Solidärer – avsnitt 4

Barcelona, höst 1936.

Solen sjönk över Barcelona som en komet och taklökarna vände sig åt öster. Det var inte konstigt att också ljuset betedde sig annorlunda. Mörkret tog över. Palmerna låtsades som ingenting. På den stenlagda terrassen i Horta satt Conxas mamma och skalade potatis. Hon var en av alla de katalanska kvinnor som skyllde på regeringen istället för att själv ta på sig ansvaret och skulden om något gick sönder eller försvann. Men ordet fascist tog hon inte i sin mun. Conxa satte sig bredvid henne, lyssnade på vad hon och Marcos gjort under dagen och vilka grannar som mamman hjälpt, och varför. Hon räddade barn från att trilla, eller hjälpte dem upp när de ramlat, pratade länge med ensamma människor, rent av onyktra ensamma män, fast det kunde leda till skvaller. Den här dagen hade hon fått sällskap av en katt, medan Marcos spelade boll, den hade haft en hjärtformad fläck ovanför nosen och kurrat hela tiden. Sedan, berättade hon, kom det en kvinna och slog sig ner, det var i parken bredvid byskolan där Marcos ska börja nästa år, eller hur, Conxa? Kvinnan hade bara fyra fingrar på vänstra handen. När Marcos ramlat över bollen och skrikit till sprang katten iväg, mamman hjälpte Marcos upp. Han fick ett skrapsår. Den främmande kvinnan sjöng en sorgsen melodi.

Kurrade hon också? frågade Conxa, men inte kunde väl Amalia rå för att alla, av någon anledning, sökte sig till henne. Conxa lyssnade och kunde inte förmå sig att själv berätta. En väg hade pekats ut, den ledde framåt och löpte långt tillbaka på samma gång. Slingrade sig upp i barndomens Montjuïc, in i parkerna, ut nära stupen, upp- och nerför bergsväggarna, förbi kaktusarna på den östra sidan, kvinnoskulpturerna, hamnen, upp till kyrkogården, stannade där en stund, tog sig längre bakåt i tiden. Kyrkogården låg i flera etapper, längst ner låg de äldsta, pampigaste, läskigaste gravarna. Stora änglar med spruckna vingar, grinande stenskelett, svarta kryptor. Längst upp fanns de vita lådorna smyckade med minnen – foton, leksaker – kors och blommor. Kyrkogården var byggd på höjden, på långt håll kunde den tas för ett bostadsområde. Hon och pappan hade lagt en blomma på Ferrers grav, han ville stå kvar en stund och hon ville springa iväg för att utforska platsen, visa att hon inte var rädd. Han ropade efter henne: Akta dig, Conxa, för de döda. De kan inte göra mig något! ropade hon tillbaka.

Så hade hon gått vilse i det vita ljuset i kyrkogårdens labyrint och ingen fanns att fråga om vägen, bara magra katter och duvor och de ville inte svara henne. Hon var åtta år och för stolt för att ropa på pappan, gick trapporna upp och ner, var fanns nu Ferrers grav? Hon var törstig, skymtade en man och gick åt hans håll. Han var mörk i skinnet, hon trodde att han arbetade där och frågade om vägen ut. Han ryckte på axlarna och hängde upp kläder på gravstenen närmast. En filt låg intryckt mellan två andra stenar och hon såg ett par slitna alpargatas. Duvorna slog med sina vingar, katterna glodde, solen brände. Kyrkogården var de dödas stad. Hon gick vidare och stod, utan att hon visste hur det gått till, vid utgången. Pappan väntade på henne. Log och tog upp sitt fickur. En timme och tjugofem minuter, sa han. Hon undrade om han letat efter henne, men frågade inte.

