De senaste dagarna har sociala medier gått varma med kvinnors berättelser om sexuella övergrepp. Hashtaggen #MeToo har använts för att visa hur utspritt problemet är; varje kvinna du träffar bär på dessa erfarenheter. Det är sorgligt, men också befriade att läsa. De delade erfarenheterna ger en styrka, men frågan är om styrkan inte är illusorisk?
Visst är män människor och påverkas av skuld och skam lika mycket som andra, men i slutändan förpliktar det inte till mer än eftertanke och eventuellt hot om uthängning i framtiden. Och häri ligger alltid problemet med internetkampanjer. Vad är det för rättvisa vi räknar med?
SD valde att hålla förövaren om ryggen, men när vänstern själva agerar på samma vis måste vi förstå att patriarkala strukturer går före politisk färg och partitillhörighet.
Samtidigt som kampanjen #MeToo pågår har än en gång en man på vänsterkanten pekats ut som förövare och som alltid står media på vänsterkanten handfallna. När det är ”en av våra egna” väljs tystnadens väg alltför ofta.
För bara någon vecka sedan skrev alla ledarsidor om SD:s enorma hyckleri i smutskastningen av den avhoppade partimedlemmen Hanna Wigh efter att hon anmält en högt uppsatt partikamrat för sexuella övergrepp. SD valde att hålla förövaren om ryggen, men när vänstern själva agerar på samma vis måste vi förstå att patriarkala strukturer går före politisk färg och partitillhörighet.
Vi kan inte låta högersidan ge oss rätt om att vi är godhetsapostlar som älskar att peka finger men slår dövörat till när det sker i våra egna led. Vi blir då de skenheliga hycklare som enbart är ute efter att behålla vårt goda namn vi ofta anklagas för att vara.
Ingen hjälte kan falla från en höjd han inte redan sitter på. Det kanske är dags att börja se män, oavsett kändisskap, som vanliga dödliga – produkter av vårt samhälle – och i förlängningen se vårt samhälle för vad det är? En kopia av Dantes nio cirklar av patriarkalt helvete.
För jag vet inte hur många gånger jag gått igenom samma sak, hur många av mina manliga bekanta och vänner som gjort sig skyldiga till varierande grader av sexuellt våld och trakasserier. För problemet ligger inte i en ondskefull kultur, eller en misogyn ideologi. Det ligger här, hos oss, i vad vi tillåter manlig sexualitet att vara.
Kravet på att vara ”en schysst kille” sänks så lågt att det räcker med att klara av att vistas i möblerade rum med det motsatta könet utan att utsätta dem för sexuella trakasserier.
För varje manlig förövare vi bränner på bål tjänar andra män onekligen på det. Kravet på att vara ”en schysst kille” sänks så lågt att det räcker med att klara av att vistas i möblerade rum med det motsatta könet utan att utsätta dem för sexuella trakasserier. Män som inte våldtar framstår som otroligt schyssta killar jämfört med de dåliga männen.
Lösningen måste vara att inte stanna vid en offergåva så fort något uppdagas. En man som hållits upp trots upprepade anklagelser får sitt liv förstört, men sedan då? Den på kort sikt tillfredsställande insikten att män hålls i schack genom rädsla för skampålen, är det verkligen lösningen?
Jag förstår att den diffusa ansvarsfördelningen som sker när man pekar ut ett helt system som skyldigt lätt kan låta individuella övergrepp försvinna i mängden, men vi måste ändå komma ihåg vad det är vi har att göra med, och att det är hos männen och våra förväntningar på dem som ansvaret ligger.
Att prata om problemet, släppa in ljus i skammens mörka vrår och göra folk uppmärksamma på hur det ser ut är ett otvetydigt framsteg. Inget svenskt parti, inte ens Sverigedemokraterna, har råd med att förminska den här frågan, och den bärs upp av en folkstark rörelse som driver på för kvinnans psykologiska och materiella frigörelse.
Så måste det fortsätta om vi ska nå någon framgång för kvinnans trygghet och jämlikhet. Det måste ske oavsett om det är vår egen bror, pappa eller närstående som är förövaren.
