Könslagarnas offer

Elise Ottesen-Jensen (1886–1973), kallad Ottar, är mest känd för att 1933 ha grundat Riksförbundet för sexuell upplysning, RFSU. Men hon var även tongivande syndikalist, och var i flera år redaktör för Kvinnan och hemmet-sidan i Arbetaren.

Nedanstående text av Elise Ottesen-Jensen gavs ut som broschyr av Bokförlaget Brand 1928.

 

Könslagarnas offer

Interiörer från de dömdas och sjukas värld. Vad läkare, jurister och riksdagsmän säga. Vad säger det allmänna rättsmedvetandet?

 

Flera gifta sig, flera skilja sig och – färre födas berättar den svenska statistiken för år 1927, åtminstone vad huvudstaden beträffar. Nedan borgarna betänksamt skaka på sina huvuden, dra de väl flesta arbetare en lättnadens suck och tänka: här se vi ett resultat av det agitations- och upplysningsarbete, som nedlagts på födelsekontrollfrågan under många år, först och främst av ungsocialisterna, men också av andra arbetareorganisationer. Och detta är sant. Det är ett glädjande faktum.

Men erkännandet av detta faktum får icke leda till den falska tron, att födelsekontrollfrågan redan lösts. De lysande resultaten av den förda upplysningsverksamheten få icke invagga oss i dådlöshetens och likgiltighetens dvala. Tvärtom måste vi av de uppnådda resultaten sporras att fortsätta vårt arbete med fördubblad energi, förvissade om, att vi med upplysningens fackla en gång skola förmå bringa vetenskapens ljus in i den mörkaste vrå.

Det största hinder vi under detta arbete ha att kämpa emot är könslagarna, preventiv- och fosterfördrivningslagarna. I kampen mot dessa lagar måste all god vilja och kraft sättas in. Dessa lagar ha så oändligt mycket sorg, elände, sjukdom och annan olycka på sitt konto, att det är en skam, ja, ett brott, om en vaken och organiserad arbetarklass skulle fortsätta att slött finna sig i desamma.

Det tycks finnas många som tro, att dessa lagar icke äga någon synnerligen stor betydelse. Man resonerar som så, att när födelsesiffran ständigt sjunker, så spelar det väl ingen roll, om en preventivlag förbjuder offentligt utbjudande av och undervisning om användningen av förebyggande medel mot ovälkommen ökning av familjen. Ja, om saken vore så enkel, så skulle det ju nästan vara förspilld möda att kämpa emot denna lag. Men så enkelt är det nog icke i alla fall. Sant är, att preventivlagen – liksom så många andra lagar – har liten eller nära nog ingen verkan i den åsyftade riktningen. Åtminstone ha männen i stort sett lärt sig använda preventiva medel trots lagen. Men preventivlagen har så många andra verkningar än den åsyftade: att hålla arbetarklassen i okunnighet om de medel till födelsereglering, som överklassen själv vill ha privilegium på.

Men preventivlagen har så många andra verkningar än den åsyftade: att hålla arbetarklassen i okunnighet om de medel till födelsereglering, som överklassen själv vill ha privilegium på.

En av de allra sorgerligaste verkningarna av preventivlagen är, att den i stor utsträckning förnekat läkarna och eventuella andra sakkunniga, rätten att lära allmänheten skydda sig mot könssjukdomar. Följande är betecknande. När en upplysningsfilm i denna viktiga fråga nyligen visades på den vita duken på de flesta platser här i Sverge och man genom avskräckande bilder från tyska sjukhus demonstrerade, hur man kan ådraga sig de farliga bacillerna och hur de härja i kroppen, fick man dessutom i texten veta, att man genom desinfektion av könsorganen kan undvika smittan. Men vari denna viktiga desinfektion består fick man inte veta. Lagen förbjuder en sådan upplysning som att t. ex. apoteken – åtminstone an del av dem – sitta inne med mycket enkla, praktiska och billiga medel. Först när man redan blivit smittad, när olyckan således redan inträffat, går det bra att erhålla upplysningar – men icke förr!

Å ena sidan har man en lag med hot om straffarbete upptill två år för den, som överför könssjukdom på annan person. Så ohyggliga äro dessa sjukdomar, och så skadliga anser man dem vara både för den enskilde och samhället. Men å andra sidan har man en lag, som nekar allmänheten kunskap om hur den skall skydda sig mot smittan! Säg mig, skulle icke detta faktum vara nog att överbevisa oss om nödvändigheten att få en sådan lag avskaffad? Sedan ha vi, just vad könssjukdomarna beträffar, en rent av fasansfull okunnighet bland den stora allmänheten. En okunnighet, som djupast bottnar i könslagarna.

Allt sedan år 1921 finns det ett förslag utarbetat till allmän folkskoleundervisning i frågan om könssjukdomarna. Förslaget går ut på, förutom att den sexuella hygienen skall ingå som ämne i folkskolornas läsplan, skall man också för offentliga medel anordna föreläsningar för vuxna i ämnet. Förslaget har utarbetats av särskilt sakkunniga , dels läkare, dels pedagoger. Det förelåg som sagt färdigt redan år 1921 och har sedan varit föremål för utredning av åtskilliga myndigheter och korporationer. Både medicinalstyrelsen och skolöverstyrelsen har i sak uttalat sig i överensstämmelse med de sakkunniga, vars förslag icke endast omfattar undervisning i könssjukdomar utan även upplysning om könslivets biologi och hygien över huvud taget. Och man väntar på läkarehåll, att man genom upplysningsverksamhet i denna riktning skall kunna förekomma mycken sjukdom och olycka och framför allt väcka ansvarskänslan hos människorna. Ja, en av de läkare, som varit med om att utarbeta denna undervisningsplan, d:r Alma Sundquist, framhöll till författaren av denna lilla broschyr, att genom denna upplysning skulle man en gång kunna nå dit, att könssjukdomarna blir lika sällsynta som exempelvis spetälskan är i våra dagar.

Men förslaget till undervisning har fått vila. Och det kommer att få vila, så länge vi icke sopa bort den skändliga preventivlagen, som kallar en sådan välsignelserik upplysningsverksamhet för brottslig och hotar den sakkunnige undervisaren ned straff. I skolorna fortsätter man att lära barnen sagor om att kvinnan skapats av mannens revben, att Jonas talade i valfiskens buk och Jesus förvandlade vatten till vin o. s. v. och sluter öronen för läkarevetenskapens krav om undervisning i sexuell hygien. Kunskap om den sexuella frågan överlåter man åt de unga att hämta i mörka trappuppgångar, ur smutslitteratur, hos ockrare och kvacksalvare av alla slag. Läkarnas undervisning erhålla de först – när de blivit smittade! Och ändå finnas de, som mena, att preventivlagen har ingen betydelse! Så stor är alltså okunnigheten – även bland dem, som mena sig vara mycket upplysta.

Könssjukdomarna i allmänhet ha under de senare åren sjunkit ganska mycket – ett glädjande förhållande, som dock tyvärr icke gäller 1927. Könssjukdomarnas tillbakagång ha skett tack vare dels den stigande upplysning som pressat sig fram trots lagen, dels den framåtskridande läkarevetenskapen. Men en av dessa sjukdomars ohyggligaste följdsjukdomar har tilltagit. Jag syftar här på paralysie générale. Detta är som bekant en viss sorts sinnessjukdom, vars grundsjukdom är syfilis. Enligt professor Bror Gadelius – överläkare sedan 25 år tillbaka vid Konradsberg – torde syfilisen ha ändrat karaktär och tar sig nu företrädesvis uttryck i sinnessjukdom. Men dessutom torde tidens eget väsen, de oroliga, rastlösa förhållandena, storstädernas surr, spänningen och brådskan överallt, den större hetsen o. s. v. , skapa särskilt gynnsamma förutsättningar för denna sinnesförlamning. Ty under vissa andra förhållanden åtföljes syfilis icke av paralysie générale i samma utsträckning som hos oss, säger professorn.

Enligt professor Bror Gadelius – överläkare sedan 25 år tillbaka vid Konradsberg – torde syfilisen ha ändrat karaktär och tar sig nu företrädesvis uttryck i sinnessjukdom.

Av denna sjukdom kunna vi således endast vänta oss en stegring med städernas tillväxt och det ständigt rastlösare stadslivet. Under dessa förhållanden är det icke att undra på att den österrikiske professor Wagner von Jaureggs experiment med inympning av malariabaciller som botemedel emot paralysie générale väckt ofantlig uppmärksamhet. Det har som bekant lyckats professor Wagner att med denna metod bota en ganska avsevärd procent av de sinnessjuka, som lider av paralysie générale. Metoden har med lovande resultat införts till andra länder, däribland även Sverge, och provas nu både i Uppsala och på Långbro. Och professor Wagner har erkänts som en sann mänsklighetens välgörare och som belöning erhållit året Nobelpris i medicin.

Men den sjukdom, som professor Wagners inympningsmetod tycks lova bot emot, skulle icke existera, och botemedlet, således även vara onödigt, om icke patienten först blivit nedsmittad med syfilis. Nedan man belönar den med nobelpriset, som lyckas bota en viss procent av dessa olyckliga, hotar man den läkare med straff, som vill lära friska människor att skydda sig mot att få denna sjukdom. Och de sakkunnigas förslag om allmän undervisning bland hela Sverges folk och då speciellt bland den uppväxande ungdomen till förebyggande av grundsjukdomen – syfilis – saboteras.

Detta är en strålande bild på hyckleriet och dualismen i den sexuella frågan! Men det är också en kraftig appel till alla sunt tänkande ansvarskännande människor att gå till storms emot könslagarna, vilka hålla mänskligheten i en medeltida okunnighet i dessa för hela vårt framåtskridande och för mänsklig lycka så viktiga frågor. Också ekonomiskt sett har frågan en helt säkert för de flesta oanad räckvidd. Professor Wagner upplyser i en intervju, att 1/4 till 1/3 av de sjuka i storstädernas sinnessjukhus äro sådana som erhållit sin hemska sjukdom genom syfilis. Här i Sverige ha vi f. n. omkring 18.000 sinnessjuka (33.787 sinnessjuka och sinnesslöa) av vilka omkring 3.000 vårdas å kommunala eller enskilda sjukhus, under det att de övriga 15.000 enligt professor Gadelius borde inrymmas å statens hospital. Dessa förfoga emellertid över allenast 10.000 platser, vadan alltså i runt tal 5.000 sinnessjuka sakna möjligheter till effektiv och i modern mening lämplig vård. För att i någon mån råda bot på detta skall man nu bygga ett nytt sinnessjukhus, utanför Stockholm, som – tomtomkostnaderna oberäknade – kalkylerats komma att kosta 14 miljoner. En stor summa, under tider då friska, starka människor duka under av brist på möjligheter att få sälja sin arbetskraft, och då man ständigt utvidgar området för nödhjälpsarbete med svältlöner för dem, som lyckats skaffa sig arbete. Anstalten kommer dock att rymma endast 1.590 sängplatser, och kommer inte att bli tillräckligt. Till dessa 14 miljoner i anläggningskostnader kommer sedan år efter år driftsomkostnaderna för denna väldiga vårdanstalt.

