet. Dels för att förhindra att patienterna ska skada andra, men framför allt för att man är rädd att de ska skada sig själva. In-hye granskar deras ansikten där de sitter böjda över sina händer, absorberade av uppgiften att klippa naglarna innan deras tid med saxen är till ända. Klockan på väggen visar fem över två.

En vit läkarrock flimrar till utanför glasdörren. Dörren slås upp. Det är Yeong-hyes läkare. Han vänder sig om och låser dörren bakom sig med snabba, vana rörelser. Det är förmodligen likadant på alla större sjukhus, men här, på ett psykiatriskt sjukhus, tycks en läkares auktoritet vara ännu mer uttalad. Kanske för att patienterna som vårdas här inte får lämna sjukhuset. De flockas kring honom som om de precis har upptäckt sin Messias.

”Vänta lite, doktorn. Har ni ringt till min fru? Om ni kunde säga åt henne att jag kan bli utskriven nu … här är min frus nummer. Om ni kunde slå en signal till henne …”

”Snälla doktorn, byt ut min medicin. Det ringer oavbrutet i öronen på mig.”

”Kan ni inte prata med honom? Han slår mig hela tiden, jag står inte ut längre. Va, ska ni börja nu också? Varför sparkar ni mig? Snälla prata med mig.”

Läkaren ger kvinnan ett avslappnat och rättframt leende, uppenbarligen avsett att lugna henne.

”När har jag sparkat er? Sakta i backarna, ni måste prata med mig en i taget. När började det här ringandet i öronen?” Kvinnan stampar med foten, otålig över att behöva vänta. Hennes förvridna ansikte ser snarare ut att spegla förtvivlan och oro än några våldsamma tendenser.

I samma stund slås dörren upp igen och en annan läkare kommer in, en som In-hye inte har sett förut.

”Det där är allmänläkaren”, säger Hee-joo. In-hye hade inte märkt att hon var där. Tydligen har varje mentalsjukhus en allmänläkare till hands. Den här mannen verkar ung, fast han kanske bara har ett ungt utseende, och ger ett intelligent men kyligt intryck. Så småningom lösgör sig Yeong-hyes läkare från patientflocken och kommer fram till In-hye. Utan att inse det tar hon ett steg bakåt.

”Har ni pratat med er syster?”

”Såvitt jag kunde se verkade hon inte vara vid medvetande.”

”Det kan se så ut på ytan, men varenda en av hennes muskler är spänd. Det är inte det att hon inte är vid medvetande, snarare att hon är så helt koncentrerad på någonting att hon inte är medveten om sin omgivning. Om ni skulle se vad som händer då hon befinner sig i det tillståndet och vi tvingar henne att komma ur det, skulle ni förstå att hon har varit vaken hela tiden.” Läkaren verkar uppriktig och en aning spänd. ”Det kan vara svårt för en närstående att bevittna. Om vi märker att er närvaro komplicerar det hela, är det bäst att ni går därifrån så fort som möjligt.”

”Jag förstår”, säger In-hye. ”Det är bara …”

Läkaren avbryter henne. ”Jag är säker på att allt kommer att gå bra.”

Två vårdare och ett sjukvårdsbiträde brottar ner henne på britsen. De binder hennes armar och ben.

Med Yeong-hyes fäktande och krängande kropp slängd över axeln går vårdaren genom korridoren och in i ett tomt tvåpatientsrum. In-hye väntar tills de övriga i teamet har gått in och följer sedan avvaktande efter. Läkaren hade rätt – Yeong-hye är definitivt vaken. Hon kämpar emot så häftigt och våldsamt att det är svårt att tro att det är samma kvinna som alldeles nyss låg fullständigt orörlig i sin säng. Ett knappt begripligt vrål stiger ur hennes strupe.

”Låt mig vara! Låt mig vaaaraaaa!” Två vårdare och ett sjukvårdsbiträde brottar ner henne på britsen. De binder hennes armar och ben.

”Var snäll och gå ut”, säger den manlige sjuksköterskan till In-hye som står och tvekar. ”Det är svårt för anhöriga att se det här. Var snäll och gå härifrån.”

Yeong-hye vänder sig omedelbart mot In-hye och fixerar henne med sin brinnande blick. Hon skriker ännu högre, en obruten ström av ord forsar ur henne. Driven av någon okänd impuls vrider hon sina bundna lemmar, som om hon försöker kasta sig mot In-hye. Utan att inse vad hon gör tar In-hye några steg närmare sin syster, som fäktar med sina magra armar. De är bara skinn och ben.

”Jag … vill … inte …!” För första gången uttalar Yeong-hye orden tydligt och klart, men hon låter fortfarande som ett rytande vilddjur. ”Jag … vill … inte! Jag … vill inte … äta!” In-hye tar Yeong-hyes förvridna kinder mellan sina händer.

”Yeong-hye! Yeong-hye!” Hennes syster darrar av skräck. Uttrycket i hennes ögon river i In-hye.

”Gå ut är ni snäll. Ni gör det bara värre.” Vårdarna tar tag i In-hye och lyfter upp henne. Innan hon hinner göra motstånd har de knuffat henne genom den öppna dörren och ut i korridoren. En sjuksköterska som har stått utanför griper tag i hennes arm.

”Var snäll och stanna här. Hon kommer att vara lugnare om ni inte är därinne.”

Yeong-hyes läkare drar på sig ett par latexhandskar och stryker ut ett jämnt lager gel över den långa, smala slang som översköterskan räcker fram till honom. Under tiden är en av vårdarna tvungen att använda all sin kraft för att hålla Yeong-hyes huvud stilla. Så fort de närmar sig med slangen blir hon illröd i ansiktet och lyckas befria sig ur vårdarens grepp. Det är precis som sjuksköterskan sa – det går inte att begripa var hon får sin styrka ifrån. In-hye tar ett steg framåt, lätt vimmelkantig, men sjuksköterskan tar tag i hennes arm och håller henne tillbaka. Till slut lyckas vårdaren låsa Yeong-hyes insjunkna kinder mellan sina starka händer och läkaren för in slangen genom hennes näsa.

”Förbannat också, det är blockerat!” utbrister läkaren. Yeong-hye har gapat så stort hon kan och därmed lyckats sluta svalget om gomspenen så att slangen hind-ras. Allmänläkaren, som har väntat på att föra in den tunna vällingen i slangen med en spruta, rynkar bekymrat pannan. Yeong-hyes läkare tar ut slangen ur hennes näsa.

”Då så, vi får göra ett nytt försök. Snabbare den här gången.”

Återigen stryks gel på slangen. Återigen sätter vårdaren sin robusta fysik mot Yeong-hyes tynande krafter och klämmer fast hennes huvud mellan sina händer. Återigen förs slangen in genom hennes näsa.

”Den är inne! Så där ja.” Läkaren släpper ifrån sig en kort suck. Allmänläkaren, som stått overksam, får med ens bråttom. Han börjar spruta in näring i slangen. Sköterskan som har hållit fast In-hye kramar hennes arm och viskar: ”Det fungerade. Det lyckades. Nu kommer de att söva henne. Annars kräks hon kanske.”

Så fort översköterskan tar fram sprutan med det lugnande medlet ger vårdbiträdet till ett högt skrik. In-hye lösgör sig ur den andra sköterskans grepp och springer tillbaka in i rummet.

”Ur vägen, allihop! Flytta på er, låt henne vara!” In-hye griper tag i axeln på Yeong-hyes läkare just som han böjer sig fram över sängen, och drar honom därifrån. Hon står och tittar ner på Yeong-hye. Vårdbiträdet, som hade hållit i slangen, har blodstänk i ansiktet. Det forsar blod ur slangen, ur Yeong-hyes mun. Allmänläkaren tar ett steg bakåt, fortfarande med sprutan i handen.

”Ta ut den! Ta ut slangen, fort!” In-hye är omedveten om det gälla skri som stiger ur hennes strupe när hon känner hur vårdaren försöker tvinga henne därifrån. Under tiden har Yeong-hyes läkare problem med att dra ut den långa slangen medan hans patient kastar hit och dit med huvudet.

”Lugna ner dig! Ligg still!” ryter läkaren åt Yeong-hye. ”Lugnande!” Översköterskan försöker räcka honom sprutan.