Det var en orättvis värld, där människor tvingades slåss om marken. Skillnaden mellan vad jordägarna och bönderna tjänade var hisnande. Pappan hade ritat upp hur mycket av jorden som odlades, det var inte ens hälften av cirkeln, mer odlad jord skulle ta ner priserna och det ville inte godsherrarna. Pappan ritade: av sju soldater var en officer. Ritade: den katolska kyrkan som stod över allt annat. Ritade: varannan människa analfabet (med felvända bokstäver över sina huvuden, huller om buller). Pappan lärde sig läsa sent, men mamman kunde inte läsa alls, ville inte ens försöka, vad ska jag med det? Reaktionen omfamnade alla Spaniens områden och fascismen mådde särskilt gott i finanskretsarna. Amalia sa inget om sådana saker. Men efter gruvstrejken i Asturien, där femtusen människor dödats och tiotusentals fängslats, grät hon. Sedan bad hon till Gud och Conxa vände henne ryggen (för det skulle pappan ha gjort).

Fascisterna utövade ett hårt tryck på Irun i Baskien. Ammunition som kunnat rädda staden låg kvar i Hendaye på den franska sidan, knappt fem kilometer ifrån, en promenad på en timme. Fronten flöt långsamt inåt landet. Böljade över fält och sluttningar. Conxa såg Spanien i pappans skisser, i gråskala: tecknade serierutor av hur Franco och hans män rörde sig. Hon visste att det hände saker om nätterna som man inte fick prata om. På morgonen fattades människor.

Kamraterna var nedstämda och uppspelta på samma gång, liknade några andra än sig själva, nedkomna från berget med gevär om axeln och blodstänk på jackan, desperata efter sömn. Varje förrädare måste offras för att revolutionen skulle vara möjlig. Varje död människa hade en hämnd att utkräva. Mamma, sa hon tyst för sig själv, jag måste åka. Mamma, sa hon. Allt kommer att bli bra till slut.

Ja, det är väl klart, sa mamman och lät förvånad.

Jag måste åka till fronten, mamma.

Hon hade det på tungan, men det kom inte ut. Amalia grep Conxa om hakan.

Din moster vill att jag kommer till henne. Det är säkrare där. Vi har pratat om Marcos också, att det vore bra om han fick vara med sin familj. Du är ändå inte här och han behöver oss.

Slottet ligger skyddat, svarade Conxa och bet sig i tungan.

Jag menar klostret.

Klostret?

Det finns ett barnhem där, i berget, jag tänkte ta Marcos dit. Det är CNT som driver det, det är kamrater som arbetar där, kollegor till Miguel.

Barnhem? Men det är för barn som inte har någon familj? Jag vill inte utsätta honom för fara.

Han är skyddad hos min syster!

I dag ja. Men i morgon? Om en vecka? Han har en familj, Conxa. Han har mig.

I ett ruckel på landsbygden i Xeresa? Du vet väl inget om hur bomberna träffar.

Inte du heller. Och om de kommer behöver han ha sina nära omkring sig.

Om de kommer så hämtar jag honom.

Jag förstår mig inte på dig, Conxa, hur kan du ens tänka på att överge din son?

Som pappa övergav dig?

Det är skillnad, Conxa. En mamma… är en mamma.

Pappa tänkte på oss hela tiden – det var vår värld, din och min, som han ville rädda.

Det finns gränser.

Nej, det finns inga gränser. Och Marcos har en familj i alla kamrater, han kan inte alltid hänga i dina kjolar.

Om du haft kjol hade han hängt i den, men du är ju aldrig hemma.

Mamman gömde ansiktet i händerna.

Han kommer att förstå, sa Conxa, ville stryka mamman över håret. På samma sätt som jag har förstått. Du vet att jag är pappas flicka.

Hon ville få det att låta som ett skämt men istället blev det grymt. Mamman grimaserade. Hon behövde inte säga något.

Så fort vi har vunnit, sa Conxa, och det kommer att bli snart –

Du måste inte vara modig hela tiden, Conxa.

