Frälsare i Kongostaten

Kongos (i dag Demokratiska republiken Kongo) våld­sam­ma koloniala och post­­­koloniala historia har upp­märksammats genom böcker som Kung Leopolds vålnad av Adam Hochschild och David Van Rey­broucks Kongo. Böckerna visar hur kolonialmaktens möjlighet att göra snabba pengar genom att utvinna rågummi med hjälp av tvångsarbete ledde till ett skräckvälde som orsakade miljontals kongolesiska dödsoffer.

Svenska missionärer nämns i båda dessa böcker, och tonvikten ligger på deras protester mot kolonialmaktens övergrepp.

Mycket riktigt rapporterade missio­närer om kolonialmaktens övervåld, men missionärerna hade också ett nära sam­arbete med den koloniala staten. Denna artikel argumenterar för att både missionens protester och samarbetet med kolonialmakten behöver förstås utifrån missionsarbetet och missionens vision för ett framtida samhälle.

Tysk karta över Centralafrika från år 1900, med Kongofristaten i mitten. I motsättning till Hochschilds och Reybroucks beskrivning av svenska missionärer var Svenska Missionsförbundet i stort positivt till koloniseringen och hoppades att den skulle ersätta det förkoloniala politiska styret, och därmed begränsa hövdingarnas och medicinmännens makt.
Tysk karta över Centralafrika från år 1900, med Kongofristaten i mitten. I motsättning till Hochschilds och Reybroucks beskrivning av svenska missionärer var Svenska Missionsförbundet i stort positivt till koloniseringen och hoppades att den skulle ersätta det förkoloniala politiska styret, och därmed begränsa hövdingarnas och medicinmännens makt. Foto: Wikimedia Commons

Under 1800-talets andra hälft ge­­nomgick det svenska samhället för­änd­ringar genom urbanisering, in­du­­stri­alisering, proletarisering av jord­­­­bruket och kamp för medborgerliga rät­tig­heter.

Simon Larsson är fil. dr. i socialantropologi, forskare vid Gothenburg Research Institute och aktuell med avhandlingen ”Att bygga ett samhälle vid tidens slut”, om Svenska Missionsförbundets Kongomission.

Arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen och väckelserörelsen bidrog till och för­hand­lade förändringar i samhället. Väckelserörelsen ville förändra kyrkan och det kristna livet. De vände sig mot statskyrkan och ville se en församling där medlemmarna själva valt den kristna tron, inspirerade av de första kristna så som de beskrivs i Nya testamentet.

Svenska Missionsförbundet (SMF), som grundades 1878, var en del av denna väckelse. De bedrev för­samlings­verk­samhet och mission i Sverige för att få nya medlem­mar till kyrkorna. Men den kristna evangeliska tron sågs också som en angelägenhet för folk i hela världen. Med insamlade medel sände organisationen ut missionärer till bland annat Ryssland, Kina, Turkme­nistan och Kongo för att grunda kristna församlingar.

Att Kongo valdes som missionsfält moti­verade Missionsförbundets förste ordförande E. J. Ekman med att upp­täcktsresanden och senare kolonisatören Henry Morton Stanley under sina resor upptäckt oräkneliga ”folk och stammar, nedsänkta i den djupaste okunnighet och vidskepelse, barbari och kannibalism” som ansågs vara i behov av det kristna budskapet. 1881 sändes den första missionären till Kongo genom ett samarbete med en brittisk missionsorganisation och 1885 grundade förbundet en egen själv­ständig missionsverksamhet i området.

De flesta missionärer hade en enkel bakgrund och fick utbildning vid särskilda missionsskolor innan de reste ut för att missionera. De anställdes av SMF och arbetade som regel i tre år i taget med en viloperiod på drygt ett år i Sverige. Det var mer eller mindre ett uppdrag för livet och de missionärer som gifte sig och fick barn lämnade dessa på barnhem i Sverige.

Missionärerna predikade förlåtelse för synder, men människorna i Kongo verkade inte förstå vad de menade med synd.

För de första missionärerna var det svårt att veta vad som väntade dem i Kongo. Nils Westlind stack sig själv med knivar före utresan för att se om han skulle klara av att bli tillfångatagen och dödad av vildar. Även om missionärerna var osäkra på vad som väntade stod det klart för dem att kallet skulle kräva upp­offringar. Det var också vad som förväntades från styrelsen som anställde dem: ”Det är sådana missionärer vi behöfva, som icke blott vilja lefva för Herren, utan äfven vilja och kunna dö för honom”, skriver E. J. Ekman.

Väl i Kongo visade sig missionsarbetet prövande. Missionärerna kämpade mot febersjukdomar och nästan hälften dog unga. Arbetet var monotont och bestod under den första tiden av att arrangera och genomföra karavanresor och andra transporter, och göra det möjligt att överleva på missionsstationerna som upprättades.

Den kristna tron var svår att översätta till den lokala kontexten. Missionärerna predikade förlåtelse för synder, men människorna i Kongo verkade inte förstå vad de menade med synd. Missionärerna drog slutsatsen att förändringsarbetet behövde börja med barn ”där hedendomen ej slagit så djupa rötter” och att skolor måste upprättas. Men föräldrarna eller hövdingarna ”kunna (…) ej se det som någon vinst att sända dem till skolan”, skriver Nils Westlind, ”även om vi föda och kläda barnen”.

En missionär med en kongolesisk pojke som fått sin hand avhuggen, troligen för att han inte ansågs ha fullgjort sin dagskvot på gummiplantagen. Till de kongolesiska församlingsmedlemmarna som utsattes för kolonialmaktens övergrepp meddelade missionärerna att det var bäst att ge soldaterna vad de begärde för att slippa få sina byar nedbrända.
En missionär med en kongolesisk pojke som fått sin hand avhuggen, troligen för att han inte ansågs ha fullgjort sin dagskvot på gummiplantagen. Till de kongolesiska församlingsmedlemmarna som utsattes för kolonialmaktens övergrepp meddelade missionärerna att det var bäst att ge soldaterna vad de begärde för att slippa få sina byar nedbrända. Foto: Wikimedia Commons

För att få till stånd en verksamhet fattade missionärerna beslutet att köpa slavpojkar för att uppfostra till kristna vid missionsstationerna. Den första som skrev om detta i breven hem till Sverige var missionär Engvall 1882: ”Det låter nog mycket underligt i öronen på svenskar att tala om att köpa barn och syntes väl vara mycket likt slavhandel, [men] det skulle vara illa, om barnen efter att hava varit hos oss några år och lärt sig läsa och skriva och därjämte bättre skick och seder, ja kanske till och med blivit kristna, skulle bliva tagna ifrån oss.”

Syftet med köpen var att barnen som vuxna skulle bli fria, men de tillhörde missionen och stationsföreståndaren räknades som deras förmyndare, och de fångades in om de försökte rymma. Det var dessa slavar som blev de första skolbarnen, de första kristna i församlingen, och de första anställda kongolesiska evangelisterna.

Böcker om kolonialismen i Kongo i svensk översättning:

Kung Leopolds vålnad
Adam Hochschild
Ordfront, 2000

Kongo
David Van Reybrouck
Natur och kultur, 2012

Genom att låta barnen växa upp på stationerna var tanken att skapa en första generations kristna. De skulle bli själv­ständiga genom att bryta med släkten eller klanen, som var den centrala poli­tiska, ekonomiska och sociala organisationen i det förkoloniala samhället. Det nya kristna livet innefattade nämligen inte bara en särskild tro, enligt missio­närerna. Ett kristet liv hörde också samman med en ny typ av familjeorganisation.