”Sluta!” skriker In-hye, hennes röst som ett utdraget tjut. ”Låt bli! Snälla, sluta!” Hon biter vårdaren som håller fast henne i armen och kastar sig fram igen.

”Vad i helvete, jävla subba!” stönar vårdaren. In-hye slår armarna om sin syster. Blodet som hon har spytt upp sprider sig över In-hyes blus.

”Sluta, för Guds skull. Snälla, sluta …” In-hye griper tag i översköterskans handled, den som håller sprutan med lugnande medel, medan Yeong-hye stilla kräks mot hennes bröst.

Hon skyndar mot toaletten och hinner precis in i ett av båsen innan benen viker sig och hon faller ner på knä framför toalettstolen.

Yeong-hyes blod har stänkt överallt på läkarens vita rock, till och med på de uppkavlade ärmarna. In-hye stirrar tomt på mönstret som fläckarna bildar. En virvlande galax av blodiga stjärnor.

”Vi måste flytta Yeong-hye till centralsjukhuset med en gång. Åk in till Seoul med henne. Hon behöver få en proteininjektion i halspulsådern för att stoppa magblödningen. Effekten är kortvarig, men det är enda sättet om ni vill hålla henne vid liv.”

In-hye tar emot remissen som man precis har skrivit ut åt henne, lägger den i ryggsäcken och går ut från sjuksköterskeexpeditionen. Hon skyndar mot toaletten och hinner precis in i ett av båsen innan benen viker sig och hon faller ner på knä framför toalettstolen. Tyst börjar hon kräkas. Mjölkvitt te blandat med gul magsyra.

”Idiot.” Med darrande läppar upprepar hon ordet me-dan hon sköljer av ansiktet framför spegeln. ”Idiot.”

Det är din kropp, du får behandla den som du vill. Den är det enda du har rätt att göra som du har lust med. Och inte ens det blir som du ville.

När hon lyfter huvudet är ansiktet hon ser i spegeln vått. Ögon som har gråtit blod i hennes drömmar. Blod som aldrig gick att torka bort, hur hårt hon än gnuggade sig i ansiktet. Men spegelkvinnans ögon är inte tårfyllda, inte nu. De stirrar bara ordlöst tillbaka på henne, som alltid, röjer inte minsta skymt av känsla. Det förtvivlade skrik som skar i hennes öron för en liten stund sedan var så hudlöst, så fyllt av ångest, att hon har svårt att tro att det kom från henne själv.

Omtöcknad går hon genom korridoren mot entrén. Hon raglar som ett fyllo och försöker desperat hålla balansen. Med ens strömmar solen in genom fönstret och lyser upp den dunkla lokalen. Det var länge sedan In-hye såg ett sådant ljus. En del av patienterna är ljuskänsliga och blir genast oroliga. Medan de övriga skockas vid fönstret, ivrigt pladdrande, kommer en kvinna i vanliga kläder fram till In-hye. Det flimrar för ögonen och In-hye kisar för att försöka urskilja kvinnans ansikte. Det är Hee-joo. Hon är röd i ögonen, har kanske gråtit igen. Har hon alltid känt så starkt? Eller är det bara för att hon är patient här, en känslomässigt instabil människa?

”Hur mår Yeong-hye? Om ni ska åka nu …”

In-hye fattar hennes hand. ”Jag är verkligen hemskt tacksam.” Hon överraskas av en impuls att slå armarna om den gråtande kvinnans breda axlar. Men hon handlar inte på den, vänder sig i stället om och ser bort mot patienterna som ängsligt står och kikar ut genom fönstret. De må vara nervösa, men de är också ivriga, fängslade, som om de önskar att de kunde gå ut genom glasrutan och befinna sig på andra sidan. De är instängda här, tänker In-hye. Precis som den här kvinnan, Hee-joo. Precis som Yeong-hye. Hennes oförmåga att ge Hee-joo en kram är kopplad till skulden hon känner över att ha hållit Yeong-hye inspärrad här.

Från den östra korridoren hörs ljudet av snabba fotsteg. Strax kommer två vårdare gående med korta, raska steg; de bär Yeong-hye på en bår. Hennes ögon är slutna och blodet har tvättats bort, hon ser ut som ett sovande, nybadat spädbarn. Hee-joo sträcker ut handen och sluter sina tjocka fingrar om Yeong-hyes utmärglade hand, och In-hye vänder sig bort för att slippa se.

Skogen utanför ambulansens vindruta är tät och lummig. I det avtagande eftermiddagsljuset glittrar regndropparna på löven och tänder en grön eld.

In-hye stryker Yeong-hyes hår bakom öronen på henne, det är fortfarande lite fuktigt efter att vårdbiträdet tvättade bort blodet. Hon minns alla gånger de badade tillsammans som barn på kvällen, hur hon brukade tvåla in varje enskild ryggkota på sin syster, skrubba hennes rygg och tvätta hennes hår åt henne.

Hon slås av tanken att Yeong-hyes hår påminner om Ji-woos när han fortfarande var ett lindebarn; hon känner sonens små fingrar smeka hennes ögonbryn och en våg av ensamhet sköljer över henne.

Hon tar upp mobilen ur ryggsäckens innerficka. Den har varit avstängd hela dagen; nu sätter hon på den och slår numret till kvinnan i grannlägenheten.

”Hej, det är Ji-woos mamma … jag blev tvungen att åka till sjukhuset eftersom en släkting … ja, helt plötsligt … nej, bussen stannar vid grindarna tio i sex … ja, den kommer nästan alltid exakt i tid … Jag kommer inte att bli särskilt sen. Om jag blir sen måste jag hämta Ji-woo och sedan åka tillbaka till sjukhuset. Hur ska han kunna sova där …? Tack så hemskt mycket. Ni har väl mitt nummer, eller hur? Jag ringer igen senare.”

När hon stänger mobilen slås hon av hur länge sedan det var sedan hon lämnade Ji-woo i någon annans vård. Efter att hennes man flyttade hade hon gjort det till en regel att alltid tillbringa kvällar och helger med sitt barn.

Hon börjar känna sig dåsig och lutar huvudet mot fönstret. Hon sitter så och blundar och tänker.

Ji-woo kommer snart att växa upp. Han kommer att kunna läsa själv, träffa andra på egen hand. På ett eller annat sätt kommer han ofrånkomligen att få höra om allt som hände, och hur i all världen ska hon kunna förklara det för honom? Han är en känslig pojke med ömtålig hälsa, men han är också en glad pojke. Hur ska hon se till att han får fortsätta att vara det?

Täckta med blommor och blad och slingrande gröna stjälkar var kropparna så förvandlade att det var som om de inte längre tillhörde människor

Hon kommer ihåg åsynen av de båda nakna kropparna, sammanslingrade likt lianer. Självklart hade hon blivit chockad, men märkligt nog var det som att ju längre tiden gick, desto mindre tänkte hon på det som någonting sexuellt. Täckta med blommor och blad och slingrande gröna stjälkar var kropparna så förvandlade att det var som om de inte längre tillhörde människor. Deras krängande rörelser fick det att se ut som om de försökte kasta av sig allt mänskligt. Vad hade fått honom att vilja filma något sådant? Hade han satsat allt av sig själv på dessa egendomliga, ödsliga bilder – satsat allt och förlorat allt?

”Det var ett foto på dig, mamma, som flög omkring i vinden. Jag tittade upp i himlen och så, vad heter det, såg jag en fågel där och jag hörde att den sa: ’Jag är din mamma.’ Och så kom det ut två händer ur fågelns kropp.”

Det här var för ganska länge sedan, då Ji-woos tunga fortfarande snubblade på vissa ord. Den märkliga vaga sorgen hos ett barn som är nära tårarna hade överraskat henne, minns hon.

”Men vad är det? Var det en sorglig dröm?” Ji-woo, som fortfarande låg i sängen, gnuggade sig i ögonen med sina knubbiga små händer. ”Hur såg fågeln ut? Vad hade den för färg?”

”Vit … den var fin.” Med en skälvande inandning hade pojken begravt huvudet i sin mors famn. Hans snyftningar gjorde henne förtvivlad, precis som varje gång han slog knut på sig själv för att få henne att skratta. Det var inget han ville ha som hon kunde ge honom, och han försökte heller inte be henne om hjälp. Han grät bara för att han var ledsen.