Och du måste inte fly. Barcelona kommer inte att falla. Om alla gjorde som du, mamma, skulle rebellerna ha vunnit redan.

Mamman blundade, knöt händerna framför pannan, och Conxa ångrade sig.

Det är redan en bättre värld, mamma. Snart hämtar jag Marcos och då ska vi vara tillsammans.

Jag kommer att längta ihjäl mig efter honom, sa mamman. Min fina lilla pojke. Det du gör är obegripligt och grymt, mot oss alla, och mest mot honom.

Han kommer att förstå, fortsatte Conxa tålmodigt, fast hon ville fräsa: Det är väl inte din sak att längta. Det är mitt barn.

Amalia lindade fingrarna i bön och Conxa ville bända hennes fingrar bort från varandra, slingra in dem i sina egna.

Innan pappan försvann hade han kramat Conxa hårt och sagt – lovat – att han skulle komma tillbaka. Han hade fängslats många gånger, så fort det var demonstration eller strejk tog de honom, hon trodde inte det var någon skillnad den gången. Snart, sa han. Snart ses vi igen. Han ljög och det blev en skevhet i allting. Därför valde inte Conxa de orden när hon lämnade Marcos på det tillfälliga, revolutionära barnhemmet. Istället sa hon:

Du behöver inte vara rädd. Jag är inte rädd.

Var stark istället.

Jag vet, mamma.

Hon kramade honom, men inte hårdare än hon brukade. Runt om kretsade kvinnor, kamrater, som skulle ta hand om honom, och barn som skulle bli hans vänner och syskon. Det var en ny familj, det var inget farligt. Många barn hade det betydligt sämre. Här fanns mat och sängar och kvinnorna log mot honom. De ville också att han skulle överleva, eftersom han var framtiden.

Min uppgift är att kämpa för att människor ska få det bättre. Jag gör samma som din morfar. Det är ett yrke, förstår du? Han nickade. Tittade på sina fötter. De små, blanka skorna.

Vi bär på ett band av ansvar och värdighet och det får ingen bryta, förstår du?

Hon pekade på hans hjärta och strök honom snabbt över bröstet. Hann känna bröstkorgen spänna sig. Han knöt de mjuka händerna framför magen.

Du har en stor familj och alla älskar dig. Han nickade igen, fortsatte titta ner.

Spring inte efter mig när jag går. Visa istället vilken stark och modig pojke du är.

Hon reste sig. Han stod kvar. Hon började gå mot utgången. Han rörde sig inte. Hon vände ryggen mot. Han grät inte. En av kvinnorna nickade stramt mot henne. Det var hennes uppgift att ta hand om söner och döttrar till dem som måste slåss vid fronterna och leda organiseringen av den nya världen. Att hon inte log, att hon också tittade bort, var inget att fästa sig vid. När Conxa gick nerför backen, som var så brant att benen måste pinna på, tittade hon inte bakåt, mot fönstren, för att försöka reda ut i vilken glugg han möjligtvis stod för att titta på henne och vänta på hennes vinkning.

Det byggdes en scen på torget där det skulle spelas teater, sjungas, hållas tal. De glömde bort att sova. De behövde inte sova. På morgonen gick de till arbetet. Conxa till fabriken i Sants. När hon lämnat familjen de Silva för arbetet vid vävmaskinen – bomull, lakansväv, flanell – kände hon sig fri. Pappan skulle ha hatat att hon tjänade hos de Silva, men de behövde pengarna. Han skulle ha sagt att hellre svälta ihjäl, men han fanns inte där att hindra henne från att packa ihop sina ägodelar och flytta dit. Sedan blev hon med barn. Sedan fick Rosa Hadad in henne på fabriken… Den största textilfabriken i Katalonien. Hon skulle ge fan i att känna stolthet. Det skulle pappan ha sagt till henne när hon kom hem den första söndagen och berättade om de väldiga salarna och de andra kvinnornas idoghet och kunskap (som hon beundrade). Om han funnits där skulle han ha sagt: Stolthet känner man bara för ett gemensamt arbete som mynnar ut i ett gemensamt ägande och brukande, inte när man kröker rygg för någon annan.