Missionärerna ville införa själv­ständiga självförsörjande familjer där de nära relationerna och solidariteten fanns inom kärnfamiljen, där familjefadern var den främsta auktoriteten och hade ansvar för familjens försörjning. Det skilde sig från familjeorganisationen i Kongo, där släktskap räknades enbart på moderns sida, och där den äldsta manliga släk­tingen i matrilinjen var familjens överordnade som fattade beslut och förvaltade dess egendom.

Det var inte helt enkelt att förändra familjeorganisationen. Inledningsvis be­ta­­lade missionen brudpriset för att de poj­kar som hade köpts till missionsstationerna skulle kunna gifta sig. Detta var dock inte tillräckligt för att etablera självständiga kärnfamiljer. Enligt den lokala seden var barnen fortfarande en del av kvinnans släkt och skulle flytta till sin morbror i tioårsåldern. Missionärerna skri­­ver också att hövdingar ibland kommit för att kräva barnen åter från de kristna familjerna.

Som ett försök att lösa situationen grundades 1886 ett barnhem med plats för 40 flickor, de flesta köpta som spädbarn, för att ”utbilda[s] till dugliga hustrur” åt de kongolesiska männen som arbetade i missionsarbetet, som missionär Flodén ut­tryckte det. Nästan alla flickor dog emel­lertid av sömnsjuka. Missionärerna gjorde inget nytt försök att starta ett barnhem; dels förbjöds köp av barn för missionens medel av styrelsen i Sverige och dels tillkom det efter hand fler flickor i giftasålder i församlingen.

Missionärerna på plats tyckte emellertid att det var ett pedagogiskt problem att förklara för de yngre männen att de inte fick ha fler hustrur när de äldre männen som också var kristna fick det.

Bland de församlingsmedlemmar som inte växte upp vid stationen var det än svårare att förändra familjebilden. Missionen införde en församlingsstadga som förbjöd månggifte för de män som ville gå med i den kristna församlingen. Detta förbud införde de i konflikt med styrelsen i Sverige, som ansåg att månggiftet gradvis borde avskaffas med en ny generations kristna. Missionärerna på plats tyckte emellertid att det var ett pedagogiskt problem att förklara för de yngre männen att de inte fick ha fler hustrur när de äldre männen som också var kristna fick det.

En annan viktig aspekt av barnens fost­ran på stationen var arbetsträning. De köpta barnen vid stationen gick i skolan tre eller fyra timmar om dagen men arbetade på morgonen och på kvällen i plantagen, i byggnadsarbeten eller med andra rutinjobb på stationen. Syftet var att de skulle lära sig disciplin och få olika kunskaper, och att männen skulle försörja sina familjer. Detta var ett led i att försöka introducera lönearbete, något som vid den tiden inte alls förekom där missionen hade sin verksamhet. Arbete var i området i stället organiserat genom skyldig­heter inom släkten, slaveri och kvinnornas jordbruksarbete.

Léopoldville (nuvarande huvudstaden Kinshasa) avbil­dad i H.M. Stanleys bok The Congo and the founding of its free state; a story of work and exploration (1885).
Léopoldville (nuvarande huvudstaden Kinshasa) avbil­dad i H.M. Stanleys bok The Congo and the founding of its free state; a story of work and exploration (1885). Foto: Wikimedia Commons

Genom sitt systematiska arbete fick missionärerna till stånd en verksamhet vid missionsstationerna. Efter hand upp­hörde köpen av barn och hövdingar sände frivilligt barn till skolorna.

Församlingen fick så småningom också medlemmar från omkringliggande byar, som inte vuxit upp vid missionsstationen. Stora delar av predikningar och församlingsverksamhet kom efter hand att skötas av kongolesiska män som anställdes av missionen som evangelister.

Vid missionsstationens utposter, som var mindre församlingar i byarna, sköttes församlingsverksamheten och skolverksamheten helt av anställda kongolesiska evangelister under strikt övervakning av de svenska missionärerna. Missionär K. E. Laman skriver: ”Församling och lärare stå (…) i ett rätt förhållande till oss, så att vi hafva makten och ledningen om hand, hvilket väl ändock är nödvändigt för att folket med sin svaga barnakaraktär må kunna fostras och utvecklas naturligt för att de i sinom tid må nå målet.”

Ovanstående citat av Laman är talande för allt missionens arbete. Missionärerna hade ett jämlikhetsideal och en vision om att de kongolesiska församlingarna skulle bli självständiga. De hade till och med tidigt en vision om ett framtida politiskt självstyre för kongoleserna. Men för att nå fram dit ansåg missionärerna att det behövdes strikt kontroll och disciplin. Jämlikheten var någonting som låg i framtiden. Detta är ett tydligt exempel på hur maktens realiteter kan skapa hierar­kier och ojämlikheter trots ideal om jämlikhet, något som antropologen Louis Dumont i boken Homo Hierarchicus (1966) beskriver som karaktäristiskt för den västerländska civilisationen.

Missionärerna arbetade för att behålla kontrollen över församlingen och livet på missionsstationen, bland annat genom att kontinuerligt utesluta församlingsmed­lemmar och avskeda evangelister. Men även om missionärerna hade en högre grad av inflytande i församlingen upp­stod kontinuerligt debatter och kon­flikter mellan missionärerna och de kongolesiska församlingsmedlemmarna.

Mis­sio­närerna tvingades därför på olika sätt anpassa sina regler och göra kompromisser efter omständigheter och kongolesiska församlingsmedlemmars viljor.

Det fanns små möjligheter för kongoleserna att få en anställning och det fanns ingen direkt efterfrågan på de hantverks­produkter som de lärde sig tillverka.

Ur de protestantiska församlingarna i Kongo växte det också fram kristna rörelser som profeterade och botade sjuka. Rörelserna ville grunda självständiga kongolesiska församlingar och gjorde ibland också anspråk på kongolesiskt politiskt självstyre. De som haft samröre med dessa profetrörelser uteslöts ur SMF:s församlingar i Kongo. De visar hur det kristna budskapet inte alltid tog sig det uttryck som missionärerna tänkt. Missionärerna ansåg att den kristna läran kunde fostra människor som fruktade Gud och vördade den politiska överheten. Men till missionärernas förtret tolkades det kristna budskapet bland somliga kongoleser i stället radikalt emancipatoriskt.

Missionärerna hade alltså inte full kontroll över hur den kristna läran tolkades eller vilka uttryck församlingslivet tog. Inte heller det samhällsomvandlande arbetet lyckades, så som missionärerna önskade. Arbetet syftade till att förbättra möjligheterna till försörjning och situationen för kvinnor, och ge dem möj­ligheten att bli mer självständiga. I själva verket gav detta arbete mycket små resultat. Den utbildning och de kunskaper som missionärerna förmedlade vid missionsstationen var begränsat användbara. Det fanns små möjligheter för kongoleserna att få en anställning och det fanns ingen direkt efterfrågan på de hantverks­produkter som de lärde sig tillverka.

I stället fortsatte församlingsmedlemmar ända in på 1920-talet att leva av ett i stort sett självhushållande jordbruk som till största delen sköttes av kvinnor. Missionärerna utbildade människor för ett samhälle som ännu inte fanns. Många gånger blev församlingsmedlemmar också mer ekonomiskt utsatta då de inte hade kontakten kvar med släkten, som utgjorde det sociala och ekonomiska skyddsnätet. Det skedde förändringar i familjelivet, men missionärerna lyckades inte helt avskaffa månggiftet bland församlingsmedlemmarna, då kvinnor inte kunde leva som ensamstående i Kongo.

