Sri Lanka: Vägen in i zonen

Sri Lankas största fackförening för textilarbetare – Free Trade Zones & General Services Employees Union, FTZ&GSEU – har ett märkbart oansenligt huvudkontor. En fråga om prioriteringar, förklarar förbundssekreteraren Anton Marcus när han visar runt på övervåningen i det lilla flerfamiljshuset i Maradana, distrikt nummer tio i Sri Lankas huvudstad Colombo.

– Vi är fyra personer på huvudkontoret och en organisatör vid varje lokalkontor vid frizonerna. Vi skulle gärna anställa fler men vi är inte särskilt starka ekonomiskt, säger han.

En vägg pryds av en almanacka med det svenska däckföretaget Trelleborgs logotyp. Anton Marcus nickar mot den.

– Vi har en väldigt stark fackförening där. Nu är situationen på fabriken bra, men det tog tre år och en strejk innan de gick med på våra krav. Arbetet låg nere i 15 dagar, och samtidigt organiserade vi en väldigt omfattande internationell kampanj.

FTZ&GSEU organiserar 16000 medlemmar, fördelade på 22 branscher. Kombinationen av en konfliktfylld arbetsmarknad och små resurser innebär att centralorganisationens anställda alltid tycks vara på väg någonstans. Anton Marcus har nyss återvänt från en internationell workshop i Bryssel, om facklig organisering i ekonomiska frizoner, och ska strax iväg för att uppvakta EU-kommissionens representantskap under dess besök i Sri Lanka.

Trots goda erfarenheter från den belgiska huvudstaden är han glad över att vara hemma. Under hans frånvaro har en strejk brutit ut, vid klädfabrikanten Bratex i frizonen Katunayake, som kommer att kräva hans uppmärksamhet. Fackföreningen vid fabriken är ung, enbart ett år gammal, och dess stridbarhet förmår inte helt kompensera bristen på erfarenhet av att hantera repressionen som riktas mot den.

– 1 200 arbetare strejkade. I går attackerades de av polisen som misshandlade flera av dem brutalt, säger Anton Marcus. 35 arresterades. Polisen står helt på företagets sida. Repressionen var så hård att de tvingades gå tillbaka till arbetet, men de är inte nöjda.

1 200 arbetare strejkade. I går attackerades de av polisen som misshandlade flera av dem brutalt.
Anton Marcus, förbundssekreterare, FTZ&GSEU

Fackföreningens första möte efter strejken äger rum på ett lokalt kvinnocenter i Jaele, några kilometer bort från Katunayake. Det är säkrare så. Dels för att företagets ihärdiga försök att kartlägga fackföreningen försvåras. Dels för att flera av medlemmarna fortfarande är efterlysta av den lokala polisen, som genomfört husrannsakningar på såväl fackkontoret vid frizonen som hemma hos inackorderade arbetare.

Av de runt 1000 som deltog i strejken har bara ett trettiotal tagit sig till mötet. Nästan alla är kvinnor, vilket återspeglar könsfördelningen på fabriken och i textilsektorn i stort. Många har inte kunnat närvara på grund av arbetet, och det geografiska säkerhetsavståndet utgör också ett hinder, men Anton Marcus är märkbart besviken över uppslutningen. Han konstaterar att fackföreningen ännu är ung, men att ökad sammanhållning krävs för att nå framtida framgångar.

– Genom att strejka kan man förlora sitt jobb. För att vinna krävs självförtroende, förklarar han för de samlade medlemmarna.

Kärnan i konflikten handlar – som så ofta i frizonerna – om löner. FTZ&GSEU krävde att lägstalönerna skulle höjas med 2000 rupies per månad, motsvarande runt 120 kronor. Efter att under ett års tid ha förhalat förhandlingar med facket presenterade Bratex i början av 2011 förändringar som innebar att mekaniker fick högre lönepåslag än sömmerskor, som i vissa fall fick sänkt ersättning med upp till 1200 rupies. En ansenlig summa i en sektor där en genomsnittlig månadslön för den som arbetar sju dagar i veckan ligger mellan 11 000 och 12 000 rupies, samtidigt som levnadslönen – den minimiinkomst som krävs för att finansiera individens grundläggande behov – beräknas till 20000 rupies.

Representanter från investeringsstyrelsen BOI, den lankesiska myndigheten för frizonerna, grep in för att medla. Men när företaget avslog samtliga krav – höjda löner, återanställning av avskedade fackmedlemmar samt att tre impopulära chefer skulle avskedas – beslöt sig några hundra arbetare att konfrontera ledningen.

Berättelserna om vad som därefter hände går isär. Arbetarna tillstår utan omsvep att de både skrikit på och knuffat arbetsköparna, samt att flera personer ramlade omkull i den trängsel som uppstod när hundratals försökte tränga sig in på ledningens kontor. Däremot avfärdas företagets version om misshandel och ofredande – att en kvinnlig chef skulle ha fått sin sari avsliten – med ogillande grimaser. Icke desto mindre ligger ledningens version nu till grund för de avskedanden som följde på strejken och de rättsprocesser som inletts mot flera av medlemmarna. Lugnt och metodiskt går mötet igenom arbetsköparnas anklagelser.

– Vi måste bemöta deras påståenden, annars kommer det att låta som att vi erkänner oss skyldiga, säger Anton Marcus.

Omedelbart efter bråket anlände polis till platsen, beordrade arbetarna att lämna fabriksområdet samt genomförde flera arresteringar. Enligt fackföreningen följer händelseförloppet ett välbekant mönster. Arbetsköpare har satt i system att kalla på polis vid minsta ordningsstörning, eftersom de vet att polisen kommer att intyga sanningshalten i deras beskyllningar och eftersom åtal enligt lankesisk lag utgör saklig grund för uppsägning. FTZ&GSEU hävdar att företag i praktiken kan beställa riktade ingripanden mot de arbetare som anses utgöra orosmoment.

Asoka Basnayake kommer som många av de anställda i frizonerna från landsbygden.
Asoka Basnayake kommer som många av de anställda i frizonerna från landsbygden. Foto: Zanna Chanel Nordqvist

Både H. B. Chandrawathie, eller Chandi, och Asoka Basnayake har varit med i fackföreningen sedan Bratexarbetarna organiserade sig för ett år sedan. Nu har de också frihetsberövats för sitt engagemang. Chandi satt häktad i tre dygn medan Asoka tillbringade en natt i arresten.

– Jag var där i tre dagar innan de tog mig till domaren. Det var verkligen en ny upplevelse. Jag är 42 år men har aldrig varit med om något liknande, jag grät mycket, säger Chandi.

– Jag satt bara en natt i cell, säger Asoka Basnayake. Men det var jobbigt. Jag var omgiven av knarklangare och mördare, om man inte är stark så utnyttjar de en.

Deras berättelser är typiska för frizonernas kvinnliga textilarbetare. Chandi sökte sig till Katunayake när hembyn inte erbjöd någon möjlighet till försörjning.

– Jag kom till zonen när jag var 20 år. Situationen här är inte så bra, men det finns inga alternativ. Antingen får jag jobba här eller åka hem.

– Jag kommer också långt härifrån, säger Asoka Basnayake. När jag bodde i byn var de enda jobb som fanns att få som daglönare i lantbruket. Men jag kände att lönen inte gick att leva på, jag hade tre barn att försörja, och så bestämde jag mig för att komma hit och jobba.

Det var 19 år sedan. Nu har hennes man flyttat efter till frizonen, och de två äldsta barnen är redan gifta.

– När jag kom hade jag inte förväntat mig att stanna så länge, men det fanns inga alternativ.

Att ta anställning i frizonerna har hittills varit mer av en sista utväg än ett medvetet karriärval. Arbetarkampen i Bangladesh textilindustri och den ökande kostnaden för arbetskraft i Kina, som resulterat i att klädföretag i väst nu riktar sina blickar mot Sri Lanka, skulle kunna ändra på denna omständighet. Sektorn växer explosionsartat, och enbart i Katunayake behöver ytterligare 15000 textilarbetare anställas för att orderingången ska kunna mötas. Enligt vanlig nationalekonomisk logik borde detta ge fackföreningarna en stark förhandlingsposition i lönediskussioner, men i den globaliserade exportindustri som lever av flyktigt utländskt kapital är spelreglerna annorlunda. Det låga löneläget är den avgörande konkurrensfördel som gör att exempelvis svenska H&M planerar att förlägga tillverkning till landet, och såväl arbetsköparna som regeringen är måna om att hålla kostnaderna nere.

I stället för att möta kraven på löneökningar har därför arbetsköparorganisationen JAAF och landets industri- och handelsdepartement beslutat att locka ny arbetskraft genom en nationell kampanj för att höja sektorns anseende och förbättra textilarbetarnas självförtroende. Till en kostnad av 95 miljoner rupies ska landsbygdens fattiga distrikt informeras om att textilarbetarna är de hjältar som leder Sri Lanka mot en ljusare ekonomisk framtid. Och landsbygdens fattiga lockas till att själva ansluta sig till denna skara av tillväxtpionjärer.
”Kampanjens höjdpunkt kommer att vara den kollektiva sömnaden av den nationella flaggan som klädfabriker belägna i landets olika provinser tillsammans ska genomföra för att visa upp regional enighet och kollektiv styrka”, skriver JAAF om kampanjen.

Den gigantiska flagga som landets klädarbetare på order uppifrån ska samproducera ska därefter ”presenteras för president Mahinda Rajapaksa lagom till självständighetsdagen 2012”.

Facket, som menar att sektorns status kommer att höjas först när arbetarna får sitt erkännande genom lönekuvertet, anser att kampanjen är såväl hånfull som dömd att misslyckas.

H. B. Chandrawathie, till höger, kom till zonen för över 20 år sedan. Nu har hon frihetsberövats för sitt fackliga engagemang.
H. B. Chandrawathie, till höger, kom till zonen för över 20 år sedan. Nu har hon frihetsberövats för sitt fackliga engagemang. Foto: Zanna Chanel Nordqvist

Anseendet för textilindustrins kvinnor – som utgör drygt 80 procent av hela sektorns arbetsstyrka – är generellt lågt, och för kvinnorna i frizonernas isolerade värld ännu lägre. Den som studerar de i lankesiska dagstidningar vanligt förekommande bröllopsannonserna kan snabbt konstatera att de ofta avslutas med orden ”no factory girls” – inga kvinnor från fabrikerna. En reflektion av en mer generell inställning i det omgivande samhället. Trots att det handlat om tvång snarare än fria val anses det ännu skamfyllt att ha lämnat sin familj för att lönearbeta.

– Det stämmer bra att samhället ser ned på oss, säger Chandi. Till och med polisen kallade oss samma saker när jag var inlåst. De kallade oss ”underkläder”.

