Ruben Östlund
Biopremiär den 25 augusti
När man kliver ut från Ruben Östlunds senaste film – två och en halv timme långa The Square – ser världen ut på ett annat, obehagligare, sätt. Eller rättare sagt ser man sin egen löjliga person skyddslöst stappla omkring i en omvärld fylld av fallgropar, innan de tillkämpade skyddsmekanismerna sakta sluts igen.
Vi har under ett par veckor kunnat vrida oss i obehag över hur den egensinnige danske uppfinnaren Peter Madsen inför världspressen dukat upp lögner för att dölja det som varit uppenbart och nu avslöjats till slut ändå: journalisten som han påstått att han släppt av på land hade omkommit innan han själv sänkt sin ubåt. Huruvida det var hans fel eller inte återstår att visa, men hans stolta projekt och därmed hans auktoritet har ohjälpligt rasat samman – och det alldeles särskilt på grund av att han försökt slingra sig undan ansvaret.
När kostymen börjar rämna i sömmarna är det förstås pinsammare än om det varit ett par mjukisbyxor.
The Squares huvudperson, museichefen Christian, kämpar efter en slumpartad händelse på liknande sätt för att behålla status och värdighet. Han tar till åtgärder som vi alla kanske skulle kunna välja i ett svagt ögonblick – Östlund blandar bort korten så att vi aldrig kan veta vad som blir rätt eller galet här – och osäkerheten ligger som en illaluktande disktrasa över de vackra miljöerna som Christian än så länge är kung i.
Fallet kommer allt närmare men han kämpar i det längsta för att låtsas att den osårbarhet han fått känna på där uppe i solen är intakt. Samtidigt pågår på museet ett arbete med en stor utställning som ska marknadsföras. Christian som är upptagen av sina privata bekymmer har svårt att hålla i tyglarna och hamnar även här i problem.
Att följa haveriet ligger inte långt efter läsningen av ”raket-Madsens” offentliga förnedring och avslöjande av tragedin.
Östlunds filmer kretsar kring förlorad manlighetsroll – eftersom det är en roll som förutsägs vara osårbar finns allt att förlora. När kostymen börjar rämna i sömmarna är det förstås pinsammare än om det varit ett par mjukisbyxor. Kanske är det en lättnad när bubblan till slut spricker – men vägen dit är nästan outhärdligt plågsam att följa.
Men filmen är också en rolig satir där biobesökaren får skratta åt den pretentiösa och konflikträdda chefen, liksom hos den pinsamma pappan i Östlunds förra film Turist, de är uppenbart nära släkt. Så lite får man njuta också, av sin egen skadeglädje. Sedan får man skämmas över den också.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
59 kr
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
708 kr
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
354 kr