Agnes Svensson, missionär i Belgiska Kongo, väger ett spädbarn under ett besök i en by, några decennier efter de tidiga missio­nä­rernas ankomst. Som missionärerna hoppats innebar kolonia­lstatens tillkomst att den förkoloniala politiska organisa­tionen kringskars.
Agnes Svensson, missionär i Belgiska Kongo, väger ett spädbarn under ett besök i en by, några decennier efter de tidiga missio­nä­rernas ankomst. Som missionärerna hoppats innebar kolonia­lstatens tillkomst att den förkoloniala politiska organisa­tionen kringskars. Foto: TT

Missionärernas ideal för den kristna individen, kristna självförsörjande familjer och självständiga kristna församlingar krävde ett särskilt omgärdande samhälle och samhällsinstitutioner.

1885 grunda­des Kongofristaten. I mot­sättning till Hochschilds och Reybroucks beskriv­ning av svenska missionärer var Svenska Missionsförbundet i stort positivt till kolo­niseringen och hoppades att den skulle ersätta det förkoloniala politiska styret, och därmed begränsa hövdingarnas och medicinmännens makt. Missio­närerna önskade att den ko­lo­ni­ala staten skulle etablera ett rätts­väsen som byggde på individuella rättigheter och skyl­dig­heter, samt skapa en infrastruktur och införa lagar och institutioner som möjlig­gjorde handel.

Utifrån utgångspunkten att staten behövdes för att få till stånd ett ”civiliserat samhälle” arbetade missionärerna för statens civilpost. De registrerade dödsfall och äktenskap, gjorde folkräkningar och dömde i mindre rättstvister. Missio­närerna angav vid flera tillfällen också upprorsmakare till den koloniala staten, och vid ett tillfälle fick missionär K. J. Pettersson ta över befälet för en militärpostering.

Som missionärerna hoppades kring­skar den koloniala staten delvis den förkoloniala politiska organisationen. Men den upp­rättade inte den liberala, sekulära stat som garanterade individuella rättigheter och möjliggjorde individualiserad för­sörj­­ning. Staten tillämpade i stället kollektiva bestraffningar genom att mör­­da och bränna byar som inte tillhandahöll bärare och soldater till armén. Den använde sig av tvångsarbete och tog upp skatt in natura och skapade på inga sätt förutsättningar för att bedriva handel eller individuell försörjning genom löne­arbete.

Missionens förhållande till den koloniala staten tog form utifrån föreställningen om behovet av en stat, men den ansåg att den faktiska koloniala staten inte tog sitt fulla ansvar.

Svenska Missionsförbundet hade sin verksamhet i nedre Kongo som var glest på gummiträd. Missionärer bevittnade därför inte det mest brutala koloniala våldet. Men breven till Sverige är ändå rika på skildringar av kolonialt övervåld och berättelser om församlingsmedlemmar som tvångsrekryteras som soldater och arbetare. I breven hem uttrycker missionärerna missnöje med kolonialmakten och så även i vissa skrivelser till staten.

Missionen valde dock oftast att inte ut­trycka protester, för att få stanna i landet. Till de kongolesiska församlingsmedlemmarna som utsattes för kolonialmaktens övergrepp meddelade missionärerna att det var bäst att ge soldaterna vad de bad om för att slippa få sina byar nedbrända. Även om missionen ibland försökte påverka staten avbröt de inte sitt samarbete med den koloniala staten genom civilposten.

Missionärerna arbetade enligt egen ut­sago för att utbilda och fostra människor för ett nytt ekonomiskt och politiskt system, till medborgare i den koloniala staten och arbetskraft till industri och plantager. Missionärerna ansåg dessutom att de bättre än den koloniala staten kunde utbilda och fostra människor till detta nya samhällsliv.

Laman skriver: ”Vilken karaktärsda­ning och fostran för denna världen staten än må giva, förvandlas icke människo­naturen. (…) Detta är missionens uppgift och alltså av en verkligt primär betydelse för ett folk.”

Kristendomen var enligt missionä­rerna det som kunde skapa lydiga människor som fruktade Gud och ärade överheten. Som jag diskuterat ovan fick emellertid den kristna fostran inte alltid den effekten.

Sammanfattningsvis kan det kon­sta­­teras att missionen inte hade en entydig roll i koloniseringen. Missionen syftade till att genomföra förändringar som hörde samman med en statsbildning efter en euro­peisk modell och en kapitalistisk eko­nomi, men det samhällsbyggande arbetet missionen förespråkade skiljde sig från kolonialmaktens. Missionens förhållande till den koloniala staten tog form utifrån föreställningen om behovet av en stat, men den ansåg att den faktiska koloniala staten inte tog sitt fulla ansvar. Utifrån denna utgångspunkt samarbetade de med den koloniala staten och fyllde funktioner de ansåg att staten borde fylla.

Men det är också utifrån denna utgångspunkt som missionärerna riktade kritik mot den koloniala staten: den ansågs inte göra tillräckligt för att förändra samhället, och uppfattades undergräva samhällsbygget genom massivt våld och ekonomisk exploatering.

Publicerad Uppdaterad
16 hours sedan
Tidigare nationella säkerhetsrådgivaren Henrik Landerholm kan ha ett nytt arbete i sikte. Foto: Björn Larsson Rosvall / TT, Christine Olsson / TT. Montage: Arbetaren

Landerholm ny vd för kritiserat hamnbolag


Den före detta nationella säkerhetsrådgivaren Henrik Landerholm, som nyligen fick avgå från sin befattning efter en rad skandaler, kan snart bli ny vd för hamnjätten Gothenburg Roro Terminal. Detta i ett försök från företagets sida att höja anseendet efter skandalen med uppsägningen av fackbasen Erik Helgeson.

Henrik Landerholm, som nyligen fick avgå från sin befattning som nationell säkerhetsrådgivare efter en rad skandaler, kan snart kanske se fram emot ett nytt högprofilerat jobb: Han föreslås bli ny vd för hamnjätten Gothenburg Roro Terminal, som nu vill höja sitt anseende efter skandalen med uppsägningen av fackbasen Erik Helgeson.

Hamnföretaget Gothenburg Roro Terminal har varit i starkt blåsväder på senaste tiden efter att ha sagt upp hamnarbetaren Erik Helgeson, vice ordförande för Hamnarbetarförbundet, från företaget. Som skäl angav de illojalitet, samt att Helgeson skulle ha brutit mot säkerhetsskyddslagen. I bakgrunden ligger turerna som uppstod i samband med Hamnarbetarförbundets varsel av blockad mot krigsmateriel till och från Israel.

Gothenburg Roro Terminal har mötts av stark kritik på grund av uppsägningen, men också för att de i de fackliga förhandlingarna inte kunnat visa på vilket sätt Helgeson som anställd brutit mot säkerhetsskyddslagen. Det har lett till en förtroendekris i opinionen som företaget nu hoppas kunna råda bot på.

– Rekryteringen av Landerholm är inte helt i hamn ännu, men vi ser det som ett väldigt lyft för företaget att den verkar kunna bli verklighet, att vi nu tycks kunna lägga till honom och docka in hans kompetens i bolaget, säger Primo Aprilo, presstalesperson för Gothenburg Roro Terminal. Han fortsätter:

– Vi menar att vi äntligen kan få en chans att visa att vi hanterar de nationella säkerhetsfrågorna med det allvar de förtjänar.

