Nu inleds nästa fas i de sittstrejkande afghanernas sittstrejk i Stockholm – ”Steg två” kallar Ung i Sverige den. Efter över en veckas strejk är det snart dags för många av ungdomarna att börja skolan. Det hindrar dem dock inte från att fortsätta protestera.
– Det har gått tio dagar. Vi är rörda över allt stöd vi fått, det känns som att svenska folket är med oss på trappan. Ni stöttar oss när vissa vill skada oss. Vi är inte ensamma längre. Vi vill tacka för allt. Tack vare er kan strejken fortsätta.
Så inledde Fatemeh Khawari och Mahmood Razeie presskonferensen på Medborgarplatsen på tisdagseftermiddagen. Den ena på svenska, den andre på dari.
Det är strålande sol och fullt med folk. Dagen innan gick Ung i Sverige ut på sin Facebooksida och annonserade att de nu ska gå in i steg två av sin aktion. Detta för att skolorna börjar, något flera politiker och andra som uttalat sig kring strejken påpekat.
Hur ska ungdomarna göra nu? Deras uppehållstillstånd är ju avhängigt skolgång och så vidare.
På det har Khawari och Razeie den här eftermiddagen ett svar.
– Vi går inte i skolan för någon annan, eller för att få stanna i Sverige. Vi går i skolan för att vi vill ha en framtid. Vi är inte maktlösa så länge vi tar kontrollen över våra liv, studerar och kämpar. Vi lär oss hela tiden av att strejka och plugga om hur världen fungerar, säger de på presskonferensen.
Av det skälet ger de inte upp sin skolgång. De har en annan plan. De som inte kommer kunna vara kvar på trappan, eller på någon av de andra platserna som det strejkas på i Sverige, de tar strejken med sig in i klassrummet. Eller in i skolkorridorerna.
– Strejken slutar inte när skolorna börjar, den blir större. Den blir nationell, vi kommer strejka i varje skola. På alla lektioner sitter vi på golvet. Vår oro och rädsla försvinner inte när vi går in i klassrummet. Så vi strejkar även där, säger de och fortsätter:
– På rasten och på lunchen ska vi sitta vid ingången eller vid fiket och strejka. Vi sitter på golvet tillsammans och alla elever får vara med och stötta oss. Det kommer bli en sittstrejk i hela Sverige. Strejken på Medborgarplatsen är hjärtat av strejken, vi fortsätter sitta här tills samhället tar ansvar för ungdomarna i Stockholm. Härifrån skickar vi meddelande till politiker och fortsätter driva kravet om att stoppa utvisningarna.
På rasten och på lunchen ska vi sitta vid ingången eller vid fiket och strejka. Vi sitter på golvet tillsammans och alla elever får vara med och stötta oss.
Fatemeh Khawari och Mahmood Razeie på presskonferensen
En av alla sympatistrejkare som sitter på trappan utanför det gamla medborgarhuset i Stockholm är Mariam. Hon har varit här nästan varje dag sedan strejken inleddes. Ibland flera gånger om dagen. Trots att hon själv har många års erfarenhet av autonom organisering i ryggen är hon lite extra imponerad av den rigida strategi som ungdomarna drar upp.
– Det är lärorikt att följa den här välorganiserade strejken, och väldigt upplyftande med självorganisering av och för flyktingar istället för hjälpaktioner, säger hon till Arbetaren.
Hon tycker det är inspirerande att få ta del av metoderna som används och menar att torget, sen sittstrejken inleddes, förvandlats till ett rum där viktiga möten äger rum.
– Det har varit fantastiskt fin stämning här. Att gå hit och sitta någon timme varje dag och ta del av varandras historier ger både kraft och inspiration, säger Mariam.
Att strejken är något som inte tillhör vanligheten här är ungdomarna mycket väl medvetna om. Khawari och Razeie avslutar presskonferensen med de här orden:
– Tillsammans kommer vi bli en av de största strejker i Sverige i moden tid. På senaste presskonferensen ställde vi frågor till alla politiker om varför de inte gör mer för amnesti. Vad är det ni väntar på? Varför är ni inte här?
Fotnot: Mariam heter egentligen någonting annat.