I ett patriarkalt samhälle där äktenskapets ställning är stark har de konservativa attityderna dock blivit ett potentiellt ekonomiskt, och därmed också politiskt, problem. Kvinnliga frizonsanställda är i genomsnitt mellan 20–30 år gamla, och tre fjärdedelar av dem är ogifta.

För att motverka att svårigheten att hitta en lämplig partner skrämmer bort arbetskraften har – parallellt med hyllningskampanjerna på landsbygden – en ny idé fått stöd från landets högsta politiska kretsar. Att de kvinnliga frizonsarbetarna som inte anses attraktiva på äktenskapsmarknaden ska matchas mot de likaledes oattraktiva veteraner som invalidiserats under det långa och blodiga inbördeskriget. Det bärande argumentet i förslaget är att såväl de manliga veteranerna som de kvinnliga frizonsarbetarna har offrat sig för Sri Lanka. De förstnämnda för att krossa den tamilska separatiströrelsen, de sistnämnda för smörja fosterlandets ekonomiska hjul.

Genom den fackliga organiseringen har sektorns kvinnor fått ett forum att driva sina frågor i. Dock inte ett riskfritt sådant. Men trots att hon nu sannolikt har en rättsprocess, och eventuellt avsked, att vänta uttrycker Asoka Basnayake inga tveksamheter kring sitt medlemskap.

– Jag gick med i facket eftersom det inte finns något annat sätt att kämpa mot orättvisorna som drabbar oss.

Chandi ler när hon får frågan om frihetsberövandet inte skrämt henne.

– Jag har inte varit tillbaka på fabriken än, men de andra kommer att få mig att känna mig som en hjälte. Jag intalar mig själv att jag ska stå på mina egna ben och höja min röst mot de orättvisor som ägarna utsätter oss för. Man måste resa sig. Särskilt vi kvinnor, om man jobbar i textilsektorn finns det inget annat val än att protestera.

Leendet försvinner och hon tystnar en stund.

– Min mamma vet fortfarande inte vad som hände. Hon är sjuk, och jag vill inte att hon ska få reda på det. På landsbygden, där jag kommer ifrån, anses det väldigt stigmatiserande att ha suttit i fängelse.

Anton Marcus tar emot på fackföreningen FTZ&GSEU:s huvudkontor.
Anton Marcus tar emot på fackföreningen FTZ&GSEU:s huvudkontor. Foto: Zanna Chanel Nordqvist

Enligt Anton Marcus är den oheliga alliansen mellan ordningsmakt och arbetsköpare ett resultat av regeringens eftergiftspolitik gentemot utländska investerare och klädföretag verksamma i frizonerna. Textilindustrin är den snabbast växande sektorn i landet, och utgör tillsammans med teproduktionen Sri Lankas ekonomiska ryggrad. Den står för nära 45 procent av landets totala exportinkomster, vilket under 2010 motsvarade runt 22 miljarder kronor – en summa som enligt regeringens planer ska ha vuxit till drygt 30 miljarder kronor år 2016.

Att låta polisen utföra beställningsjobb åt arbetsköparnas är helt enkelt ett sätt att försöka hålla investerarna på gott humör, och att hitta lokala allierade för att försöka ändra på detta förhållande är svårt.

– Alla andra fackföreningar är kopplade till politiska partier, säger Anton Marcus utan att bemöda sig om att dölja sitt förakt. Den största fackföreningen sitter i regeringen. Så fort de kommer till makten byter de sida. Det är svårt att organisera textilarbetarna, för facken är också emot det.

I stället har FTZ&GSEU fått vända sig till utlandet för stöd. Dels finansiellt sådant, eftersom medlemsavgiften på en knapp krona per månad inte räcker för att driva verksamheten. Dels politiskt sådant, vilket i sin tur gett facket mäktiga fiender på hemmaplan.

I en intervju med regeringsvänliga Daily News förklarade president Mahinda Rajapaksa från styrande Frihetsalliansen nyligen att vissa fackföreningsledare ”hade glömt sina plikter gentemot sina landsmän och förfallit till att tjäna snabba pengar på att förråda sitt fosterland”. Uttalandet var tydligt adresserat till FTZ&GSEU, som tillsammans med den amerikanska centralorganisationen AFL-CIO krävt att Sri Lanka skulle fråntas vissa internationella handelsförmåner om landet inte stärkte skyddet för frizonernas arbetare.

– De påstår att vi saboterar Sri Lankas suveränitet eftersom vi får finansiering utifrån. Det enda vi kan svara är att ja, det gör vi. Men vi finns inte till för att stödja regeringen, utan för att stödja arbetarna, konstaterar Anton Marcus.

Konflikten på Bratex är inte det enda ärende som FTZ&GSEU har att hantera. På textilfabriken Polytex, som ligger några mil utanför frizonen och har Polo Ralph Lauren och Nike som största kunder, har de tre fackföreningar som finns representerade krävt kollektiva löneförhandlingar. Företaget har vägrat.

– De har kört över oss i de separata förhandlingarna och ensidigt implementerat sina egna förslag, förklarar Anton Marcus medan minibussen stakar sig fram i Colombos på samma gång hetsiga och långsamma trafikkaos. De vet att om vi förhandlar tillsammans kan de inte strunta i oss på det sättet. Företaget hävdar att det enligt lagen inte behöver tillåta kollektiva förhandlingar, och det stämmer. Men vi hävdar att de måste det enligt ILO-konventionerna 87 och 90 som Sri Lanka ratificerat.

Fackmöte på Polytex som tillverkar kläder åt bland andra Nike.
Fackmöte på Polytex som tillverkar kläder åt bland andra Nike. Foto: Zanna Chanel Nordqvist

FTZ&GSEU:s möte samlar några hundra av medlemmarna, de allra flesta kvinnor klädda i Polytex turkosa t-tröjor. En häftig diskussion utbryter mellan Anton Marcus och en manlig medlem. Denne argumenterar högljutt för omedelbar arbetsnedläggning, medan Anton Marcus i stället menar att en strejk – som formellt måste godkännas av fackföreningens verkställande utskott – bör senareläggas av strategiska skäl.

– Vissa ville strejka, men vi sade nej. Vi ville behålla status quo medan vi försökte vinna förhandlingsfrågan, men arbetarna gick före och genomförde en större maskningsaktion.
Stridsåtgärder som inte sanktionerats av ledningen är inte helt ovanliga, men heller inte alltid helt taktiska. På Polytex svarade ledningen med att dra in övertidstimmar, helt nödvändiga för att lönen ska gå att leva på, samt att anklaga facket för att ha provocerat fram beslutet. Under mötet fanns representanter för arbetsköparen på plats för att videofilma Anton Marcus tal.

– De gör det för att skrämma mig, men också för att de hoppas kunna använda det som bevis. De har anklagat mig för att ha sagt åt arbetarna att maska, men de gjorde det utan fackets kännedom, säger han med ett skratt som på samma gång låter både bekymrat och stolt.

Den väg som lett honom till att verka i och för landets enda oberoende arbetarorganisation av betydelse är i mångt och mycket en avspegling av Sri Lankas moderna historia. Om misslyckade uppror, och assimileringen av radikal vänsterpolitik med sinhalesisk nationalism.

– Från början var jag arbetare och jobbade som mekaniker vid en fabrik. När vi försökte organisera oss fackligt blev vi avskedade. Jag ville lära mig mer om hur man kunde slåss för sina rättigheter.

Som ung idealist gick han därför in i den marxist-leninistiska fackförening som lydde under partiet Janatha Vimukthi Peramuna, JVP.

Därifrån blev han dock utkastad efter att alltför öppet ha kritiserat ledningen. Konfrontationen med den Moskvatrogna fackföreningens hierarkiska principer gjorde honom dock inte mer omskakad än att han 1971 deltog i uppror som JVP organiserade, och som totalt kostade minst 15000 människor livet innan det slutligen slogs ned.

– Vi förlorade, konstaterar han kort. Därefter var vi tvungna att gå under jorden.

Ungefär samtidigt som det politiska klimatet åter tillät honom att verka i det öppna föddes landets frizoner, 1978. I dag sysselsätter landets fyra stora frizoner 150000 textilarbetare, medan hela den exportorienterade textilsektorn omfattar nära en halv miljon anställda.

Katunayake är den största av frizonerna, kronjuvelen i Sri Lankas projekt för att attrahera utländska investeringar. Vägen dit kantas av långa rader inackorderingsbostäder. De som bodde i området innan frizonens tid har nu etablerat sig som en slags lokal överklass, som nästan uteslutande lever på att inackordera de kvinnor som söker sig hit från landsbygden.

Enligt Anton Marcus till en kostnad som inte alls motsvarar kvaliteten på boendet.

– Det är huvudinkomsten för människorna här, att hyra ut sovplatser till arbetarna. Men de tar ut orimliga priser, boendet är uselt.

FAKTA: Sri Lankas frizoner
• Ekonomiska frizoner är en konstruktion som många utvecklingsländer använt för att försöka locka till sig utländska investeringar.  De domineras av exportorienterade tillverkningsföretag, och lagstiftningen är som regel annorlunda än i det omgivande samhället. Detta innebär dels skattelättnader för företagen, men ofta även svagare arbetsrätts- och miljölagstiftning.• Sri Lankas frizoner startades 1978 och sysselsätter i dag runt 150000 textilarbetare. Drygt 80 procent av dessa är kvinnor.• Den lagstadgade minimilönen är 6 000 rupies, eller drygt 360 kronor, per månad. De flesta textilarbetare arbetar sju dagar i veckan, vilket innebär att de tjänar omkring 12000 rupies per månad. Detta är dock en bra bit från levnadslönen – den minimiinkomst som krävs för att finansiera individens grundläggande behov – som beräknats till 20 000 rupies per månad.

• En undersökning som landets arbetsmarknadsdepartement nyligen lät genomföra visade att 34,2 procent av de kvinnliga frizonsarbetarna lider av kronisk näringsbrist.

Frizonens fabriker, stora låga byggnader som nästan helt saknar fönster, ligger bakom dubbla rader elektriska stängsel krönta av taggtråd.

Arbetaren får fotografera från tuk-tuken, men att stanna till eller kliva ut för att ta bilder anses för riskabelt.

– De gjorde frizonen till ett högsäkerhetsområde under kriget, men nu är det ett år sedan kriget tog slut, säger Anton Marcus.