Nytt uppdrag som motsvarar kvalifikationerna

Henrik Landerholm fick efter att ha fått sparken från uppdraget som nationell säkerhetsrådgivare ett nytt uppdrag på Moderaternas riksdagskansli med att hjälpa en av partiets arbetsgrupper. Men den rollen har beskrivits som en tillfällig reträttpost. Som vd för Gothenburg Roro Terminal skulle Landerholm åter få ett uppdrag som motsvarar hans erfarenheter, menar Aprilo.

– Det är ju ett gyllene tillfälle att en person med den kompetens Landerholm besitter finns tillgänglig på arbetsmarknaden, och vi kan se att hans sätt att sköta de nationella säkerhetsfrågorna ligger väl i linje med den grad av professionalitet som präglar vårt företag.

Källor på Gothenburg Roro Terminal som Arbetaren varit i kontakt med kan dock berätta att förslaget att låta Henrik Landerholm bli bolagets nye vd inte kommer som en överraskning. De senaste veckorna ska Landerholm ha utfört flera uppdrag för företaget på konsultbasis.

Primo Aprilo bekräftar efter viss tvekan uppgifterna:

– Det stämmer i någon mån. Han åtog sig faktiskt som fristående konsult uppdraget att hantera det säkerhetsunderlag som ligger till grund för uppsägningen av Erik Helgeson. Tyvärr ledde olyckliga omständigheter till att alla originalhandlingarna i ärendet gick förlorade i samband med en taxiresa som han gjorde till vårt huvudkontor. Det är faktiskt den yttersta orsaken till att vi hittills inte kunnat presentera ett konkret underlag för uppsägningen av Helgeson.

Publicerad Uppdaterad
5 days sedan
Tingsrätten konstaterar att Kajsa Ekman återfått sin anställning och att ATAB inte har brutit mot semesterlagen. Foto: Johan Nilsson / TT

Tingsrätten avslår i stora delar Kajsa Ekmans yrkande om skadestånd

Stockholms tingsrätt har meddelat dom i målet mellan Kajsa Ekman och Arbetaren Tidnings AB.

Nu har domen efter Kajsa Ekmans nya stämning mot Arbetaren Tidnings AB, ATAB, kommit från tingsrätten. 

Tingsrätten avslår i stort Kajsa Ekmans yrkanden i mål T 19996-23. Hon har yrkat att ATAB ska betala henne skadestånd på sammanlagt 574 456 kronor och ersätta hennes rättegångskostnader. Tingsrätten tilldömer Kajsa Ekman ett skadestånd på 15 000 kronor och att hon får stå för sina egna rättegångskostnader.

Kajsa Ekman anser att ATAB inte efterlevt domen från 2023 där tingsrätten ogiltigförklarade hennes uppsägning. Ekman menar att hon inte återfått anställningen alternativt avstängts från sin tjänst, samt att ATAB brutit mot semesterlagen när ATAB lade ut semester till henne sommaren 2023. Hon valde därför att stämma tidningen igen.

Tingsrätten konstaterar att Kajsa Ekman återfått sin anställning och att ATAB inte har brutit mot semesterlagen. Tingsrätten anser dock att en avstängning skett under en veckas tid och dömer ATAB att betala ett skadestånd på 15 000 kronor. Skadeståndet för avstängningen sätts till 15 000 kronor i stället för Ekmans yrkade på 100 000 kronor eftersom tingsrätten anser att kränkningen varit begränsad. 

Nu har parterna tre veckor på sig att överklaga. Annars gäller domen från och med 18 april 2025.

Tidningen Arbetaren hänvisar till vår ägare SAC för frågor i detta skede. 
[email protected]

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Строитель Иван Семенов из Украины входит в правление профсоюза «Солидарные строители»и рассказывает о трудовых правах на русском языке в собственном канале на YouTube и TikTok. Foto: Volodya Vagner 
Foto: Volodya Vagner, Tomas Oneborg/ TT. Montage: Arbetaren

Ivan Semenov:
Синдром лягушки: что мы упускаем на рынке труда?

Игнорирование постепенного ухудшения ситуации на рынке труда заставляет нас осознавать масштабы проблемы только тогда, когда уже слишком поздно что-либо делать, пишет Иван Семенов и считает, что именно из-за этого рабочие должны принять участие в защите своих прав.

Недавно я прочитал статью в газете Arbetaren о том, как молодежное крыло одного из крупнейших профсоюзов резко раскритиковало соглашение между профсоюзом и работодателями. Конфликт касался повышения заработной платы на 3% для строителей.

С точки зрения молодых активистов это соглашение было тихим компромиссом между профсоюзом и крупными компаниями — предательством интересов работников. На первый взгляд, их аргументы кажутся вполне обоснованными. Во время высокой инфляции в 2023 и 2024 годах повышение заработной платы на всего 3% недостаточно для компенсации реальных потерь покупательной способности. Кроме того, на рабочих местах, где нет коллективных договоров, зарплаты могли оставаться неизменными.

Тем не менее, не следует забывать, что многие строители, особенно те, кто работает в частных компаниях без профсоюзной поддержки, были рады даже такому небольшому повышению зарплаты. Для них это было небольшим, но все же шагом вперед.

Эта ситуация заставила меня задуматься о хорошо известной метафоре, называемой синдромом лягушки. Если бросить лягушку в кипящую воду, она сразу попытается выпрыгнуть. Но если вода будет нагреваться постепенно, лягушка останется в воде, пока не станет слишком поздно.

Эта метафора — не только яркая история, но и точное описание того, как мы воспринимаем постепенные изменения. Когда ухудшения происходят медленно, они часто остаются незамеченными, пока ситуация не достигнет критического уровня.

Постепенные изменения, которые мы игнорируем

Маленькие, но постоянные ухудшения условий труда и жизни легко остаются незамеченными, если смотреть на них с краткосрочной перспективы. Например, наши доходы ежедневно обесцениваются из-за инфляции, но мы, возможно, не замечаем этого, пока не столкнемся с внезапным экономическим кризисом.

Вместо того чтобы сосредотачиваться только на номинальных цифрах, мы должны обращать внимание на более конкретные показатели, такие как:

  • соотношение цены квадратного метра жилья и средней месячной зарплаты,
  • рост арендной платы в сравнении с увеличением заработной платы,
  • стоимость обеда в соотношении с часом работы.
    Эти факторы позволяют более объективно оценить, как меняются наши условия жизни на протяжении длительного времени.

Перспектива на десятилетия

Один из важнейших уроков синдрома лягушки заключается в необходимости анализа долгосрочных тенденций. Вместо того чтобы смотреть только на изменения с года в год, следует рассматривать развитие на протяжении 5, 10 или даже 20 лет. Такая перспектива позволяет увидеть не только небольшие колебания, но и большие изменения, которые формируют реальность для будущих поколений.

Например, индекс цен на недвижимость в Стокгольме увеличился с 100 до 494 с 1990 по 2024 год, что означает рост в 4,94 раза. В то же время, согласно данным из Statistikdatabasen SCB, средняя зарплата строителя в 1990 году составляла 17 056 шведских крон. Если бы средняя зарплата росла пропорционально росту цен на недвижимость, она составила бы 84 257 шведских крон в 2024 году.

Риски и решения

Игнорирование постепенных изменений приводит к тому, что мы осознаем масштаб проблемы только тогда, когда уже слишком поздно что-то изменить. Если мы не будем обращать внимание на уменьшение покупательной способности или ухудшение условий труда, в будущем это может создать огромный разрыв между потребностями работников и возможностями экономики.