Men enligt professor Wagner skulle alltså åtminstone 1/4 av de 18.000 sinnessjuka ha erhållit sjukdomen genom syfilis. Och enligt doktor Sundqvist skulle så gott som alla könssjukdomar kunna avskaffas genom den rationella och förebyggande upplysningsverksamhet, vari de sakkunnigas förslag om skolundervisning är ett led, men som lagen nu förbjuder. Om sakkunnig upplysning lämnats, skulle det vara onödigt att bygga denna miljonanstalt, ty c:a 5.000 av Sverges olyckliga sinnessjuka skulle då ännu varit friska. 5.000 människor kunde varit räddade till ett verksamt liv utan för sinnessjukhusets dystra murar. 5.000 familjer kunde varit sparade för all den sorg, ängslan och förtvivlan som först syfilisen och sedan den efterföljande sinnessjukdomen försatt dem i – och den arbetande allmänheten kunde undgås att pumpas på 14 miljoner i anläggningsomkostnader till ett nytt sinnessjukhus och sluppit att sedan varje år kännas vid omkostnaderna för 5.000 sinnessjukas vård.

Vad den ekonomiska sidan av saken beträffar, så gäller det för övrigt icke endast de sinnessjuka utan även de sinnesslöa, av vilka Sverge ha ungefär lika många som sinnessjuka. Nu lär man dessa på särskilda uppfostringsanstalter, hur de skola kunna livnära sig själva. Det offentliga har upprättat skolor för dem, där de få lära sig fläta stolar, korgar o. s. v. för att de icke under hela sitt liv skola falla allmänheten till last. Och detta är ju väl och bra. Men tack vare könslagarna underlåter man att hjälpa dem med det vida viktigare – både ur ekonomisk och social synpunkt – nämligen att skydda sig emot att bliva upphov till nya sinnesslöa och sinnessjuka varelser. Därför få vi också bevittna sådana ohyggligheter som det av professor Alfred Petrén i egenskap av sakkunnig rörande ordnandet av vården av vanartade sinnesslöa år 1927 avgivna betänkandet bjuder oss. Genom en rundfråga till statens fattigvårdskonsulenter konstaterades däri, att trots möjligast noggrann bevakning föda sinnesslöa kvinnor, vilka internerats på olika ålderdomshem i brist på sinnesslöanstalter, ofta sinnesslöa barn till världen, som måste interneras eller utackorderas av kommunen. Ännu värre ställer det sig med sinnesslöa utanför anstalterna. I en kommun t. ex., där ålderdomshem saknades, funnos två sinnesslöa män och två sinnesslöa kvinnor, vilka avlade 11 barn, alla idioter. Av dessa ha åtta plats på sinnesslöanstalter. På en anstalt i ett annat distrikt finns en sinnnesslö moder med tre barn, på en annan en liknande med sju barn o. s. v. I em och samma fattiggård funnos för några år sedan ej mindre än 23 barn födda av sinnessjuka, sinnesslöa eller på annat sätt ärftligt belastade personer. Nästan alla barnen voro fysiskt eller psykiskt undermåliga.

”Nog kommer det att behövas sinnesslöanstalter”, är den slutsats som en av konsulenterna drager av de av honom anförda nedslående fakta. Professor Petrén föreslår även ökat utrymme för anstaltsvård. Nu är man i full gång med utredning av hur man på billigast möjliga sätt skall kunna skaffa större anstalter. Man talar om att iordningställa trängkårskasernerna i Sala och Örebro för detta ändamål och utgifterna härför skulle tillsammans gå på över 3 miljoner kr. Vid vardera anstalten beräknas platsantalet till 323. Endast anläggningskostnaden per plats går således upp till närmare 5.000 kronor. Härtill kommer inventarie och driftskostnader. Var och en av dessa sinnesslöa komma att kosta det allmänna avsevärda summor. Dessa två nya anstalter komma hastigt att fyllas. Nya miljoner måste tagas i anspråk för en ny anstalt på Balgön och för utvidgning av Örebroanstalten. Och utrymmet kommer ändå icke att räcka till, enligt de sakkunnigas utlåtande. Och på detta sätt få de friska och arbetande ett ständigt ökat utlägg allt eftersom de sinnessjukas och sinnesslöas antal växa.

Det finns nämligen en hel del människor som tro, att allt ont kan avskaffas med lagparagrafer.

Man har försökt att genom lagstiftningen reducera födelsesiffran beträffande de ärftligt belastade. Det finns nämligen en hel del människor som tro, att allt ont kan avskaffas med lagparagrafer. I äktenskapslagen av 1920 fastslås, att sinnessjuk eller sinnesslö icke får ingå äktenskap. Likaså människor behäftade med fallandesjuka, som härrör från övervägande inre orsaker, och vars avkomma vanligtvis blir sinnesslö eller sinnessjuk. Men vad hjälper lagar, som avse att hindra dessa vanlottade varelser att ingå äktenskap! De ovan anförda rapporterna från fattigvårdskonsulenterna tala härvidlag sitt tydliga språk. Få de icke föda barn inom äktenskapet, så föda de dem utanför. Och barnen bli lika ärftligt belastade i vilket fall som helst.

Nej, det är icke nya lagar, som behövas, utan ett nytt system. Varför ska man exempelvis lägga sten på börda för en stackars fallandesjuk och neka honom rätten att gifta sig, om det är någon som vill dela hans olyckliga lott och han känner detta som en lycka? Icke skadar han väl någon med det! Nej, felet är icke, att han gifter sig, utan det ansvarslösa ligger i, att han sätter ärftligt belastade barn till världen, antingen dessa födas inom eller utom äktenskapet. Detta kan vara farligt för samhället och måste förhindras. Men det sker icke genom lagar. Det sker genom sexuell upplysning, genom att praktisera de äktenskapliga rön, som härvidlag stå oss till buds. Således, i de fall, där detta är tillräckligt, måste man ge sakkunnig vägledning i frågan om effektiva preventiva medel – antingen till den sjuke själv om man anser det nog, eller till den andra parten i äktenskapet, eller till båda. Och i fall, där man inte kan påräkna någon ansvarskänsla, har man ju den utvägen att företaga en sterilisering. Skulle den preventiva metoden – där man valt denna utväg – någon gång visa sig ineffektiv, bör läkaren få rätt att företaga fosterfördrivning. Ty ingen tänkande människa kan väl förneka, att det så väl socialt som ekonomiskt är oförsvarligt att i blind gudadyrkan inför könslagarna låta sinnesslöa, sinnessjuka, fallandesjuka av ovan nämnda kategorier fortplanta sig. För mänsklighetens välgång och lycka är det av ondo att ett farligt arvsstoff får degenerera och förgifta kommande släkten i den utsträckning som fallet nu är. Men för att vi skola kunna uppnå ett sunt och starkt släkte är det nödvändigt, att vi icke endast sopa bort preventiv- utan även fosterfördrivningslagen.

Denna lag är liksom preventivlagen en typisk klasslag. Ett talande exempel härpå är följande iakttagelse som gjorts av den kände Stockholmsläkaren W. Gårdlund: En barnmorska hade blivit inkallad till ett så kallat preliminärt förhör, därför att hon starkt misstänktes för fosterfördrivning. Hon infann sig också, och då hon ej kunde förneka handlingens utförande och hotades med anmälan hos myndigheterna, framtog hon en anteckningsbok, som hon överlämnade med begäran, att man måtte granska densamma och därefter meddela, om anmälningshotet vidhölls. Boken utgjorde en namnförteckning på de kvinnor, som låtit sig behandlas av henne. Där förekommo namn på kvinnor i de högst stående sociala samhällskretsar, sådana namn, att barnmorskan kunde triumferande avlägsna sig utan fara för anmälan. Under samma månad blev barnmorskan Ingrid Josefina Andersson i Mölndal, som hjälpt olyckliga kvinnor ur arbetarklassen i deras förtvivlan – kvinnor vilka i många fall icke vetat, hur de skulle kunna livnära och fostra ett barn på ett ansvarsfullt sätt – dömd till 3 års straffarbete med 2 års på följd. Reflexionerna göra sig själva! Men de förplikta också arbetarklassen att sätta stopp för ett fortsättande av de klassdomar, som denna lag åstadkommer. Och det sker bäst och säkrast genom att undanröja själva lagen.

Nu förhåller det sig så med fosterfördrivningslagen på samma sätt som jag tidigare påpekat beträffande preventivlagen, att lagens egentliga syftemål: att omöjliggöra fosterfördrivning, icke alls uppnåtts. Ur den synpunkten har lagen ingen betydelse. Men därför få vi inte tro att det icke spelar någon roll, om lagen existerar. Långt därifrån. Särskilt för arbetarklassens kvinnor har denna lag så ödesdigra följder, att det vore en skam, ja en cynism utan dess like, om icke de organiserade arbetarna av båda könen reste sig till harmfull protest, när de blevo klara över, vilka lidanden denna lag åsamkar arbetarklassens kvinnor och mödrar.

Och vad blir resultatet: Att vi på B.B. ha massor av svåra infektionssjukdomar, som bryta ned kvinnornas hälsa för månader och i en avsevärd procent beröva dem livet…

Låt oss höra vad professor Forssner på Sverges största barnbördshus säger om denna sak: ”Det beklagliga och farliga är, att fosterfördrivningslagen icke avhålla kvinnorna från att låta avbryta sina havandeskap. Men genom att läkarna f. n. icke kunna befatta sig med denna fråga, gå nödlidande mödrar till p området fullständigt inkompetenta fuskare, som ockrar ibland rent upprörande på de stackars kvinnornas nödläge. Och vad blir resultatet: Att vi på B.B. ha massor av svåra infektionssjukdomar, som bryta ned kvinnornas hälsa för månader och i en avsevärd procent beröva dem livet… Nog ligger det något upprörande i, att en utsläpad moder, som söker slippa föda ännu ett barn för att kunna sköta om dem, hon redan har, en moder, som således har en avsikt, som de flesta erkänna vara legitim, genom lagstiftningen drives hän att söka förverkliga denna sin avsikt på ett sätt, som rycker henne bort från barnen och hemmet… Den som har sett en massa utpinade kvinnor, som släpar till det yttersta för att hålla ihop hemmet och sörja för en ganska stor barnskara, ej sällan icke blott utan hjälp av mannen, utan t. o. m. trots mannen – nästan alltid är det frågan om hans superi– den kan icke undgå att erkänna, att ett nytt havandeskap med åtföljande förlossning och en nytillkommen baby i hemmet blir den droppe, som kommer bägaren att rinna över och förstöra hela det årslånga arbete för vilket hon slitit och strävat. Ingen skall tro, att jag här framhåller ett undantagsfall, säger professorn, tvärtom förekommer sådana fall jämt och ständigt. För oss på B.B. berättar kvinnorna mycket ofta öppenhjärtligt både sina levnadsomständigheter och de åtgärder de vidtagit, och dessa historier stämmer en icke till att sätta sig till doms med några stränga, allmängiltiga rättskrav…”