”Det måste ha betytt att det var en mammafågel”, hade hon sagt, i hopp om att lugna honom. Ji-woo skakade på huvudet, fortfarande tryckt mot hennes bröst. Hon satte en hand under hakan på honom och lyfte hans huvud. ”Titta, mamma är här. Jag har inte förvandlats till en vit fågel, som du ser.” Hans läppar skälvde i ett svagt, osäkert leende. Ögonen var blanka som på en hundvalp. ”Det var bara en dröm, förstår du.”

Men var det verkligen sant? Just då, i ambulansen, var hon inte så säker på det. Var det verkligen bara en dröm, en ren slump? För det var samma morgon som hon hade vänt ryggen mot solen när den steg upp över de tysta träden, och gått tillbaka nedför berget i sin urblekta lila t-shirt.

Det är bara en dröm.

Det är vad hon säger till sig själv, högt och med eftertryck, varje gång hon minns hur Ji-woo hade sett på henne den morgonen. Den här gången studsar hon till av sin egen röst, öppnar ögonen och ser sig förvirrat om-kring. Ambulansen susar fortfarande fram längs den brant sluttande vägen. Hon slätar till håret, förstår att hon borde kamma sig, förstår att hon måste se bedrövlig ut. Handen darrar märkbart.

Hon kan inte förklara, ens för sig själv, hur hon så lätt kunde fatta beslutet att överge sitt barn. Det var ett brott, grymt och ansvarslöst; hon skulle aldrig kunna intala sig något annat, och därmed var det också något hon aldrig skulle kunna erkänna, aldrig bli förlåten för. Den enkla sanningen var något hon helt enkelt kände, med fasansfull skärpa. Om hennes man och Yeong-hye inte hade sprängt alla gränser, om allt inte hade rasat samman, så hade det kanske varit hon som hade brutit ihop, och om hon hade låtit det hända, om hon hade släppt taget om tråden, skulle hon kanske aldrig ha hittat tillbaka igen. Och skulle i så fall blodet som Yeong-hye hade kräkts i dag i stället ha vällt fram ur hennes egen strupe?

Med ett lågt stön skakar In-hye av sig sömnen. Rädd att hennes syster ska kräkas blod igen ser hon sig om efter en handduk och håller den mot hennes mun.

”Uh … umm …”

Yeong-hye kräks inte, i stället slår hon upp ögonen. Hon fäster sina svarta pupiller på In-hye. Vad är det som rör sig bakom hennes ögon? Vad är det hon bär inom sig, bortom sin systers föreställningsförmåga? Vilken skräck, vilken vrede, vilken ångest, vilket helvete?

”Yeong-hye?” säger In-hye. Hennes röst är tömd på all känsla.

”Uh … umm …” Yeong-hye vänder sig bort som för att slippa systerns frågor, som om det sista hon vill här i världen är att ge något som helst svar. In-hye sträcker fram en darrande hand, men låter den nästan genast falla igen.

In-hye pressar samman läpparna. Nu minns hon, helt plötsligt. Skogsstigen hon vandrade längs, den där tidiga morgonen. Daggen som vätte sandalerna kylde hennes annars bara fötter. Hon hade inte gråtit, ingenting sådant, för då hade hon ännu inte förstått. Hon hade inte förstått vad den kalla fukten hade försökt säga medan den genomsyrade hennes stukade kropp och spred sig genom hennes uttorkade ådror. Den hade bara sipprat in genom huden, in i hennes kropp, ända in till märgen.

Ambulansen rundar den sista kurvan och lämnar Ch’ukseongberget bakom sig.

Så öppnar In-hye munnen. ”Det jag försöker säga …”, viskar hon till Yeong-hye. Ambulansens underrede skramlar över en grop i vägen. In-hye kramar Yeong-hyes axel. ”Det här kanske bara är någon sorts dröm.” Hon sänker huvudet. Men så, som om hon plötsligt insett något, lutar hon sig fram mot Yeong-hyes öra och fortsätter att tala. Hon formar varje ord noga, ett efter ett. ”Jag har också drömmar, vet du. Drömmar … och jag kunde låta mig uppgå i dem, låta dem ta kontroll över mig … men drömmen kan ju inte vara allt som finns, eller hur? Någon gång måste vi vakna, eller hur? För annars … annars …”

Hon lyfter åter huvudet. Ambulansen rundar den sista kurvan och lämnar Ch’ukseongberget bakom sig. Hon ser en svart fågel flyga upp mot de mörka molnen. Solljuset bländar henne, sticker i ögonen, och hon kan inte längre följa fågeln med blicken.

Hon tar ett djupt andetag. Träden vid kanten av vägen står i brand, en grön eld som böljar likt den skälvande flanken på ett väldigt djur, vilt och rasande. In-hye stirrar intensivt på träden. Som om hon väntar på ett svar. Som om hon protesterar mot någonting. Hennes blick är mörk och uppfordrande.

***

Publicerad
3 dagar sedan
Edvin Alpros Kristall cykelstöld
Edvin Alpros skriver brev från borgerligheten. Foto: Janerik Henriksson/TT, Jessica Gow/TT, privat. Montage: Arbetaren

Hur många cykeltjuvar tål Sverige?

Edvin Alpros om hur en mindre genomtänkt tweet fick helvetets portar att öppna sig.

En märklig kedja av händelser inträffade nyligen när jag på väg till ett styrelsemöte noterar att min cykel inte står i cykelstället. Som ansvarsfull politiker gör jag det enda rätta och lägger ut ett inlägg på twitter där jag förklarar att om det är så att det är en invandrare som ligger bakom stölden så ska han ut ur mitt land!

Mitt inlägg delas snabbt av politikerkollegor, ledarskribenter och andra diplomerade källkritiker och innan mitt styrelsemöte ens hunnit börja har sverigedemokraterna startat en kampanj emot de svenskfientliga cykelstölderna.

En moderat politiker och tillika polis (inget av yrkena verkar vara en skyddad titel) kräver att få sätta in militären för att punktmarkera cyklarna längs med Strandvägen i Stockholm och kristdemokraterna har redan hunnit sätta upp affischer där de uppmanar muslimer att antingen anamma vårt judeo-kristna cykelvett eller återvända hem igen.

På väg hem från styrelsemötet blir jag lite full i skratt när det plötsligt slår mig att jag ju faktiskt inte har haft någon cykel på flera år. Jag försöker kontakta media för att berätta om missförståndet, men de har inte tid för mig, Sverige har gått upp i stabsläge på grund av de eskalerande cykelstölderna och det finns knappast utrymme för woke i det här läget.

Hela Sverige som visitationszon

Lite illa till mods kommer jag hem och slår på nyheterna, och döm om min förvåning när statsministern står och förklarar hela Sverige som en visitationszon. Skulle inte det råda bot på den pågående brottsvågen kan han rentav tvingas utfärda utegångsförbud för samtliga invandrare tills dom erkänner vad dom har gjort med våra cyklar. Vad har jag egentligen satt igång för något?

Därpå följer en extrainsatt debatt: ”Hur många cykeltjuvar tål Sverige”? Inte särskilt många ska det visa sig när en av debattörerna har klätt sig i cykelhjälm och skottsäker väst dagen till ära. Han har tidigare under dagen, till skillnad från PK-media, livebloggat ifrån ett cykelställ på Frölunda torg och säger sig nu frukta repressalier från de kriminella cykelstöldsnätverken.

En bekymrad kristdemokrat flikar in och förklarar att cykelägare måste ha rätt att använda självförsvar. Kärnvapen är inte helt otänkbart, och eventuella civila offer är på tjuvarnas samvete. Liberalerna bryter då in och förklarar att de på sin höjd kommer att gå med på taktiska kärnvapen, för att sedan teatraliskt vända blicken emot kameran för att deklarera ännu en liberal seger.

Hela helvetets portar verkar stå på vid gavel. Jag försöker undvika samvetskval över att jag lade ut det där ogenomtänkta inlägget genom att intala mig att man faktiskt måste ta människors oro på allvar.

Ingen rök utan eld, och tendenser tenderar ju som bekant att amplifieras utan motstånd. Jag bestämmer mig för att skaka av mig det dåliga samvetet och i stället åka och inhandla årets julklappar; cykellås och handeldvapen.

Men ställde jag inte bilen här någonstans…?