Чтобы предотвратить это, важно, чтобы работники продолжали бороться за свои права. Это может начинаться с малого: организовываться на рабочих местах, поднимать местные вопросы и требовать решений.

Коллективное сознание и действия

Синдром лягушки учит нас быть внимательными к деталям и анализировать изменения в более широком контексте. Работники, профсоюзы и общество в целом должны постоянно задаваться вопросом: действительно ли улучшения, которые мы видим, являются реальными, или мы просто привыкаем к постепенному ухудшению ситуации?

Если мы научимся измерять «температуру воды» не только в настоящем, но и будем смотреть на то, как она менялась за десятилетия, у нас будет шанс выпрыгнуть из кипящей воды вовремя и начать действовать.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
I filmen I’m still here skildras Eunice Paivas kamp för sin försvunne make under militärregimen. Foto: Triart film

Diktaturmotstånd i en familj som andra

Den brasilianska regissören Walter Salles film har väckt uppmärksamhet världen över, och inte minst i Brasilien rusar människor till biograferna. I’m still here är en mörk berättelse, men den ger en bild av ett segt motstånd och är en tro på förändring.

Svenskar med lite allmän politisk historiekunskap om latinamerikansk efterkrigstid borde ha hygglig koll på den våldsamma militärkuppen i Chile den 11 september 1973, varifrån omkring 8 000 flyktingar kom till Sverige. Kanske har man någon kunskap om att Argentina levde under en oerhört brutal militärdiktatur 1976–1983, och att många uruguayaner kom som flyktingar till Sverige efter att militären fått allt större inflytande från slutet av 1960-talet och militärjuntan styrde landet skoningslöst fram till 1985.

Finalen av den brasilianska politiska böljegången under 1950–1960-talen, grovt beskrivet mellan en strängt konservativ, polis- och militärstödd höger å ena sidan och försök till reformistisk socialdemokrati å den andra, med starka marxistiska strömningar, är mindre känt. Den vänsterradikale fackföreningsledaren och presidenten João Goulart (Partido Trabalhista Brasileiro) försökte ta tyglarna, genomföra reformer och utöka rösträtten till analfabeter och egendomslösa. Facken ökade sin aktivism och vänstergrupper började beväpna sig.

De nya militärledarna vid flygplatsen Santos Dumont i Rio de Janeiro den April 3, 1964, i väntan på att den nya presidente, Ranieri Mazzilli, ska anlända från från Brasilia. Foto: Joao Gucho/TT

Militärkuppen kom i månadsskiftet mars–april 1964; regeringsbyggnaderna i Brasilia och Rio de Janeiro besattes. Politiker, fackförenings- och bondeledare och vänstersympatisörer arresterades, förhördes under tortyr och försvann. 

Sambamusik och sport

Detta var en tid då svenskar reste till landet och spelade in film, hittade till sambamusiken och kom hem och gav en närmast romantisk bild av fattigdom och prostitution på stranden nedanför favelorna uppe på berget. Och så fotbollsresorna förstås!

Den brasilianska regissören Walter Salles film I’m still here börjar med en kvinna som under en simtur blickar upp mot himlen och ser en helikopter som hovrar över stranden – en oroväckande inledningsbild för den som skaffat sig bilder av hur militären i de olika diktaturerna gjorde sig av med (i bästa fall) neddrogade fångar från hög höjd.

Filmen, som har premiär i Sverige den 21 mars, berättar om medelklassfamiljen Paiva som lever i en bullrig och kärleksfylld tillvaro i ett trevligt hus i den bekväma stadsdelen Leblon nära stranden med samma namn, i Rio de Janeiro. Året är 1971 och de fem barnen håller på att växa upp och hitta kärlek och inriktning, de yngre leker på stranden och hittar en hund. Föräldrarna planerar att bygga ut huset. Men små händelser antyder militärens närvaro; en konvoj militära lastbilar passerar stranden.

Under en biltur blir de äldre tonåringarna stoppade i en poliskontroll när de är ute en kväll – vänstergerillagrupper har utför ett attentat och bankrån, och den amerikanske ambassadören har kidnappats. Snart tas pappa Rubens till förhör, och han försvinner för gott. Också mamma Eunice och en äldre dotter förs med ögonbindel till dagar av traumatiserande utfrågningar. Snart står det klart att familjen kan glömma sin tillvaro bortom politiken, de har dragits in i en skrämmande verklighet där allt handlar om att hålla ihop, knipa igen och hålla sig undan vidare misstankar och repressioner.

Vänsterdemonstration i Brasilien i april 1964. Foto: TT

I’m still here är baserad på den sanna historien om hur den tidigare vänsterpolitikern Rubens Paiva fördes bort från sitt hem och om hur familjens liv förändrades i grunden.  Liksom Walter Stilles film Dagbok från en motorcykel (2004), som berättar om den unge Che Guevaras rund- och bildningsresa i genom Latinamerika innan han träffade Fidel Castro och de tillsammans drog igång den kubanska revolutionen 1959, är I’m still here en politisk berättelse som förstärker sitt budskap genom att sätta människan, hennes engagemang, tvivel, och konsekvenserna av hennes upplevelser i centrum. 

Porträttet av Che var romantiserat och svårigheten för oss, 60 år senare i ett land långt borta, att bedöma autenticiteten i familjen Paivas öde är uppenbar. Trots att filmen är baserad på sonen Marcelo Rubens Paivas självbiografiska bok som utgår från hans forskningar i dokument från militärregimen. 

Men just filmatiseringen av ett för många relativt okänt militärstyre i allmänhet och detta fall i synnerhet, ger att berättelsens allmängiltiga – och aktuella – inslag blir tydliga. 

Normaliseringen till underkastelse

Människor i stora delar av världen, också svenskar, lever på ett sätt under våldets och gränslöshetens lagar, och försöker leva som om vi inte gjorde det. Eunice Paiva vädjar till militärpolisen som intar familjens hus, för bort hennes man, hennes dotter och henne själv, att de inte ska skrämma barnen. Hon bjuder dem på kaffe och följer med i bilen när hon uppmanas att göra det. Hon hjälper sin dotter på med den svarta huvan som de blir tilldelade. ”Det blir bra”, är det enda hon kan upprepa när hon kort får tala med sitt barn. Filmen skildrar varje steg på vägen in i normaliseringen av underkastelsen. 

Brasilianska kavalleriet med dragna sablar attackerar unga studenter vid en kyrka i Rio de Janeiro i april 1968, efter en mässa för en demonstrant som dödats en vecka tidigare. Foto: TT

Är det inte vad de flesta av oss har att komma med? Det blir bra. Det ordnar sig. Vi kanske föreställer oss att vi inte har något val, eller att vi utför en strategisk handling. Att vi kanske har en styrka som vi döljer för de som begår övergreppen, så att de inte är beredda när vi tar fram den.

Människor i länder där filmen haft premiär har uppenbart känt igen sig och Fernanda Torres nominerades till en Oscar för sitt intensiva porträtt av Eunice Paiva. När filmen fick en Oscarsstatyett för bästa utländska film jublade publiken på galan, och medier världen över. De kände igen motstånd och glimten av ljus i en mer än dyster global verklighet som präglar samtiden.