Så långt den erfarne, människovänlige läkaren. Men ni mina läsare – ni dömer kanske, eller hur? Eller skola också ni förstå att det är nöden och förtvivlan, som binda de flesta kvinnor att begå fosterfördrivning, trots alla de hemska följder som denna operation kan få, när den företages av en icke sakkunnig – trots straffhotet och trots smärtorna och risken för upptäckt! Fosterfördrivning är en operation. Och den borde icke få företagas av någon annan än den sakkunnige läkaren. Utförd av honom under samma hygieniska förhållanden som varje annan operation utföres, är den så gott som riskfri. Den kände tyske gynekologen, professor H. Hirschberg, skrev nyligen i en tysk tidsskrift följande om denna fråga: ”Läkekonsten har för länge sedan nått så långt, att de tekniska ingrepp som äro nödvändiga för en fosterfördrivning kunna utföras på ett sätt, så att det inte behöver medföra någon fara för sundhet eller liv hos patienten, när dessa ingrepp företagas av tillräckligt skolade läkare – bäst av specialister och under betryggande hygieniska förhållanden. Givetvis kan även minsta kirurgiska operation någon gång få olyckliga följder. En viss fara för kvinnan innebär ju också varje havandeskap och barnafödelse. Risken vid en barnsäng kan ju aldrig helt upphävas. I jämförelse med de olycksfall, vilka förekomma vid havandeskapets naturliga förlopp, står faran vid konstlad avbrytning av havandeskapet dock långt tillbaka, Avbrytningen av havandeskapet har i praxis visat de gynsammaste resultaten i tredje månaden”.

Så liten risk skulle således en fosterfördrivning medföra, när den blev företagen så som den borde företagas: av den sakkunnige läkaren. Fosterfördrivningslagen nekar emellertid arbetarkvinnorna denna sakkunniga hjälp. Men de ekonomiska och sociala förhållandena tvingar i massor av fall kvinnan till att ta vilken risk som helst för att slippa sätta barn till världen, vilka hon ser sig ur stånd att fostra och livnära. Och när läkaren av lagen hotas med straff, om han hjälper henne, så försöker hon hjälpa sig själv eller få hjälp hos den icke sakkunnige. Liksom preventivlagen nekar läkaren att upplysa om medel mot att bli smittad av könssjukdomar, förrän det är för sent, förrän man är smittad, så tillåter fosterfördrivningslagen läkaren att hjälpa en kvinna med fosterfördrivning, först när hon fuskat sig fram på egen hand eller med icke sakkunnigas hjälp. När hon måhända redan genom sin okunnighet och särskilt sin bristande förståelse av hygienens (renlighetens) ofantliga betydelse vid en operation, fört bakterien direkt in i sitt eget blod och i många fall med döden för ögonen – då får läkaren lov att hjälpa. När olyckan redan skett således. När en tärande febersjukdom rasar i hennes kropp! När läkaren i vissa fall står fullständigt hjälplös! Då, men icke förr kan hon få den sakkunniga hjälpen.

På allmänna barnbördshuset i Stockholm har vi i genomsnitt de senaste åren 20 procent av patienterna (således 20 av varje hundratal patienter) blivit ditförda på grund av ”missfall”. Och alla ha haft feber. Under tiden september 1920–april 1921 tillfrågades alla kvinnor som intogs för missfall på professor Ahlströms avdelning, och som vid ankomsten hade över 38 grader, om de låtit framkalla missfallet. Man lovade dem skydd av läkarens tystnadsplikt, och de erkände alla, att ha framkallat eller låtit framkalla missfallet. Av de 107 kvinnor det gäller, voro 57 ogifta och 50 gifta. Dessa siffror tala sitt tydliga språk. Lagen kan inte hindra fosterfördrivning.

Dessa siffror tala sitt tydliga språk. Lagen kan inte hindra fosterfördrivning.

Statistiken har också något att berätta om följderna av fosterfördrivningar, vilka företagas av icke sakkunniga. En tabell i Allmänna Barnbördshusets årsberättelse för 1913–1924, utgiven av professor Forssner och Per Wetterdahl, talar om ”den betydande stegringen av de vid ankomsten infekterade fallen: 20 procent 1913 mot 48 procent 1924. Av de 1.709 infekterade aborterna fick 175 svåra septiska komplikationer och 52 kvinnor avledo”. Ser man detta mot bakgrunden av den tyske professor Hirschbergs uttalande om hur liten risk det finns för komplikationer, när en sakkunnig får denna operation om hand, måste man uppröras över det elände fosterfördrivningslagen åstadkommit och åstadkommer så gott som varje dag. Fosterfördrivningslagen har således drivit 52 av 1.709 förtvivlade kvinnor direkt i döden, medan 175 ha fått svåra underlivslidanden och alla de 1.700 kvinnorna legat med feberns hektiska rosor på kinderna, badande i ångestens svett, lidande, kämpande, ett rov för en outsägbar förtvivlan.

Och dock ger Allmänna Barnbördshusets statistik endast mycket ofullständiga uppgifter över alla de kvinnor, som sett sig nödsakade att sätta livet på spel genom att företaga en operation på sig själva. Ja, om vi hade statistik från varje barnbördshus i landet, skulle den endast berätta om en bråkdel av de s. k. kriminella aborterna. Ty det är ju endast de fall, som medföra den ödesdigra febern, som komma till läkarnas kännedom – och icke ens alla dessa. Alla de fall, som ”gå bra” få ju offentligheten ingen kännedom om, och icke läkaren heller. Men alla, alla dessa tiotusentals kvinnor ha dock genomgått alla helvetets kval, innan de vågade sig på operationen. Alla ha de haft sina ångestfulla nätter, innan de vetat om de ”lyckats”. De ha farit upp ur sängen i vild förfäran, när de i sin nervositet trott sig ha fått feber, och formligen känt dödens andedräkt vid huvudkudden. Vilka uppskakande dagar ha de inte fått genomgå, när de fått veta, att den som hjälpt dem kommit i förhör, och att turen måhända kommer till dem i morgon… Många av dem ha också släpats fram inför domstolarna. Vid en sådan rättegång svimmade flera av de stackars arbetarkvinnorna och måste ha nervstärkande medel för att kunna stå ut med rättegångsförhandlingarna…

Ack, ja fosterfördrivningslagens spår äro fyllda av nöd, förtvivlan, sorg och bittra, ack så bittra tårar! Och nog tro vi advokat Branting , när han framhåller, att han icke haft något sådant fall inom sin praktik, som icke varit upprörande. Men – ja förlåt – vi tro också advokat von Melsted när han under den pressdiskussion som pågick vid könslagarnas behandling i riksdagen våren 1927 framhöll, att ”om av naturens ordning männen kunnat föda barn, hade vi redan långt före detta som en självklar sak hävdat, att vi naturligtvis ville själva bestämma om vi skulle vara med om saken”. Könslagarna äro icke endast typiska klasslagar, de äro också typiska könslagar, lagar stiftade av överklassens män mot underklassens kvinnor! Må nu arbetarklassens män rycka upp sig att samman med dess kvinnor resa en storm av protester mot dessa barbariska lagar!

Som bekant var såväl preventiv. som fosterfördrivningslagen uppe till behandling vid 1927 års riksdag. De två arbetarpartierna i riksdagen framlade var sin motion i saken, gående ut på dels att slopa, dels ändra preventivlagen och dels krav på utredning om, under vilka villkor i företagande av abort må vara tillåtet samt föreläggande för riksdagen av förslag till sådan lagstiftning och sådan ändringar i strafflagen som detta skulle nödvändiggöra. Resultatet blev, att andra kammaren biföll, men första kammaren avslog båda motionerna. Hycklarna talade som vanligt om att bifall till förslagen skulle leda till ökad ansvarslöshet, och att vi icke få förgripa oss på naturen. Ja, man drog sig icke för att tala om, att med en sådan barnbegränsning skulle vår plats komma att fyllas av folk, som icke ha samma möjligheter till att bära upp västerlandets kultur. Men det mest vägande argumentet från de samhällsbevarandes sida var detta: att motionernas godtagande och då framför allt straffrihet vid fosterfördrivning utöver när det gäller att rädda kvinnans liv, var stridande emot det allmänna rättsmedvetandet. Man ville således icke ens med giva, att en kvinna, som våldtagits skulle ha rätt att få läkares hjälp till fosterfördrivning, eller att fosterfördrivning borde få vidtagas, när man kan antaga att det blivande barnet skulle bliva abnormt o. s. v. Nej, det är sedligare och mera ansvarsfullt att fylla sinnessjukhus och sinnesslöanstalter i hur stor utsträckning som helst!

Ett lysande undantag i kälkborgarnas förvirrade moralbetraktelser utgjorde läkarnas inlägg. Redan förra gången när preventivlagen behandlades i riksdagen, petionerade 80 svenska läkare om ändringar i denna lag. Och under de senaste riksdagsdebatten slungade professor Israel Holmgren i första kammaren följande sanning i ansiktet på motståndarna: Numera är det en mycket vanlig uppfattnings hos kvinnor, icke minst hos de moraliskt och intellektuellt högst stående, att det är deras ensak, om de vilja avbryta ett havandeskap. Förr betraktade man detta som mord under särskilt vidriga omständigheter. Men detta betraktelsesätt kan icke tillerkännas riktighet, när det gäller något, som sker på ett tidigt stadium, innan det ännu kan vara tal om, att någon mänsklig varelse existerar. Och doktor H. Petrén konstaterade än en gång att preventivlagen lägger hinder för läkarnas upplysningsverksamhet beträffande könssjukdomarna. Han upplyste om, att specialisterna på könssjukdomarnas område för något år sedan beslutat utgiva en flygskrift angående dessa sjukdomar. I detta flygblad ämnade man också hänvisa till preventivmedel såsom ett skydd mot könssjukdomar. Flygbladet insändes till medicinalstyrelsen, men dess juridiska expert framhöll att denna passus icke kunde medtagas i flygbladet. Det var straffbart! Men sakkunnigheten talade i riksdagen för döva öron. Man ville icke förstå, alltså kunde man icke förstå. Och man gömde sig bakom det ”allmänna rättsmedvetandet” breda rygg och åberopade detta som skydd för sitt fällande beslut.