Detta är ett typiskt uttryck för den postkrigsstämning som präglar landet. Inskränkningar i fri- och rättigheter som ursprungligen gjordes med hänvisning till konflikten avskaffas inte, vilket uppmärksammats av bland andra Amnesty International:

”Sri Lanka har i princip haft undantagstillstånd sedan 1971 och de regeringar som suttit vid makten har använt den nationella säkerheten som ursäkt för att införa ett stort antal undantagslagar. Detta har fått till följd att rätten till åsikts- och yttrandefrihet har urholkats eller till och med dragits in och att personer har fängslats godtyckligt”, skrev organisationen nyligen i en rapport.

I frizonerna gäller särskilda regler. Det är inte bara förbjudet för utländska journalister att fotografera, industriparkerna är också förbjudet område för alla som inte är yrkesverksamma inom dem. För FTZ&GSEU är detta ett stort praktiskt problem. Fackföreningens anställda har inte möjlighet att på plats på arbetsplatserna stödja sina medlemmar. I stället måste all facklig verksamhet skötas utanför zonen, något som sätter ständiga käppar i hjulet.

– När man har en konflikt utanför frizonerna kan man få stöd från det omgivande lokalsamhället, inne i zonerna är man helt isolerade. Att vi inte får komma in är ett stort problem, och att ändra på det är ett av våra viktigaste krav.

Det är emellertid ett krav som måste riktas mot regeringen, inte mot enskilda arbetsköpare. Hittills har landets ledning vägrat diskutera frågan, men FTZ&GSEU:s blotta existens är ett bevis på potentialen i att arbeta utifrån en långsiktig strategi. Ursprungligen lagstiftade regeringen om att facklig organisering alls inte skulle vara tilllåten i frizonerna. Detta upphävdes emellertid av landets högsta domstol, som konstaterade att beslutet stred mot landets konstitution. Fortfarande fanns dock ingen skyldighet för företagen i zonerna att erkänna eller förhandla med fackliga motparter. Frizonerna omgavs av höga stängsel, såväl bildligt som bokstavligt talat, och för att kunna ta sig in var den oberoende fackföreningsrörelsen således tvungen att börja på utsidan.

– 1982 startade vi en fackförening utanför frizonerna, GSEU, säger Anton Marcus. Tanken var att organisera oss så att vi sedan skulle kunna ta med den styrkan in i zonerna. 1982 hade vi också vår första strejk som pågick en månad. Polisen arresterade mig och jag satt häktad i två veckor medan arbetarna fortsatte kämpa. Till slut vann vi. Företaget erkände vår fackförening och gav efter för våra krav.

Den nya regering som tillträdde 1984 såg risken för att klasskonfrontationer i frizonerna skulle störa produktionen, men ville alltjämt inte stärka rätten till organisering. Lösningen blev att inrätta så kallade arbetsplatsråd. Dessa skulle fungera som en arena för dialog mellan arbetsköparna och den underbetalda arbetskraften, men saknade reellt inflytande. Bland dåtidens fackföreningar utbröt en debatt kring hur rörelsen borde ställa sig till råden. Denna slutade med att de partianknutna facken tog avstånd från dem eftersom de betraktades som en skendemokratisk dimridå. FTZ&GSEU valde en annan väg.

– Vi tyckte inte heller att råden hade någonting med fackförbund att göra men beslutade oss för att använda dem.

Ett tidskrävande och mödosamt arbete med att, i strid mot regeringens riktlinjer för hur dessa skulle fungera, etablera ett nätverk av kontakter mellan de olika arbetsplatsråden inleddes. 1996 inrättades ett gemensamt råd som samlade större delen av alla aktiva arbetsplatsråd från frizonerna,och 1998 blev detta formellt en medlemsorganisation. Strukturen för att etablera en fackförening var därmed klar, nu inväntade medlemmarna enbart de nödvändiga juridiska reformerna.

– I december 1999 kom lagen om att fabrikerna är skyldiga att förhandla med oss om mer än 40 procent av arbetarna är medlemmar. Vi tänkte att nu är det dags, och 2000 blev vi den första fackföreningen i frizonerna. Det tog oss 22 år, säger Anton Marcus med ett brett leende.

– 2003 lierades vår fackförening i frizonerna med vår fackförening utanför. Det är därför vi har ett så långt namn, vi ville behålla båda identiteterna.

Fackföreningens läkarmottagning erbjuder kostnadsfri vård.
Fackföreningens läkarmottagning erbjuder kostnadsfri vård. Foto: Zanna Chanel Nordqvist

Asela Dharmapriya är regional organisatör i Katunayake och visar, inte utan ett visst mått av stolthet, fackföreningens lokala kontor. FTZ&GSEU har nyligen öppnat en egen läkarmottagning där medlemmarna kan få kostnadsfri rådgivning och behandling. Detta sedan en studie utförd av arbetsmarknadsdepartementet visat att drygt 34 procent av frizonens kvinnliga arbetare lider av kronisk undernäring. Investeringsstyrelsen BOI har en egen läkarmottagning, men där kostar det att söka hjälp. I valet mellan mat för dagen och medicin för framtiden har arbetarna konsekvent valt att prioritera det första.

Även Asela Dharmapriya greps under strejken på Bratex. Efter tre år som facklig organisatör är han härdad, men denna gång innebar frihetsberövandet att han missade sitt första barns födelse.

– Min fru var gravid när jag greps, facket ordnade med sjukhus för henne. Jag sade till polisen att barnet skulle komma när som helst. ”Än sen, det är inte du som ska föda”, svarade de.

Asela Dharmapriya, facklig organisatör, satt häktad när hans barn föddes.
Asela Dharmapriya, facklig organisatör, satt häktad när hans barn föddes. Foto: Zanna Chanel Nordqvist

Själv har han inga planer på att byta till ett mindre riskabelt yrke. Men repressionen är ett konkret problem, och det största enskilda hindret vid nyrekrytering av medlemmar.

– Det är väldigt svårt, säger han. Arbetarna är rädda för de utsätts för repression av både regeringen och polisen. De kan sätta vem som helst i fängelse om de verkligen vill det.

Anton Marcus gör samma bedömning. Intressegemenskapen mellan stat och utländskt kapital är en mäktig allians som sätter vunna lagstiftningssegrar ur spel. För att en fackförening ska erkännas vid en fabrik krävs att 40 procent av de anställda i en omröstning uppger att de är medlemmar. Men även om medlemsunderlaget existerar har ägarnas skrämsletaktiker alltför ofta visat sig vara effektiva.

– Vi måste anhålla om att arbetsmarknadsdepartementet ska hålla en omröstning. Departementet ser till att omröstningen blir försenad och under tiden så skrämmer fabriksägarna upp arbetarna och försöker tvinga bort fackledarna, säger han och suckar.

Departementet ser till att omröstningen blir försenad och under tiden så skrämmer fabriksägarna upp arbetarna och försöker tvinga bort fackledarna.
Anton Marcus, förbundssekreterare, FTZ&GSEU

Icke desto mindre är berättelsen om FTZ&GSEU i mångt och mycket en framgångssaga. Envetet arbete har gjort fackföreningen till en kraft att räkna med, och trots att den konstant motarbetas fortsätter medlemmarna att strömma till.

– Jo, säger Anton Marcus, Trots att det är ständiga utmaningar så kan vi se att vi rör oss framåt, lite i taget. De senaste månaderna har vi fått 800 nya medlemmar, vi siktar på 5000 under hela året.

Men framtiden bär med sig hot som lovar att sätta den fackliga solidariteten på hårda prov. Nyligen kommenterade arbetsköparorganisationen JAAF:s generalsekreterare M. P.T. Cooray arbetskraftsbristen i frizonerna på ett sätt som väckt oro.

– Kostnaderna är höga i dessa områden så vissa företag kan vara tveksamma till att nyanställa. Det är därför vi uppmuntrar företag att flytta till landsbygden, inklusive till norr och öster.

Detta betyder i klartext att arbetsköparna vill flytta arbetstillfällen till de tamilskt dominerade delarna av landet, och JAAF driver en hård kampanj för att regeringen ska öppna en ny frizon i öst. Anton Marcus ser, för första gången under de dagar Arbetaren följt honom, uppriktigt modfälld ut när han berättar.

– Fabriksägarna säger öppet att de vill göra det för att det blir billigare, priset på arbetskraft är lägre där. Och vem kan klandra tamilerna? De har plågats av krig i 30 år och är beredda att göra vad som helst för ett anständigt liv.

FTZ&GSEU är uttalade motståndare till alla typer av etnisk diskriminering, men även om inbördeskriget officiellt är slut är såren från detsamma långt ifrån läkta. Decennier av bitter konflikt har, i kombination med massiv nationalistisk propaganda, skapat en långtgående misstänksamhet mellan den sinhalesiska majoritetsbefolkningen och den tamilska minoriteten. Den etniska konflikt som präglat hela Sri Lankas moderna historia riskerar nu att iscensättas igen. Denna gång inte underblåst av historiska motsättningar eller kolonial särbehandling, utan av den eviga jakten på högre profitkvoter.

– Vi vill att tamiler ska få jobb, men de måste få samma villkor som sinhaleser. De får gärna öppna nya fabriker där, men inte stänga fabriker här för att flytta dem dit, säger Anton Marcus.

Utanför facklokalen sänker sig mörkret över Katunayake. Det sista passet i fabrikerna är avslutat och arbetarna återvänder hem till de nakna betongkonstruktioner eller hjälpligt hoplappade skjul som kallas inackorderingsbostäder.

– Det är en svår fråga, säger Anton Marcus. 99 procent av våra medlemmar är sinhaleser. Om de tror att de förlorar sina jobb på grund av tamilerna kommer det att bli en ny konflikt.

Publicerad Uppdaterad
4 days sedan
Emil Boss, poet och facklig organisatör på Stockholms LS. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman/TT, Axel Green. Montage: Arbetaren

Emil Boss:
Svindlande vinster

Byggnads har lyckats kämpa sig till ett av Sveriges bästa kollektivavtal och säkrat en hög avtalstäckning i en bransch med oerhört stora pengaflöden. Det gör det häpnadsväckande lukrativt för kriminella att fuska med just kollektivavtal, skriver Emil Boss.

I dag förhandlade jag med ett Stockholmsbaserat byggbolag som haft kollektivavtal. Arbetskraften har hämtats från Litauen och inhysts i små hemmasnickrade bås i bolagsägarens sommarstuga. Hyran har betalats till ägaren personligen i en ”helt privat hyresuppgörelse”.

Från detta boende har byggarna sedan skickats ut till byggen i Strängnäs, Norrköping och andra städer, utan traktamente. Det enda som har betalats ut, vilket syns på lönespecifikationerna år för år, är ren timlön.

Lön timme för timme

237 timmars arbete ena månaden, 229 timmars arbete andra månaden, 219 timmar tredje månaden och så vidare. Som en jämförelse innebär 240 timmar att du arbetar åtta timmar om dagen varje dag hela månaden. 

