”Det tar sig, vänner!”
”SD går ner rejält. M och S går upp. Är ordningen återställd?”
”SD tappar mer och mer.”
”SD:s politiska register är för smalt.”
Reaktionerna i sociala medier bland flera samhällsdebattörer som oroats av Sverigedemokraternas starka ställning i opinionsmätningarna var lättade i helgen. Partiet backade från 17,8 procent i Sifos septembermätning till 15,0 procent i oktober. Vänder det äntligen nu?
Vänder det äntligen nu?
Det är begripligt att sviktande siffror för Sverigedemokraterna väcker förhoppningar bland partiets kritiker. Det finns för mången antirasist och demokrat något illamåendeframkallande i att partiet så ofta tyckts kunna gå mer eller mindre helt opåverkat ur skandaler som skulle ha sänkt varje annat riksdagsparti totalt. Är det verkligen en så stor andel av befolkningen som är fullständigt oberörd av att valda politiska företrädare springer runt med järnrör, beslås med öppen rasism eller ägnar sig åt trakasserier? Är frågan om skärpt invandringspolitik så pass central för dessa väljare att de är beredda att överse med exakt allt annat?
Tanken svindlar, och varje tecken på normalitet hos SD:s potentiella väljarkår är därför en lättnad. Att en SD-riksdagskvinna sextrakasserades och ignorerades till den punkten att hon avsade sig partimedlemskapet – vilket var fallet med Hanna Wigh nu senast – var ändå för mycket även för vissa av dem!
Samtidigt är den gångna veckan ett ovanligt tydligt exempel på det politiskt tunnelseende i fixeringen vid Sverigesdemokraternas opinionssiffror. För samtidigt som SD gick tillbaka en smula i Sifomätningen röstade Moderaterna på sin partistämma i helgen igenom att verka för en asylpolitik så sträng att den skulle ha gett SD gåshud för bara några år sedan.
Inte bara ska dagens hårda tillfälliga asyllag permanentas, enligt moderatstämman – partiet vill nu på sikt avskaffa rätten att söka asyl inom EU helt och hållet; i stället ska all asylprövning ske utanför unionens gränser. Dessutom vill man ta fler asylsökande med avslagsbeslut i förvar och införa hårdare försörjningskrav för anhöriginvandring. Alltsammans toppas med en näve rent symbolpolitiskt frieri med de bruna: krav på språk- och samhällskunskapstest för att kunna bli svensk medborgare samt möjlighet att i speciella fall återkalla beviljade medborgarskap.
En generös migrationspolitik var okej så länge den inte orsakade alltför stora kontroverser och kunde kopplas till hoppet om ett nytt, invandrat låglöneproletariat.
Det är chockerande hur fort det gått att spola av Moderaternas solidariska fernissa i asylfrågor. En generös migrationspolitik var okej så länge den inte orsakade alltför stora kontroverser och kunde kopplas till hoppet om ett nytt, invandrat låglöneproletariat – så fort högerpopulisterna utanför partiet profilerade sig tillräckligt starkt i breda samhällslager visade man sig dock beredd att kapitulera villkorslöst.
Samma sak har vi sett i många andra europeiska länder – nu senast i Österrike, där Moderaternas systerparti ÖVP gick fram i valet i söndags efter att ha plockat upp mycket av högerpopulistiska FPÖ:s politik i migrationsfrågor.
Vi ser en högerpopulistisk, invandringsfientlig väckelse – inte sällan med öppet rasistiska och nyfascistiska övertoner – i stora delar av västvärlden.
Men i de länder i Europa där den nått störst sakpolitiska framgångar – vare sig det handlat om Österrike, Slovakien, Ungern eller Danmark – har det skett med de etablerade partiernas goda minne. Och oftast har det varit just det dominerande center-högerpartiet som först och tydligast gläntat på dörren.
Vi får inte glömma att det framför allt är den reaktionära politiken – och dess samhälleliga rötter – som vi måste bekämpa. Den som inbillar sig att denna numera bara uppträder i de högerradikala populistpartiernas skepnad bedrar sig tyvärr grovt.