Waler Stilles film berättar en mörk historia, men den visar också på sätt att förhålla sig när gränserna för det anständiga överskrids. Sammanhållning och uppehållande av tro på mänsklighet är det som ger den personliga kraften till att utföra motstånd. Eunice Paiva underkastade sig inte, hon utbildade sig till advokat och blev en stridbar kraft mot brott begångna under diktaturen. Rubens Paiva kom aldrig hem igen, ”kanske kastades han från en helikopter”, som en av hans vänner säger.

Fernanda Torres som Eunice Paiva. Skådespelerskans egna föräldrar tillhörde de som arresterades och genomgick hårda förhör under militärregimen. Foto: Triart film

Det är förstås lätt att dra paralleller till vår tid. Varieties of Democracy-institutet (V-Dem) vid Göteborgs universitet konstaterar i årets demokratirapport att 72 procent av världens befolkning lever i diktaturer, samtidigt som demokratin backar i allt fler länder. Ändå är utvecklingen inte en naturlag, vilket Walter Salles film påminner om.

När känslan av hopplöshet lägger sig över allt kan det ändå vara en tanke att det finns människor mitt i våldet som sparar bilder och andra bevis. Det i en övertygelse att det finns ett slut på förtrycket, och att mänskligheten tar vid. 

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Jodie Stephen, CGT, H&M Barcelona
Jodie Stephen arbetar på H&M:s kundtjänst i Barcelona. Hon är även ordförande för syndikalistiska CGT:s företagsråd på H&M i Barcelona. Foto: Julia Lindblom, Volodya Vagner

H&M varslar fackligt förtroendevald i Barcelona

I dag ska H&M:s kundtjänstanställda i Barcelona rösta fram fackliga representanter till företagsrådet på arbetsplatsen. Det syndikalistiska facket CGT, som vuxit rejält på arbetsplatsen, anklagar H&M för facklig repression i och med att klädjätten varslat CGT-medlemmen och rådets ordförande bara dagar innan valet.

Förra året gick ett hundratal anställda på H&M:s kundtjänst i Barcelona ut i en flera månader lång strejk med krav på bättre arbetsvillkor och löner. Strejken som organiserades av den syndikalistiska fackföreningen Confederación General del Trabajo, CGT, riktades även mot en tilltagande digitalisering och alltmer minutiös övervakning av de anställdas prestation.

När de inte fick gehör för deras krav från H&M:s lokala ledning i Barcelona tog CGT-klubben med sig kraven till huvudkontoret i Stockholm i en protestaktion samordnad med systerfacket SAC Syndikalisterna.

Veckan efter Stockholmsaktionen avslutades strejken med en kompromiss som bland annat innebar en löneförhöjning på 160 euro (motsvarande drygt 1 800 kronor) i månaden, en extra semesterdag, samt bättre sjukförsäkring.

Stor del av personalen har har gått med i CGT

CGT har haft en fackklubb på H&M:s kundtjänst i Barcelona sedan 2019. De anställda representeras där i ett företagsråd med plats för nio fackliga representanter. 2019 hade CGT ingen av platserna, men bara två år efter att klubben startade var 5 av representanterna från CGT, resterande representanter har tillhört facket Comisiones Obreras. 

CGT-medlemmen Jodie Stephen är ordförande för rådet och eftersom det gått fyra år sedan det förra valet är det val igen den 19 mars. Hon berättar att Comisiones Obreras inte fått till en lista med kandidater till valet, vilket innebär att alla platser kommer att gå till CGT. 

– Det här är resultatet av det arbete CGT gjort under de senaste åren. På H&M i Barcelona har vi ökat medlemsantalet med 300 procent sedan 2019, säger hon.

Men att en stridbar fackförening vuxit sig stark på arbetsplatsen är inget H&M uppskattar, menar Jodie Stephen som i söndags mottog ett varsel om uppsägning. Enligt henne har arbetsköparen angett bland annat ”illojalitet mot kollegorna” och ”missbruk av förtroende” som anledning.

CGT fördömer H&M

I ett pressmeddelande den 17 mars skriver facket “CGT är den enda fackföreningen som H&M fruktar eftersom vi inte säljer ut oss, inte håller tyst och inte backar.”

Jodie Stephen tror att varslet är ett sätt för H&M att sätta ett exempel, sprida rädsla inom företaget och signalera att ”det här händer om du kämpar för dina rättigheter”. 

– Jag tror att de vill göra mig till syndabock eftersom jag är både CGT-medlem och ordförande i företagsrådet, säger hon. 

”Vi i Confederación General del Trabajo, CGT, fördömer bestämt det fackliga förtryck som H&M utövar mot CGT, och följaktligen mot hela arbetsstyrkan”, skriver CGT i pressmeddelandet.

Enligt en ny spansk lag har en anställd 48 timmar på sig att motbevisa anklagelserna om de varslas av “disciplinära skäl”, berättar hon. Går H&M vidare med varslet väntar protester.

–  Beroende på vad som händer nu kommer facket agera genom direkt aktion, säger hon.

När Arbetaren ringer chefen för kundtjänsten i Barcelona hänvisar hon alla frågor till H&M:s centrala presstjänst.

“Tyvärr kommer vi inte att kunna ställa upp på en intervju i detta ärende. Att vara en rättvis arbetsgivare och respektera rättigheterna för arbetstagarrepresentanter är grundläggande för oss som företag. Däremot avstår vi från att kommentera enskilda fall som rör våra kollegor”, skriver H&M:s presstjänst i ett mejlsvar till Arbetaren.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Olga, Natalia, Alena och Victoria vittnar om arbetsförhållandena på restaurangen där de jobbat.  Foto: Johan Apel Röstlund

Facklig blockad pressar sushi­restaurang till för­handling

Förhandlingar har återupptagits mellan facket Stockholms LS och en sushirestaurang som anklagas för att ha utnyttjat ukrainska arbetare. – Vi tror vi närmar oss en lösning på konflikten, säger Emil Boss, förhandlare på Stockholms LS.

Arbetaren har tidigare skrivit om hur fyra ukrainska krigsflyktingar vittnat om trakasserier och utebliven övertidsersättning på en välbesökt sushirestaurang i centrala Stockholm. Förra veckan satte facket Stockholms LS, som de fyra ukrainska restaurangarbetarna är medlemmar i, sushirestaurangen i blockad. Detta efter att förhandlingarna mellan fack och restaurangägaren strandat.

Blockaden utvidgades snart till att även omfatta en restaurang med samma ägare i Kungens kurva. Utöver medlemmarna som arbetat på restaurangen i centrala Stockholm har även två andra av fackets medlemmar, som arbetat på restaurangen i Kungens kurva, inte heller fått ut den lön de har rätt till, enligt facket.

Förhandling återupptas med sushirestaurangen

Under fredagsförmiddagen uppgav Stockholms LS att att dagens blockad är inställd.

Emil Boss frimärke 2022
Emil Boss, förhandlare på Stockholms LS. Foto: Axel Green

– Bolaget har visat god vilja och vi tror att vi närmar oss en lösning på konflikten. Förhandlingarna har återupptagits, säger Emil Boss, förhandlare på Stockholms LS.

Besked om huruvida konflikten får en lösning eller om blockaden återupptas väntas i början på nästa vecka.

Emil Boss är glad för den positiva respons facket fått, både från de medlemmar som deltagit i blockaderna men också i mejl från restaurangens kunder.

– Personer som brukar luncha på de här restaurangerna tackar för informationen.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Alexandra Sundberg på Röda korset och Anna Jirstrand Sandlund på Sara kulturhus kommenterar konkursbeskedet från Northvolt. Foto: Johan Seger, Magnus Lejhall/TT, Patrick Degerman

Röster från Skellefteå efter konkurs­beskedet: ”Vi ska inte lägga oss platt”

Hur påverkas Skellefteå av Northvolts konkurs? Arbetaren ringde upp Röda korset, Sara kulturhus och en lunchrestaurang för att höra vad de tänker om beskedet.