Vissa perioder har bolaget saknat arbete. Då har de anställda blivit tillsagda att sitta hemma utan lön och vänta. Detta bolag bygger bland annat i Barkarbystaden och på andra stora projekt där det krävs kollektivavtal för att få komma in. 

Låt oss räkna lite. På en anställd som arbetar i snitt 40 övertidstimmar i månaden, men luras på kollektivavtalets övertidsersättning, sparar bolaget på ett år säg 90 000 kronor. Utebliven ATF (arbetstidsförkortning) och helglön blir sammanlagt över 20 000 kronor. Uteblivet traktamente för ett halvt års arbete i andra städer blir cirka 40 000 kronor. Utebliven semesterersättning blir cirka 50 000 kronor.

Med bara tio anställda, ett ganska litet bolag, ger detta räkneexempel två miljoner kronor om året i framfuskade sänkta personalkostnader. Ovanpå detta får bolagsägaren in de ”helt privata” hyresintäkterna.

Arbetskraften blir (alldeles otillåtet) flexibel, arbetar obegränsat med övertid, skickas lite varsomhelst för att arbeta, tvingas att sitta hemma utan lön när det passar bolaget. Hur ska någonsin ett seriöst byggbolag kunna konkurrera med detta?

Stora pengaflöden i byggbranschen

Uppdragsgivarna betalar oftast bra för snickare, plattsättare och håltagare som omfattas av kollektivavtal. Pengaflödena i byggbranschen är i en storleksordning som städbolag och vårdbolag bara kan drömma om.

Detta drar naturligtvis till sig människor intresserade av snabba cash. Nyligen dömdes en bygg-vd till sex månaders fängelse för övergrepp i rättssak. Bakgrunden var att syndikalister hade krävt ut lön och försvarat Byggavtalet för ett tjugotal av bolagets anställda golvläggare och plattsättare från Nicaragua och Uzbekistan.

Bolaget åkte i denna process ut från allmännyttan och, som det tycks, från hela Stockholmsområdet. Några av fallen hamnade i domstol och på själva trappan till Arbetsdomstolen hotade bygg-vd:n fackets ombud grovt för att försöka få ombudet att lägga ner rättsprocessen.

Kollektivavtalen – redskap för kriminella

Om byggbranschen inte lyckas reglera sig själv, om branschen inte lyckas med att få bort några tusen arbetslivskriminella bolag, så riskerar de bolag som struntar i avtalet att konkurrera ut de som följer det. Redan nu ser vi hur kollektivavtalen har blivit ett redskap för kriminella, en sorts substanslös certifiering som öppnar grindarna till de stora pengarna. Det är ett problem för hela samhället.  

Därför är det oerhört bra att Byggnads och Sveriges byggindustrier nyligen har inrättat Svensk byggkontroll som jagar fuskare. Det är också oerhört bra att Solidariska byggare städar upp branschen underifrån genom att försvara byggavtalet för tusentals migrantarbetare. 

Så här kan det låta när jag som facklig förhandlare försöker få ett byggbolag med kollektivavtal till en vanlig MBL-förhandling:

Ägaren: – Why are you sneaking around my office? 

Jag: – That is not me. That is the ”auktoriserad delgivningsman”. 

Ägaren: – Then he is your colleague. You are going to stay out of my office! 

Jag: – Delgivning is a service used for sending juridical documents to people who are very hard to reach.

Ägaren: – Listen to me now. I will never ever come to a negotiation. And I will never ever in my life pay anything. How would you feel if I came to your place? You know what? I am going to send a guy to visit you. Let’s see how you feel about that!

Upp med handen alla som vill att våra sjukhus och bostäder byggs av sådana bolag.

Publicerad
6 days sedan
Sandra Pandevski har skrivit boken abort 50 år av fri abort 50 berättelser utgiven på Kaunitz-Olsson
I samband med att svensk abortlagstiftning fyller 50 år släpper Sandra Pandevski och Malin Clausson en bok om abort. Foto: Foto: Per Englund och Johan Nilsson/TT

Aborträtten 50 år: ”Viktigt att våga prata om egna erfarenheter”


I Sverige genomförs ungefär 100 aborter om dagen. Trots det talar få kvinnor högt om sina erfarenheter av abort. Detta är något som Sandra Pandevski vill ändra på. I samband med att svensk abortlagstifting i år fyller 50 år kommer hennes och Malin Claussons bok Abort: 50 år av fri abort 50 berättelser. Arbetaren har mött Sandra Pandevski för ett personligt samtal om det egna valet och den rättighet många tar för givet men som ständigt tycks vara under attack.

– Jag var 30 år och kvinna och visste inte ens hur det i praktiken skulle gå till, säger Sandra Pandevski när vi ses.

Den internationella abortkartan ritas ständigt om. Rättigheter vi här Sverige länge tagit för givet kommer och försvinner i land efter land och frågan om kvinnors beslut över sina egna kroppar har på många håll hamnat högt upp på den politiska dagordningen. Inte minst i och med det så kallade kulturkriget där högerkonservativa krafter på frammarsch allt mer börjat ifrågasätta och på många håll även förbjudit flickor och kvinnor att avbryta sina egna graviditeter.

I Sverige genomförs i runda slängar omkring 36 000 aborter per år. Rent statistiskt väljer därmed varannan kvinna runt om i landet att någon gång i livet avbryta sin graviditet. 

När den svenska abortlagstiftningen nu fyller ett halvt sekel uppmärksammas det tidigare och till viss del fortfarande så tabubelagda ämnet med en lika upplysande som livsviktig bok, Abort: 50 år av fri abort 50 berättelser.

När jag såg plustecknet på stickan började jag gråta. Jag hade länge haft barnlängtan så det var en blandning av lycka och rädsla som rörde sig inom mig.

Journalisten och yogaläraren Sandra Pandevski inleder den långa raden av personliga berättelser, där unga tjejer och kvinnor i alla åldrar, men även några män, delar med sig av av sina upplevelser kring hur det är att avbryta en graviditet alldeles oavsett orsak. Det är hon, tillsammans med vännen och medförfattaren Malin Clausson, som är redaktör för antologin Abort: 50 år av fri abort 50 berättelser, och som under en skogspromenad för fem år sedan kom med idén.

– Jag var 30 år och kvinna och visste inte ens hur det i praktiken skulle gå till utan satt där och googlade och det är ju väldigt konstigt…

Sandra Pandevski förklarar hur hon och hennes sambo gemensamt tog beslutet. De hade just hittat tillbaka till varandra efter några års uppehåll och använde sig inte av preventivmedel. Jag visste, berättar hon i sitt kapitel, att det var med honom jag vill ha barn. Men inte nu.

Hon valde att inte prata om beslutet att göra abort med någon annan än just sin partner.

– Antagligen för att jag inte ville bli påverkad eller ifrågasatt, säger Sandra Pandevski och häller upp bubbelvattnet i ett isfyllt glas längts inne i den dovt mörka restaurangen på Birger Jarlsgatan i centrala Stockholm.

Abort : 50 år av fri abort 50 berättelser visar hur viktigt det är att prata om upplevelserna kring abort. Foto: Pressbild Kaunitz-Olsson

Hon har just kommit med tåget från Göteborg, där hon bor, och har den nytryckta boken med knallrött omslag i väskan. Det är bara någon vecka sedan Donald Trump installerades som amerikansk president och i stora delar av Europa blåser det högerradikala och nykonservativa vindarna starkare än på mycket länge. Frågan om rätten till abort är långt ifrån lika självklar som för bara tio år sedan.

– Den här boken kommer nog ganska lägligt, säger Sandra Pandevski och ler.

– När vi kontaktade Kristina Gemzell Danielsson (överläkare vid enheten för gynekologi och reproduktionsmedicin på Karolinska Universitetssjukhuset, red. anm.) och frågade om hon ville skriva förord sade hon att ”vi inom vården måste kämpa med aborträtten varje dag”.

Det var trångt och fullt av folk vid releasefesten för boken Abort : 50 år av fri abort 50 berättelser i Göteborg för några veckor sedan. Foto: Privat

Få vågar prata om sin abort

Kort efter att Sandra Pandevski själv genomfört sin abort berättade hon för sin pappa. Plötligt öppnades saker upp och han delade med sig om sina egna erfarenheter han inte tidigare talat om.

– Det visade sig att han varit med om två aborter innan jag kom till världen och det där ledde till ett väldigt fint samtal, säger Sandra Pandevski.

Trajko Pandevski medverkar därför i boken med sin berättelse. Liksom alla andra ställer han upp med bild och personliga reflektioner. Ett både snyggt och effektfullt sätt att hantera ett många gånger tungt och inte helt okomplicerat ämne. För trots att Sverige haft fri abort fram till den 18:e veckan i 50 år och varit ett av pionjärländerna när det gäller kvinnors rättigheter pratas det fortfarande relativt tyst om frågan, menar Sandra Pandevski.

– Jag och Malin funderade på det där. Att så många håller det inom sig trots att det är vår rättighet.

Varför tror du att det är så?

– Kanske för att det anses vara en kvinnofråga? Det blir ofta tystare då. Och för att det fortfarande är ett laddat och polariserat ämne. Sen kan en abort leda till flera olika känslor som kan vara komplexa att förstå, och inte alltid accepterade och därför svåra att dela. Vissa känner en sorg, utan att för den skull ångra sitt beslut. Andra känner en stor lättnad och tacksamhet.

Du berättar väldigt öppet i din del av boken om den egna aborten och alla känslor både före och efter. Hur var det att skriva?

– Det kändes faktiskt väldigt befriande. Men när jag bollade texten med min partner sade han ”Sandra, det här hände faktiskt också”, och det fick mig att inse att jag förträngt vissa saker. Han hjälpte mig att komma ihåg hur jag mådde efteråt. Att det var en lång läkningsprocess för mig rent kroppsligt, säger Sandra Pandevski.

En nästan pinsam grej som slog mig när jag läste boken är att jag som kille nog aldrig riktigt fattat. Trots att många i min närhet gjort att abort har jag liksom tänkt att det väl bara är att ta ett piller och så är allt som vanligt igen. Jag känner mig därför ganska dum när jag läser många av berättelserna här…

Sandra Pandevski nickar över bordet och det ser ut som att hon förstår.

– Du är inte ensam, många killar vet för lite. Jag tror att skolan spelar en viktigt roll där, för att tidigt få ut information om hur man gör en abort. Det går inte att komma ifrån att det är två som bär ansvaret för en graviditet. 

Många berättelser om abort

Boken är som sagt full av berättelser. För vissa har aborten varit ett trauma – en hemlighet de tvingats behålla för sig själva i en tid då samhällets syn på frågan såg radikalt annorlunda ut. Andra har avslutat sin graviditet med en axelryckning.