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Efter strejken: MediCarrier börjar betala ut 100 procents höjning av OB-tillägg för storhelger och 50 procents tillägg för övriga lätthelgdagar. Foto: Johan Apel Röstlund och Stockholms LS

Att strejka lönar sig

De strejkande arbetarna på MediCarrier vann en viktig delseger i form av höjda OB-tillägg. En kollektiv seger som alla arbetare på företaget kommer att gagnas av. Men vad var det som gjorde att man vann och hur viktig var egentligen strejkens tajming?

Som tidningen Arbetaren rapporterat om i maj och i december har syndikalistanslutna arbetare strejkat vid sjukvårdslaget MediCarrier i Stockholm. Lagerarbetarna strejkade för ett eget kollektivavtal och rättvisa löner. Idag är det fackförbunden Kommunal och Vision som har kollektivavtal på företaget. 

Ett eget kollektivavtal lyckades den syndikalistiska fackklubben inte vinna – men däremot tvingades arbetsköparen att börja betala ut 100 procents höjning av OB-tillägg för storhelger och 50 procents tillägg för övriga lätthelgdagar. Ett krav som bland annat Kommunal drivit.

När Arbetaren, som enda svenska tidning, intervjuade de strejkande arbetarna utanför lagret i förra veckan så sade dem också att:

”… ledningen har tagit bort alla våra tidigare förmåner. När det till exempel är obligatoriska medarbetardagar, ofta på helger, fick vi tidigare dubbelt betalt.”

Den här kritiken gav med andra ord resultat med tanke på att företaget nu kommer börja betala ut bättre tillägg för obekväma arbetstider.

Hur avgörande var strejkens tajming?

Förbättringarna slöts mellan MediCarrier och Kommunal, men det som är extra intressant att titta på är strejkens tajming och dynamiken mellan Kommunal och den syndikalistiska fackklubben. Kommunalklubben lade ett krav – syndikalisterna strejkade och sedan gick kravet igenom. 

Allt det här utspelade sig under tiden som företaget höll på att förbereda sig inför julen. 

När Arbetaren i förra veckan intervjuade Akram Mardan, som är ordförande för den syndikalistiska fackklubben, på Medicarrier så underströk han också:

”Nu är det snart jul och många röda dagar. Det kommer att bli kaos inne på lagret om vi fortsätter att strejka, så jag hoppas verkligen det här ger resultat.”

Huruvida det var Kommunals krav eller syndikalisternas strejk som tvingade Medicarrier till eftergifter – det kanske vi aldrig får reda på. Men vi vet att arbetarnas motstånd i slutändan gav dem bättre villkor.

Att strejka lönar sig.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Riseup4rojava
I lördags lanserade Rojavakommittéerna och RiseUp4Rojava en kampanj mot företaget Accenture för att uppmärksamma deras roll i att möjliggöra krigsbrott i Palestina, Syrien och Kurdistan. Foto: Bilal Hussein/TT

Stoppa Turkiets och Israels imperialistiska projekt

Turkiets och Israels ockupation av syrisk mark måste upphöra för att Syrien ska kunna gå en fredlig framtid till mötes, skriver Rojavakommittéerna i en debattartikel som riktar sig till de företag baserade i Sverige som möjliggör ockupationen av syriskt territorium liksom krigsbrott i Kurdistan och Palestina.

Den 51-åriga syriska diktaturen har fallit, och medan folket firar på gatorna i Damaskus, Homs och Hama, utnyttjar de regionala stormakterna Israel och Turkiet situationen för att roffa åt sig ännu mer syriskt territorium.

Båda länder kontrollerar sedan tidigare syrisk mark – i södra respektive norra Syrien – och nu  utvidgar de sina invasioner genom att upprätta så kallade ”buffertzoner.” Det handlar om regelrätta ockupationer av syrisk mark – mark som riskerar att aldrig återlämnas till det syriska folket.

Alliansen mellan Turkiet och Israel

Israel och Turkiet ger utåt sken av att vara varandras fiender, men deras strategiska samarbete är avgörande för deras respektive krigföring och kontroll i Mellanöstern. Israel genomför ett pågående folkmord mot det palestinska folket, och Turkiet har spelat en nyckelroll i detta genom att säkerställa att 40 procent av Israels totala oljeimport transporteras via turkiska hamnar. Detta ekonomiska beroende gör Turkiet till en avgörande partner i Israels krigföring gentemot Palestina. Samtidigt används israelisk teknologi i Turkiet, vars drönare regelbundet bombar det kurdiska självstyret i Rojava. Dessa vapen har blivit ett dödligt och avgörande verktyg för Turkiets försök att utplåna det kurdiska motståndet.

Genom sin handel och det militära samarbetet har de regionala stormakterna Israel och Turkiet kunnat utvidga sina imperialistiska och expansionistiska projekt, och förvärra lidandet för de folk som redan drabbats av krig och förföljelse. Utan detta samarbete hade deras kapacitet att bedriva folkmord och aggressionskrig varit kraftigt begränsad.

Kampanj mot företaget L3Harris och Accentures inblandning

Som en del av denna imperialistiska och militaristiska samverkan spelar företag världen över en avgörande roll. Ett exempel är det multinationella företaget Accenture med kontor i Stockholm, Göteborg och Malmö. Via ett strategiskt partnerskap tillhandahåller Accenture kritisk IT-infrastruktur för L3Harris, ett företag som i sin tur producerar komponenter för drönare som Turkiet använder i sin krigföring mot kurder, samt för Israels F35-plan som används mot palestinier. I dag terroriserar samma drönare och stridsflygplan folket i Gaza, Libanon och Syrien.

Tillsammans med det internationella nätverket RiseUp4Rojava som Rojavakommittéerna är en del av lanserade vi i lördags en kampanj mot Accenture för att uppmärksamma deras roll i att möjliggöra krigsbrott i Palestina, Syrien och Kurdistan. Genom att rikta ljuset mot deras kopplingar till L3Harris hoppas vi kunna sätta press på Accenture att avsluta sitt samarbete och ta avstånd från anfallskrig, ockupation och folkmord.

Det syriska folket har redan störtat en tyrann. Nu måste vi stå enade mot Turkiets och Israels försök att utnyttja maktvakuumet för att sprida sitt eget förtryck genom expanderad ockupation. En fredlig och självständig framtid för Syrien är endast möjlig när dessa despoter drar sig tillbaka och det syriska folket får styra över sin egen framtid.

Vi kräver att Accenture avslutar sitt samarbete med L3Harris!

Inga vapenexporter till Turkiet och Israel! Stoppa folkmord och etnisk rensning!

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Skola klasskillnader
 Per-Anders Svärd är statsvetare och återkommande skribent i Arbetaren Foto: Jessica Gow/TT, Jan-Åke Eriksson. Montage: Arbetaren

Per-Anders Svärd:
Skolans problem stavas klasskillnader

”Dessvärre är mer resurser inget alternativ i Tidö-Sverige där skattesänkningar för de rika går före allt annat.”
Per-Anders Svärd om läget i den svenska skolan, där neddragningar presenteras som satsningar samtidigt som ojämlikheten ökar.

Häromveckan presenterades resultaten av den internationella TIMSS-studien som mäter grundskoleelevers kunskaper i matematik och naturvetenskap. För Sveriges del registrerades en liten förbättring på matematiksidan medan de naturvetenskapliga insikterna var oförändrade. I internationell jämförelse är resultaten inte så märkvärdiga. Den genomsnittliga svenska elevens kunskaper svävar någonstans i mitten när man jämför med de andra EU- och OECD-länderna.

Mer besvärande är att spridningen i kunskaper mellan olika elevgrupper inom landet har ökat. Det är en ojämlikhet som har eskalerat de senaste 15–20 åren. Och som nästan alltid är fallet i skolvärlden kan problemet främst hänföras till det sociala arvet.

De starkaste faktorerna bakom skillnaden mellan hög- och lågpresterande elever i TIMSS-studien är elevernas socioekonomiska bakgrund och skolornas socioekonomiska sammansättning. I klartext: Klasskillnader och skolsegregation.

När skolminister Lotta Edholm och utbildningsminister Johan Pehrson nyligen ställde till med presskonferens om TIMSS-resultaten noterade de den växande ojämlikheten som ett problem, men försökte samtidigt rama in resultaten som en seger för den borgerliga skolpolitiken med dess fokus på studiero och faktaundervisning.

