Kina planerar att helt förbjuda bensin- och dieselbilar. Det meddelade landets biträdande industri- och teknikminister Xin Guobin under ett bilindustriforum i Tianjin i lördags.
MER OPINION | ARBETARENS CHEFREDAKTÖR I SR:s GODMORGON, VÄRLDEN!:
I söndags medverkade Arbetarens chefredaktör Toivo Jokkala som en av deltagarna i Panelen i ”Godmorgon, världen!”, tillsammans med Alice Teodorescu från Göteborgs-Posten och Helle Klein från Dagens Arbete. Lyssna på programmet i efterhand HÄR.
Beskedet gav omedelbart chockvågor i fordonsbranschen och bland vissa bensinbilsentusiaster. ”Höstens stora bilfest i Frankfurt i Tyskland kunde inte fått en mörkare inramning”, kommenterade Dagens Nyheter, och slog fast att ”Kinas besked ger jättelika bilmässan (…) en dyster start”.
Bensinbilen är en så pass integrerad del av vår kultur att även personer utan omedelbara egna ekonomiska intressen i petroleum- eller fordonsindustrin – eller med klimatförnekarambitioner – gärna frestas att uttrycka sig i apokalyptiska termer när det kommer till dess troliga hädanfärd, vilket formuleringarna i DN-artikeln gav prov på.
Å andra sidan har vi alla som applåderar att det väldiga Kina, med dess växande privatbilism, nu visar en sådan oförliknelig handlingskraft och är beredda att svepa hela världen med sig in i en klimatsmartare framtid. I dessa läger talas det också om vilka enastående möjligheter elbilsmarknaden nu står inför.
Tillverkningen av elbilar har redan tidigare ökat avsevärt i Kina, bland annat till följd av statliga subventioner, och även många internationella tillverkare har försökt knipa marknadsandelar på den expanderande kinesiska marknaden.
Även många internationella tillverkare har försökt knipa marknadsandelar på den expanderande kinesiska marknaden.
Men vi har i själva verket mycket att förlora på om klimatmedvetenhet görs synonymt med elbilsproduktion.
Elbilar är nämligen, trots att de på de flesta punkter är att föredra framför våra gamla utsläppsmonster till bensinbilar, långt ifrån någon lösning på miljö- och klimatproblemen.
Forskningsinstitutionen IVL Svenska Miljöinstitutet publicerade i maj i år en rapport på uppdrag av Energimyndigheten och Trafikverket om utsläppen av växthusgaser i samband med produktionen av litiumjonbatterier till elbilar. Beräkningarna i rapporten visar att bara själva framställningen av batterierna ger upphov till växthusgasutsläpp motsvarande 2–7 års utsläpp vid körning av en fossildriven bil. Detta alltså innan bilen ens tagits i drift.
Rapportförfattarna konstaterar också att utvinningen av de metaller som används i batterierna – förutom litium ofta även kobolt och nickel – är kemikalietung, och att det handlar om ändliga naturresurser.
Därtill kommer förstås all den el som behövs för driften av bilarna. Även om vi förhoppningsvis generellt går mot mer förnyelsebara energislag i samhället, såsom vindkraft och solceller, kommer elproduktionen under lång tid framöver att vara en av de mest växthusgasgenererande och allmänt miljöpåverkande sektorerna.
I den rika delen av världen betyder det en omfattande övergång till kollektiva färdmedel.
I ett land som Kina, där privatbilismen fullständigt exploderat de senaste decennierna, kommer ett bensin- och dieselbilsförbud förstås att få andra positiva följder än bromsad global uppvärmning – inte minst en radikal minskning av avgaser och buller lokalt.
Men för att rädda planeten krävs helt andra grepp – bland annat att vi i grunden gör upp med massbilismen som samhällskoncept. I den rika delen av världen betyder det en omfattande övergång till kollektiva färdmedel, framför allt i de tätbefolkade områdena. Och i utvecklingsländerna betyder det att snarast möjligt bromsa privatbilismens expansion, så att den samhällsomvandling som sker sker på hållbarast möjliga sätt.
Framtidens huvudsakliga kommunikationssätt måste vara att resa tillsammans. Inte att planetens invånare åker runt i varsin eldriven låda.