Allas röster tillåts komma fram utan några som helst moraliska pekpinnar åt något håll. I samband med utgivningen har Sandra Pandevski också pratat med många som hört av sig. Inte minst barnmorskor och andra inom vården som arbetar med frågan.

”Det viktiga är att inte ifrågasätta någons beslut om abort”, säger Sandra Pandevski. Foto: Privat

– Jag både tror och hoppas att de ska få användning av boken. För det här är ju historier de själva sällan får höra. De är främst med innan och ibland under aborten, men inte efteråt. Så det vore fantastiskt om boken skulle kunna förbättra abortvården, säger Sandra Pandevski.

Hon poängterar flera gånger att det viktiga är att inte ifrågasätta någons beslut om abort, framförallt inte bland vårdpersonalen.

– Under de samtal vi haft med personer som gjort abort har det blivit tydligt att när man väl bestämt sig är man säker på sitt val. Då vill man känna stöd, inte bli ifrågasatt. 

Sandra Pandevski berättar om ett mejl hon nyligen fick från en kvinna. På internationella kvinnodagen, den 8 mars, ska Tjejjouren i Eslöv få nya lokaler och kvinnan undrar om Sandra vill komma och berätta om boken på öppningen.

– Det är exakt sådant som jag vill göra. Komma ut och prata, för vi måste bli bättre på det.

I vissa latinamerikanska länder, där de tidigare haft några av världens hårdaste abortlagstiftningar, har det under de senaste åren skett en liberalisering av lagen. På andra håll, som i stora delar av USA och i Polen, har det skett en kraftig tillbakagång. Och överallt seglar abortfrågan upp som politiskt slagträ när partier på den yttersta högerkanten vill positionera sig.

Är aborträtten i Sverige under attack?

– Kanske inte just nu, men inget lands abortlag är säkrare än dess sittande regering, vilket visat sig på många håll i världen, senast i USA. Och vi brukar ta efter mycket som kommer därifrån. Just därför känns det viktigt att boken kommer nu och att vi hörs, säger Sandra Pandevski innan hon avslutar:

– Statistiskt gör varannan kvinna abort någon gång i livet så vi är många som vet värdet av den fria aborträtten. Om alla delar sina berättelser överröstar vi dem som vill se strängare lagar och inte tror på kvinnans rätt att själv få bestämma över sin egen kropp. 

Publicerad Uppdaterad
6 days sedan
Trumpregeringens angrepp på USA:s myndigheter följs av attacker mot alla demokratiska institutioner. Foto: Evan Vucci/TT, Jan-Åke Eriksson. Montage: Arbetaren

Per-Anders Svärd:
Teknikoligarkerna har en antidemokratisk agenda

Med Trumpregeringen och hans följeslagare – teknikoligarkerna – har polariseringen på nätet gått över i en öppen fascistisering av institutionerna och tänkandet, skriver Per-Anders Svärd och menar att hoppet nu står till den gryende mobiliseringen av en motrörelse i USA – och, om den misslyckas, till oss själva. För snart kommer samma utveckling hit.

Den nya Trumpregeringens angrepp på USA:s myndigheter har i dagarna ofta beskrivits som en ”självkupp”. Med det avses ett lagligt maktövertagande som följs av attacker mot alla demokratiska institutioner som skulle kunna begränsa ledarens makt. Syftet är att kringgå de etablerade politiska processerna och neutralisera allt motstånd mot regimen. 

Det är uppenbart att det är ett sådant kuppförsök vi bevittnar just nu. Men i ett längre perspektiv bör kuppen ses som ett uttryck för en mer djupgående historisk spänning i samhället – nämligen motsättningen mellan revolution och kontrarevolution.

USA föddes ur en revolution. Samtidigt är det uppenbart att revolutionens frihetssträvanden aldrig fördes till sin fullbordan. Landet förblev ett land för de rika och vita. Republiken infekterades av pengaintressen, och arbetar- och folkrörelser underifrån har regelbundet mötts med repression och våld. 

Den amerikanska revolutionen nådde så att säga bara halvvägs innan den blockerades av kontrarevolutionära krafter. Den politiska revolten lyckades installera liberaldemokratiska spelregler och konstitutionellt skydd för vissa friheter, men den blev aldrig till en social revolution som förändrade samhällets grundstrukturer. 

Följden blev en skör balans mellan djupt motstridiga intressen. Precis som på många andra håll i världen har de kontrarevolutionära krafterna levt kvar och väntat på en möjlighet att rulla tillbaka den påbörjade demokratiseringen. Nu tar de sin chans.

Kontrarevolutionära rörelser

I boken Counterrevolution: The Global Rise of the Far Right (2019) skiljer sociologen Walden Bello mellan två typer av kontrarevolutionära rörelser. Den första typen är den klassiska klassbaserade motreaktionen mot en rebellisk underklass som vill förändra det system som gynnar eliterna.

Den andra typen kännetecknas av ett mer genomgripande motstånd mot samtidens politiska och ideologiska ramverk i dess helhet. Paradexemplet är mellankrigstidens fascism som helt förkastade den liberala modernitetens fundament i upplysning, demokrati och individuella rättigheter.

Det som oroar mest med utvecklingen i USA är just att ledande samhällsaktörer öppet förkastar de liberaldemokratiska normer som hittills skänkt legitimitet åt samhällsordningen. Vi har redan vant oss vid att se den attityden personifierad i landets president, en narcissist som ser sig själv som en kung snarare än som en president. Men ännu värre än Trump själv är det stöd han fått av landets ekonomiska härskare, det vill säga de stora teknikföretagen och deras ledare.

Att Elon Musk, Mark Zuckerberg, Jeff Bezos, Peter Thiel och de andra teknikoligarkerna sluter upp bakom en revanschlysten Donald Trump är förstås delvis ekonomiskt motiverat. De hoppas byta sitt stöd mot större anslag från staten och bättre villkor för sina företag.

Samtidigt blir vidden av deras egen antidemokratiska agenda nu tydlig. Med stöd av Trumps administration och hans fanatiska fotsoldater hoppas de kunna undanröja de sista hindren för sitt eget herravälde över teknologin, politiken och ekonomin.

Algoritmerna underblåser hat

Så har det inte alltid sett ut. Under Obamas tid som president försökte vissa av dem, som Zuckerberg, framställa sig som goda liberaler. Hans Facebook, ursprungligen en hö-hö-grabbig hemsida där collegekillar kunde betygsätta kvinnliga studenters utseende, brandades om till ett forum för kontakt och kommunikation mellan människor. Tidvis sattes likhetstecken mellan den fria kommunikationen på de sociala medierna och själva demokratins idé.

Snart blev det dock tydligt att algoritmerna bakom sajterna hade en antisocial effekt. De underblåste hat och underlättade politisk manipulation. Engagemanget för yttrandefrihet visade sig ofta bottna i en önskan att få diskriminera fritt.

Men då var det för sent. Silicon Valley-miljardärernas viktigaste seger vanns i det ögonblick de fick samhället i stort att se den digitala revolutionen som en lösning på alla våra problem. Det främsta uttrycket för deras ideologiska dominans är just det likhetstecken vi har börjat sätta mellan sociala framsteg och att låta teknikbranschen få som de vill.

Teknikoligarkerna ser sig som övermänniskor

Nu, under Trump 2.0, har den demokratiska masken fallit. Efter Elon Musks offentliga Hitlerhälsningar, hans stöd till fascister och hans huvudroll i angreppet på de federala myndigheterna genom det halvofficiella ”effektiviseringsministeriet”, går det inte att ha några illusioner om den saken. 

Teknikoligarkerna framträder nu som de auktoritärer de alltid har varit, marinerade i Silicon Valleys cyberlibertarianism och övermänniskotänkande. De är den dominerande eliten nu, och de tänker inte acceptera några inskränkningar av sin makt.

”Move fast and break things” lär länge ha varit ett internt motto på Facebook. Tanken var att teknikbranschens målsättningar var så viktiga att företagen inte behövde vänta på tillstånd från den tröga demokratin.

Nu förverkligas slagordet på nationell nivå genom att Musks hantlangare drar ur sladdarna för landets myndigheter samtidigt som Trump rullar ut röda mattan för Putin.

De kontrarevolutionära tendenser som alltid varit närvarande i USA och resten av västvärlden slår igenom igen. Men det handlar inte bara om fördelningen mellan rika och fattiga. Det handlar om en uppgörelse med den demokratiska idén som sådan. Polariseringen på nätet har gått över i sitt nästa stadium, den öppna fascistiseringen av institutionerna och tänkandet.

Hoppet står nu till den gryende mobiliseringen av en motrörelse i USA – och, om den misslyckas, till oss själva. För snart kommer samma utveckling hit.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Hjärta
I över 20 år har Karin Schenck-Gustafsson arbetat för att uppmärksamma kvinnors hjärtan. Bild: Arbetaren

Kamp för kvinnors hjärtan

Alla hjärtans dag. Men hur väl mår egentligen våra hjärtan? Tidigare sågs hjärtinfarkt som mannens sjukdom, men i dag vet vi att arbetarkvinnor har en ökad risk att drabbas, säger Karin Schenck-Gustafsson, professor emeritus i kardiologi vid institutionen för medicin på Karolinska institutet i Solna och pionjär inom området hjärtan och könsskillnader.

Hjärtat är den muskel som får blodet att röra sig genom kroppen. Hjärtat drar sig samman, och ur den vänstra kammaren pumpas syrerikt blod ut i kroppen. Hjärtat vidgar sig och blod flödar in i höger kammare. I vila pumpar hjärtat ut runt fem liter blod till kroppens alla vävnader och organ, skriver Hjärt- och lungfonden på sin hemsida.

Det är en livsviktig process och det är också sjukdomar i detta system som är den vanligaste dödsorsaken Sverige.

Statistik från Socialstyrelsen visar att cirkulationssystemets sjukdomar, dit hjärt- och kärlsjukdomar hör, stod för nästan 30 procent av dödsorsakerna bland både kvinnor och män 2023. Samtidigt har dödstalen minskat: 1969 avled 932 kvinnor per 100 000 av denna orsak och 2023 var det nästan 213 kvinnor som avled. Dödstalen bland män har minskat från nästan 1 230 fall per 100 000 år 1969 till 324 män som avlidit per 100 000 år 2023.

Riskfaktorer för hjärtat i arbetslivet

I arbetslivet finns många riskfaktorer för att drabbas av hjärt- och kärlsjukdomar. När statens beredning för medicinsk och social utvärdering sammanställer forskningen om samband mellan arbetsmiljö och hjärt- och kärlsjukdomar syns samband mellan faktorer som låg kontroll, obalans mellan ansträngning och belöning, osäkerhet i anställning, nattarbete och buller. Bara för att nämna några. 