Redan den andra veckan såg hon på arbetet med en annan blick. Salarna var dragiga och slamrandet trängde ända in i hjärnan så att det inte gick att tänka. Hon hörde berättelser om kvinnor som inte fått lämna sin plats och gå till dasset fast de fick sin blödning. De fick torka upp efter sig om det blev så illa, men nåde dem om de fläckade ett tyg med sin dynga, då fick de gå. Hon hörde tonfallet hos dem som övervakade, ändå kunde ljuset från de höga fönstren falla över henne och tyget hon vävde, och hon flöt in i takten, tygets mjukhet, glömde bort att känna sig underlägsen, glömde att vara arg. Men hon var bara nitton år då, och minnet av si señor, no señora, inmediata la señorita dagarna i ända fick henne att i plötsliga utbrott av aningslöshet älska maskinen hon hanterade med allt större kunnighet och säkerhet.

Nu var Conxa fabrikskontrollant, hon såg till att arbetet flöt, skrev rapporter om produktionen, sammankallade till politiska möten: varje dag måste arbetarna påminnas om varför de var där, varför de fortsatte vara där. Hon hade inte tid att tänka på Marcos och hon visste att han glömde bort henne i korta, allt längre, stunder. Han lekte med de andra barnen. Han lärde sig läsa och skriva. Han blev klokare. Han skulle förstå.

Scenen på Catalunya blev klar och skulle invigas. Det skulle bli poesi. Revolutionär poesi, förtydligade Miguel, inget borgerligt inåtvänt dravel som får människor att somna. Hon lånade ett läppstift av Rosa och Victor knuffade henne i sidan när hon kom till invigningen. Människor samlades. Applåder, förväntan. Hennes läppar lyste röda. Snart skulle hon få se honom igen. Snart skulle han stå framför henne. Någon lade upp blommor på scenen. Hon längtade efter att få höra hans röst men var rädd för att inte nå fram till honom efteråt. Hon skulle tränga sig, nej slå sig fram. De hade sprungit tillsammans i de mörka gränderna. Applåderna stegrades. Hon såg någon lyftas upp mot scenen, mer blomster. Victor knuffade på henne igen. Hon blundade och när hon tittade upp stod det någon annan på scenen. Vem är det? frågade hon Victor. Det är poeten, sa Victor. Nej, sa Conxa, det är inte han. Tyst, sa Victor, nu börjar det. Han vände sig om för att hyssja åt några överförfriskade män bakom dem. De bar också gevär. Var säkert på väg till fronten i Madrid. Hon försökte höra vad han sa, mannen på scenen, men hans ord drunknade i sorlet och upphetsningen. Hon tittade på mannen på scenen: hans mörka, bakåtkammade hår och svarta ögon, vem påminde han om? Det landade två duvor på scenen. Hon blundade igen. När han läst färdigt och applåderna dundrade (fast ingen riktigt hört vad han sagt), trängde hon sig igenom folkhopen, slog sig fram, och hann ikapp honom.

Vart tog du vägen i går? sa Rosa.

Jag behövde sova, svarade Conxa.

Jag förstår inte hur du gör. Hur du alltid får män att sova med dig.

Conxa kunde höra Dianas röst också, som om hon stått i Rosas rum på Torre d’en Damians (hon hade inte hört från henne på flera veckor):

Hur sover man med en man?

Conxa tänkte att hon svarade: Tätt intill.

Diana fortsatte fråga: Och han stönar och gnuggar sig mot dig. Hur kan du sova då?

Kvinnor stönar och gnuggar de också.

I den nya världen är männens bekräftelse inte viktig.

Jag jagar inga män, Diana. De täcker ingen ensamhet. Jag är inte ensam.

