Den senaste tidens nordkoreanska kärnvapenprov och omvärldens därpå följande reaktioner har åter satt fingret på vårt speciella förhållande till det slutna, auktoritärt styrda landet: det både skrämmer och fascinerar. 2012 träffade Arbetaren dokumentärfilmaren Maria Ramström för ett samtal om hennes film Maneuvers in the Dark, om tre unga reklamare från Stockholm ville tillverka jeans i Nordkorea. Vi återpublicerar här den artikeln.
Berättelsen om Noko Jeans må vara en svensk-koreansk historia, men det var genom kanadensiske medproducenten Peter Wintonick (känd bland annat för Noam Chomsky-dokumentären Manufacturing Consent) som Maria Ramström först hörde talas om tre unga stockholmskillar, Jakob Ohlsson, Tor Rauden Källstigen och Jacob Åström, som ville tillverka jeans i Nordkorea.
Hon hade jobbat som stillbildsfotograf med näringslivsreportage i Shanghai-regionen, där hon också experimenterat med dokumentär kortfilm. Det var frågeställningar som dök upp under arbetet i Kina som sedan föranledde Maneuvers in the Dark.
– Mänskliga rättigheter och handel med repressiva länder och låglöneländer intresserade mig långt innan jag gjorde den här filmen, säger Maria Ramström och berättar vidare att hon var mycket skeptisk inför det första mötet.
– När jag träffade dem var min inställning att det här låter så cyniskt. Pr-trick. De jobbar på en reklambyrå. De är jätteduktiga på copy, social media, storytelling. De var då 21, 22, 23 år gamla, tror jag. När jag såg filmsnuttar på deras sida tyckte jag det var exotiserande och ganska grunt. Klassisk reklamgrej.
Men hon övertygades snart om att sanningen är mer komplicerad.
– Jag hade nog inte kunnat följa med och filma det här om det inte hade funnits en ärlig önskan om att göra någonting annat. Då hade filmen inte kunnat bli så intressant. Det hade inte blivit något drama.
Jag hade nog inte kunnat följa med och filma det här om det inte hade funnits en ärlig önskan om att göra någonting annat. Då hade filmen inte kunnat bli så intressant.
Maria Ramström
Maria Ramström ser en idealism som hon uppfattar som genuin.
– De hade den här önskan, en väldigt envis önskan. Framför allt Jakob Ohlsson, som är politiskt engagerad. Han har jobbat med papperslösa flyktingar. Han är intresserad av fackliga frågor. Han har skarpa idéer och resonemang. Jag hade väldigt svårt att se honom i den här reklamkontexten, på en byrå som är en av Sveriges största digitala reklambyråer. Jag tyckte han var väldigt malplacerad där. Samtidigt tyckte jag det var intressant att se om man kunde använda det kapital som strömmade in till att skapa ökade kontaktytor. Man får inte glömma att Nordkorea är ett väldigt slutet land. Det är som turist, biståndsarbetare eller företag du kan ta dig in där, framhåller Maria Ramström, men lägger också till en brasklapp.
– Man ska komma ihåg att man ger sig i lag med väldigt duktiga kreatörer som behärskar den här berättartekniken och förför väldigt väl utifrån det.
För att kunna följa med till Nordkorea och filma blev Maria Ramström tvungen att uppträda som en del av företaget. Journalistvisum var inte möjligt att få.
Risken att också här hemma uppfattas som kopplad till företaget, och att hennes film ska blandas ihop med Noko Jeans egen storytelling, är hennes stora mardröm. Det återkommer hon till flera gånger.
Den berättelse Noko Jeans ville skapa kring sitt varumärke tog avstamp i många fina termer, ofta på engelska, som ”Corporate Social Responsibility” (företagens samhällsansvar) och ”code of conduct” (uppförandekod). Transparens är ett nyckelbegrepp i sammanhanget, allt ska vara genomskinligt och öppet. Därför välkomnades Maria Ramströms kamera.
– De insåg att om vi ska göra det här, om vi ska jobba med transparens och använda produktionsland och produktionsförhållanden som en del av vår marknadsföring, måste vi ha någon utifrån som är med och dokumenterar. Vi kom överens om att jobba med helt öppna kort. Jag fick tillgång till all deras företagsinformation och de fick tillgång till allt det som jag filmade, berättar Maria Ramström.
– De behövde en dokumentation, för att bekräfta att så här har det gått till. Sedan går det inte riktigt som de hade tänkt sig. Det blev ju skitjobbigt.
De behövde en dokumentation, för att bekräfta att så här har det gått till. Sedan går det inte riktigt som de hade tänkt sig.
Maria Ramström
I filmen ser vi hur föresatserna ofta utgår ifrån stor naivitet och genomförs med ett rejält mått lättvindighet. Medan de väntar på att deras visa till Nordkorea ska bli klara skriver de hastigt ihop sitt ”code of conduct” på ett hotell i Beijing. En av dem föreslår att de ska använda ett svenskt kollektivavtal som mall. Det slutgiltiga dokumentet kräver arbetarnas fullständiga politiska rättigheter.