Karin Schenck-Gustafsson, som är professor emeritus i kardiologi vid institutionen för medicin på Karolinska institutet i Solna och prisbelönad expert på hjärtsjukdomar och könsskillnader, har intresserat sig för hur hjärtinfarkt tar sig uttryck hos kvinnor.

– Vi har gjort studier med kvinnor som har haft hjärtinfarkt, då har vi sett att psykosocial stress både i äktenskapsproblem och på arbetet innebär en ökad risk för hjärtinfarkt. Det värsta är om man har stress både hemma och på jobbet, säger hon.

Hjärtinfarkt skiljer sig åt mellan kvinnor och män

2001 bildade Karin Schenck-Gustafsson Centrum för genusmedicin och anledningen var just insikten om hur hjärtinfarkt kan skilja sig åt hos män och kvinnor.

– När jag var chef för hjärtintensiven på Karolinska universitetssjukhuset i Solna upptäckte jag att jag hade kvinnliga patienter som uppfyllde alla kriterier för hjärtinfarkt, men när vi gjorde den så kallade kranskärlsröntgen såg vi inte att de hade någon förträngning. Då behandlades kvinnorna som simulanter och skickades till psyk eller ut till öppenvården, säger Karin Schenck-Gustafsson.

I dag, berättar hon, vet man att förträngningarna hos kvinnor i stället för att sitta vid de centrala kärlen på hjärtat ofta sitter längre ut. Dessutom känner man numera till att kranskärlen kan brista, vilket är en form av hjärtinfarkt som framförallt drabbar kvinnor.

Karin Schenck-Gustafsson, adjungerad professor och läkare, pionjär inom området hjärtan och kvinnor i Sverige. Foto: Madeleine Svärd

Centrum för genusmedicin

Bildandet av Centrum för genusmedicin kom till efter att Karin Schenck-Gustafsson besökte olika hälsocenter för kvinnor i USA. 

– Jag började fundera över att även i andra specialiteter var det dålig könsrepresentation. I stora studier tittade man inte på om det var skillnader mellan kvinnor och män när det gällde resultaten, säger hon.

Men i USA hade det börjat komma ett antal artiklar som tittade på skillnader.

– Bland annat såg man att kvinnor insjuknade tio år senare i hjärtinfarkt, och då tänkte man att det hade att göra med östrogenet. Vilket vi fortfarande tror, men detta resulterade i att man testade att ge östrogen till män, berättar Karin Schenck-Gustafsson.

Experimentet gav inga goda resultat, då flera män dog.

– De dog i proppar och allt möjligt. Jag tyckte det var fruktansvärt, fortsätter hon.

Tillbaka i Sverige gick Karin Schenck-Gustafsson upp till rektor Harriet Wallberg på Karolinska institutet och sade att hon tyckte att Sverige behövde ett Centrum för genusmedicin. Något som Harriet Wallberg tyckte var en bra idé.

Brustet hjärta

Sedan dess har forskning bedrivits och Karin Schenck-Gustafsson själv har skrivit flera böcker. Bland annat Kvinnohjärtan: hjärt- och kärlsjukdomar hos kvinnor, som har kommit i flera upplagor, där hon skildrar vad som hänt inom forskningsområdet.

Hon har även skrivit boken Det brustna kvinnohjärtat där hon bland annat lyfter fram brustet hjärta, även kallat takotsubo, vilket huvudsakligen drabbar kvinnor över femtio år som varit med om en chockartad händelse som exempelvis dödsfall eller skilsmässa. 

Hjärtinfarkt vanligaste dödsorsaken för kvinnor

Karin Schenck-Gustafsson berättar att en sak som har skett sedan de startade Centrum för genusmedicin är att riktlinjerna för hur man ska behandla hjärt- och kärlsjukdomar har ändrats. Numera hör kvinnor inte längre till kategorin ”specialgrupper”.

– Förut stod det först hur man behandlade män och sedan stod det ”speciella grupper”, där kvinnor, utlandsfödda, äldre med flera ingick. Men hjärtinfarkt är i dag den vanligaste dödsorsaken även för kvinnor, säger Karin Schenck-Gustafsson.

Inte längre ”mannens sjukdom”

Bilden av hjärtinfarkt som männens sjukdom menar hon håller på att försvinna.

– Förr trodde man att hjärtinfarkt var mannens sjukdom och att det var direktörer som drabbades. Men nu ser vi att arbetarkvinnor har en ökad risk, säger Karin Schenck-Gustafsson.

Arbetaren har tidigare skrivit om hur mödrar mellan 30 till 39 år är värst drabbade när det gäller sjukfrånvaro för stressrelaterad psykisk ohälsa. De har mer än dubbelt så hög risk jämfört med män.

Att många kvinnor arbetar i riskyrken inom välfärdssektorn som vård, skola och omsorg, där arbetsmiljöns brister förstärker könsskillnaderna, framkommer i en rapport från Försäkringskassan. 

Karin Schenck-Gustafsson pekar även på att utrikesfödda kvinnor är extra hårt drabbade då ärftligheten är vanligare i vissa delar av världen.

– Många utlandsfödda kvinnor jobbar hårt när de kommer till Sverige och har många jobb, det kan ju också ha betydelse, säger hon.

Karin Schenck-Gustafsson tycker också att man behöver prata mer om vad som händer för kvinnor under de reproduktiva åren.

– Havandeskapsförgiftning och diabetes under graviditeten kan innebära ökad risk för hjärt-och kärlsjukdom. Vi är dåliga på att följa upp vad som händer med de här kvinnorna. Även endometrios och PCO som innebär att man har blåsor på äggstockarna och mer testosteron, kan innebära en ökad risk för kvinnor, säger hon.

Karin Schenck-Gustafsson önskar att fler skulle forska på området och hon lägger ner stort engagemang för att få med sig fler kollegor. Den 10 mars är hon därför med och delar ut stipendier på den årliga galan Women in red. Stipendierna på 100 000 kronor går varje år till fyra yngre kvinnliga forskare som forskar med ett genusperspektiv.



Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan

Lyssna på första avsnittet av podden Norra situationen

Norra situationen är en ny podd från skrivarkollektivet Mismar. Första avsnittet handlar om den ”gröna omställningens” stora skyltfönster mot världen – Northvolt.

Vad hände, vad händer, vad kommer att hända?

Och vem tjänar på eländet?

För att se det här innehållet måste du godkänna cookies från shows.acast.com genom att klicka här.

Skrivarkollektivet Mismar skrev även texten ”Inhemsk syndikal­ism mellan fjäll och älv”, som Arbetaren publicerade i samband med granskningen av den gröna omställning.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Manifestation med tända ljus
Manifestation på Gustav Adolfs torg i Malmö. Foto: Johan Nilsson/TT

Rasismen i svenska medier – en viktig insikt om Örebroskjutningen

Mitt i chocken och sorgen efter den fruktansvärda masskjutningen i Örebro förra veckan framträdde också rasismen i media och i samhällsdebatten, skriver den svensk-kurdiska journalisten Shamm Shamayi Salih.

Den 5 februari 2025 chockades Sverige av en tragisk skjutning i Örebro. Mitt i denna sorg framträder en oroande verklighet: rasismens närvaro i vår media och samhällsdebatt. När gärningspersonen har svenskt ursprung, framhäver medierna berättelser präglade av empati och förståelse, med “psykisk ohälsa” som förklaring.

Men är gärningsmannen i stället av utländsk bakgrund, då stämplas han omedelbart som terrorist, och hans handlingar blir representativa för en hel kultur av våld och kriminalitet. Vad ligger bakom denna snedvridna verklighet? 

Djupt rotad rasism

Det handlar om mer än bara nyhetsrapportering. Det blottlägger en djupt rotad strukturell rasism som utkristalliserar sig i vårt samhälle. Varför, när en vit man begår ett brott, betraktas han som en individ med personliga problem? Och varför dras vi i stället till att skuldbelägga en hel grupp utifrån några få individuella handlingar när det handlar om någon med annan etnicitet?

Detta handlar inte bara om fördomar – det är en systematisk nedvärdering av våra medmänniskors värde! 

Svenska medier besitter kraften att forma berättelser och därmed påverka våra uppfattningar. Vad sker när medierna ständigt betonar en gärningspersons etniska bakgrund?

Ofta leder det till att vi ser ”den andre” som en hotfull fiende snarare än som en människa. Detta förstärker inte bara rasistiska generaliseringar utan cementerar också hat och rädsla i vårt samhälle. Det är skamligt! 

Ingen föds brottsling

Är vi verkligen blinda för de underliggande orsakerna till våld och brott? Ingen föds till brottsling. Vi måste ställa oss själva dessa frågor och utmana våra fördomar: Varför är det så lätt att brandmärka en invandrare, men så svårt att förstå den svenska mannens agerande som mer än en gärning? 

Sverige, vi har en brådskande uppgift framför oss. Vi måste erkänna dessa skillnader och agera. Ingen kultur är problemfri, och att betrakta en handling i isolering är att blunda för den komplexa verklighet vi lever i. Vi behöver omfamna en medvetenhet som alltid sätter mänskligheten i första rummet. 

Vi behöver ett mer empatiskt samhälle

Det är dags att revolutionera vårt sätt att diskutera sådana här händelser. Låt empati, förståelse och nyansering bli ledord i våra samtal. Tiden är mogen för en gemensam insats där vi oförtrutet ifrågasätter normer och berättelser som leder till fördomar, hat och splittring.

Låt oss skapa en debatt som verkligen gör skillnad – där vi ser varandra som de individer vi är, bortom färg och bakgrund. 

Tillsammans har vi kraften att bekämpa oförståndet.

Vi kan gemensamt kräva en rättvisare media och ett mer empatiskt samhälle. Tänk på en framtid där vi bygger broar istället för murar. Tillsammans kan vi stå upp och säga: Vi accepterar inte rasismens plats i våra medier! Är du med oss? Låt oss forma en historia som vår nästa generation kan vara stolta över!

Shamm Shamayi Salih, svensk-kurdisk journalist 

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Slottskogen LS stöd Hamnarbetarförbundet
Forskare i Borås, Sekoklubben Pågatågen, Seko Tunnelbana och Palestinagrupperna Göteborg har en sak gemensamt: De vill att Erik Helgeson ska få tillbaka jobbet. Foto: Adan Ihse/TT

Många uttalar stöd för Helgeson, men inte LO

Flera fackföreningar uttalar sitt stöd för Erik Helgeson och kräver att uppsägningen dras tillbaka. ”Vi kräver att varsel om uppsägning ska dras tillbaka och att Gothenburg Roro Terminals ber Hamnarbetarförbundet och Erik Helgeson om ursäkt”, skriver Sekoklubben Pågatågen.

