Dramaten på Elverket i Stockholm
Regi: Alexander Mørk-Eidem
Varje gång det skrivs en bok eller ett reportage om de till USA utvandrade svenskarna som inte lyckades skapa sig ett gott liv efter emigrationen tas det emot med förvåning, som om det vore en nyhet. Ofta refereras det till Kristina och Karl-Oskar i Vilhelm Mobergs utvandrarepos, trots att även det är en tolkning av hans berättelse som inte stämmer – böckerna skildrar förtvivlan, umbäranden, hårt slit, hemlängtan och svält utan ände.
Knappast någon av huvudpersonerna skulle nog i efterhand ha valt flykten – som det i praktiken är – om den inte varit påtvingad. Inte blir familjen Nilsson särskilt välbärgade heller, flera av familjemedlemmarna och deras medemmigranter kämpar också förgäves för att hitta en plats i det för dem nya landet. Detta betyder inte att vi inte behöver nya berättelser om den stora svenska utvandringen under de svåra decennierna runt det förra sekelskiftet, vilken tid den än har publicerats har det pågått folkvandringar och flyktvågor på jorden även om det är först under de senaste åren som vi i Nord upplever den konkret på nära håll.
Männen står för drömmarna och de starka känslorna som kan ta sig uttryck i våld mitt i lägen där man behöver varandra som mest.
Ola Larsmos bok Swede Hollow togs med rätta emot med stor uppmärksamhet förra hösten, dels för att det verkligen är en gripande roman, men också för att den utspelar sig i ett begränsat, lokaliserat område mitt i St Paul, Minnesota, i de stora svenskbygderna. Området är i dag en park, efter att svenskarnas ruckliga små skjul som den gången låg i en ravin nedanför den enorma järnvägsknuten – som så småningom övertogs av invandrade italienare och sedan mexikaner – sanerades och brändes ned på 1950-talet. Området och det av avlopp förorenade vattendraget var hälsovådligt för människor att vistas vid.
Dramatens scen Elverket har nu dramatiserat Larsmos roman och satt upp den med åtta skådespelare i rollerna som familjen Klar och andra i deras närhet. För regin står Alexander Mørk-Eidem. Publiken sitter på golvet eller på några få bänkar och skådespelarna rör sig bland den, ibland på spänger och stegar som spänner över rummet.
Till att börja med är vi alla tillsammans på skeppet som tar svenskarna över Atlanten, vi blir en del av scenografin – ett myller av gatans invånare, medresenärer och arbetskamrater. Alla de åtta, med Tanja Lorentzon som mamman Anna Klar och Nour El-Refai i dottern Ellens roll i spetsen. Det är i första hand de som planerar för maten på bordet och den praktiska synen på överlevnad.
Männen står för drömmarna och de starka känslorna som kan ta sig uttryck i våld mitt i lägen där man behöver varandra som mest. Uppgivenhet och rädsla kan ta sig många uttryck, sällan ser man så tydligt som här hur vissa aldrig har råd att tillåta sig att släppa kontrollen. Till och med modern som sörjer sitt barn så förtvivlat tvingas till slut att resa sig upp – med en närapå omänsklig ansträngning.
Den här föreställningen är en annan bild av konstnärlig gestaltning.
Premiären på Swede Hollow sker samma dag som hundratals kvinnliga skådespelare vittnar i sitt stora, skakande, upprop om våldtäkter och andra sexuella övergrepp inom film- och teatervärlden. Den här föreställningen är en annan bild av konstnärlig gestaltning. Efter att genom åren ha bevittnat så många filmer och teaterpjäser där verkligheten gestaltats med schablonbilder av män och kvinnor får vi här se människor, starka och svaga i situationer som uppstår, inte som föreställt medfödda roller, men kämpande med normerna som ligger över dem.
Jag kastar en blick på listan över teatertekniker och konstaterar en inte helt traditionell fördelning vad gäller könstillhörighet. Kanske går vi mot en ny tid där alla får vara med och gestalta på sina villkor, till glädje också för publiken. Denna föreställning förstärker den känslan.