Skattesänkningar för de rika

Men som den tidigare skolministern Gustav Fridolin nyligen konstaterade i tidningen Arbetet ligger grunden till skolans problem någon helt annanstans. Utbildningssystemets akuta utmaningar är att resurserna minskar, att lärare inte har tid med sina jobb och att föräldrar börjat behandla god utbildning som en kommersiell tjänst de konsumerar åt sina barn.

Dessvärre är mer resurser inget alternativ i Tidö-Sverige där skattesänkningar för de rika går före allt annat. Samtidigt ska skolkoncernerna ha sitt och staten fortsätta gå med överskott. Det är därför den politiska responsen på skolans problem fortsätter inskränka sig till att vifta med armarna om ordning och skärmtid, samtidigt som strukturförändringarna begränsas till att peta i läroplanerna.

Därtill kommer det magiska tänkandet kring nya ”evidensbaserade metoder” som ska göra undervisningen mer effektiv. Som om vi inte redan visste vad som fungerar! Bättre resultat uppnås när lärare får tid att bygga meningsfulla relationer till eleverna och ges utrymme att kontinuerligt utvärdera och förbättra sin egen praktik. Så, där har ni det. Men det är just de möjligheterna som ständigt naggas i kanten av skolpolitiken.

Större klasser, lägre personaltäthet och färre vikarier

Konstigt nog, får man säga, eftersom politikerna aldrig genomför några försämringar på skolans område. Modellen är i stället att alla beslut presenteras som ”satsningar”. Men i själva verket är tendensen att tillskotten äts upp av inflation och kostnadsökningar och resulterar i nettonedskärningar. Den historiska satsning på skolan Lotta Edholm aviserade för år 2023 visade sig till exempel utmynna i en minsking av skolans finansiering med två miljarder kronor mätt i fasta priser.

I praktiken betyder detta, som fackförbundet Sveriges Lärare visade i en rapport i somras, att 62 procent av lärarkåren fått se neddragningar på sina skolor under 2023 och 2024. I grundskolans klass 4–6 har 71 procent av lärarna upplevt samma sak. Klasserna blir större, personaltätheten lägre och rektorerna måste dra in på vikarier. Inte undra på att över 90 procent av lärarna i undersökningen svarat att de är ”ganska” eller ”mycket oroliga” över vad nedskärningarna i förskolan/skolan kommer att leda till.

Att lärarnas arbetsmiljö är ohållbar har varit klart länge. Det är nästan svårt att föreställa sig i dag, men i början av 1990-talet var läraryrket ett ”friskyrke” som folk kunde trivas med och uppleva som en utvecklande och meningsfull karriär. I dag har jobbet hamnat i kategorin ”riskyrken” – främst på grund förändringar i skolans styrningsformer som påfört lärararna mängder av administrativt extraarbete utan att dra ner på andra uppgifter. Priset betalas i utmattning, värk, dålig sömn och ångest.

Men lärarnas oro gäller inte bara de egna arbetsuppgifterna. Många dras med ständig samvetsstress över elevernas kunskapsutveckling, samtidigt som de ängslas över den vacklande psykiska hälsan bland ungdomen. Om då tillgången till stödpersonal och en fungerande elevhälsa dras undan ökar bördorna på lärarkåren ytterligare. Inte undra på då att så många lärare lämnar skolan. I dag jobbar 35 000 utbildade lärare i andra yrken, samtidigt som lärarbristen växer och försigkomna ungdomar ratar lärarbanan som ett rimligt framtidsalternativ.

Sverige är ett högerland

Man ska visserligen inte romantisera det gamla, rättvisa och jämlika skolsystem som vi en gång hade i Sverige. Även socialdemokratins ”skola för alla” var djupt inbegripen i att sortera elever in i det kapitalistiska samhällets arbetsdelning. Samtidigt är det helt klart att marknadsreformerna sedan 1990-talet väsentligt har förvärrat ojämlikheten i skolväsendet.

Högern skyller förstås problemen på tidigare socialdemokratiska regeringar, men faktum är att Sverige sedan länge har blivit ett högerland. Vi närmar oss nu tjugo år av borgerliga riksdagsmajoriteter som ständigt har blockerat möjligheterna att stärka skolans finansiering eller förändra det skolsystem vi alla måste skicka våra barn till.

Som läget ser ut nu kan vi se fram emot en framtid för skolan som består av växande ojämlikhet ackompanjerad en oändlig serie presskonferenser om studiero och nya neddragningssatsningar. Alternativet är att lärarfacket sätter kraft bakom sina krav, drar med sig föräldrar och marknadiseringskritiker i andra sektorer, och utlyser ett rejält lov tills förutsättningarna ändras.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan

Till slut åkte Wolt på spö

Till slut åkte Wolt på spö

I början av december förlorade matbudsföretaget Wolt – som första gigbolag – en tvist om arbetsköparbegreppet. Enligt kammarrätten ska Wolt ska ta ansvar för matbudens arbetsmiljö och i domen konstateras att företaget ska ses som arbetsköpare åt buden. I det här avsnittet av Gigwatch-podden pratar Filippa och Pontus om konsekvenserna av denna dom, men också om Hem & Hyras granskning av Tiptapp.

Avsnittet spelades in i Arbetarens poddstudio.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Strejken på MediCarrier är avblåst efter uppgörelse med arbetsköparna. Foto: Stockholms LS

MediCarrier: Strejken avblåst

Fredag förra veckan blev sista strejkdagen på MediCarrier. Akram Mardan, som är ordförande för den syndikalistiska driftsektionen på arbetsplatsen, säger att strejken påverkade företaget.

– Från och med nästa år får vi 100 procent i tillägg för röda dagar. Vi pressade dem, vi hade möten både med region Stockholm och MediCarriers styrelse, säger Akram Mardan.

I ett mail till arbetaren skriver HR-chefen Kristiina Söderlind på MediCarrier: ”Efter förhandlingar med fackförbundet Kommunal landande vi på 100 procents höjning på OB-tillägg för storhelger och 50 procents tillägg för övriga lätthelgdagar fr.om. 1 januari 2025.”

Kampen för kollektivavtal är inte löst

Strejken inleddes förra tisdagen. På torsdagen hade driftsektionen möte med bolagsstyrelsen och beskedet om höjd ersättning kom efterföljande måndag. Kampen för kollektivavtal går dock trögare.

– De vägrar. När vi pratar med styrelsen säger de att de inte vill ha ett andrahands-kollektivavtal, säger Akram Mardan, som menar att kollektivavtalet med Kommunal inte efterlevs.

På frågan varför MediCarrier inte vill teckna kollektivavtal med driftsektionen svarar Kristiina Söderlind att MediCarrier idag har två kollektivavtal.

”Ett med fackförbundet Kommunal och ett med fackförbundet Vision. Vi ser inget behov av ytterligare kollektivavtal med andra fackförbund då dessa två avtal täcker in alla som arbetar på MediCarrier.”

Strejken är slut för tillfället men Akram Mardan uppger att driftsektionen ska ha ett medlemsmöte kring hur man ska gå tillväga framöver.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Mexikos nya president Claudia Sheinbaum omfamnar en kvinna ur Mexikos urbefolkning under sin installation den 1 oktober 2024. Eduardo Verdugo/TT

Samisk kultur – en av många att återerövra

Ola Stinnerbom berättar i sin bok De försvunna samiska kulturarven om hur ett helt folks historia försvinner med det stulna kulturarvet, och hur det kan tas tillbaka. Att ett besegrat folks kultur plundras och förbjuds, eller görs till erövrarnas, är bland de viktigaste processerna i en ockupation.

En pinsam och spänd situation uppstod mellan Spaniens och Mexikos regeringar i slutet av september i år. Sedan 2019 föreligger en begäran att landet som brutalt erövrade Mexiko år 1521 ska be om ursäkt för skövlingen och övergreppen i dess spår. Förutom dödliga sjukdomar utplånades eller slogs hela civilisationer och kulturer sönder, och så svåra levnadsförhållanden skapades att befolkningen ett sekel senare reducerats till omkring 10 procent av tidigare 50 miljoner.

Ockupationen varade i mer än 300 år och förminskade med tiden urfolkskulturen till en spillra. Presidenten Andrés Manuel López Obrador tillade i sitt brev till den spanske kungen att ursäkten gärna får omfatta spanska erövringar av övriga Sydamerika – och för den delen också av mellan- och nordamerikanska områden. Ursäkten har uteblivit, och när den nya presidenten, Claudia Sheinbaum installerades den 1 oktober i år var den spanska kungen inte välkommen på kalaset.