Mina läsare! Det allmänna rättsmedvetandet, det är du och jag. Och vi ha därför ett stort ansvar. Må vi lära sedlighetshycklarna i riksdagen, att det svenska rättsmedvetandet icke är så genomruttet, som de tro. Må vi lära dem, att grunden för en verklig sedlighet måste byggas på frihet, upplysning och självansvar och icke på barbariska medeltida lagparagrafer. I dag , medan du läser detta, ligger massor av tärda arbetarkvinnor med feberrosor på kinderna runt om p Sverges barnbördshus som offer för dessa lagar. När de flyttats till kyrkogården eller, med livet i behåll men trötta till döds, återvända tillbaka till sina försummade hem och en utsliten, förtvivlad kanske arbetslös make, är det endast för att ge plats åt sina olyckssystrar – åt din mor, din syster, din fästmö, din dotter kanske, som nu skall kämpa samma förtvivlande kamp med döde, som de själva utkämpat…

På könssjukhusen ligga ungdomar av båda könen, brutna hjälplösa, berövade kraft, glädje och lyckomöjligheten för åratal, ja ibland för livet.

På könssjukhusen ligga ungdomar av båda könen, brutna hjälplösa, berövade kraft, glädje och lyckomöjligheten för åratal, ja ibland för livet. Det ligger också småbarn där. Kvidande små varelser, som fått könssjukdom i gåva av sina föräldrar. Barn, som förlorat synen på grund av föräldrarnas okunnighet och därav följande vårdslöshet…

Där sitter människor i fängelset, i djupa, grå, tröstlösa celler, människor som du och jag, med känslor som du och jag, med livshunger som vi, med längtan efter sol och lycka som vi. Nu försmäkta de i detta evigt gråa, glädjelösa, själsmarterande, kvävande, isande famntag. Det är kvinnor och män ur arbetarklassen, som försökt hjälpa sina förtvivlade medmänniskor. det är unga flickor, som icke vågat hjälpa sig själva och icke kunnat få någon annans hjälp – och så togo dr det lilla barnets liv, när de icke kunde göra sig av med en nagelstor slemklump. Att förebygga olyckan hade de aldrig lärt – varken de, eller de män, som voro med om att taga ut livets rätt, att leva så efter naturen, som riksdagshycklarna predika att människorna skola leva, men utan att ge anvisning på, varifrån människorna skola få mat och existensmöjligheter och ett litet bo att mottaga det nyfödda människobarnet…

Runt om i våra sinnessjukhus och ålderdomshem, på fattiggårdar och på privata vårdanstalter sitta tusentals olyckliga människor, mot vilka det varit ett brott att ge livet. de äro själsligt och fysiskt defekta, helt eller halvt idioter. De flesta av dem äro också belastade med ett abnormt starkt driftsliv, som driver dem att trots alla hinder och givetvis fullständigt utan ansvarskänsla sätta det ena olyckliga barnet efter det andra till världen, barn, vilka sedan återigen i sin tur skola befolka sinnessjukhus, vårdanstalter eller fängelser…

Läkarevetenskapen lär oss, att massor av dessa olyckliga äro könslagarnas offer. Ja, att de allra flesta av dem skulle varit antingen ofödda eller sunda och fria människor, om icke könslagarna undanhållit människorna den sakkunniga hjälpen i deras sexuella liv. Säg – skola vi fortsätta att i slöhet och resignation finna oss i dessa lagar? Skola vi fortsätta att låta de maktägande handskas på detta sätt med människoliv och människolycka? Eller skola vi resa oss och i moralens och den verkliga sedlighetens namn kräva lagarnas ersättande med sakkunnig upplysning och hjälp i sexuella frågor? Må arbetarklassen äntligen vakna, lära känna sitt ansvar härvidlag! Må vi samfällt inom alla arbetarorganisationer höja det allmänna rättsmedvetandets tordönsröst till en målmedveten, seg, ihållande hela klassen omfattande protest emot könslagarna – en protest, som framtvingar en ändring. Här hjälper det icke att endast känna medömkan med lagens olyckliga offer, med de utpinade arbetarhustrurna, med de undernärda barnen, med de ärftligt belastade, med lidande könssjuka , med dem som tack vare könslagarna fötts utan själens ljus eller förlorat synens underbara gåva. Här hjälper det icke att sucka och i stillhet gråta en tår. Det hjälper icke heller att förbanna lagarna och lagmakarna och knyta händerna i byxfickorna. Här måste handlas! Fram till en proteststorm, en utomparlamentarisk aktion emot dessa torterande lagar. Väck frågan på nästa möte i din organisation. Antag protester! Säg ifrån hur det allmänna rättsmedvetandet ser på denna fråga. Sätt himmel och jord i uppror för att få sopat bort de omänskliga paragraferna. Det är din energi och din direkta aktion det hänger på. Nu vet du, vad dessa lagar åstadkomma. Då har du också ett ansvar.

Protester från organisationer, från enskilda eller offentliga möten kunna insändas till: Ungsocialistiska förbundet, Ölandsgatan 48, Stockholm 4, där de samlas för att vid lämpligt tillfälle överlämnas som ett uttryck för det allmänna rättsmedvetandet.

Publicerad Uppdaterad
7 timmar sedan
Riseup4rojava
I lördags lanserade Rojavakommittéerna och RiseUp4Rojava en kampanj mot företaget Accenture för att uppmärksamma deras roll i att möjliggöra krigsbrott i Palestina, Syrien och Kurdistan. Foto: Bilal Hussein/TT

Stoppa Turkiets och Israels imperialistiska projekt

Turkiets och Israels ockupation av syrisk mark måste upphöra för att Syrien ska kunna gå en fredlig framtid till mötes, skriver Rojavakommittéerna i en debattartikel som riktar sig till de företag baserade i Sverige som möjliggör ockupationen av syriskt territorium liksom krigsbrott i Kurdistan och Palestina.

Den 51-åriga syriska diktaturen har fallit, och medan folket firar på gatorna i Damaskus, Homs och Hama, utnyttjar de regionala stormakterna Israel och Turkiet situationen för att roffa åt sig ännu mer syriskt territorium.

Båda länder kontrollerar sedan tidigare syrisk mark – i södra respektive norra Syrien – och nu  utvidgar de sina invasioner genom att upprätta så kallade ”buffertzoner.” Det handlar om regelrätta ockupationer av syrisk mark – mark som riskerar att aldrig återlämnas till det syriska folket.

Alliansen mellan Turkiet och Israel

Israel och Turkiet ger utåt sken av att vara varandras fiender, men deras strategiska samarbete är avgörande för deras respektive krigföring och kontroll i Mellanöstern. Israel genomför ett pågående folkmord mot det palestinska folket, och Turkiet har spelat en nyckelroll i detta genom att säkerställa att 40 procent av Israels totala oljeimport transporteras via turkiska hamnar. Detta ekonomiska beroende gör Turkiet till en avgörande partner i Israels krigföring gentemot Palestina. Samtidigt används israelisk teknologi i Turkiet, vars drönare regelbundet bombar det kurdiska självstyret i Rojava. Dessa vapen har blivit ett dödligt och avgörande verktyg för Turkiets försök att utplåna det kurdiska motståndet.

Genom sin handel och det militära samarbetet har de regionala stormakterna Israel och Turkiet kunnat utvidga sina imperialistiska och expansionistiska projekt, och förvärra lidandet för de folk som redan drabbats av krig och förföljelse. Utan detta samarbete hade deras kapacitet att bedriva folkmord och aggressionskrig varit kraftigt begränsad.

Kampanj mot företaget L3Harris och Accentures inblandning

Som en del av denna imperialistiska och militaristiska samverkan spelar företag världen över en avgörande roll. Ett exempel är det multinationella företaget Accenture med kontor i Stockholm, Göteborg och Malmö. Via ett strategiskt partnerskap tillhandahåller Accenture kritisk IT-infrastruktur för L3Harris, ett företag som i sin tur producerar komponenter för drönare som Turkiet använder i sin krigföring mot kurder, samt för Israels F35-plan som används mot palestinier. I dag terroriserar samma drönare och stridsflygplan folket i Gaza, Libanon och Syrien.

Tillsammans med det internationella nätverket RiseUp4Rojava som Rojavakommittéerna är en del av lanserade vi i lördags en kampanj mot Accenture för att uppmärksamma deras roll i att möjliggöra krigsbrott i Palestina, Syrien och Kurdistan. Genom att rikta ljuset mot deras kopplingar till L3Harris hoppas vi kunna sätta press på Accenture att avsluta sitt samarbete och ta avstånd från anfallskrig, ockupation och folkmord.

Det syriska folket har redan störtat en tyrann. Nu måste vi stå enade mot Turkiets och Israels försök att utnyttja maktvakuumet för att sprida sitt eget förtryck genom expanderad ockupation. En fredlig och självständig framtid för Syrien är endast möjlig när dessa despoter drar sig tillbaka och det syriska folket får styra över sin egen framtid.

Vi kräver att Accenture avslutar sitt samarbete med L3Harris!

Inga vapenexporter till Turkiet och Israel! Stoppa folkmord och etnisk rensning!

Publicerad Uppdaterad
9 timmar sedan
Skola klasskillnader
 Per-Anders Svärd är statsvetare och återkommande skribent i Arbetaren Foto: Jessica Gow/TT, Jan-Åke Eriksson. Montage: Arbetaren

Per-Anders Svärd:
Skolans problem stavas klasskillnader

”Dessvärre är mer resurser inget alternativ i Tidö-Sverige där skattesänkningar för de rika går före allt annat.”
Per-Anders Svärd om läget i den svenska skolan, där neddragningar presenteras som satsningar samtidigt som ojämlikheten ökar.

Häromveckan presenterades resultaten av den internationella TIMSS-studien som mäter grundskoleelevers kunskaper i matematik och naturvetenskap. För Sveriges del registrerades en liten förbättring på matematiksidan medan de naturvetenskapliga insikterna var oförändrade. I internationell jämförelse är resultaten inte så märkvärdiga. Den genomsnittliga svenska elevens kunskaper svävar någonstans i mitten när man jämför med de andra EU- och OECD-länderna.

Mer besvärande är att spridningen i kunskaper mellan olika elevgrupper inom landet har ökat. Det är en ojämlikhet som har eskalerat de senaste 15–20 åren. Och som nästan alltid är fallet i skolvärlden kan problemet främst hänföras till det sociala arvet.

De starkaste faktorerna bakom skillnaden mellan hög- och lågpresterande elever i TIMSS-studien är elevernas socioekonomiska bakgrund och skolornas socioekonomiska sammansättning. I klartext: Klasskillnader och skolsegregation.

När skolminister Lotta Edholm och utbildningsminister Johan Pehrson nyligen ställde till med presskonferens om TIMSS-resultaten noterade de den växande ojämlikheten som ett problem, men försökte samtidigt rama in resultaten som en seger för den borgerliga skolpolitiken med dess fokus på studiero och faktaundervisning.

Skattesänkningar för de rika

Men som den tidigare skolministern Gustav Fridolin nyligen konstaterade i tidningen Arbetet ligger grunden till skolans problem någon helt annanstans. Utbildningssystemets akuta utmaningar är att resurserna minskar, att lärare inte har tid med sina jobb och att föräldrar börjat behandla god utbildning som en kommersiell tjänst de konsumerar åt sina barn.