Väl på plats i Pyongyang bussas de dagligen till en mönsterfabrik där det är meningen att jeansen ska tillverkas. Och varje dag möts de av en ny ursäkt för att produktionen inte kommit igång. Slutligen tvingas de ge upp sin föresats att vara på plats genom produktionsprocessen för att försäkra sig om att jeansen inte i själva verket sys av svältande slavarbetare i någon landsortsfabrik.
När jeansen slutligen anländer till Stockholm kommer hård kritik från både LO och Amnesty. Exklusiva varuhuset PUB, där jeansen skulle lanseras, drar sig ur samma dag som försäljningen ska till att börja. Konfronterade med Sveriges och världens mediers frågor börjar Noko Jeans grundare blåljuga. Inför Maria Ramströms ständigt filmande kamera försäkrar de på telefon för New York Times reporter att de varit med under hela tillverkningsprocessen och personligen garanterar att arbetsvillkoren varit goda.
– Jag filmade dem när mediestormen brakade loss, berättar Maria Ramström. De tillät att jag var med om det trots att de på något sätt visste att de satt med byxorna nere. Ett inte helt okänt fenomen, det händer ju ofta när man gör dokumentär att man lär känna varandra så väl att man vänjer sig vid att hon är där med sin kamera. Man glömmer bort att jag är där som vittne. Jag var väldigt frestad under den här perioden att sluta filma och i stället konfrontera dem. ”Vad är det ni gör egentligen? Ni går ut med ett falsarium här och jag filmar.”
När mediedrevet började gå avtog huvudpersonernas intresse för att titta på det filmade materialet. Maria Ramström tror att det handlade om en skyddsmekanism som satte in, att de vet vad som pågår men lyckas förtränga det.
Har de sett filmen? Hur har de reagerat på den?
– De har sett filmen. Det var säkert en ganska jobbig tittning. Men nu har de nog förlikat sig med det och kommit tillbaka till transparensen, säger Maria Ramström.
En titt på Noko Jeans hemsida visar att det i alla fall är så huvudpersonerna själva vill spinna historien. Här beskriver man filmen som en sorts andra kapitel i en berättelse vars första kapitel var jeanstillverkningen i Nordkorea, och utnämner sig själva till ”troligen det mest transparenta modeföretaget någonsin.”
Jag har fått större inblick i klädindustrin och hur otroligt smutsig den faktiskt är, skrämmande smutsig.
Maria Ramström
Hur har då din egen syn på etiska företagsstrategier förändrats under arbetet?
– Jag har fått större inblick i klädindustrin och hur otroligt smutsig den faktiskt är, skrämmande smutsig, säger hon. Det som är olyckligt är väl dessa företags etiska avtal; man undrar hur de verkar egentligen. Hur mycket kontroller går att göra? Hur ska jag veta som konsument att det är en schyst produkt jag har i min hand? Det är väldigt, väldigt svårt.
Maria Ramström framhåller att hon i grunden är optimist om handelns möjlighet att främja kommunikation även om hon också poängterar att hon absolut inte är frihandelsivrare.
– Jag tycker inte att jag ser att det fungerar i Kina till exempel. Jag tror att vi blir väldigt blåsta. Jag reagerar väldigt starkt när, som i den här filmen, både LO och Ilo ställer sig så kritiska till att bedriva handel med Nordkorea men tycker att det är så okej med Kina.
I filmen hör vi Jakob Ohlsson säga till en journalist att om det bara handlat om att man ville producera i en diktatur så hade man gjort det i Kina, ”som alla andra”.
– Jag skriver under på det alla gånger, säger Maria Ramström. Jag är inte bekväm med att vi har blivit så bekväma med att göra handel med Kina. Det har gått väldigt, väldigt fort. Vi tycker synd om barn som gör små nallebjörnar till jul i nån trist fabrik i Kina men det är inte så att vi tvekar att köpa iphone och ipad.
Samtalet kommer in på hur produktionslinjerna i dag sträcker sig över nationsgränser och hela kontinenter. Det är omöjligt att veta varifrån varje komponent egentligen kommer i en produkt som färdigmonterats i Kina och därmed bär stämpeln ”Made in China”.
– Det görs väldigt mycket i Nordkorea, påpekar Maria Ramström. Det både såg jag när vi var där och har jag förstått. Så vi ska inte tro att vi inte köper produkter som är producerade i Nordkorea, för det gör vi.
Hon nämner den nordkoreanska industriregionen Kaesong, där sydkoreanska företag får etablera sig och dra nytta av välutbildade, lågavlönade arbetare.
– Där lyckas både Nord- och Sydkorea fortsätta handla i tider av raketuppskjutningar och sänkningar av skepp, konstaterar hon. Det finns ju något obehagligt i att titta på det. Okej, så det funkar tydligen att fortsätta handla med varandra! Det är ju skrämmande. Och samtidigt, om man vill se det positivt…
Maria Ramström låter meningen hänga i luften. Öppnade kommunikationsvägar eller cynisk exploatering – det här med handel kan minst sagt vara dubbelt.
Fotnot: Storytelling är enligt Wikipedia en ”gren inom marknadsförings- och upplevelseindustrin som går ut på att bygga försäljningen för exempelvis en restaurang eller ett hotell kring en historia.” Syftet ”är att förstärka och förhöja upplevelsen av ett varumärke, ett företag eller en organisation.”