2022 bad den nederländska regeringen om ursäkt för det lidande koloniseringen av bland andra Indonesien och Surinam orsakat. Andra länder vrider och vänder på formuleringar – man vill inte att ursäkterna automatiskt ska leda till krav på återlämnande eller ersättningar för de enorma rikedomar och den kultur som erövrarna tillskansat sig och fortfarande bygger sin ”civilisation” på. 

Kanske är kraven på Spanien mer att se som en utfästelse, en ambition till åtminstone ett erkännande av skuld – också för arvet av psykisk ohälsa, självmord, och för det som kallas lateralt våld: då medlemmar i marginaliserade grupper slår mot varandra som ett resultat av förtryck. 

Trots frigörelse från sina kolonialherrar är de forna kolonierna ofta uppbundna kring dem. Storbritannien, samlar omkring 30 procent av sina forna undersåtar i alla världsdelar i ett samvälde, den brittiska monarken är fortfarande statschef i 15 av länderna.

Beninbronserna

I Sverige har det de senaste decennierna förts en viktig diskussion kring konst och även mänskliga kvarlevor som stulits från länder som Egypten och Kanada så sent som i början av 1900-talet. Olika föremål har uppmärksammats, dokumenterats, och kanske kopierats innan de har överlämnats. Processen fick långt in på 2000-talet inte kallas ”återlämnande”, eftersom detta sågs kunna framkalla oöverblickbara mängder av krav, utan ”gåva”.

2020 tog Riksantikvarieämbetet (RAÄ) fram riktlinjer för det som nu kallas återlämnande. Här framhåller man att det finns motsättningar mellan olika synsätt – å ena sidan måste man se vikten av att visa kulturföremål för att ge förståelse för andra kulturer, å andra sidan har ättlingar till de som en gång skapade materialet rätt att få tillbaka materialet som en gång togs från dem. 

Nyckelfrågan här är hur föremålen en gång förvärvades. ”De flesta återlämnandeärenden är emellertid inte juridiskt grundade utan avgörs efter etiska överväganden”, skriver RAÄ. Museerna har en särskild roll, och arbetar intensivt för att processen ska ske i dialog med mottagaren, ofta i samband med olika ceremonier ”som också kan vara en del i en större försoningsprocess där hanteringen av ärendet bör ske med varsamhet och respekt”.

Ur ur filmen Dahomey, om återbördande av delar av de skatterna från Benin som plundrades 1897. Foto: Nonstop Entertainment

Ett av de stora ärendena i frågan som diskuterats i decennier är de så kallade Beninbronserna som är en del av de omkring 2 500 konstobjekt som stals av en brittisk militärstyrka vid en plundring av ett kungapalats i nuvarande Nigeria 1897, detta innan palatset brändes ner och kungen avsattes och fängslades. Benin inlemmades i det brittiska kolonialväldet och samlingen såldes över världen för enorma summor. 

Historien innehåller här – liksom i alla fall av plundringar i krig och ockupation – privata brott och övergrepp begångna av enskilda militärer. En del av föremålen finns i basutställningen på Etnografiska museet i Stockholm. 2023 beslutade den svenska regeringen att delar av samlingen ska återlämnas till Nigeria.

Regissören Mati Diop skildrar i sin dokumentär Dahomey, som hade premiär i Sverige i oktober i år, den enorma betydelsen och stoltheten hos mottagarna då ett antal av föremålen återlämnades från ett franskt museum till Nigeria. Föremålen skildras som om de har egna röster och verkligen bär på en historia. 

Mer än konstföremål

Detta är typiskt – frågan är levande och handlar inte om döda föremål, utan artefakter som bär med sig mångdubbla betydelser. De bär historiska och politiska berättelser, och representerar både kultur- och kultföremål. Det gäller konstföremål men också stulna immateriella kulturarv som traditioner, dans och musik, och även tidiga upptäckter inom matematik, medicin, hållfasthet inom byggnation, fysik och astronomi. 

Kolonisering som sker i dag går att härleda till de som begicks för länge sedan – och för mindre än ett sekel sedan. I dag lever många urbefolkningar i samma områden som människor utan flera sekler gamla eller flertusenåriga rötter och kultur i området. Många urfolk har tvångsförflyttats och har i vissa fall förlorat kunskap om sin egen historia, och fortsätter ofta att föra vidare föreställningar som implementerats av erövrarna.

– Samtidigt finns gamla mönster och ritualer som utförs, till exempel vid slakt, utan att man egentligen tänker på det. Som att man ”råkar” spilla lite blod på marken, berättar Ola Stinnerbom.

Ola Stinnerbom. Foto: Jeppe Blomgren

Han är sångare, dansare, instrumentbyggare och forskare i folk och kultur. I sin bok De försvunna samiska kulturarven (Ekerlids förlag, 2024) skriver han om samisk kultur som förbjudits, förminskats och försvunnit genom medveten utplåning. Hans berättelse känns igen från många andra: varje år kommer nya uppgifter i dagen om hur världens urbefolkningar nekats att tala sitt språk, att utföra sina danser, musik och sina andliga traditioner. Detta har skett i modern tid, bland annat Grönlands inuiter och Kanadas urbefolkning har liksom samebarn skickats till nomadskolor där de tvingats tala svenska och glömma sitt språk och kultur. Många barn och deras föräldrar for mycket illa, båda psykiskt och fysiskt av hanteringen som splittrade familjer och skapade skam.

I norr fanns enorma rikedomar, från 1500-talet fick samerna anpassa sig till statens erövring av deras områden, 1634 hittade man silver. Med kungen kom kyrkan vars syn på samerna blev rådande. Man byggde kyrkor på samernas heliga kultplatser. Kultur förbjöds, innehav av den samiska trumman belades 1692 med dödsstraff  som snart också verkställdes. 

Ola Stinnerbom menar att trummans profana, musikaliska användning försvann eftersom man var rädd att den förbjudna musiken skulle höras. Gömda och nergrävda trummor förstördes av väder och insekter och man slutade spela på instrumentet för att inte höras. Därigenom glömde man bort att trumman inte bara varit ett verktyg för kontakt med det andliga, och med bortgångna förfäder, utan också varit ett musikinstrument.

Också dansen har varit ett kulturellt uttryck som förnekats som profan, istället har den beskrivits som kaotiska rörelser som förknippats med trolldom – som skulle förbjudas. Men i sin bok presenterar Ola Stinnerbom vittnesmål från bröllop och gemenskap där musiken och dansen – också tillsammans med icke-samiska medmusiker – varit en del av festen.

Detta är ett sätt att se på samer som inte är en del av den exotifierande tyngdpunkten som staten från slutet av 1800-talet arbetade systematiskt för att förknippa med fjällsamerna inför bland annat en ökande turism. Skogssamerna, som tidigare varit en likställd del av samebefolkningen, skildes från de renskötande samerna, och reducerades till en grupp som skulle assimileras in i svenskheten. I början av 1900-talet etablerades rasbiologin officiellt som ett erkänt forskningsfält i Sverige. Enligt den beslutades att fjällsamerna var de som var genuina samer.

Återigen: en uppdelning som historiskt gjordes i statens intresse för kontroll och näringsekonomisk nytta, där kyrkans syn på minoriteter implementerades i samernas syn på sig själva, menar Ola Stinnerbom. Han återkommer ofta också till det laterala våldet.

Samtidigt som samerna splittras menar Ola Stinnerbom att urfolk historiskt sett hållit ihop. 

— Jag har träffat samer i Nordamerika. Det finns tre samiska communitys i Alaska som flyttade dit på 1860-talet för att stötta urinvånarna där, säger han.

Vissa av de samiska kulturuttrycken har överlevt på andra sätt än genom samiska traderingar – under radarn så att säga. Prästen Lars Levi Læstadius som verkade i Pajala och Karesuando hade avlägset samiskt påbrå och talade flera samiska språk. Hans kristna väckelserörelse tog fart på 1840-talet och spred sig inte minst bland många samer.

– Læstadius tog in den samiska dansen i læstadianismen där den lever den kvar som fragment, berättar Ola Stinnerbom.

