En kvinna som befann sig i slutskedet av en graviditet upplevde oregelbundna värkar och ringde till förlossningen på Karolinska universitetssjukhuset – sex gånger innan hon fick komma in. Väl på plats på sjukhuset konstaterade man att barnet var dött.
Personalbrist gjorde att någon röntgenundersökning inte kunde utföras och dessutom saknades laboratorieresurser på sjukhuset. Några veckor senare var fyraåringen död.
Tio veckor förflöt från det att en patient fick en tumör konstaterad vid röntgen till dess att en operationstid kom i början av augusti. När patienten ringde till sjukhuset under sommaren kunde man först inte ge besked om när operationen kunde bli av. ”Vi vet inte, vi har inga resurser”, var sjukhusets svar. När operationen till slut kunde äga rum hade cancern spridit sig, och går nu inte att operera.
Ur lex Maria-anmälan, Skåne: ”Kvinna med stopp i stomi hänvisas först till Lund från akutmottagningen i Malmö på grund av för hög arbetsbelastning. På grund av vårdplatsbrist på kava vårdas patienten därefter 16 timmar på akuten i Lund och under denna vårdtid tas inga vitala parametrar mer än vid ankomst. Väl på kava fattas beslut om operation men patienten är då så dålig att hon måste stabiliseras på iva först. Vid operation konstateras nekrotisk tarm. Patienten avlider morgonen därefter.”
Gradvis blir det ännu lite jävligare.
Återigen översköljs vi med larmrapporter om krissituationen inom vården. De senaste åren har det på sätt och vis blivit så pass normaliserat att vi inte riktigt reagerar längre. Den ena nödlägesuppgiften avlöser den andra, beskrivningarna flyter ihop. Gradvis blir det ännu lite jävligare.
20 patienter med allvarlig cancer – i bukspottkörteln, matstrupen, levern eller matsäcken – opererades sommaren 2017 för sent på Karolinska universitetssjukhuset i Stockholms läns landsting, på grund av personalbrist.
Under 2016 ställdes totalt 10 623 operationer in på de sju sjukhusen i Stockholms län, en ökning med 173 procent sedan 2006
Vart fjärde lex Maria-anmält dödsfall inom vården i landet under förra året var kopplat till för få vårdplatser och extrem personalbrist.
Det är i själva verket fullständigt oacceptabelt att det går till så här i ett rikt land.
Vården kommer alltid att behöva göra prioriteringar, och allvarliga medicinska tillstånd medför alltid risker. Men vid någon punkt överträds en gräns där den allmänna vården inte längre ter sig pålitlig. De som har ekonomiska resurser söker sig då på ett eller annat sätt till privata betallösningar, och övriga är hänvisade till en sjukvård som det inte går att känna förtroende för.
Talande är att det numera så ofta är den akuta personalbristen som är den kritiska faktorn. Neddragningar och ”rationaliseringar” har skett inom landstingen under en följd av år, men beslutsfattarna har försäkrat att det inte ska hota tillgången till en trygg och säker vård. Troligen har en sådan vård på många håll verkligen också upprätthållits anmärkningsvärt länge just för att de anställda av pliktkänsla och engagemang pressat sig till det yttersta.
Sedan når de en punkt där det inte går längre. Tillräckligt många är inte beredda att ta jobben till de villkor som erbjuds, och plötsligt är personalbristen skriande. Politiker och ansvariga vårdchefer talar om en oförutsedd ”bemanningsproblematik”.
Tillräckligt många är inte beredda att ta jobben till de villkor som erbjuds, och plötsligt är personalbristen skriande.
Det kommer sannolikt att ta flera år att återupprusta vården resursmässigt, även om man börjar nu. Men det gör inte att det är mindre hög tid.
Höj landstingsskatten, runtom i landet! Tillmötesgå vårdarbetarnas löne- och villkorskrav. Lyssna på dem, och på patientgrupperna. Erkänn att besparings- och slimningsdoktrinerna varit en ideologisk återvändsgränd.
Det går åt helvete annars.