Dessvärre är mer resurser inget alternativ i Tidö-Sverige där skattesänkningar för de rika går före allt annat. Samtidigt ska skolkoncernerna ha sitt och staten fortsätta gå med överskott. Det är därför den politiska responsen på skolans problem fortsätter inskränka sig till att vifta med armarna om ordning och skärmtid, samtidigt som strukturförändringarna begränsas till att peta i läroplanerna.

Därtill kommer det magiska tänkandet kring nya ”evidensbaserade metoder” som ska göra undervisningen mer effektiv. Som om vi inte redan visste vad som fungerar! Bättre resultat uppnås när lärare får tid att bygga meningsfulla relationer till eleverna och ges utrymme att kontinuerligt utvärdera och förbättra sin egen praktik. Så, där har ni det. Men det är just de möjligheterna som ständigt naggas i kanten av skolpolitiken.

Större klasser, lägre personaltäthet och färre vikarier

Konstigt nog, får man säga, eftersom politikerna aldrig genomför några försämringar på skolans område. Modellen är i stället att alla beslut presenteras som ”satsningar”. Men i själva verket är tendensen att tillskotten äts upp av inflation och kostnadsökningar och resulterar i nettonedskärningar. Den historiska satsning på skolan Lotta Edholm aviserade för år 2023 visade sig till exempel utmynna i en minsking av skolans finansiering med två miljarder kronor mätt i fasta priser.

I praktiken betyder detta, som fackförbundet Sveriges Lärare visade i en rapport i somras, att 62 procent av lärarkåren fått se neddragningar på sina skolor under 2023 och 2024. I grundskolans klass 4–6 har 71 procent av lärarna upplevt samma sak. Klasserna blir större, personaltätheten lägre och rektorerna måste dra in på vikarier. Inte undra på att över 90 procent av lärarna i undersökningen svarat att de är ”ganska” eller ”mycket oroliga” över vad nedskärningarna i förskolan/skolan kommer att leda till.

Att lärarnas arbetsmiljö är ohållbar har varit klart länge. Det är nästan svårt att föreställa sig i dag, men i början av 1990-talet var läraryrket ett ”friskyrke” som folk kunde trivas med och uppleva som en utvecklande och meningsfull karriär. I dag har jobbet hamnat i kategorin ”riskyrken” – främst på grund förändringar i skolans styrningsformer som påfört lärararna mängder av administrativt extraarbete utan att dra ner på andra uppgifter. Priset betalas i utmattning, värk, dålig sömn och ångest.

Men lärarnas oro gäller inte bara de egna arbetsuppgifterna. Många dras med ständig samvetsstress över elevernas kunskapsutveckling, samtidigt som de ängslas över den vacklande psykiska hälsan bland ungdomen. Om då tillgången till stödpersonal och en fungerande elevhälsa dras undan ökar bördorna på lärarkåren ytterligare. Inte undra på då att så många lärare lämnar skolan. I dag jobbar 35 000 utbildade lärare i andra yrken, samtidigt som lärarbristen växer och försigkomna ungdomar ratar lärarbanan som ett rimligt framtidsalternativ.

Sverige är ett högerland

Man ska visserligen inte romantisera det gamla, rättvisa och jämlika skolsystem som vi en gång hade i Sverige. Även socialdemokratins ”skola för alla” var djupt inbegripen i att sortera elever in i det kapitalistiska samhällets arbetsdelning. Samtidigt är det helt klart att marknadsreformerna sedan 1990-talet väsentligt har förvärrat ojämlikheten i skolväsendet.

Högern skyller förstås problemen på tidigare socialdemokratiska regeringar, men faktum är att Sverige sedan länge har blivit ett högerland. Vi närmar oss nu tjugo år av borgerliga riksdagsmajoriteter som ständigt har blockerat möjligheterna att stärka skolans finansiering eller förändra det skolsystem vi alla måste skicka våra barn till.

Som läget ser ut nu kan vi se fram emot en framtid för skolan som består av växande ojämlikhet ackompanjerad en oändlig serie presskonferenser om studiero och nya neddragningssatsningar. Alternativet är att lärarfacket sätter kraft bakom sina krav, drar med sig föräldrar och marknadiseringskritiker i andra sektorer, och utlyser ett rejält lov tills förutsättningarna ändras.

Publicerad Uppdaterad
12 timmar sedan

Till slut åkte Wolt på spö

Till slut åkte Wolt på spö

I början av december förlorade matbudsföretaget Wolt – som första gigbolag – en tvist om arbetsköparbegreppet. Enligt kammarrätten ska Wolt ska ta ansvar för matbudens arbetsmiljö och i domen konstateras att företaget ska ses som arbetsköpare åt buden. I det här avsnittet av Gigwatch-podden pratar Filippa och Pontus om konsekvenserna av denna dom, men också om Hem & Hyras granskning av Tiptapp.

Avsnittet spelades in i Arbetarens poddstudio.

Publicerad Uppdaterad
1 dag sedan
Strejken på MediCarrier är avblåst efter uppgörelse med arbetsköparna. Foto: Stockholms LS

MediCarrier: Strejken avblåst

Fredag förra veckan blev sista strejkdagen på MediCarrier. Akram Mardan, som är ordförande för den syndikalistiska driftsektionen på arbetsplatsen, säger att strejken påverkade företaget.

– Från och med nästa år får vi 100 procent i tillägg för röda dagar. Vi pressade dem, vi hade möten både med region Stockholm och MediCarriers styrelse, säger Akram Mardan.

I ett mail till arbetaren skriver HR-chefen Kristiina Söderlind på MediCarrier: ”Efter förhandlingar med fackförbundet Kommunal landande vi på 100 procents höjning på OB-tillägg för storhelger och 50 procents tillägg för övriga lätthelgdagar fr.om. 1 januari 2025.”

Kampen för kollektivavtal är inte löst

Strejken inleddes förra tisdagen. På torsdagen hade driftsektionen möte med bolagsstyrelsen och beskedet om höjd ersättning kom efterföljande måndag. Kampen för kollektivavtal går dock trögare.

– De vägrar. När vi pratar med styrelsen säger de att de inte vill ha ett andrahands-kollektivavtal, säger Akram Mardan, som menar att kollektivavtalet med Kommunal inte efterlevs.

På frågan varför MediCarrier inte vill teckna kollektivavtal med driftsektionen svarar Kristiina Söderlind att MediCarrier idag har två kollektivavtal.

”Ett med fackförbundet Kommunal och ett med fackförbundet Vision. Vi ser inget behov av ytterligare kollektivavtal med andra fackförbund då dessa två avtal täcker in alla som arbetar på MediCarrier.”

Strejken är slut för tillfället men Akram Mardan uppger att driftsektionen ska ha ett medlemsmöte kring hur man ska gå tillväga framöver.

Publicerad Uppdaterad
6 dagar sedan
Mexikos nya president Claudia Sheinbaum omfamnar en kvinna ur Mexikos urbefolkning under sin installation den 1 oktober 2024. Eduardo Verdugo/TT

Samisk kultur – en av många att återerövra

Ola Stinnerbom berättar i sin bok De försvunna samiska kulturarven om hur ett helt folks historia försvinner med det stulna kulturarvet, och hur det kan tas tillbaka. Att ett besegrat folks kultur plundras och förbjuds, eller görs till erövrarnas, är bland de viktigaste processerna i en ockupation.

En pinsam och spänd situation uppstod mellan Spaniens och Mexikos regeringar i slutet av september i år. Sedan 2019 föreligger en begäran att landet som brutalt erövrade Mexiko år 1521 ska be om ursäkt för skövlingen och övergreppen i dess spår. Förutom dödliga sjukdomar utplånades eller slogs hela civilisationer och kulturer sönder, och så svåra levnadsförhållanden skapades att befolkningen ett sekel senare reducerats till omkring 10 procent av tidigare 50 miljoner.

Ockupationen varade i mer än 300 år och förminskade med tiden urfolkskulturen till en spillra. Presidenten Andrés Manuel López Obrador tillade i sitt brev till den spanske kungen att ursäkten gärna får omfatta spanska erövringar av övriga Sydamerika – och för den delen också av mellan- och nordamerikanska områden. Ursäkten har uteblivit, och när den nya presidenten, Claudia Sheinbaum installerades den 1 oktober i år var den spanska kungen inte välkommen på kalaset.

2022 bad den nederländska regeringen om ursäkt för det lidande koloniseringen av bland andra Indonesien och Surinam orsakat. Andra länder vrider och vänder på formuleringar – man vill inte att ursäkterna automatiskt ska leda till krav på återlämnande eller ersättningar för de enorma rikedomar och den kultur som erövrarna tillskansat sig och fortfarande bygger sin ”civilisation” på. 

Kanske är kraven på Spanien mer att se som en utfästelse, en ambition till åtminstone ett erkännande av skuld – också för arvet av psykisk ohälsa, självmord, och för det som kallas lateralt våld: då medlemmar i marginaliserade grupper slår mot varandra som ett resultat av förtryck. 

Trots frigörelse från sina kolonialherrar är de forna kolonierna ofta uppbundna kring dem. Storbritannien, samlar omkring 30 procent av sina forna undersåtar i alla världsdelar i ett samvälde, den brittiska monarken är fortfarande statschef i 15 av länderna.

Beninbronserna

I Sverige har det de senaste decennierna förts en viktig diskussion kring konst och även mänskliga kvarlevor som stulits från länder som Egypten och Kanada så sent som i början av 1900-talet. Olika föremål har uppmärksammats, dokumenterats, och kanske kopierats innan de har överlämnats. Processen fick långt in på 2000-talet inte kallas ”återlämnande”, eftersom detta sågs kunna framkalla oöverblickbara mängder av krav, utan ”gåva”.

2020 tog Riksantikvarieämbetet (RAÄ) fram riktlinjer för det som nu kallas återlämnande. Här framhåller man att det finns motsättningar mellan olika synsätt – å ena sidan måste man se vikten av att visa kulturföremål för att ge förståelse för andra kulturer, å andra sidan har ättlingar till de som en gång skapade materialet rätt att få tillbaka materialet som en gång togs från dem. 

Nyckelfrågan här är hur föremålen en gång förvärvades. ”De flesta återlämnandeärenden är emellertid inte juridiskt grundade utan avgörs efter etiska överväganden”, skriver RAÄ. Museerna har en särskild roll, och arbetar intensivt för att processen ska ske i dialog med mottagaren, ofta i samband med olika ceremonier ”som också kan vara en del i en större försoningsprocess där hanteringen av ärendet bör ske med varsamhet och respekt”.

Ur ur filmen Dahomey, om återbördande av delar av de skatterna från Benin som plundrades 1897. Foto: Nonstop Entertainment

Ett av de stora ärendena i frågan som diskuterats i decennier är de så kallade Beninbronserna som är en del av de omkring 2 500 konstobjekt som stals av en brittisk militärstyrka vid en plundring av ett kungapalats i nuvarande Nigeria 1897, detta innan palatset brändes ner och kungen avsattes och fängslades. Benin inlemmades i det brittiska kolonialväldet och samlingen såldes över världen för enorma summor. 

