Eftermiddagens lektion om frihandelsavtalet Nafta var precis färdigförberedd när golvet och väggarna började skaka. Första tanken som slog mig var att detta var en normal lättare jordbävning, det vill säga ”ingen fara jag stannar inne”. Några sekunder senare fick jag känslan av att befinna mig i ett hus gjort av papper som någon skakade på för att jävlas. Ett kort på min farmor trillade ned från bokhyllan. Den här jordbävningen var annorlunda, den var kraftigare. Jag sprang stressad nedför trappan samtidigt som jag ropade på min hund som inte syntes till.
40 sekunder efter att skakningarna avtagit befann jag mig på innegården med grannen Leonel och min kära lilla beiga blandras som nu dykt upp. Mina händer skakade och Leonel upprepade att ”den här var den stora”.
Det var mitt på dagen – solen sken, lugnet hade nu lagt sig, men grannarnas hundar fortsatte ihärdigt att skälla. Vårt hus stod oskatt, men mina tankar flög oroligt över staden, en stad fylld av hus byggda utan tillstånd och byggnader godkända endast för att någon gjort en annan en ”tjänst”.
Vårt hus stod oskatt, men mina tankar flög oroligt över staden.
Elen hade lagt av, efter några minuter hördes sirener i fjärran. Det var den 19 september år 2017 i Mexico City, på dagen 32 år efter att den jordbävning dödat tusentals människor i samma stad. Tusentals människor som aldrig kunde räknas. En stad som i dag har 22 miljoner invånare.
Timmarna efter skalvet, som mätte 7,1 på richterskalan, kändes som en evig väntan, vilket även skulle prägla de närmaste dagarna. En väntan på katastrof. När vi till slut hittat batterier till radion började rapporterna inkomma om panikslagna människor, trafikkaos, förstörda hus och fallna byggnader.
Det var svårt att greppa omfattningen av katastrofen, varje mening var en ledtråd. Det första man ville var att få kontakt med den allra närmaste familjen. I takt med att omfattningen av katastrofen växte inkluderades även vänner och bekanta.
Timmarna gick och vid 21 på kvällen kom elen tillbaka, i alla fall för hälften av de tio miljoner som varit utan. För några har den inte kommit tillbaka i skrivande stund, för andra slocknade det helt.
När vi återigen hade fått tillgång till internet blev vi översvämmade av information. Information som stämmer mer eller mindre överens med verkligheten – rykten och felaktigheter sprids, efter katastrofer som den här, som en löpeld tillsammans med livsviktig fakta i en salig röra. Nu ville folk hjälpa till. Ut på gatorna, hitta överlevande människor i drivor av cement. Först ett kaos som så småningom blir mer och mer organiserat.
Den 23 september, fyra dagar efter skalvet, hittades en kvinna vid liv i en rasad lägenhetsbyggnad. Tusentals frivilliga, läkare, sjuksköterskor, räddningspersonal, brandmän, arkitekter, ingenjörer och flera andra arbetare, har arbetat och fortsätter att arbeta för att rädda så många liv som möjligt.En knapp vecka efter katastrofen hade 67 personer hittats vid liv i rasmassorna och den officiella dödssiffran är 318, en siffra som tyvärr troligt kommer att stiga. Byar nära epicentrumet, 100 kilometer från Mexico City, har fått många av sina byggnader förstörda. Människor som för två veckor sedan knappt hade något har nu förlorat allt.
Olycksplatser, insamlingsställen och härbärgen har fått neka folk att hjälpa till för de är överfyllda med eldsjälar som arbetar näst intill outtröttligt.
Men det finns ljusglimtar i mörkret och sorgen som lagt sig över staden; flera tusen männsikor har gett sig ut på gatan för att hjälpa. Olycksplatser, insamlingsställen och härbärgen har fått neka folk att hjälpa till för de är överfyllda med eldsjälar som arbetar näst intill outtröttligt.
48 timmar efter skalvet träffade jag 20-åriga Gérman, student och frivillig räddningsarbetare, som utan att sova jobbat alltsedan skalvet för att rädda människor. Han berättade att han kände personer som dödats när hans fakultet vid universitetet Tec de Monterrey rasat under jordbävningen. Hans sätt att bearbeta sorgen var att hitta sätt att hjälpa till utan att stanna upp och låta känslorna ta över.
Bara ett exempel på den omfattande organiseringen och solidariteten som uppkommit i katastrofens kölvatten är universitet – Universidad Nacional Autónoma de México, UNAM. Där har tusentals studenter, arbetare, lärare och andra organiserade sig och öppnade en insamling som delat ut tonvis av mat och verktyg och andra förnödenheter har donerats och skickats ut till behövande. Man har utbildat brigader – tolv grupper har skickats ut för att hjälpa till vid sökandet. 4000 arkitekter och ingenjörer vid universitetet har snabbutbildats i hur man vet om en byggnad ska rasa. Tusentals byggnader i staden är fortfarande i riskzonen för att rasa ihop.
Kris, katastrof och korruption till trots har det mexikanska samhället vaknat; erbjudit sin tid, kunskap, sina pengar och andra resurser för att rädda liv och minska lidandet som än en gång skakat om landet.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
59 kr
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
708 kr
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
354 kr