Gå med i Mujeres Libres, kunde hon höra Diana tjata. Det viktigaste är att kvinnorna frigörs. Emancipationen, Conxa!

Frigörs från vad, Diana?

Hon bröt en bit bröd, doppade det i tomatröran och olivoljan som Rosa ställt fram. Hennes rum tycktes över- svämmas av människor som inte hade någonstans att ta vägen. Det var enstaka flyktingar, men mest var det män som ville in i milisen. Hon såg Volker i Rosas säng. Hon kunde fortfarande känna poetens kuk som långsamt gled in i henne, hon hade tänkt: poetiskt och börjat skratta. Han gled förnärmad ur henne, fast hon ville ha honom kvar. Hon lade sig mellan hans lår, tog kuken i munnen. Hon orkade inte med en underlägsen kvinnas förmaningar. Diana hade, vad Conxa visste, aldrig ens varit med en man. Hon satte sig så att ollonet bara nuddade, sjönk ner en liten bit, sedan upp igen, och han bad henne: djupare, hårdare och hon fortsatte dra ut på det.

Hon ville säga till Diana: Det du och din kvinnogrupp håller på med är kontra –

Då vände han omkull henne på mage, tryckte sig ända längst in, höll fast hennes händer mot golvet, fyra hårda stötar och sedan föll han över henne. De var i hans rum, ett rum utan belysning och med stora håriga mattor överallt. Hon ville tända ett ljus men hittade inga tändstickor. Han somnade och slog ut med sin hand som om han letade efter något i drömmen.

Luna, Dianas unga kusin, kom inrusande genom dörren:

Har ni hört? Lina Odena har stupat – vid fronten i Almería.

Hon körde fel och hamnade i en falangistkontroll… Conxa tänkte att hon aldrig tyckt om Odena, hon var

kommunist, hade varit i Ryssland.

Sköt de henne?

Nej, hon sköt sig själv.

Hon kommer att möta Mariana Pineda i himlen, utbrast Rosa. Och Agustina de Aragón.

Så du pratar, Rosa, sa Conxa, det finns ju ingen himmel.

Luna Lorenzo, Dianas kusin, hade också flyttat in hos Rosa. Tillsammans fick Luna och Conxa i uppgift att registrera och utfodra de flyktingar som kom till staden, främst från Zaragoza. Luna hade kommit med samma ström och kunde därför vara till god hjälp. Hon sa att hon var arton år men Conxa misstänkte att hon var yngre. De körde till Eixample där människor donerat madrasser, filtar och lakan. Den lilla lastbilen var utsmyckad med centralorganisationens bokstäver och svartröda band. De körde flyktingarna upp till folkolympiadens arena i Montjuïc och deras ansikten utstrålade lika delar förakt och tacksamhet. Fast det gick inte, sa Luna, att säga så – de var inte en skock av likadana. Ännu fler är helt likgiltiga, sa hon. Hon var tyst, men inte undergiven, hård, men inte kall. Hon tydde sig till Conxa, men inte som en hund utan som en hungrig vildkatt.

Jag har fått brev från Diana, sa Luna, efter att de lämnat av de sista för dagen, hjälpt dem att hitta en plats i de snart överfulla lokalerna. Eller det är mer som dagboksanteckningar, fortsatte Luna. Vill du höra?

