Édouard Louis hade just skickat in sitt manus till vad som skulle komma att bli hans uppmärksammade debutroman Göra sig kvitt Eddy Bellegueule, när han sent på julaftonens natt 2012 korsade Place de la République i Paris. Strax därefter skulle hans liv – återigen – ta en dramatisk vändning.
Édouard Louis hade anlänt till Paris två år tidigare och börjat studera sociologi vid École Normale Supérieure, ENS, som huserat intellektuella som Louis Althusser, Simone de Beauvoir, Pierre Bourdieu, Jean-Paul Sartre och Simone Weil. Att Édouard Louis skulle bli antagen till den franska intelligentians högborg var knappast något som han hade kunnat förutse några år tidigare.
I den självbiografiska Göra sig kvitt Eddy Bellegueule, som på ett intressant vis utnyttjar utvecklingsromanens möjligheter, beskriver Louis sin uppväxt som homosexuell i den lilla nordfranska bruksorten Hallencourt. Här är de flesta männen utan arbete på grund av arbetsskador eller avindustrialisering och livet kretsar kring ett manligt kodat intag av pastis och skräp-tv. Kvinnorna, å sin sida, får städa upp resterna och, om de har tur, vikariera inom äldrevården. Det är en miljö som genomsyras av lika delar rasism, homofobi och machoideal.
– Om du tar ifrån arbetarklassen allt – om du tar ifrån dem deras kultur, deras pengar och förmåner – så har de bara kroppen kvar. Och då kan du inte längre bli förvånad över att det uppstår en kroppens, maskulinitetens och styrkans ideologi som kommer att motarbeta queera människor och kvinnor, säger Édouard Louis när Arbetaren möter honom i centrala Stockholm.
På grund av sin homosexualitet var Édouard Louis tvungen att fly sin uppväxtmiljö. Han börjar teatergymnasium i Amiens och blir antagen till ENS. Och det är efter en julmiddag med sina nya vänner i Paris som han korsar Place de la République. Ur mörkret träder en man – ”likt en karaktär hos Pasolini” – de talas vid, begär uppstår och mötet blir till en omtumlande kärleksnatt. Men när mannen ska gå upptäcker Édouard Louis att han blivit bestulen. Han ber om att få tillbaka sakerna varpå han misshandlas, mordhotas och våldtas. Det är runt försöket att göra denna fruktansvärda händelse begriplig som Louis nya bok Våldets historia kretsar.
Den som driver berättelsen framåt är Louis syster, men också det sätt på vilket berättelsen återges av polisen, som i sin rapport om händelsen skriver in den i en rasistisk diskurs eftersom förövaren var nordafrikan. Författarens syster gör för sin del anspelningar på att det är hans sexualitet som satt honom i situationen, när hon på sin särpräglade och socialt betingade nordfranska återberättar historien för sin man. Édouard Louis befinner sig samtidigt i rummet bredvid och romanen igenom kommenterar och korrigerar han det sätt på vilket hans berättelse förvanskas av såväl systern som polisväsendet.
Familjen och staten, två institutioner som Louis har föga förtroende för, men som han nu är utlämnad till och beroende av. Det är ett berättartekniskt mycket effektivt grepp som skiljer Våldets historia från debuten. Louis menar att det var ett fruktbart sätt att ge sin barndoms språk ett större utrymme. Samtidigt kunde han undvika de fallgropar som flera av hans förebilder, såsom Louis Ferdinand Céline och William Faulkner, hamnat i.
– När de försökte återge hur arbetarklassen talar återgav de i själva verket inte detta språk, utan endast den distans som de hade till det. Språket är ett slagfält, ett krig som ständigt börjar om på nytt.
Jag ville belysa det krig som genomfor min kropp eftersom jag känner mig närmast tvåspråkig i det här fallet.
Édouard Louis jämför detta förhållande med de välartade studenter han mötte i Paris, vilka föraktade hans klassbetingade språk.
– Eller så tyckte de att det var coolt eller lustigt, vilket bara är ett annat sätt att visa sitt förakt. Men det var ömsesidigt. Min familj hatade borgerlighetens språk, för dem var det ett feminint och tillgjort språk. Så jag ville belysa det krig som genomfor min kropp eftersom jag känner mig närmast tvåspråkig i det här fallet.
Under vårt samtal återkommer Édouard Louis ständigt till avståndet mellan de olika språken, liksom till språkets oförmåga att göra rättvisa åt erfarenheter. Men implicerar detta avstånd alltid en maktstruktur, kan det inte också vara en politisk möjlighet? Louis instämmer nickande och menar att det är tveeggat.
– Det kan vara ett sätt att beskriva och se verkligheten på ett annorlunda sätt. Och det är redan ett sätt att förändra verkligheten. Anledningen till att jag gjorde min syster till huvudberättare i Våldets historia var för att se om hennes språk kunde beskriva verkligheten bättre än mitt språk eller ett språk som skulle uppfattas som mer litterärt.
Varje litterär akt måste börja med en misstänksamhet mot litteraturen
Louis vill ständigt föra in det språk som han växte upp med i litteraturen, inte bara för att berätta sin historia, utan också för att för att undersöka vad litteraturen kan rymma.
– Litteraturen har alltid haft gränser och alltid placerat delar av verkligheten, livet och människors kroppar och erfarenheter utanför dessa gränser. Varje litterär akt måste börja med en misstänksamhet mot litteraturen, säger han.
Att föra in arbetarklassen och dess språk i litteraturen får dock aldrig leda till att den romantiseras, enligt Louis. Han säger att det under 1970- och 80-talen fanns en problematisk tendens att blanda samman politik och kärlek och exemplifierar med filosofen Jacques Rancière och författaren och regissören Pier Paolo Pasolini.
– Man var tvungen att anse att arbetarklassen var god om man slogs för den. Men att säga att arbetarklassen är god, bättre eller mer autentisk än andra klasser är samma sak som att säga att den förtjänar att förbli där den där. För mig är det mer radikalt att vilja kämpa för arbetarklassen oavsett om den är god eller inte.
Fascinationen för arbetarklassen och dess språk är begriplig, även hans egen familj hade ett kreativt förhållande till språket och talade ofta i metaforer.
– Samtidigt måste vi vara medvetna om att detta språk har ett pris: min familj talade som de gjorde eftersom de slutade skolan väldigt tidigt, eftersom de uteslöts från skolsystemet, var fattiga och inte hade någon möjlighet att läsa böcker. Priset för deras språk är för högt, man betalar med alltför mycket våld, alltför mycket uteslutning, säger han.
Under Emmanuel Macrons presidentskap kommer denna uteslutning att fortsätta och leda till ännu mer högerradikalism, menar Louis. Han förstår radikalhögern som ett symptom på den uteslutning av arbetarklassen som borgerligheten förverkligar genom bland annat den nya arbetsmarknadslagstiftningen Loi travail.
Men även Macrons politik är våldsamt extrem.
– Macron sade nyligen att vi inte kan kämpa för transsexuella eftersom det skulle chockera den franska mentaliteten – som om franska transpersoner inte var del av den franska mentaliteten, som om politikens mål är att behaga konservativa människor, säger Édouard Louis, som menar att frågan om vad som är extremism omformuleras.
– Om du kämpar ihärdigt för arbetarklassen och de fattiga ses du som en extremist, men om du kämpar lika ihärdigt för bankerna, för den härskande klassen och de rika så är du centrist. Men för mig är Macron extremisten. Det finns bara två extremister: Macron och Marine Le Pen.