Förbud som leder till självförnekelse

Ola Stinnerbom har grävt i arkiv i många år, och forskat fram en historia som fått andra, även samer, att tvivla och till att börja med ifrågasätta berättelser som man tidigare knappt vågat spekulera i. Det kan finns många skäl till att man inte ifrågasätter gamla sanningar man fått med sig, menar han.

– Brutaliteten mot samerna har lett till självförnekelse av viktiga inslag i kultur och andligt liv. Såren är så oerhört påtagliga också så det är säkert jättejobbigt att börja öppna upp. Hela den samiska kulturen brottas med detta än i dag, och man ser inte alltid varför, säger han. Man måste se att vi är ett och samma folk men med olika näringar och viss kultur. När man i början av 1900-talet tvångsförflyttade folk till Tärnaby skapade man en motsättning till de samer som redan bodde i området. 

Tvångsförflyttningarna av samer pågick ända fram till 1950-talet.

– Min mamma tillhörde fjällsamerna men tvingades till nomadskola. När hon blev sjuk i tuberkulos skickades hon hem, hon smittade flera av familjemedlemmarna, innan hon själv fick läkarvård, detta var något som följde henne genom livet, berättar Ola Stinnerbom.

– Jag hade själv en jätteproblematisk uppväxt i Arvika, jag och mina syskon blev kallade lappjävlar och mobbades svårt.

– I Norge finns två folk, med samma rättigheter. Där är det lag på att alla barn ska lära sig om samisk kultur och att jojka. Det betyder att den här osynligheten av det samiska inte finns. I Sverige behandlas samer som ett minoritetsfolk, man har aldrig bett om ursäkt för koloniseringen av Sápmi, inte ens erkänt den, berättar Ola Sinnerbom. 

Återbördandet av kvarlevorna från samer till kyrkoplatsen på Gammplatsen i Lycksele 2019, där de grävdes upp av svenska forskare nästan 70 år tidigare. Foto: Henrik Montgomery/TT

Svenska kyrkan bad om ursäkt för sina brott mot samerna 2016, men det är en tandlös ursäkt eftersom det var staten – det vill säga kungen som kyrkans överhuvud som är historiskt ansvarig, menar han.

Varför tror du att staten ännu inte har erkänt och bett om ursäkt för koloniseringen?

– Större delen av gruvnäringen och industrin ligger i samiskt område. Och där pågår ju fortfarande koloniseringen, säger Ola Sinnerbom.

Elin Anna Labba, journalist och författare till bland annat boken Herrarna satte oss hit, om tvångsförflyttningarna i Sverige, 2020. Hon är också filosofie hedersdoktor vid Luleå Tekniska Universitet, bland annat för att hon engagerar läsare i både litterära och folkbildande sammanhang. Foto: Janerik Henriksson/TT

I Norge slog en domstol 2023 fast att vindkraftverket på fjället Fosen, där samerna hade sina renar, var olagligt uppfört. Vindkraftverket fick ändå stå kvar och skadestånd betalades ut. 

– Samerna har rätt att säga nej, men man byggde ändå. Man betalar ut skadestånd för påverkan på renarna och rennäringen, men pengar kan ju inte ersätta en hel kultur, säger han.

– Unesco säger att samerna själva ska äga frågan, varför tillsätts då inte en samisk minister?

Men Ola Stinnerboms bok är inte heller ett ensamt rop i öknen. De senaste åren har litteratur som Elin Anna Labbas Herrarna satte oss hit och Far inte till havet, som handlar om de samiska byar som dränktes under 1900-talets stora vattenkraftsprojekt i norra Sverige, fått många läsare och ökat kunskapen kring samiska historiska erfarenheter. Ann-Helén Laestadius har gett bland andra romanerna Stöld och Straff, om konflikter mellan samer och svenskar. Textilkonstnären, målaren och grafikern Britta Marakatt-Labba var med och startade den samiska konstnärsorganisationen Samisk kunstnerforbund 1979. Bland hennes motiv finns skildringar av den samiska historien.

Trots att uppdelningen av olika grupper tvingats på samerna och lever kvar på många håll som lateralt våld säger Ola Stinnerbom att hans bok mottagits positivt.

– Jag har fått fantastiskt gensvar på boken, inga negativa utspel alls, säger han.

Samerna är i dag Europas enda av FN erkända urfolk, men också ett folk som Ola Stinnerbom kallar ”det historielösa folket”. 

Han drömmer om att samerna tillsammans ska kunna erkänna sig som ett folk med en medvetenhet om sitt gemensamma historiska kulturarv.

Ola Stinnerbom. Foto: Jeppe Blomgren

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Facket Uppsala LS har satt ett företag i blockad efter att det framkommit att en anställd tvingats betala tillbaka lön. Foto: Uppsala LS

Uppsala: Känd flyttfirma satt i blockad

En flyttfirma i Uppsala anställde en man från Indien. Nu riskerar han att deporteras efter att firman först krävt tillbaka lön och sedan sagt upp hans fasta anställning. Det syndikalistiska facket Uppsala LS har satt företaget i blockad.

Det är en frostbiten dag i industriområdet Boländerna i Uppsala. Rödsvarta fanor vajar utanför flyttföretaget Budcenter. Det är det syndikalistiska facket som är på plats för att sätta företaget i blockad. Blockad är en stridsåtgärd som syftar till att få produktionen att avstanna. I detta fall gör man det för att hjälpa en av fackets medlemmar att få ut en löneskuld.

På företagets hemsida kan man läsa citat från såväl företag som privatpersoner som anlitat bolaget. ”Samarbetet har fungerat utmärkt under 28 år. Vi har alltid fått snabb service av en trevlig och kompetent personal. Ett företag att lita på i alla väder!” är ett citat från Statens fastighetsverk på Budcenters hemsida (11/12).

När Arbetaren talar med en tidigare anställd blir bilden en annan. Han vill vara anonym och vi kallar honom därför Arvin. Arvin kommer från Indien men hade arbetat på företaget under tiden han studerade i Uppsala 2019. I början av 2024 återvände han till Uppsala för att arbeta på Budcenter.

Arbetsgivaren krävde tillbaka del av lönen

På en inspelning från den 18 september 2024, som Arbetaren har tagit del av, hör man hur arbetsköparen uppmanar Arvin att uppge för Migrationsverket att han tagit ut pengar för att köpa möbler. Den egentliga anledningen, säger Arvin, är att arbetsköparen uppmanat honom att betala tillbaka en del av sin lön. 

– I maj fick jag ett papper från chefens mamma där det stod hur mycket jag hade jobbat och hur mycket jag skulle betala tillbaka. Det var 7 647 kronor, säger Arvin som nu har fått ett beslut om att han kommer bli deporterad om han inte hittar ett nytt jobb innan den 23 december.

Medlemmar i Uppsala LS står öga mot öga med en av Budcenters bilar. Foto: Uppsala LS

Mötet med arbetsköparen den 18 september äger rum efter att Migrationsverket skickat ett brev till Arvin efter att hans anställningsform förändrats. Han är inte längre heltidsanställd utan anställd på timmar.

I brevet står det att Arvin varit oärlig med att han saknar körkort och att detta ska ha varit ett krav från arbetsköparens sida. Arvin säger att arbetsköparen var medveten om att han inte hade ett svenskt körkort och ville hjälpa Arvin att skaffa ett körkort när han börjat arbeta. Arvin hade informerat dem om att han skulle ansöka om internationellt körkort, vilket sedan inte gick igenom.

Trots att han hade ett heltidskontrakt berättar Arvin att han fick arbeta som om han jobbade på timmar, även innan han fick ett nytt timanställningskontrakt.

Arvin har fått hjälp att driva ärendet av facket Uppsala LS, som hör till SAC Syndikalisterna. Den 10 december satte de flyttfirman Budcenter i indrivnings- och nyanställningsblockad. 

”Jag är tyvärr inte förvånad”

– Jag är tyvärr inte förvånad, men man slutar inte bli arg. Jag blir beklämd av hur skamlöst folk ljuger, och säger att “du måste betala pengar för att vi har betalat skatt för dig”. Det betyder att de vet att de kan, att det här är så normaliserat att de känner sig helt trygga i att bete sig på det här sättet. Det tycker jag är oroväckande, Ninian Sassarinis-McGowan, presskontakt för Uppsala LS.