Historien innehåller här – liksom i alla fall av plundringar i krig och ockupation – privata brott och övergrepp begångna av enskilda militärer. En del av föremålen finns i basutställningen på Etnografiska museet i Stockholm. 2023 beslutade den svenska regeringen att delar av samlingen ska återlämnas till Nigeria.

Regissören Mati Diop skildrar i sin dokumentär Dahomey, som hade premiär i Sverige i oktober i år, den enorma betydelsen och stoltheten hos mottagarna då ett antal av föremålen återlämnades från ett franskt museum till Nigeria. Föremålen skildras som om de har egna röster och verkligen bär på en historia. 

Mer än konstföremål

Detta är typiskt – frågan är levande och handlar inte om döda föremål, utan artefakter som bär med sig mångdubbla betydelser. De bär historiska och politiska berättelser, och representerar både kultur- och kultföremål. Det gäller konstföremål men också stulna immateriella kulturarv som traditioner, dans och musik, och även tidiga upptäckter inom matematik, medicin, hållfasthet inom byggnation, fysik och astronomi. 

Kolonisering som sker i dag går att härleda till de som begicks för länge sedan – och för mindre än ett sekel sedan. I dag lever många urbefolkningar i samma områden som människor utan flera sekler gamla eller flertusenåriga rötter och kultur i området. Många urfolk har tvångsförflyttats och har i vissa fall förlorat kunskap om sin egen historia, och fortsätter ofta att föra vidare föreställningar som implementerats av erövrarna.

– Samtidigt finns gamla mönster och ritualer som utförs, till exempel vid slakt, utan att man egentligen tänker på det. Som att man ”råkar” spilla lite blod på marken, berättar Ola Stinnerbom.

Ola Stinnerbom. Foto: Jeppe Blomgren

Han är sångare, dansare, instrumentbyggare och forskare i folk och kultur. I sin bok De försvunna samiska kulturarven (Ekerlids förlag, 2024) skriver han om samisk kultur som förbjudits, förminskats och försvunnit genom medveten utplåning. Hans berättelse känns igen från många andra: varje år kommer nya uppgifter i dagen om hur världens urbefolkningar nekats att tala sitt språk, att utföra sina danser, musik och sina andliga traditioner. Detta har skett i modern tid, bland annat Grönlands inuiter och Kanadas urbefolkning har liksom samebarn skickats till nomadskolor där de tvingats tala svenska och glömma sitt språk och kultur. Många barn och deras föräldrar for mycket illa, båda psykiskt och fysiskt av hanteringen som splittrade familjer och skapade skam.

I norr fanns enorma rikedomar, från 1500-talet fick samerna anpassa sig till statens erövring av deras områden, 1634 hittade man silver. Med kungen kom kyrkan vars syn på samerna blev rådande. Man byggde kyrkor på samernas heliga kultplatser. Kultur förbjöds, innehav av den samiska trumman belades 1692 med dödsstraff  som snart också verkställdes. 

Ola Stinnerbom menar att trummans profana, musikaliska användning försvann eftersom man var rädd att den förbjudna musiken skulle höras. Gömda och nergrävda trummor förstördes av väder och insekter och man slutade spela på instrumentet för att inte höras. Därigenom glömde man bort att trumman inte bara varit ett verktyg för kontakt med det andliga, och med bortgångna förfäder, utan också varit ett musikinstrument.

Också dansen har varit ett kulturellt uttryck som förnekats som profan, istället har den beskrivits som kaotiska rörelser som förknippats med trolldom – som skulle förbjudas. Men i sin bok presenterar Ola Stinnerbom vittnesmål från bröllop och gemenskap där musiken och dansen – också tillsammans med icke-samiska medmusiker – varit en del av festen.

Detta är ett sätt att se på samer som inte är en del av den exotifierande tyngdpunkten som staten från slutet av 1800-talet arbetade systematiskt för att förknippa med fjällsamerna inför bland annat en ökande turism. Skogssamerna, som tidigare varit en likställd del av samebefolkningen, skildes från de renskötande samerna, och reducerades till en grupp som skulle assimileras in i svenskheten. I början av 1900-talet etablerades rasbiologin officiellt som ett erkänt forskningsfält i Sverige. Enligt den beslutades att fjällsamerna var de som var genuina samer.

Återigen: en uppdelning som historiskt gjordes i statens intresse för kontroll och näringsekonomisk nytta, där kyrkans syn på minoriteter implementerades i samernas syn på sig själva, menar Ola Stinnerbom. Han återkommer ofta också till det laterala våldet.

Samtidigt som samerna splittras menar Ola Stinnerbom att urfolk historiskt sett hållit ihop. 

— Jag har träffat samer i Nordamerika. Det finns tre samiska communitys i Alaska som flyttade dit på 1860-talet för att stötta urinvånarna där, säger han.

Vissa av de samiska kulturuttrycken har överlevt på andra sätt än genom samiska traderingar – under radarn så att säga. Prästen Lars Levi Læstadius som verkade i Pajala och Karesuando hade avlägset samiskt påbrå och talade flera samiska språk. Hans kristna väckelserörelse tog fart på 1840-talet och spred sig inte minst bland många samer.

– Læstadius tog in den samiska dansen i læstadianismen där den lever den kvar som fragment, berättar Ola Stinnerbom.

Förbud som leder till självförnekelse

Ola Stinnerbom har grävt i arkiv i många år, och forskat fram en historia som fått andra, även samer, att tvivla och till att börja med ifrågasätta berättelser som man tidigare knappt vågat spekulera i. Det kan finns många skäl till att man inte ifrågasätter gamla sanningar man fått med sig, menar han.

– Brutaliteten mot samerna har lett till självförnekelse av viktiga inslag i kultur och andligt liv. Såren är så oerhört påtagliga också så det är säkert jättejobbigt att börja öppna upp. Hela den samiska kulturen brottas med detta än i dag, och man ser inte alltid varför, säger han. Man måste se att vi är ett och samma folk men med olika näringar och viss kultur. När man i början av 1900-talet tvångsförflyttade folk till Tärnaby skapade man en motsättning till de samer som redan bodde i området. 

Tvångsförflyttningarna av samer pågick ända fram till 1950-talet.

– Min mamma tillhörde fjällsamerna men tvingades till nomadskola. När hon blev sjuk i tuberkulos skickades hon hem, hon smittade flera av familjemedlemmarna, innan hon själv fick läkarvård, detta var något som följde henne genom livet, berättar Ola Stinnerbom.

– Jag hade själv en jätteproblematisk uppväxt i Arvika, jag och mina syskon blev kallade lappjävlar och mobbades svårt.

– I Norge finns två folk, med samma rättigheter. Där är det lag på att alla barn ska lära sig om samisk kultur och att jojka. Det betyder att den här osynligheten av det samiska inte finns. I Sverige behandlas samer som ett minoritetsfolk, man har aldrig bett om ursäkt för koloniseringen av Sápmi, inte ens erkänt den, berättar Ola Sinnerbom. 

Återbördandet av kvarlevorna från samer till kyrkoplatsen på Gammplatsen i Lycksele 2019, där de grävdes upp av svenska forskare nästan 70 år tidigare. Foto: Henrik Montgomery/TT

Svenska kyrkan bad om ursäkt för sina brott mot samerna 2016, men det är en tandlös ursäkt eftersom det var staten – det vill säga kungen som kyrkans överhuvud som är historiskt ansvarig, menar han.

Varför tror du att staten ännu inte har erkänt och bett om ursäkt för koloniseringen?

– Större delen av gruvnäringen och industrin ligger i samiskt område. Och där pågår ju fortfarande koloniseringen, säger Ola Sinnerbom.

Elin Anna Labba, journalist och författare till bland annat boken Herrarna satte oss hit, om tvångsförflyttningarna i Sverige, 2020. Hon är också filosofie hedersdoktor vid Luleå Tekniska Universitet, bland annat för att hon engagerar läsare i både litterära och folkbildande sammanhang. Foto: Janerik Henriksson/TT

I Norge slog en domstol 2023 fast att vindkraftverket på fjället Fosen, där samerna hade sina renar, var olagligt uppfört. Vindkraftverket fick ändå stå kvar och skadestånd betalades ut. 

– Samerna har rätt att säga nej, men man byggde ändå. Man betalar ut skadestånd för påverkan på renarna och rennäringen, men pengar kan ju inte ersätta en hel kultur, säger han.

– Unesco säger att samerna själva ska äga frågan, varför tillsätts då inte en samisk minister?

Men Ola Stinnerboms bok är inte heller ett ensamt rop i öknen. De senaste åren har litteratur som Elin Anna Labbas Herrarna satte oss hit och Far inte till havet, som handlar om de samiska byar som dränktes under 1900-talets stora vattenkraftsprojekt i norra Sverige, fått många läsare och ökat kunskapen kring samiska historiska erfarenheter. Ann-Helén Laestadius har gett bland andra romanerna Stöld och Straff, om konflikter mellan samer och svenskar. Textilkonstnären, målaren och grafikern Britta Marakatt-Labba var med och startade den samiska konstnärsorganisationen Samisk kunstnerforbund 1979. Bland hennes motiv finns skildringar av den samiska historien.

Trots att uppdelningen av olika grupper tvingats på samerna och lever kvar på många håll som lateralt våld säger Ola Stinnerbom att hans bok mottagits positivt.

– Jag har fått fantastiskt gensvar på boken, inga negativa utspel alls, säger han.

Samerna är i dag Europas enda av FN erkända urfolk, men också ett folk som Ola Stinnerbom kallar ”det historielösa folket”. 

Han drömmer om att samerna tillsammans ska kunna erkänna sig som ett folk med en medvetenhet om sitt gemensamma historiska kulturarv.

Ola Stinnerbom. Foto: Jeppe Blomgren

Publicerad Uppdaterad
6 dagar sedan
Facket Uppsala LS har satt ett företag i blockad efter att det framkommit att en anställd tvingats betala tillbaka lön. Foto: Uppsala LS

Uppsala: Känd flyttfirma satt i blockad

En flyttfirma i Uppsala anställde en man från Indien. Nu riskerar han att deporteras efter att firman först krävt tillbaka lön och sedan sagt upp hans fasta anställning. Det syndikalistiska facket Uppsala LS har satt företaget i blockad.

Det är en frostbiten dag i industriområdet Boländerna i Uppsala. Rödsvarta fanor vajar utanför flyttföretaget Budcenter. Det är det syndikalistiska facket som är på plats för att sätta företaget i blockad. Blockad är en stridsåtgärd som syftar till att få produktionen att avstanna. I detta fall gör man det för att hjälpa en av fackets medlemmar att få ut en löneskuld.

På företagets hemsida kan man läsa citat från såväl företag som privatpersoner som anlitat bolaget. ”Samarbetet har fungerat utmärkt under 28 år. Vi har alltid fått snabb service av en trevlig och kompetent personal. Ett företag att lita på i alla väder!” är ett citat från Statens fastighetsverk på Budcenters hemsida (11/12).