Röda korsets second hand-butik och mötesplats ligger centralt i Skellefteå och är öppen dagligen. Det har gått två dagar sedan Northvolts konkursbesked, och här är batterifabriken ett stående samtalsämne.

– Det är något alla pratar och funderar kring, på olika sätt. Jag upplever att Skelleftebor över lag är ganska lugna: Skellefte fanns här innan och Skellefte kommer finnas efter, men det är klart att det finns en uppgivenhet, säger Alexandera Sundberg, verksamhetschef på Röda korset i Skellefteå, när Arbetaren ringer upp henne under torsdagen.

Northvolts batterifabrik i Skellefteå under onsdagen. Foto: Jonas Westling/ TT

Hon träffar också de som drabbas mer direkt. Personer som är medborgare utanför EU och beroende av arbetet för att få stanna i Sverige.

– Där är det mycket oro, ångest och sorg.

Röda korset stärker upp med extra insatser

Efter pandemin startade Röda korset upp Mötesplats “Vän i Skellefteå”, en plats öppen för alla. Hit har bland annat människor som varit anställda vid Northvolt kommit.

Alexandra Sundberg, verksamhetschef på Röda korset i Skellefteå. Foto: Johan Seger

– Vi har haft flera av de som jobbar, eller är familj till de som jobbar, här. Vi har följt dem genom resan och följt dem när det var mycket oro kring vem som får stanna och vem som ska få gå. Vi förlorade en del av våra vänner då. Och nu står vi där igen.

Arbetaren har tidigare rapporterat om hur 1 600 anställda på Northvolt sades upp i september, vilket följdes av ytterligare uppsägningar i oktober.

– Vi kommer att fortsätta ha “Vän i Skellefteå” öppet. Och vi stärker upp ikväll (torsdag kväll, reds. anm) med extra insatser om det är många som kommer.

Dels kommer volontärer från “Vän i Skellefteå” vara på plats men även utbildade krisstödjare för dem som behöver ett djupare samtal.

– Vi kan inte lösa situationen, men vi kan lyssna och finnas där som medmänniskor och kanske ge lite perspektiv i det första kaoset och sorgen, säger Alexandra Sundberg.

Eftersom uppehållstillståndet är beroende av att ha ett arbete, så kan konsekvensen bli att många blir av med sina uppehållstillstånd.

– Nu pratar man om att man ska försöka driva Northvolts verksamhet vidare. Men alla blir uppsagda och sedan kommer man att återanställa där det behövs. Risken är ju att den sortens återanställningar inte kvalificerar för ett uppehållstillstånd för arbete. 

Sara kulturhus om ökat behov av att samlas kring kultur

Åsa Pettersson arbetar på restaurang Truckgatan. Hon tror att konkursen kommer att påverka Skellefteå mycket.

– Om de ska lägga ner kommer det påverka massor. Lediga bostäder och villor, priser som sjunker. Ja, jag tror det har en stor effekt, säger hon när Arbetaren ringer upp strax efter lunchtid.

Sara Kulturhus i Skellefteå. Foto: Pontus Lundahl/ TT

Anna Jirstrand Sandlund är vd på Sara kulturhus. Kulturhuset i trä som är döpt efter författaren Sara Lidman invigdes 2021 och rymmer såväl konsthall och spaavdelning.

– Jag tänker att det är ett oerhört tråkigt besked. Både för Skellefteå och länet, men framför allt för Sverige och hela Europa eftersom man vet att den här elektrifieringen är så central i den gröna omställningen. Det handlar ju om också om Europas konkurrenskraft, säger hon och fortsätter:

Anna Jirstrand Sandlund, vd på Sara Kulturhus. Foto: Patrick Degerman

– Det är många av våra invånare som kommer känna oro och vara ledsna över det här beskedet. Jag delar verkligen deras känslor.

Hon pekar på att det är 3 000 personer som jobbar på Northvolt och att alla har någon relation till Northvolt.

– Jag känner mig samtidigt stolt över det arbete som gjorts, alla som har jobbat stenhårt med det här. Även vår kommunledning som jobbat för att skapa goda förutsättningar, säger hon. 

Skellefteå kommun ställer krav på staten

I ett pressmeddelande skriver Skellefteå kommun att ”det är viktigare än någonsin att nationella aktörer sätter in avgörande insatser för att säkerställa att kompetens och batteriproduktion blir kvar i Sverige, att nya ägare kommer på plats så fort som möjligt och att produktionen kan upprätthållas under den tiden.”

Anna Jirstrand Sandlund hoppas att kunna kraftsamla så att fabriken kan fortsätta leverera batterier.

– Vi har ju 3 000 människor här på plats som kan göra batterier. Vi är den enda platsen i Europa som har den möjligheten. Vi ska inte lägga oss platt utan jobbar för att det blir på det sättet, säger Anna Jirstrand Sandlund.

När omvärlden känns osäker ser hon även att kulturhuset kan spela en roll.

– Oavsett om det blir en ekonomisk nedgång på kort eller lång sikt, tror vi att behovet av att samlas kring kultur kommer att vara fortsatt stark. I sådana här tider tänker jag att vi som Sara kulturhus kan vara en viktig plats för gemenskap och framtidstro. Att samlas kring något så tidlöst som musik, teater och konst, påminna sig om glädjeämnena och ta en stunds paus från vardagen för att uppleva kultur.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Martin Berg på Hamnarbetarförbundet
Martin Berg är hoppfull inför nästa veckas förhandlingar med Sveriges hamnar. Foto: Thomas Johansson/TT och Adam Ihse/TT

Hamnarbetarnas krav: Stärk skyddet för förtroende­valda

Hamnarbetarförbundet presenterar nu sina krav inför nästa veckas avtalsförhandlingar med arbetsköparsidan. Högst på listan står frågan om förstärkt skydd för fackets förtroendevalda. Det här i skuggan av det uppmärksammade varslet av förbundets vice ordförande Erik Helgeson.

– Det är inte rimligt att våra storföretag skiter i föreningsfriheten för att kunna köpa ut våra förtroendevalda för småsummor, säger Martin Berg som är Hamnarbetarförbundets ordförande, till Arbetaren.

Det är i en video på sociala medier som de första kraven framställs. Det här eftersom arbetsköparen Sveriges hamnar än så länge förklarat att de inte haft tid att ses för ett första möte. Men på onsdag nästa vecka, den 19 mars, ska parterna träffas. Förutom en höjning av grundlönen på 2 000 kronor kräver facket bland annat att skyddet för de förtroendevalda ute på kajerna stärks.

– Det handlar om sättet företagen agerar mot de förtroendevalda som ju representerar alla våra medlemmar. Det ska inte gå att köpa ut dem för skitsummor som man nu försöker göra med Erik, säger Martin Berg.

Sedan varslet av Erik Helgeson har Hamnarbetarförbundet fått stor uppmärksamhet. Både i Sverige och internationellt och stöduttalanden från andra fack runt om i världen fortsätter att strömma in till förbundet.

Martin Berg tror därför på möjligheten att få till ett stärkt skydd för de fackligt aktiva.