Arbetaren har tidigare rapporterat om att Arbetsdomstolen gav grönt ljus till att genomföra blockad i hamnen i Göteborg. Samtidigt ska anledningen till att företaget Gothenburg Roro Terminals (GRT) polisanmälde Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson varit att han listade försvarsföretag som skulle påverkas av blockaden, vilket SR rapporterat om.

Polisen och Justitiekanslern, JK, har valt att inte inleda någon förundersökning mot Erik Helgeson och krav på att varslet om uppsägning ska dras tillbaka har de senaste dagarna kommit från flera håll.

Sekoklubben Pågatåg: ”Attack mot våra fackföreningar”

”Vi kräver att varsel om uppsägning ska dras tillbaka och att Gothenburg Roro Terminals ber Hamnarbetarförbundet och Erik Helgeson om ursäkt”, skriver Seko klubb Pågatåg i ett uttalande och kopplar situationen till egna erfarenheter.

”Vi på Pågatågen har färska erfarenheter av att förtroendevalda sägs upp och attackeras på lösa grunder och vi ser detta som en direkt attack mot våra fackföreningar.”

Det anser även en grupp av fackligt anslutna forskare och lärare på institutionen för arbetsliv och välfärd på högskolan i Borås.

”Vi ser konflikten i Göteborg som ett angrepp på en facklig företrädare. Därmed är konflikten – oavsett meningsskiljaktigheter kring Hamnarbetarförbundet, Helgeson och krigsmaterielblockader – ett angrepp på den svenska fackföreningsrörelsen som helhet”, skriver de.

Varslet tecken på negativ utveckling

Den syndikalistiska fackföreningen Slottsskogen LS pekar också på uppsägningsvarslet som en del av en bredare utveckling. 

”Det är ett angrepp på föreningsfriheten och mot den internationella solidaritet som blockaden är ett uttryck för. Att det är ett i raden av angrepp mot civilsamhället, där fredliga aktivister stämplas som säkerhetshot och repressionen ökar, gör inte saken bättre.”

Palestinagruppen Göteborg är inne på en liknande linje i sitt stöduttalande och lyfter hur även internationella institutioner och människorättsorganisationer också ifrågasätts.

”När blev det olagligt och skäl till uppsägning att protestera och agera mot att mänskliga rättigheter helt ignoreras när en civilbefolkning dagligen utsätts för brutala angrepp?”, skriver de.

Styrelsen för Seko Tunnelbana påpekar i ett uttalande till stöd för Helgeson att:

”Det är helt uppenbart att varslet och uppsägningen hänger samman med vice ordförandens (Erik Helgesons red. anm.) inställning vid genomförandet av det beslut som fattats av medlemmarna i Hamnarbetarförbundet och arbetsgivarnas inställning att rikta ett avgörande slag mot förbundet, som inte tillhör LO utan är oberoende och mer radikalt än de andra förbund som predikar arbetsfred och social dialog.”

LO, TCO och Saco vill inte kommentera

Fackförbunden LO, TCO och Saco vill däremot inte kommentera.

”Saco kommenterar inte uppsägningar av enskilda personer. Vi gör inget undantag i det här fallet. Jag har ingen ytterligare motivering till det”, skriver Saco:s kommunikationschef Emma Nilsson i ett mejl till tidningen Arbetsvärlden.

TCO:s presschef Tora Heckscher hänvisar till LO: 

”Vi har tyvärr inte möjlighet att kommentera detta nu, LO kan säkert turerna bättre”, skriver hon till Arbetsvärlden.

När tidningen söker LO:s avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä får de följande svar:

”Generellt ska förtroendevalda och andra anställda i Sverige inte kunna sparkas lättvindigt. Jag tänker dock inte kommentera det här enskilda fallet. Jag kan inte detaljerna i det alls och det handlar inte om ett LO-förbund”, skriver han i ett sms till Arbetsvärlden.

”Arbetsdomstolens beslut är bekymmersamt”

Att Arbetsdomstolen i ett interimistiskt beslut gett Hamnarbetarförbundet rätt att genomföra blockaden är något som förvånar Transportföretagens och Sveriges Hamnars vd Marcus Dahlsten. Till Tidningen Näringslivet säger han att beslutet skapar problem i svenska hamnar.

− Arbetsdomstolens beslut är bekymmersamt, framför allt utifrån ett säkerhetsperspektiv, säger Marcus Dahlsten.

Han menar att den identifiering av godsflöden som blockaden skulle innebära är viktiga för det svenska försvaret och beredskapen.

− Det är information som främmande makt kan ha stort intresse av. Dessutom riskerar stridsåtgärderna att få omfattande ekonomiska verkningar för hamnarna. Bara risken för blockad påverkar vilka handelsvägar hamnarnas kunder väljer för sina transporter, säger Marcus Dahlsten till Tidningen Näringslivet.

Samtidigt bedömer Arbetsdomstolen att blockaden kunde tillåtas eftersom verkningarna skulle vara så pass ringa för arbetsköparen.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Skolskutningen i Örebro är det värsta våldsdået i Sveriges moderna historia
De senaste årens skoldåd i Sverige följer alla samma rasistiska mönster, skriver Johan Apel Röstlund. Foto: Kicki Nilsson/TT, Axel Gren

Vi måste prata om Tidö­partiernas retorik när ord förvandlas till handling

Så dödades minst 10 oskyldiga människor och polisen fortsätter att mata ut ”utan ideologiska motiv”. Även om inget naturligtvis är hugget i sten än så är det svårt att inte se ett mönster. Mycket av det väldiga utredningsarbetet kvarstår och dödssiffran kan fortfarande komma att stiga. Tragedin är enorm.

Skolskjutningen i Örebro – terrordåd bör vi enligt så kallade experter på området av oklar anledning inte kalla det – var en ren massaker. Den värsta i modern svensk historia.

Vi har naturligtvis alla haft våra aningar om motivet. Men i ett direkt och inledande skede gäller det att sitta stilla i båten. Nu har det dock gått några dygn och bilden börjar allt mer klarna. Det tycks, föga förvånande, finnas ett tydligt mönster. En man (givetvis), ensam och socialt isolerad. En hel del dataspel och en av allt att döma rubbad verklighetsuppfattning. Och så: högerradikalisering och rasism.

Det var under onsdagseftermiddagen som TV4, efter att med hjälp av ljudtekniker och avancerad specialutrustning låtit analysera ljudet från en av många filmer som cirkulerat från brottsplatsen, sände ett ljudklipp.

”Ni ska ut ur Europa”, hörs enligt många bedömare skrikas strax innan två snabba skottsalvor.

”Utan ideologiska motiv”, hör jag nyhetsuppläsarna rapportera morgonen efter.

Polis och media tonar ner ideologi

I januari 2022, dagarna efter skolattacken på NTI-gymnasiet i Kristianstad, pratade jag med Christer Mattsson vid Segerstedtinstitutet i Göteborg som länge forskat om unga som radikaliserats genom högerextrema ideologier.

Han påpekade då att de flesta svenska skolattacker följt samma mönster och var kritisk till att just ideologin ofta tonas ner av polis och i media.

– Tvärtom är den väldigt central i de här sammanhangen, sade Christer Mattsson och berättade att attackerna inte sällan begås av personer som i kombination med sina rasistiska motiv även lider av psykisk ohälsa.

Antisemitiska och rasistiska motiv i flera dåd

På nätet, den misstänkte Örebro-mördaren Rickard Andersson tycks som sagt ha tillbringat rätt mycket tid framför sin dator, är det lätt att hitta likasinnade. Inom både delar av gamingvärlden och på mer eller mindre obskyra forum sprids antisemitiska konspirationsidéer med den Sverigedemokratiska paradgrenen om påstått ”folkutbyte”.

Vi har som sagt inte hela bilden klar ännu men om vi tar en kort blick i backspegeln.

Trollhättan 2015: Den misstänkta högerradikala gärningsmannen Anton Lundin Pettersson kliver in på grundskolan Kronan beväpnad med kniv och svärd utklädd i tysk arméhjälm från andra världskriget. Tre personer dödas och i det manifest som polisen hittar efteråt skyllde Lundin Pettersson terrordådet på Sveriges invandringspolitik och motiverade attacken mot just Kronan med att den var ”invandrartät”.

Eslöv 2021: En 15-årig pojke går till attack mot en lärare på Källebergsskolan. Han filmade själv händelsen och enligt polisen ska han vid upprepade gånger innan dådet gett uttryck för nazistiska och rasistiska åsikter. Strax efter attacken hittade polisen även ett manifest i pojkens dator med tydliga rasistiska och antimuslimska motiv till dådet.

Kristianstad 2022: En knivbeväpnad 16-åring attackerar en elev och lärare på NTI-gymnasiet. Den jämngamla eleven skadas allvarligt och läraren, som var i 50-årsåldern, får föras till sjukhus på grund av sina skador. Även här var motiven rasistiska och antisemitiska.

Högerextremt våld ökar

Ett dystert axplock ur en nattsvart verklighet där unga män, stärkta av den kraftiga högersvängen i samhällsdebatten, känner vind i seglen när allt fler partier anammat Sverigedemokraternas politik.

Listan av högerextremt våld i Sverige de senaste åren kan tyvärr göras betydligt längre och finns för den intresserade en googling bort. 

I dag sörjer stora delar av landet det fruktansvärda som skedde i Örebro. Chocken har fortfarande inte lagt sig och ljusen brinner ännu för de döda.

Men trots att sorgen måste få ta sin tid går det inte längre att vänta. Vi måste prata om det högerextrema våldet och vilka som bär ansvar. Den Trumpifierade Tidöregeringens anpassning till rasisterna i SD är förutom vidrig också direkt livsfarlig. Ord spelar roll och hätska budskap förvandlas inte sällan till dödlig kamp. 

Och dessutom: Det är inte en dag för tidigt att ta tag i den destruktiva mansrollen som tycks växa sig allt starkare. Och rusta för allt i världen även upp psykvården!

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
0,1 procent av Sveriges fackföreningsmedlemmar stod under 2024 för 55 procent av alla fall i Arbetsdomstolen.  Foto: Volodya Vagner, Johan Apel Röstlund, Julia Lindblom, Mika Kastner Johnson, Kollage: Arbetaren

Är det en svart svan vi ser i klasskampen?

Antalet domar i Arbetsdomstolen ökade dramatiskt förra året. Från 77 domar 2023 till 105 domar 2024. Och det är en fackförening som sticker ut i statistiken – SAC Syndikalisterna. De var part i hela 55 procent av fallen i AD. Håkan Gustafsson har grävt ner sig i den smått galna statistiken för att försöka förstå vad det är som håller på att hända.