När Arbetaren talar med en tidigare anställd blir bilden en annan. Han vill vara anonym och vi kallar honom därför Arvin. Arvin kommer från Indien men hade arbetat på företaget under tiden han studerade i Uppsala 2019. I början av 2024 återvände han till Uppsala för att arbeta på Budcenter.

Arbetsgivaren krävde tillbaka del av lönen

På en inspelning från den 18 september 2024, som Arbetaren har tagit del av, hör man hur arbetsköparen uppmanar Arvin att uppge för Migrationsverket att han tagit ut pengar för att köpa möbler. Den egentliga anledningen, säger Arvin, är att arbetsköparen uppmanat honom att betala tillbaka en del av sin lön. 

– I maj fick jag ett papper från chefens mamma där det stod hur mycket jag hade jobbat och hur mycket jag skulle betala tillbaka. Det var 7 647 kronor, säger Arvin som nu har fått ett beslut om att han kommer bli deporterad om han inte hittar ett nytt jobb innan den 23 december.

Medlemmar i Uppsala LS står öga mot öga med en av Budcenters bilar. Foto: Uppsala LS

Mötet med arbetsköparen den 18 september äger rum efter att Migrationsverket skickat ett brev till Arvin efter att hans anställningsform förändrats. Han är inte längre heltidsanställd utan anställd på timmar.

I brevet står det att Arvin varit oärlig med att han saknar körkort och att detta ska ha varit ett krav från arbetsköparens sida. Arvin säger att arbetsköparen var medveten om att han inte hade ett svenskt körkort och ville hjälpa Arvin att skaffa ett körkort när han börjat arbeta. Arvin hade informerat dem om att han skulle ansöka om internationellt körkort, vilket sedan inte gick igenom.

Trots att han hade ett heltidskontrakt berättar Arvin att han fick arbeta som om han jobbade på timmar, även innan han fick ett nytt timanställningskontrakt.

Arvin har fått hjälp att driva ärendet av facket Uppsala LS, som hör till SAC Syndikalisterna. Den 10 december satte de flyttfirman Budcenter i indrivnings- och nyanställningsblockad. 

”Jag är tyvärr inte förvånad”

– Jag är tyvärr inte förvånad, men man slutar inte bli arg. Jag blir beklämd av hur skamlöst folk ljuger, och säger att “du måste betala pengar för att vi har betalat skatt för dig”. Det betyder att de vet att de kan, att det här är så normaliserat att de känner sig helt trygga i att bete sig på det här sättet. Det tycker jag är oroväckande, Ninian Sassarinis-McGowan, presskontakt för Uppsala LS.

Budcenter har sina lokaler i industriområdet Boländerna i Uppsala. Foto: Uppsala LS

Facket hävdar att företaget sade upp Arvin från hans heltidsanställning på ogiltiga skäl i ett försök att justera lönestölden. Avtalen för timanställningen ska ha daterats till när lönestölden började, trots att de skrevs under senare. Utöver detta pekar facket även på att företaget underlåtit att betala sjuklön och inte heller betalar ut ersättning för obekväm arbetstid.

– Vid en punkt var min lön nere på 13 000 kronor och jag hade ingen möjlighet att skicka hem pengar. De här månaderna har varit kaosartade och mentalt dränerande, säger Arvin och beskriver även hur företaget bad honom att utföra arbete som låg utanför hans expertis, såsom att smörja lastbilarnas hissar.

– De visste vilken typ av person jag var. Jag tar aldrig ledigt, jag är alltid där i tid, ställer aldrig till med problem, säger Arvin. 

SVT:s logga plockas bort från hemsidan

Ninian Sassarinis-McGowan som bor i Uppsala menar att Budcenter är en logga som man ofta ser i staden. Hemsidan pryddes den 11 december av logotyper från bland annat TV4, SVT, SR, Akademiska sjukhuset, Svenska kyrkan och Uppsala universitet.

Efter att Arbetaren hört av sig till dessa företag och frågat vilken relation de har till Budcenter har loggorna försvunnit från hemsidan. Sveriges Radio (SR) uppger för Arbetaren att det är konstigt att loggan fanns där, eftersom Budcenter inte ingår bland de företag de har upphandlat avtal med. Även SVT och TV4 uppger att de inte har något samarbete med Budcenter. SR, SVT och TV4 uppger att de ska be företaget ta bort loggan.

Statens fastighetsverk har meddelat att de ska undersöka vilken relation de har till Budcenter.

Uppsala LS står fortsatt i konflikt med företaget och har upplyst Arbetsförmedlingen om nyanställningsblockaden som är planerad att pågå till och med den 10 januari 2025.

Arbetaren har sökt Budcenter.

Publicerad Uppdaterad
6 dagar sedan
Brand Arbetaren SD attack mediestöd
Den anarkistiska tidskriften Brand har precis förlorat kulturstödet och Arbetaren sedan tidigare mediestödet. Samtidigt behöver vi våra egna medier mer än någonsin, skriver Arbetarens Vendela Engström.

Vendela Engström:
Läs tidningarna som SD vill stoppa

Efter SD:s drev mot Brand står den anarkistiska tidningen utan kulturstöd. Men det finns ett botemedel mot extremhögerns försök att erodera och slå ut antifascistisk media, skriver Arbetarens vikarierande chefredaktör Vendela Engström.

Förra året släppte den anarkistiska tidskriften Brand ett temanummer tillsammans med antifascistisk aktion, AFA. Något som givetvis irriterade nazister runt om i landet. Nazisekten NMR:s uthängningssajt Avmaskerat kontaktade genast tidskriftens tryckeri och bokhandlare som säljer Brand, med uppmaningen att de ska sluta trycka och sälja tidningen. 

Även den tidigare NMR-aktivisten och så kallade Förtalsombudsmannen Christian Peterson drev på och uppmanade kulturminister Parisa Liljestrand att sätta stopp för tidningens kulturstöd. Bara någon månad senare hördes samma argumentation i riksdagen, när Sverigedemokraternas kulturpolitiska talesperson, Alexander Christiansson, under en frågestund beskrev Brand som en tidning med ”antidemokratisk, anarkistisk och revolutionär agenda”. 

I går kom beskedet att kulturstödet till Brand dras in. Som Mathias Wåg, ansvarig utgivare för Brand, säger till Arbetaren är det ”förväntat om man tittar på samhällsutvecklingen”. 

Yttrandefriheten är under attack. Politiken har förflyttats långt högerut och SD har mer inflytande över svensk regeringspolitik än någonsin. Ett parti som vill erodera förtroendet för medierna. Något som blev tydligt i samband med att SD:s trollfabrik uppdagades av Kalla fakta tidigare i år. 

”Vi behöver våra egna medier”

En parallell utveckling för landets medier är att många tidningar, inklusive Arbetaren, förlorat mediestödet. Samtidigt kontrollerar en handfull koncerner de största mediekanalerna, vilket såklart påverkar innehållet och förklarar varför nästan alla svenska ledarsidor är borgerliga.  

Vad kan vi frihetliga socialister, anarkister, syndikalister med mera göra för att motverka utvecklingen? 

Svaret hittar vi i Arbetarenprofilerna Toivo Jokkala och Per-Anders Svärds nya bok Rörelsesocialism –  Tjugosju teser om samhällsförändring underifrån (varav några teser kommer gå som följetong på arbetaren.se över jul): Vi måste ”återvända till den tidiga arbetarrörelsens insikt om att vi behöver våra egna medier. Det betyder att vi måste bekosta dem själva”. 

Det har aldrig varit lättare att vara en nagel i ögat på makten. Just nu kan du prenumerera på två tidningar som SD hatar – till priset av en. 

Har du inte råd? Låna tidningarna av en vän eller be ditt närmsta bibliotek att ta in dem.

Publicerad Uppdaterad
7 dagar sedan
Lagerarbetarna på MediCarrier återupptog strejken den 10 december. Foto: Johan Apel Röstlund och Mika Kastner Johnson

MediCarrier: De strejkar för rättvisa löner och kollektivavtal

Arbetarna på det regionägda vårdlagret MediCarrier strejkar för rättvisa löner och kollektivavtal – och de har tagit strid mot den ”nya” svenska modellen med individuella löner. 

Att strejka kräver mod. Det förstod jag när jag följde med Arbetarens reporter Johan Apel Röstlund till strejken på MediCarrier i Spånga i tisdags. Utanför lagret mötte vi de arbetare som nu gått ut i strejk för andra gången i år.

De syndikalistiska lagerarbetarna vittnar om åratal av lönediskriminering.”Det händer att vi får lära upp nya folk på jobbet och sedan får de direkt högre lön än oss.” säger Rodi Isho till Arbetaren.

Flera av dem har jobbat många år på arbetsplatsen, men ständigt sett sig omsprungna i lön – av både nyanställda och bemanningsanställda.

Strid om individuella löner

I grund och botten handlar den här striden om individuell lönesättning. Eller som det egentligen borde heta: individuellt, kassa löner. Ett system där chefer helt och hållet kan bestämma vem de anser förtjänar mer och vem de anser förtjänar mindre – antingen utifrån diffusa lönekriterier eller utifrån eget godtycke.

På många arbetsplatser har det här skapat konkurrens och ett hemlighetsmakeri mellan arbetare som slagit sönder den kollektiva styrkan när arbetare är individer som själva måste slåss om lönepotten.

Kampen för ett eget kollektivavtal  

I dag är det Kommunal som har kollektivavtal för lagerarbetarna på MediCarrier. 

Men enligt Akram Mardan, ordförande i driftsektionen på arbetsplasten så följer inte MediCarrier Kommunals avtal och de har samtidigt vägrat att teckna avtal med syndikalisterna. Med ett eget avtal skulle de strejkande arbetarna kunna vinna rätten till egna skyddsombud, få inflytande över schemaläggningen och lönekriterierna.

Avtalet skulle fungera som ett så kallat andrahandsavtal, vilket egentligen inte skulle ge syndikalisterna speciellt mycket bättre avtalsvillkor i skrift – däremot skulle det skapa en möjlighet att själva kunna försvara avtalets villkor i praktiken, genom till exempel rätten att utse egna skyddsombud eller påverka just lönesättning.

Hittills har MediCarrier vägrat att skriva under ett sådant avtal med syndikalisterna. 

Kommunal först att avtala individuell lön

Det finns ett ödets ironi att den här konflikten handlar om just individuella löner och att den bryter ut på MediCarrier – där Kommunal har kollektivavtal. Kommunal var nämligen det första LO-förbundet som införde individuell lönesättning i sina avtal. 