– Det hoppas jag verkligen att vi får till och det är en väldigt viktig fråga och vår fulla rätt att kräva. Så det ska vi lägga fram på onsdag när vi ses för en första förhandling.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Många anställda på Northvolts batterifabrik i Skellefteå vet fortfarande inte om de får behålla sina jobb
Under onsdagen kom beskedet: Northvolt har ansökt om konkurs. Foto: Pontus Lundahl/TT

Northvolt i konkurs: ”Priset betalas av våra medlemmar”

Under onsdagsmorgonen kom beskedet. Batteritillverkaren Northvolt har gått i konkurs, ett besked som kastar ut tusentals anställda i en osäker framtid.

“Det är uppenbarligen mycket som har gått fel, och priset betalas nu av våra medlemmar. Ansvaret för detta behöver klarläggas”, säger IF Metalls förbundsordförande Marie Nilsson i ett pressmeddelande.

Det krisdrabbade elbatteribolaget Northvolt har inte lyckats säkra de ekonomiska medel som behövts för att rädda företaget. Varken planerna på rekonstruktion i USA, som syftat till att skydda bolaget från konkurs, och ytterligare likviditetsstöd från bolagets långivare har inte varit tillräckliga. 

I ett pressmeddelande skriver bolaget:

”Som många företag i batterisektorn har Northvolt upplevt en rad svåra utmaningar de senaste månaderna som urholkat dess finansiella ställning, inklusive stigande kapitalkostnader, geopolitisk instabilitet, efterföljande störningar i leveranskedjan och förändringar i efterfrågan på marknaden.”

Under onsdagsmorgonen lämnades ansökan om konkurs in till Stockholms tingsrätt. Enligt Svt jobbar 5 000 personer i dagsläget på Northvolt, de flesta i Skellefteå. Konkursen drabbar även anställda i Västerås och Stockholm.

”I slutändan, med begränsad tid och tillgängliga ekonomiska resurser, kunde företaget inte nå de avtal som krävts för att säkra sin framtid”, skriver Northvolt i pressmeddelandet. 

Konkursbeskedet berör cirka 1 800 av IF Metalls medlemmar. 

“När den akuta fasen i det arbetet är avklarat finns det många frågor kring händelseutvecklingen som kommer att kräva svar”, säger IF Metalls förbundsordförande Marie Nilsson i pressmeddelandet.

Även många av Unionens medlemmar drabbas. Facket har strax under 1 300 medlemmar på bolaget.

“Det är såklart ett tungt besked och en väldigt mörk dag för alla oss som varje dag jobbat hårt och hoppats att bolaget ska ta sig igenom denna tuffa tid”, säger Shaneika Jeffrey, vice ordförande för Unionen-klubben på Northvolt Ett i Skellefteå.

Sveriges Ingenjörer har cirka 650 medlemmar på företaget i Stockholm, Västerås och Skellefteå.

“Det här är ett oerhört tufft besked för våra medlemmar, som slitit hårt för att rädda företaget. För den gröna omställningen och för svensk konkurrenskraft skulle det vara förödande om de investeringar och den kompetens som förvärvats inte togs till vara. Europa behöver en batteritillverkning i världsklass”, säger Ulrika Lindstrand, förbundsordförande Sveriges Ingenjörer i ett pressmeddelande.

Största konkursen i modern svensk historia

Konkursen är den största i modern svensk historia, och en av de största historiskt sett. 

Härnäst kommer en konkursförvaltare, utsedd av domstol, se över processen inklusive försäljning av verksamheten och dess tillgångar. 

I samband med en konkurs kan konkursförvaltaren besluta om statlig lönegaranti, för att säkerherställa att de anställda får lön.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Silas Aliki om följderna av ändringar i migrationsrätten som riksdagen förväntas rösta igenom den 12 mars 2025. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman / TT , Lo River Lööf Kollage: Arbetaren

Silas Aliki:
Regeringen ändrar migrationsrätten – ”ökat lidande”

Riksdagen röstar på onsdag den 12 mars om ett förslag att ta bort preskriptionstiden för utvisningsbeslut. Förslaget som förväntas gå igenom innebär att det blir omöjligt att söka asyl på nytt igen efter ett avslag utan att först lämna landet, skriver Silas Aliki och varnar för att lagändringarna kommer att öka både utsattheten och lidandet för de berörda.

Den 12 mars förväntas riksdagen rösta igenom förändringar i migrationsrätten som kommer att få stora konsekvenser. Regeringens syfte med de nya reglerna är att få fler personer som fått avslag på sina asylansökningar att lämna Sverige. Men vilka följder får de i praktiken?

I korthet kommer, enligt de nya reglerna som ska träda i kraft den 1 april, utvisningsbeslut inte att preskriberas så länge en person är kvar i Sverige. Det blir alltså omöjligt att söka asyl på nytt igen efter ett avslag utan att först lämna landet. Dessutom avskaffas möjligheten till så kallat spårbyte, det vill säga att en person som fått avslag på asylansökan kan söka arbetstillstånd utan att behöva lämna Sverige.

Spårbyte inte längre möjligt – vitt jobb räcker inte för att få stanna

Reglerna är utformade så att även alla ansökningar om förlängt arbetstillstånd avslås, om det första arbetstillståndet var ett sådant som personen fått genom spårbyte. Personer som arbetat vitt i Sverige i flera år, och som ofta återförenats med familjen, kommer att behöva lämna landet. 

Advokatsamfundet påpekade i sitt remissvar att de nya reglerna med stor sannolikhet kommer medföra att en större grupp redan mycket utsatta människor kommer att hamna i en sådan otrygghet att den måste anses oförenlig med utlänningslagstiftningen. 

Det bekräftar den bild som Statskontoret i en rapport nyligen kom fram till – det finns stora rättssäkerhetsbrister i den svenska asylprocessen. Möjligheten att söka asyl på nytt är därför en sorts säkerhetsventil, som i många fall kan läka bristerna hos Migrationsverket och leda till ett bättre resultat. En ventil som regering och riksdag alltså nu tar bort. 

Utsattheten ökar med nya asylregler

Men reglerna kommer inte, på det sättet som regeringen tror, leda till att människor utan tillstånd lämnar Sverige. 

Asylrättscentrum, som i över 30 år arbetat med att hjälpa människor att ta tillvara sina rättigheter i asylprocessen, har pekat på att statistik från åren 2021-2022 visar att omkring 21-29 procent av alla som söker någon form av uppehållstillstånd efter preskription får det.

Det innebär att människor som har behov av skydd inte längre kommer att kunna få det, eftersom man bara får en chans i den process som ibland har beskrivits som ett lotteri. Dessa människor kommer, visar forskning, i stor utsträckning välja att stanna kvar i Sverige, trots att de saknar möjlighet att få stanna. Att återvända upplevs helt enkelt som för farligt.

Större risk för exploatering på arbetsmarknaden

Risken är stor att de nya reglerna bara kommer att öka utsattheten och lidandet, och dessutom ge den informella ekonomi där papperslösa utnyttjas i bygg-, städ- och restaurangbranschen ännu fler människor att exploatera. 

Att dra in uppehållstillståndet för personer som befunnit sig lagligt i Sverige under hela sin tid här, och etablerat sig på arbetsmarknaden, framstår också det som en såväl mänsklig som ekonomisk katastrof. 

Lagstiftning som den här blir bara begriplig för den som inser att syftet med Tidölagets politik inte är att se till att den svenska arbetsmarknaden fungerar som den ska eller att människor följer fattade beslut. Syftet är att skapa oro, rädsla och en känsla av att inte vara välkommen hos bruna och svarta personer. Med eller utan uppehållstillstånd. 

Publicerad Uppdaterad