”Syndikalisterna har tagit över Arbetsdomstolen” skriver den ansedda tidningen Lag & Avtal i juni 2024. Och när vi summerar antalet domar från 2024 så måste vi ge dem rätt. Syndikalisterna stod för en majoritet av domarna. Men hur är det möjligt att en så liten fackförening som SAC kan dominera statistiken så stort?

Den galna statistiken från Solidariska byggare

Föreställ dig att Sveriges alla cirka 3,5 miljoner fackföreningsmedlemmar skulle rymmas tillsammans på en enorm fotbollsplan och att vi sedan skulle gruppera in dem efter respektive centralorganisation eller fackförening.

Då skulle fördelningen se ut så här: LO 1 362 525 medlemmar (december 2024), TCO 1 000 988 medlemmar (2023), Saco 955 737 medlemmar (2023) och Ledarna 100 000 medlemmar (mars 2024).

Längst ute vid ena hörnflaggan skulle SAC Syndikalisterna med sina 3 543 medlemmar (oktober 2024) trängas tillsammans med Hamnarbetarförbundet, Svenska pilotföreningen, Brandmännens riksförbund och Säljarnas riksförbund.

Utslaget i procent representerar SAC:s 3 543 medlemmar bara 0,1 procent av Sveriges alla cirka 3,5 miljoner fackföreningsmedlemmar.

Föreställ dig sedan att vi nu i stället skriver ut alla 105 domar från Arbetsdomstolen (AD) under 2024 och sorterar dem i prydliga högar och lägger ut på vår fotbollsplan. Då skulle fördelningen se helt annorlunda ut.

Då skulle LO, TCO och Saco tillsammans vara part i 33 domar, medan SAC var part i hela 57 domar. Med andra ord, den lilla fackliga organisationen SAC, som i antalet medlemmar bara täckte en liten liten del av planen, skulle nu täcka mer än hälften.

0,1 procent av Sveriges fackföreningsmedlemmar stod under 2024 för 55 procent av alla fall i Arbetsdomstolen. 

Den absolut största delen av SAC:s domar i AD stod fackföreningen Solidariska byggare för. De var part i hela 50 fall under 2024. Av dessa vann fackföreningen samtliga fall, eller uppnådde förlikning. Ja, du läste rätt – inte en enda förlust.

Under verksamhetsåret 2024 hjälpte Solidariska byggare 318 medlemmar att få ut sammanlagt 12 161 000 kronor i stulna löner och skadestånd, enligt fackföreningen själva.

Den absolut största delen av alla de här miljonerna kom inte från överläggningar i AD – utan från blockader och vanliga förhandlingar mellan fack och arbetsköpare.

Är det en svart svan vi ser?

När man tänker på den här sortens siffror får man nästan svindel. För vad är det vi ser och hur kan vi förstå det?

Filosofen, matematikern och den före detta börshandlaren Nassim Nicholas Taleb beskriver i boken The Black Swan: The Impact of the Highly Improbable från 2007 hur sällsynta händelser kan få extremt stor betydelse.

Fenomenet kallar han för ”svarta svanar” och de har alla gemensamt att de har ansetts näst intill omöjliga att förutse innan de inträffat (för den som observerar), de får stora konsekvenser för samhället, och de går bara att förklara i efterhand. Några sådana händelser menar han till exempel är första världskriget, upplösningen av Sovjetunionen eller uppkomsten av internet.

För att beskriva fenomenet använder sig Taleb av begreppen Mediocristan och Extremistan – två mentala platser.

Om vi nu använder oss av de begreppen för att försöka beskriva vad det är som händer med våra fackföreningar och domarna i AD, så skulle det se ut så här:

I Mediocristan är det ingen enskildhet som dramatiskt påverkar helheten. I vårt fall: SAC:s cirka 3 500 medlemmar utgör ”bara” 0,1 procent av Sveriges alla fackföreningsmedlemmar.

På den andra mentala platsen, Extremistan, kan variationerna vara så stora att en enskildhet kan få en extrem effekt på helheten. I vårt fall lägger vi till antalet domar i AD och då står plötsligt 0,1 procent av Sveriges fackföreningsmedlemmar för 55 procent av alla fall i AD. En enskildhet påverkar nu helheten dramatiskt.

Eller för att låna den ansedda tidningen Lag & Avtals rubrik: ”Syndikalisterna har tagit över Arbetsdomstolen.”

Receptet för framgång

Att fackföreningen Solidariska byggare, och därmed SAC, har fortsatt att växa under 2024 är med andra ord inte speciellt förvånande. 2023 hjälpte Solidariska byggare 280 medlemmar att få ut 11 miljoner kronor i skadestånd och löner. Samtidigt var de part i ett tjugotal mål i AD under 2023.

Under 2024 var Solidariska byggare alltså part i mer än dubbelt så många fall i AD än året innan. Under 2024 växte SAC med 500 medlemmar, varav de allra flesta nya medlemmarna är organiserade i byggfacket.

Receptet för framgång verkar vara lika enkelt som genialt. Varje månad håller man basdemokratiska medlemsmöten – på ryska, spanska och svenska. Man har flerspråkiga tolkar, organisatörer och förhandlare. Man håller kurser i arbetsmiljö på flera språk. Man kallar bolagen till förhandling.

Och i de fallen när bolagen vägrar att förhandla kallar man till blockad på gatan eller kallar skurkarna inför skranket hos AD. 

Utöver det håller man också flera sociala aktiviteter med mat och musik, där medlemmarna själva tar med sig instrumenten och maten.

Flera gånger de senaste åren har Solidariska byggare behövt byta till större och större möteslokaler. När Arbetaren i februari 2024 följde med på ett av Solidariska byggares medlemsmöten så bildades köer för att få skriva in sig som medlem i facket.

På Solidariska byggares banderoll, som används vid blockader, står receptet utskrivet: ”Många språk – en kamp”. Enkelt och genialt, som sagt.

Går det att skala upp?

Men vad som också kännetecknar Nassim Talebs svarta svanar i Extremistan är att de kan växa i en oproportionerlig skala. Sett till mängden fall i AD, indrivna löner och medlemsökning så kan man redan nu konstatera att det finns en oproportionerlig skalbarhet. Men en svart svan i Talebs bemärkelse åstadkommer inte bara konsekvenser på en ort eller i en bransch – den skapar stora konsekvenser för hela samhället. 

Föreställ dig nu vår fotbollsplan med Solidariska byggare. De växer i antal. De dominerar i AD. Och på ett år driver de in 12 miljoner kronor i skadestånd och återbördade löner, i framförallt Stockholm. Vad händer om, låt oss säga, städare börjar organisera sig på samma sätt? (Vilket just nu händer!) Vad händer om jordbruksarbetare, restaurangarbetare, fastighetsskötare och lastbilschaufförer med flera börjar att organisera sig på samma sätt – på flera orter samtidigt?

Det krävs varken att man är filosof eller matematiker för att förstå vad som skulle hända då. Vi skulle få se en svart svan som inom ett år skulle kunna se till att arbetslivskriminaliteten och den människofientliga exploateringen av migrantarbetare blev rent olönsam för de små skurkarna och de stora bolagen.

Det är bara genom facklig organisering som vi kan ta tillbaka människovärdet.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Gabriel Kuhn, generalsekreterare SAC Syndikalisterna, Foto: Annie Hellquist och Adam Ihse/TT

Klasskamp uppifrån måste bemötas

”Vi visste att kartan för facklig kamp i Sverige har ritats om, men vi var väl få som trodde att det var så pass illa”, skriver Gabriel Kuhn, generalsekreterare SAC Syndikalisterna, apropå att Hamnarbetarförbundets vice ordförande, Erik Helgeson, har sagts upp i samband med en blockad mot israeliskt krigsmateriel.

I dag börjar Hamnarbetarförbundets blockad mot transport av krigsmateriel till och från Israel. Arbetsköparorganisationen Sveriges Hamnar lyckades inte med att förhindra blockaden genom juridiska spetsfyndigheter.

Den 3 februari fastslog Arbetsdomstolen att blockaden var laglig. Men det brydde sig inte Gothenburg Roro Terminal (GRT) om. Redan innan Arbetsdomstolens besked varslade GRT om att Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson, som har jobbat i Göteborgs hamn i tjugo år, ska sägas upp.

Anledningen? GRT anser att ”den anställde inte längre kan antas vara lojal mot de intressen som skyddas i säkerhetsskyddslagen och i övrigt pålitlig ur säkerhetssynpunkt”. Hur en blockad mot transport av krigsmateriel till en region där tiotusentals civila massakreras kan vara en större säkerhetsrisk än att leverera krigsmaterialet dit får förbli GRT:s hemlighet.

För Helgeson förklarade GRT att det handlade om hans ”uttalande och agerande”. Men vad betyder det? Helgeson har ett förtroendeuppdrag i sin fackförening. 68 procent av dess medlemmar hade röstat ja till en blockad av krigsmateriel till och från Israel.

Klasskamp uppifrån

Om en förtroendevald ska vara rädd för att bli uppsagd när hen uttrycker fackets majoritetsvilja kommer det överhuvudtaget inte vara möjligt att agera som facklig representant i Sverige längre. Åtminstone inte om facket vågar sticka ut hakan – en stolt tradition som tyvärr lätt glöms i den svenska modellen.

Vad vi bevittnar är inget annat än klasskamp uppifrån. Det är klart att den politiska situationen uppmuntrar arbetsköparna. De vet att makthavarna inte godtar Hamnarbetarförbundets hållning gentemot Israel och att de aldrig skulle försvara fackliga aktivister.

Det är lätt att skylla på Tidöregeringen och SD och den globala politiska högervågen. Men det är för enkelt. Vad vi ser nu har förberetts under lång tid, också av andra aktörer. Inskränkningen av strejkrätten år 2019 får socialdemokratin stå för.

Hamnarbetarförbundets ordförande Martin Berg säger sig vara ”i chock” över GRT:s avsikt att säga upp Erik Helgeson. Det är inte konstigt. Vi visste att kartan för facklig kamp i Sverige har ritats om, men vi var väl få som trodde att det var så pass illa.

Om de stora fackförbunden håller tyst nu tydliggör det deras syn på facklig verksamhet. Den som inte bemöter klasskampen uppifrån stöttar den, särskilt om det egentligen var hens uppgift att göra precis tvärtom. Men motståndet kan organiseras även på andra sätt och någon ska göra det.

Gabriel Kuhn
Generalsekreterare SAC Syndikalisterna

Publicerad Uppdaterad