Den 30 september hade Nordiska motståndsrörelsen, NMR, ökända för sina våldsamma attentat och sin hatretorik, förberett och fått tillstånd att marschera genom en betydande del av centrala Göteborg. Det skulle bli en målmedveten styrkedemonstration av Sveriges numera dominerande nazistorganisation.
Men av sin planerade marsch kom nazisterna inte en meter.
Efter att ha stått kvarhållna och inringade av polisen vid pendeltågsstationen Liseberg i flera timmar fick NMR till slut lomma tillbaka till den parkeringsplats där de ursprungligen samlats. Demonstrationen upplöstes utan att ens ha nått in i centrala Göteborg.
Demonstrationen upplöstes utan att ens ha nått in i centrala Göteborg.
En delförklaring till det totala fiaskot för nazisterna var deras övermod – de hade trotsigt valt att samlas på en parkeringsplats varifrån de på väg mot avmarschplatsen skulle komma att passera Svenska Mässan, där de inte fått tillstånd att gå. Därmed var det upplagt för kontroverser med polisen. Men det övergripande skälet till NMR:s misslyckande var den massiva mobiliseringen av motdemonstranter – tusentals människor ur olika ålders- och samhällsgrupper som vägrade låta nazisterna inta gatorna.
Utan alla dessa skulle polisen med största sannolikhet ha valt att, för att få ett så smidigt förlopp som möjligt, ledsaga NMR-demonstranterna till deras avmarschplats via den bakväg de anvisat – oavsett graden av uppstudsighet hos nazisterna. Men nu tryckte motdemonstranterna på från flera håll. Medan polisen var upptagna med att hantera nazisterna vid pendeltågsstationen Liseberg tog sig flera av motdemonstranterna över de obevakade avspärrningarna ned till kvarteren där NMR hölls. Så vittrade alla förutsättningar för en nazistmarsch bort.
Händelserna i Göteborg den 30 september är ett nederlag för NMR – och en viktig seger för det breda, folkliga antinazistiska motståndet.
Naturligtvis handlar antinazistisk mobilisering om mycket annat än att förhindra nazisters demonstrationer. För att kväva fascistiska och rasistiska rörelsers framväxt krävs framför allt ett kraftfullt förebyggande arbete och en målmedveten organisering som inte bara är reaktiv. Det är i vardagen grunden för en sådan antifascism läggs.
Men det gör inte motmobiliseringen vid nazistiska manifestationer överflödig. Det är nämligen tydligt att förmågan att göra avtryck på – och i slutändan dominera – gatumiljön, såväl vid organiserade marscher i stadskärnorna som i olika bostadsområden, tillmäts stor vikt i NMR:s och andra nazistgruppers strategiska planer. Deras mål är att markera närvaro och makt, och sprida skräck hos de grupper som de utnämnt till sina fiender. En stad där nazisterna är herrar över gatorna, om så till en början bara för en dag, är en seger för nazisterna. En seger i deras egen föreställningsvärld, men också i objektiv mening, eftersom deras motståndare då inte vågar annat än att kura i kulisserna.
Därför är en bred, folklig motmobilisering som tillintetgör nazisternas planer det bästa som kan hända i ett sådant här läge. Mycket bättre än att polisen motar bort nazisterna på avfolkade gator, eftersom skräcken och handlingsförlamningen i breda lager då ändå tillåts råda. Mycket bättre än att den av polis och opinionsbildare så ofta framtrummade uppdelningen i onda och goda, kaotiska respektive harmlösa, motdemonstranter blir vägledande – där valet för den enskilde antinazisten till slut förefaller stå mellan att vifta med en antirasistflagga en halvmil bort eller gå i maskerad närstrid med nazister och poliser. Därför har kulturministern fel när hon i efterhand i SVT säger: ”Jag ser ingen vinst i att en tillståndsgiven demonstration stoppas.”
”Huliganer i våldsam sammandrabbning med polis”, kunde det ha stått i medierna, och motdemonstranter skulle ha misskrediterats i breda lager.
Samtidigt får vi inte, apropå det förrädiska i den ovan nämnda uppdelningen av demonstrantkategorier, glömma hur skört ett skeende vid den här typen av sammankomster är. Ponera att polisen i Göteborg plötsligt beslutat sig för att omgruppera resurser till att slå ned på de motdemonstranter av alla åldrar, kön och sorter som självsvåldigt klev över de uppställda avspärrningsstaketen – på en sekund hade dessa, med rådande mönster för beskrivning av aktivism, övergått från att vara snälla och beskedliga till att framställas som konfliktsökande bråkmakare i konfrontation med ordningsmakten. ”Huliganer i våldsam sammandrabbning med polis”, kunde det ha stått i medierna, och motdemonstranter skulle ha misskrediterats i breda lager. Tänk på det, varje gång du läser en enkelspårig skildring av ett demonstrationsförlopp!
Nu blev det inte så – i stället fick NMR lomma bort från sin planerade demonstration med slokande tuppkam, och antinazisterna vann en moralisk seger. Det behöver faktiskt inte vara rädslan som vinner – när vi går samman vinner vi.
