Galleri 3, Kulturhuset/Stadsteatern i Stockholm
Den 8 september–4 mars 2018
Att mode inte förhåller sig i ett vakuum utan tydligt speglar sin omvärld brukare emellanåt omtalas. Utställningen om Lee Miller (1907-1977) på Galleri 3 i Stockholm visar modets utveckling i nära samband med krig.
Fotografen och krigskorrespondenten Miller fotodokumenterade koncentrationsläger, liksom befrielsen av Paris 1944, men tog under tiden för andra världskriget även en mängd modefotografier för brittiska Vogue. Många av dem har tidigare inte visats för publik och det är den sidan av Millers yrkesliv som är fokus på utställningen.
Miller har också uppmärksammats för sin involvering i surrealismen, där konst och mode ofta gick in varandra.
Besökaren får till att börja med en inledande bakgrund om Lee Miller – vi får veta att hon växte upp i en borgerlig men frigjord familj och började sin bana som modell i New York. Så småningom började hon studera fotografi med syfte att själv börja fotografera.
Miller begav sig till Europa och Paris, där hon trängde sig på konstnären och fotografen Man Ray och presenterade sig som hans praktikant. Därefter inleddes såväl ett samarbete som en kärleksrelation med Ray under några år under det tidiga 1930-talet. Miller har också uppmärksammats för sin involvering i surrealismen, där konst och mode ofta gick in varandra.
Med samtidigt biografiska fakta om Lee Millers liv, får vi också följa utvecklingen inom modefotografiet och de förändringar som skedde. Bildtraditionens förnyelse var en av dessa – bland annat till följd av att Vogues fotostudio hade blivit sönderbombad och man fick fotografera utomhus – men även valet av modeller var nytt. Tidigare hade rika och kända kvinnor poserat, ofta i sina egna hem, men nu räckte det med rätt utseende. Miller lyfte i sina bilder gärna fram yrkesarbetande kvinnor hon själv kunde identifiera sig med.
Att vi får titta in i en möjlig, tidstypisk garderob som ger besökaren intryck av i stort sett ganska praktiska kläder och skor, ger en känsla av att kliva direkt in i fotografierna. En hel del av designen – en kombination av tilltalande yta som samtidigt är lätt att ta efter och måste gå att röra sig och arbeta i – tycks välbekant, och mycket har också återkommit i modet sedan dess.
Med målade läppar utgjorde man medvetet en motpol till det nazistiska, osminkade och naturliga kvinnoidealet.
Utseendet var långt mer än fåfänglig yta, det var något som ansågs viktigt för kvinnor under tiden. En särskild plats i utställningen ägnas det röda läppstiftet, i den utställda 1940-talsgardeoben ligger också mycket riktigt en hylsa med, förmodar jag, det röda läppstiftet i en skål på det lilla bordet inunder spegeln.
Fransyskorna bar under ockupationen röda läppar som en patriotisk handling. Med målade läppar utgjorde man medvetet en motpol till det nazistiska, osminkade och naturliga kvinnoidealet. När tillgången på råvaror att framställa läppstift upphörde fick man pröva andra, eller helt enkelt ta till andra metoder som att färga läpparna med rödbeta.
Avslutningsvis får vi i utställningen även en glimt av Millers liv på Farley Farm på den engelska landsbygden med sin andre make i ordningen. Hon ägnade sig där främst åt gourmetmatlagning som hon vann priser för och vi får titta in i ett kök precis som tidigare en garderob.
Men Miller hade också depressioner som anses ha berott på posttraumatiskt stressyndrom efter upplevelserna under andra världskriget och hon självmedicinerade med alkohol. Till Farley Farm kom modeller när hon åtog sig uppdrag åt Vogue, men hon gjorde allt på egna villkor och kom att ta bilder där hon placerade modellerna i vardagliga miljöer, något som kom att återanvändas i modefotografier senare, bland annat hos Mah-Jong på 1960-talet.
Oavsett ens grad av modeintresse, kan ett besök på Lee Miller – Krig och mode rekommenderas. Utställningen pågår ända till tidiga våren 2018 för den som är intresserad av fotografi specifikt eller på det hela taget av 1900-talshistoria.