Budcenter har sina lokaler i industriområdet Boländerna i Uppsala. Foto: Uppsala LS

Facket hävdar att företaget sade upp Arvin från hans heltidsanställning på ogiltiga skäl i ett försök att justera lönestölden. Avtalen för timanställningen ska ha daterats till när lönestölden började, trots att de skrevs under senare. Utöver detta pekar facket även på att företaget underlåtit att betala sjuklön och inte heller betalar ut ersättning för obekväm arbetstid.

– Vid en punkt var min lön nere på 13 000 kronor och jag hade ingen möjlighet att skicka hem pengar. De här månaderna har varit kaosartade och mentalt dränerande, säger Arvin och beskriver även hur företaget bad honom att utföra arbete som låg utanför hans expertis, såsom att smörja lastbilarnas hissar.

– De visste vilken typ av person jag var. Jag tar aldrig ledigt, jag är alltid där i tid, ställer aldrig till med problem, säger Arvin. 

SVT:s logga plockas bort från hemsidan

Ninian Sassarinis-McGowan som bor i Uppsala menar att Budcenter är en logga som man ofta ser i staden. Hemsidan pryddes den 11 december av logotyper från bland annat TV4, SVT, SR, Akademiska sjukhuset, Svenska kyrkan och Uppsala universitet.

Efter att Arbetaren hört av sig till dessa företag och frågat vilken relation de har till Budcenter har loggorna försvunnit från hemsidan. Sveriges Radio (SR) uppger för Arbetaren att det är konstigt att loggan fanns där, eftersom Budcenter inte ingår bland de företag de har upphandlat avtal med. Även SVT och TV4 uppger att de inte har något samarbete med Budcenter. SR, SVT och TV4 uppger att de ska be företaget ta bort loggan.

Statens fastighetsverk har meddelat att de ska undersöka vilken relation de har till Budcenter.

Uppsala LS står fortsatt i konflikt med företaget och har upplyst Arbetsförmedlingen om nyanställningsblockaden som är planerad att pågå till och med den 10 januari 2025.

Arbetaren har sökt Budcenter.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Brand Arbetaren SD attack mediestöd
Den anarkistiska tidskriften Brand har precis förlorat kulturstödet och Arbetaren sedan tidigare mediestödet. Samtidigt behöver vi våra egna medier mer än någonsin, skriver Arbetarens Vendela Engström.

Vendela Engström:
Läs tidningarna som SD vill stoppa

Efter SD:s drev mot Brand står den anarkistiska tidningen utan kulturstöd. Men det finns ett botemedel mot extremhögerns försök att erodera och slå ut antifascistisk media, skriver Arbetarens vikarierande chefredaktör Vendela Engström.

Förra året släppte den anarkistiska tidskriften Brand ett temanummer tillsammans med antifascistisk aktion, AFA. Något som givetvis irriterade nazister runt om i landet. Nazisekten NMR:s uthängningssajt Avmaskerat kontaktade genast tidskriftens tryckeri och bokhandlare som säljer Brand, med uppmaningen att de ska sluta trycka och sälja tidningen. 

Även den tidigare NMR-aktivisten och så kallade Förtalsombudsmannen Christian Peterson drev på och uppmanade kulturminister Parisa Liljestrand att sätta stopp för tidningens kulturstöd. Bara någon månad senare hördes samma argumentation i riksdagen, när Sverigedemokraternas kulturpolitiska talesperson, Alexander Christiansson, under en frågestund beskrev Brand som en tidning med ”antidemokratisk, anarkistisk och revolutionär agenda”. 

I går kom beskedet att kulturstödet till Brand dras in. Som Mathias Wåg, ansvarig utgivare för Brand, säger till Arbetaren är det ”förväntat om man tittar på samhällsutvecklingen”. 

Yttrandefriheten är under attack. Politiken har förflyttats långt högerut och SD har mer inflytande över svensk regeringspolitik än någonsin. Ett parti som vill erodera förtroendet för medierna. Något som blev tydligt i samband med att SD:s trollfabrik uppdagades av Kalla fakta tidigare i år. 

”Vi behöver våra egna medier”

En parallell utveckling för landets medier är att många tidningar, inklusive Arbetaren, förlorat mediestödet. Samtidigt kontrollerar en handfull koncerner de största mediekanalerna, vilket såklart påverkar innehållet och förklarar varför nästan alla svenska ledarsidor är borgerliga.  

Vad kan vi frihetliga socialister, anarkister, syndikalister med mera göra för att motverka utvecklingen? 

Svaret hittar vi i Arbetarenprofilerna Toivo Jokkala och Per-Anders Svärds nya bok Rörelsesocialism –  Tjugosju teser om samhällsförändring underifrån (varav några teser kommer gå som följetong på arbetaren.se över jul): Vi måste ”återvända till den tidiga arbetarrörelsens insikt om att vi behöver våra egna medier. Det betyder att vi måste bekosta dem själva”. 

Det har aldrig varit lättare att vara en nagel i ögat på makten. Just nu kan du prenumerera på två tidningar som SD hatar – till priset av en. 

Har du inte råd? Låna tidningarna av en vän eller be ditt närmsta bibliotek att ta in dem.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Lagerarbetarna på MediCarrier återupptog strejken den 10 december. Foto: Johan Apel Röstlund och Mika Kastner Johnson

MediCarrier: De strejkar för rättvisa löner och kollektivavtal

Arbetarna på det regionägda vårdlagret MediCarrier strejkar för rättvisa löner och kollektivavtal – och de har tagit strid mot den ”nya” svenska modellen med individuella löner. 

Att strejka kräver mod. Det förstod jag när jag följde med Arbetarens reporter Johan Apel Röstlund till strejken på MediCarrier i Spånga i tisdags. Utanför lagret mötte vi de arbetare som nu gått ut i strejk för andra gången i år.

De syndikalistiska lagerarbetarna vittnar om åratal av lönediskriminering.”Det händer att vi får lära upp nya folk på jobbet och sedan får de direkt högre lön än oss.” säger Rodi Isho till Arbetaren.

Flera av dem har jobbat många år på arbetsplatsen, men ständigt sett sig omsprungna i lön – av både nyanställda och bemanningsanställda.

Strid om individuella löner

I grund och botten handlar den här striden om individuell lönesättning. Eller som det egentligen borde heta: individuellt, kassa löner. Ett system där chefer helt och hållet kan bestämma vem de anser förtjänar mer och vem de anser förtjänar mindre – antingen utifrån diffusa lönekriterier eller utifrån eget godtycke.

På många arbetsplatser har det här skapat konkurrens och ett hemlighetsmakeri mellan arbetare som slagit sönder den kollektiva styrkan när arbetare är individer som själva måste slåss om lönepotten.

Kampen för ett eget kollektivavtal  

I dag är det Kommunal som har kollektivavtal för lagerarbetarna på MediCarrier. 

Men enligt Akram Mardan, ordförande i driftsektionen på arbetsplasten så följer inte MediCarrier Kommunals avtal och de har samtidigt vägrat att teckna avtal med syndikalisterna. Med ett eget avtal skulle de strejkande arbetarna kunna vinna rätten till egna skyddsombud, få inflytande över schemaläggningen och lönekriterierna.

Avtalet skulle fungera som ett så kallat andrahandsavtal, vilket egentligen inte skulle ge syndikalisterna speciellt mycket bättre avtalsvillkor i skrift – däremot skulle det skapa en möjlighet att själva kunna försvara avtalets villkor i praktiken, genom till exempel rätten att utse egna skyddsombud eller påverka just lönesättning.

Hittills har MediCarrier vägrat att skriva under ett sådant avtal med syndikalisterna. 

Kommunal först att avtala individuell lön

Det finns ett ödets ironi att den här konflikten handlar om just individuella löner och att den bryter ut på MediCarrier – där Kommunal har kollektivavtal. Kommunal var nämligen det första LO-förbundet som införde individuell lönesättning i sina avtal. 

PS. Var är vänsterpressen när arbetare strejkar? Strejken på MediCarrier är Sveriges tredje största strejk under 2024. Bara Vårdförbundets strejk och IF Metalls strejk har varit större. Men hittills ser det ut som att stora delar av den svenska vänsterpressen lyser med sin frånvaro i decembermörkret när lagerarbetare går ut i strejk för rättvisa löner och kollektivavtal.

Publicerad Uppdaterad