Som svensk feminist i Japan är det inte svårt att få hybris. Detta mitt favoritland som på flera sätt liknar, och bitvis överträffar Sverige. Ett privilegierat, exceptionellt tryggt och unikt vänligt samhälle, med hög välfärd och suverän infrastruktur – egenskaper som får kvinnosynen och jämställdhetsproblemen att te sig betydligt märkligare än i många andra länder i Asien.
Japan kom i fjol på 111:e plats av 144:a rankade länder – lägre än både Indien och Kina – på WEF:s jämställdhetsindex. Sverige kom fyra.
Japan har globalt sett få rapporterade fall av mord, våldtäkt och misshandel, men 2015 var 93 procent av offren i parrelationer gällande dessa brott kvinnor (och våldsmörkertalen bedöms vara enorma). Det är landet där en kvinnlig politiker 2014 – under ett tal om offentligt stöd för kvinnor – fick utrop som ”Gå och gift dig!” av manliga kollegor. Och ett land där studier visar att en majoritet av kvinnorna har blivit antastade.
Trots detta har #metoo-hashtaggen inte tagit fart i Japan. En kvinna på Twitter skriver ”Om du inte själv vågar använda hashtaggen, dela åtminstone de meddelanden du hittar”, vilket tar udden av poängen med #metoo – att bryta rädslan att berätta. En rädsla som i Japan är förhärskande. Även om det finns undantag, som journalisten Shiori Ito som redan i maj offentliggjorde att hon våldtagits av kollegan Noriyuki Yamaguchi, vän till premiärminister Shinzo Abe – vars administration tros ha släckt våldtäktsutredningen.
Ändå har inte någon nu uthängd svensk medieman gjort en ursäkt i närheten av den av manlige politikern Akihiro Suzuki, som – ”bara” efter en smädelse, inte en våldtäkt – blev hängd i media.
Med detta i huvudet har jag i det Weinsteinska kölvattnet – under min årliga frilansvistelse i Tokyo – kastats mellan en självgodhet där jag stolt har bespottat japansk manschauvinism, till en skam över högmodet när #allamän-debatten påminde om att inte klappa mig själv på axeln. Men även mellan förundran över hur paradoxalt ansvarstagande Japan kan vara, och över att det på svenskt håll saknas vissa motsvarigheter – liksom rättmätigt utrymme i media för konstateranden av hur feministiskt och ansvarskrävande Sverige ändå är.
Det är ett historiskt paradigmskifte vi ser, där vallarna runt generationer av kvinnligt ursinne har brustit. Men där Sveriges medieklimat möjliggör en optimalt utvidgad debatt. Ändå har inte någon nu uthängd svensk medieman gjort en ursäkt i närheten av den av manlige politikern Akihiro Suzuki, som – ”bara” efter en smädelse, inte en våldtäkt – blev hängd i media, och höll ett långt ursäktstal på en presskonferens, där han även bugade djupt inför Ayaka Shiomura, den kvinnliga politikern i fråga.
Det ska sägas att en synlig feminism länge har funnits Japan.

Och även en majoritet av svenska kvinnor har blivit antastade – 80 procent enligt ny statistik. Men i Stockholm finns inga tunnelbanevagnar för kvinnor, som i Tokyo, Kyoto och Osaka – vilket där utgör både ett erkännande och ansvarstagande, om än inte en lösning.
Det ska sägas att en synlig feminism länge har funnits Japan. I dag med förankring i bland annat etablissemangspolitik – som Tokyos guvernör Yuriko Koike (vann över mannen backad av Shinzo Abe); i den akademiska världen – som sociologen Chizuko Ueno (professor emeritus vid University of Tokyo); inom konst – som ”vaginakonstnären” Rokudenashiko (som förvisso dömdes till böter för 3D-ritningar av sitt kön).
Och jag skriver detta mellan visningar av flera nya feministiska japanska filmer på Tokyo International Film Festival. Lägg där till att en huvudpunkt i Abes tillväxtplan ”Abenomics” är en radikal ökning av kvinnor i näringslivet, och att insatser mot mäns våld har ökat markant på sistone. Total öken är det inte.
Skulle kvinnovagnar föreslås i Sverige, skulle det sannolikt protesteras med argument som segregation och offerrollsbefästande. Det går emot självbilden som jämställdhetsnation. Men hur många skulle inte sätta sig där om de fanns (det har ju nyligen dykt upp flera initiativ till taxi för tjejer- och transpersoner)?
Och hur många japanska kvinnor skulle inte finna styrka i en tiondel av den feministiska diskurs som just nu fyller svensk dagspress? En sund perspektivsutväxling.