PS. Var är vänsterpressen när arbetare strejkar? Strejken på MediCarrier är Sveriges tredje största strejk under 2024. Bara Vårdförbundets strejk och IF Metalls strejk har varit större. Men hittills ser det ut som att stora delar av den svenska vänsterpressen lyser med sin frånvaro i decembermörkret när lagerarbetare går ut i strejk för rättvisa löner och kollektivavtal.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Bashir var 25 år och nygift när han och fyra kollegor omkom i hissolyckan som skakade byggbranschen.
25-årige Bashir var en av fem byggnadsarbetare som omkom i hissolyckan vid Ursvik i norra Stockholm. Foto: Johan Apel Röstlund och Privat

Ett år efter hiss­olyckan: Så minns vännen Bashir

Det har gått ett år sedan den fruktansvärda hisskatastrofen i Ursvik norr om Stockholm där fem byggarbetare omkom. Arbetaren ser tillbaka på de där första dagarna efter en av de värsta arbetsplatsolyckorna i modern svensk historia. Och Linus Ericsson berättar om hans vän Bashir, som var en av de som störtade till marken och inte längre finns kvar.

– Bashir var en väldigt varm person som tyckte om att hjälpa andra. När jag läste om olyckan fick jag direkt en väldigt dålig känsla. Att han kunde vara en av de som dött, säger han.

Klockan är strax före 10 på förmiddagen den där frostigt kalla decembermorgonen 2023. Det är måndag och snön som fallit under helgen har just lagt sig i drivor längs de sliriga vägarna runt det väldiga husbygget i Ursvik utanför Sundbyberg, strax norr om Stockholm, när larmet kommer.

Plötsligt förstärks adventsljusstakarnas varmt gula sken i de omkringliggande fönstren av blåljus och sirener. Polis och ambulans är snabbt på plats och en av de värsta arbetsplatsolyckorna i modern svensk tid är ett faktum.

Ombord på bygghissen som just rasat från den tionde våningen finns fem arbetare som alldeles nyss levde men som nu ligger krossade på marken. Ett trettio meters fritt fall mot döden instängda i en bur av stål och en lika lång som invecklad kedja av mer eller mindre ansvariga underentreprenörer börjar sakta nystas upp till mångas förfäran.

Linus Ericsson minns de där dagarna strax efter att hans vän Bashir omkom i olyckan. Foto: Privat

Hissolyckan sände chockvågor

En av de döda är den 25-årige svetsaren Bashir.

– Han hade nyligen gift sig och hoppades få fast jobb och ett permanent uppehållstillstånd så att hans fru kunde komma hit från Afghanistan, säger Linus Ericsson som var nära vän med Bashir och som nu minns dagen då olyckan inträffade den 11 december 2023.

Nyheten om hisskatastrofen sänder chockvågor genom Sverige och toppar snabbt nyheterna i både tidningar, radio och tv. 

– Jag minns att jag läste om vad som hänt på eftermiddagen och kom på att Bashir bara veckan innan berättat att han fått jobb på ett bygge i Ursvik. Så jag fick en dålig känsla och skickade ett sms, men det kom inget svar. När jag såg att han inte heller varit online på hela dagen så började vi förstå att han nog var en av dem i hissen. Vi hörde av oss till polisen, säger Linus Ericsson och stannar upp.

– De bad oss hjälpa till med identifieringsarbetet. Det var väldigt sorgligt.

Bashir hade sedan han kom till Sverige 2015 arbetat som svetsare på en lång rad byggen i Stockholm. Foto: Privat

Komplicerad kedja av underleverantörer

Samtidigt börjar åklagaren att lägga det invecklade pusslet om vilka företag som egentligen fanns på plats och vem som anlitat vem. En komplicerad kedja som, när Haverikommissionens rapport till slut blir klar, visar att det på bygget fanns hela 119 firmor i fem olika led av underentreprenörer.

– Det här är en allvarlig händelse som vi nu utreder, konstaterade åklagare Gunnar Johansson på Riksenheten för miljö- och arbetsmiljömål torrt men sakligt för Arbetaren ett knappt dygn efter olyckan.

Samtidigt hölls tysta minuter på byggarbetsplatser runt om i landet. Från Kiruna i norr till Ystad i söder spreds snabbt både rädslan och ilskan över vad som skett.

Vid den avspärrade byggarbetsplatsen, som Arbetaren besökte, samlades byggarbetare i ett hav av ljus och nedlagda blommor. Stämningen var spänd och många vittnade om de undermåliga villkoren som råder ute på Sveriges byggen.

– Det gör ont i hjärtat när man vet hur folk utnyttjas. Människor som kommer hit till Sverige för att bidra och bygga landet och så slutar det så här, sade Artiz Soloeta och pekade mot spillrorna av det som bara någon dag tidigare varit en bygghiss när Arbetaren är på plats vid minnescermonin.

Snart kom det också fram att huvudentreprenören vid husbygget bara under det senaste året fått flera allvarliga anmärkningar från Arbetsmiljöverket för just brister i säkerheten. De döda som börjar identifieras är dock anställda vid en annan och betydligt mindre firma, anlitad av huvudentreprenören Andersson Company, och långt ned i kedjan av bolag som i sin tur anlitat någon annan i virrvarret av mer eller mindre seriösa aktörer. Det är helt enkelt så pass rörigt att huvudentreprenörerna eller byggherrarna själva knappast har koll. Ett virrvarr av avtal, underskrifter, fakturor och otydliga dokument uppdagas.

Linus Ericsson berättar att han under året innan olyckan pratat mycket med Bashir om just arbetsförhållandena på de byggen där han svetsat.

– Han berättade att det var blåsigt och kallt på bygget i Ursvik men att arbetsgivaren var okej. Däremot hade han ju varit på många andra ställen tidigare som inte var så bra. Arbetsplatser där det saknades både svetskläder och annan säkerhetsutrustning. Så vi tipsade honom om facket och han gick med till slut också. Han hade alltid en nära relation till sina kollegor från hela världen och började förstå hur man organiserade sig på arbetsplatsen, även om han inte var närmare engagerad.

Linus Ericsson funderar tyst och harklar sig.

– Jag blev uppriktigt sagt förvånad och provocerad av att det kunde gå till så här och av hur illa det verkligen var hos vissa företag med så många underentreprenörer.

Olyckan hade gått att förhindra

I slutet av maj, ett halvår efter olyckan, kom Arbetsmiljöverkets anmälan mot företaget, ABC Bygghissar, som ansvarade för den rasade hissen.

Kort därefter framkom att muttrar till fyra skruvförband på hissen saknats och att olyckan därför kunde gått att förhindra.

Debatten i Sverige fortsätter och nya vittnesmål om missförhållanden och dåliga arbetsvillkor, särskilt bland migrantarbetare på landets byggen, strömmar in.

Linus Ericsson minns tiden efter olyckan som tung.

– Det var ett väldigt jobbigt första halvår där nästan allt handlade om oklara praktikaliteter. Allt från att tömma Bashirs lägenhet till att ordna med begravning och bouppteckning. I dag när jag läser om en arbetsplatsolycka tänker jag på allt som hände för ett år sedan och vilka enorma konsekvenser varje dödsfall får. Bashir jobbade hårt och var väldigt mån om att hjälpa sin fru och familj hemma i Afghanistan, och han ställde alltid upp för sina vänner här i Stockholm.

EU-förslag att begränsa underleverantörerna

Under tisdagen, precis ett år efter dödsolyckan, kom nyheten att EU-parlamentet nu beslutat sig för att granska hur antalet leverantörsled inom exempelvis byggsektorn kan komma att begränsas. Det här som en direkt konsekvens av Ursvik och de fem döda.

”Hissolyckan i Sundbyberg sätter fingret på problemet. Det behövs en begränsning av långa underentreprenörsled och för mig är det tydligt att Europa måste begränsa till max två led”, skriver den socialdemokratiska EU-parlamentsledamoten Johan Danielsson i ett uttalande.

– Efter att jag läst haverikommissionens rapport så känner jag bara att så här kan vi inte ha det. En arbetsmarknad där folk dör på sina jobb, säger Linus Ericsson.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Akram Mardan och Tony Akdemir är två av dem som strejkar på sjukvårdslagret MediCarrier
Akram Mardan och Tony Akdemir har jobbat på Region Stockholms sjukvårdslager i många år och menar att arbetsförhållandena blivit allt sämre. Foto: Johan Apel Röstlund

Strejken på MediCarrier: ”Allt har blivit sämre”


På tisdagsmorgonen återupptog de syndikalistiska lagerarbetarna på regionägda MediCarrier sin strejk för kollektivavtal och rättvisa löner.

– Vi står inte här för att vi vill, utan för att de inte behandlar oss schysst där inne, säger Tony Akdemir som jobbat på Region Stockholms sjukvårdslager MediCarrier i Spånga sedan 2016 samtidigt som han pekar bort över parkeringen mot lagerbyggnaden.

Tillsammans med ett tjugotal arbetskamrater i den syndikalistiska driftsektionen lade han på tisdagsmorgonen ner arbetet och gick än en gång ut i strejk.

Anledningen? Facket vill teckna ett kollektivavtal och få upp medlemmarnas löner. Något det regionägda lagret hittills vägrat.

Bemanningsanställda får högre lön

Sammanlagt är omkring en tredjedel av alla anställda på golvet medlemmar i driftsektionen som nu strejkar och förhoppningen är att få till ett resultat inom kort. Strejken är den andra på mindre än ett år och Akram Mardan, som är ordförande i sektionen, förklarade förra veckan för Arbetaren att MediCarrier varken följer det rådande kollektivavtalet med Kommunal eller går med på att teckna ett nytt avtal.

Strejk på Region Stockholms sjukvårdslager MediCarrier
Foto: Johan Apel Röstlund

– De har dessutom nyligen tagit in bemanningsanställda som får högre lön än oss som jobbat här i flera år.

Han värmer händerna mot en mugg med kaffe i decemberkylan utanför lagret och pratar med sina arbetskamrater. Alla nickar instämmande. Arbetsförhållandena har, enligt dem, försämrats de senaste åren.

– Det händer att vi får lära upp nya folk på jobbet och sedan får de direkt högre lön än oss. Det är inte rättvist, säger Rodi Isho som också deltar i strejken och Tony Akdemir fyller i.

– Allt har verkligen blivit sämre. Man vill ju jobba och man vill trivas. Men ledningen har tagit bort alla våra tidigare förmåner. När det till exempel är obligatoriska medarbetardagar, ofta på helger, fick vi tidigare dubbelt betalt. Nu är det bara tjänstemännen som får det, inte vi på golvet.

Akram Mardan är ordförande i den syndiklaistiska driftsektionen på MediCarrier i Stockholm
Akram Mardan är ordförande i den syndikalistiska driftsektionen på MediCarrier. Foto: Johan Apel Röstlund

Samtidigt som strejken utanför lagret drog igång hölls också en protestmanifestation utanför Region Stockholms huvudkontor i solidaritet med lagerarbetarna.

– Nu är det snart jul och många röda dagar. Det kommer att bli kaos inne på lagret om vi fortsätter att strejka, så jag hoppas verkligen det här ger resultat, säger Akram Mardan.

Publicerad Uppdaterad