I min bokhylla står sedan många år Henry Millers samlade verk. Miller berättar i sina självbiografiskt färgade romaner om motståndet mot familjeförväntningar, samhälle och arbetsliv – och en egocentrisk anarkistiskt färgad tillvaro i New York och Paris under det tidiga 1900-talet. Jag har alltid fascinerats av hans flödande språk, men haft svåra holmgångar med hans kvinno- och sexualsyn långt innan Kate Milletts Sexual Politics (1970) nådde mina ögon. Hennes text var en befriare.
Kate Millett var konstnär och aktivist och författare till en rad texter och böcker, men det var hennes avhandling om några stora amerikanska författarikoner som gjorde henne känd.
Utan omskrivningar eller minsta snipighet, och med och gott humör (och stor humor) dekonstruerar Millett författarhannarna Norman Mailers och Henry Millers kvinnoskildringar. De var de oomtvistat största i amerikanskt 1960-tal, och hade rykte om sig att berätta något om kärleken och sexualiteten mellan kvinnor och män, något som var upproriskt och ”friskt” (romaner om samkönad kärlek och sexualitet betraktades inte som friska).
Millett förevisar underhållande hur författarnas blick fördunklas av en pubertal manlig sexualskräck.
Millett förevisar underhållande hur författarnas blick fördunklas av en pubertal manlig sexualskräck som särskilt hos den frihetliga Miller förvandlar intima möten till vålds- och hatorgier stinna av rituellt förakt. Hans våldsamma fobi mot kärleken och längtan efter att trampa sönder den med vulgariteter blir plötsligt logisk, till och med intressant.
När Millett i förra veckan avled, 83 år gammal, var det en ikon från 1970–90-talen som gick ur tiden – men hennes texter visar sig ha en förbluffande bärighet när jag går till biblioteket och ber dem hämta upp Sexualpolitiken (på svenska 1971) ur magasinet för en uppdatering. En illa gjord och inte ens nödvändig nyöversättning, eftersom den gamla fungerar utmärkt fortfarande, gjordes för Pocky 2012, men den är utlånad – med lång kö.
I dag flödar nätet över av hat. På festivaler och på krogen rapporteras om övergrepp när tillfälle ges. Jag gissar att de allt ökande anmälningarna är ett uttryck för en förhoppning om att de tas på större allvar av myndigheterna – för visst har kvinnor sinsemellan ständigt diskuterat strategier för att komma ur hotfulla och kränkande – om inte våldsamma och skrämmande – situationer i kommunaltrafiken och på krogen (eller i skolan, på arbetsplatsen, på festen, i taxin, på gatan, i familjen).
Kate Millets analyser är politiska berättelser som på 1970-talsvis handlar om ett normerat samhälle som hålls uppe med nedtryckande mönster som vi måste förhålla oss till i varje situation människor emellan. Vissa använder helt enkelt hatet och våldet för att våga känna sig fria. Här kommer klass, rasism och sexism in. Hon var en av de första att se våldet som ett kontraproduktivt försök att hitta personlig frihet.
Jag läser fortfarande Henry Miller men han ger mig mångdubbelt mer nöje när jag kompletterar med Kate Millett.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till prenumeration@arbetaren.se om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.