Conxa körde lastbilen nerför backen mot Plaça d’Espanya, statyn och fontänen. De svängde in på Carrer de la Creu Coberta, lamporna och ugnarna i närbageriet tändes. Lunas röst var skarp när hon läste:

Så följde jag Durrutis kolonn från misslyckandets Zaragoza till huvudstriderna i huvudstaden. Vi hade, på vägen till Zaragoza, utökat truppen med mer än det dubbla, en fransk kvinna i kolonnen upprördes när Durruti dödade en femtonårig fascist som vägrade byta sida – det var på vägen från högkvarteret i Bajadoz, vi kom för sent till Zaragoza. Vi omdirigerades och den sjätte november kom fascisterna till Universitetsstaden i Madrids utkant. De tog över det bombade lasarettet, vi grävde tunnlar och skyttegravar och grottor runt om. Vallecas ligger i ruiner, kvinnor gräver med händerna i rasmassorna efter sina döda. Jag tänker att varje krig har samma förvridna sorgsna ansikte, för varje sekund töms det på kraft. När Madrid faller kommer alla kvinnor att kallas tillbaka från fronterna, då tar de gevären ifrån oss.

Men Madrid kommer inte att falla, sa Luna.

Nej, sa Conxa, förstås inte. Hon ville inte gå upp till den överfyllda våningen. Luna hade ett uttryck i blicken som Conxa kände igen. När de var på väg uppför den smala trappan fylldes hennes ögon av tårar. Hon försökte irriterat stryka bort dem.

Jag vill inte gå in dit, sa Luna. Den där Volker kommer alltid. Det kan komma vem som helst.

Hon grep efter Conxa.

Jag vill sova i bilen, får jag göra det? Bilen tillhör konfederationen.

Jag ska bara sova.

Om du åker härifrån kan jag inte försvara dig. Jag vill bara sova.

Jag kommer att säga att du tog nycklarna.

Säg vad du vill. Jag tänker ändå bara krypa ihop i baksätet.

Du kommer att frysa ihjäl. Så kallt är det inte.

Vänta här.

Conxa skyndade upp till lägenheten. Hon drog filten av Volkers kropp på madrassen och tog skinnjackan som han lagt över fötterna.

Min pappa tillfångatogs av rebellerna, berättade Luna när Conxa lagt jackan och filten över henne i bilen. Och mamma dödades. Jag önskar det varit tvärtom, att jag fått välja. Mamma sköts när hon ställde sig framför oss. Det var pappa de ville åt. Han ropade åt mig att springa men jag lydde honom inte, det har jag aldrig gjort eftersom han är en kappvändare, men den här gången lyckades han inte byta om tillräckligt fort. Jag lydde inte mig själv heller, för hade jag gjort det skulle jag lagt mig bredvid mamma och blivit kvar där. Jag höll henne i handen och såg militärerna föra bort pappa. Spring Luna! ropade han, men de var inte intresserade av mig. En grannkvinna plockade upp mig, jag har aldrig tyckt om henne, hon skvallrade elakt om alla, men hon drog mig hårt i armen. Jag orkade inte kämpa emot, fast hon är en tant och jag lätt kunnat ta mig loss. Jag brydde mig inte, betedde mig som en barnunge. Jag trodde att mamma skulle vakna.

Jag har alltid varit modig, fortsatte hon och såg mallig ut. Världen har bara plats för ett visst antal galna och resten måste slåss.

Hon gäspade och drog filten längre upp mot ansiktet.

Mamma sa att varje liv är storslaget och speciellt men så är det inte alls. Vi som flytt är bara en överflödig hop att utfodra och hitta madrasser åt, eller hur?

Alla kommer att få en uppgift så småningom, sa Conxa. Hon ville gå därifrån. Hade redan gett flickan så mycket.

Det tror jag inte ett dugg på. De flesta av oss kommer att leva eller dö utan att någon bryr sig. Men min uppgift, vet du vad den är, den är att tala, att stå inför människor och berätta vad som är viktigt. Man måste lura människor att tro att de är värdefulla, för bara då kommer de att kämpa. Jag förstod det när jag gick ifrån mamma, den långa vägen. Alla var tysta och liksom förintade redan, och jag tänkte att vi kommer inte fram om ni ska vara sådär döda invärtes, fast ni lever. Vi gick och gick och jag slutade inte prata en sekund. Jag hade gott om tid att både tänka och prata och –

Försök sov nu, sa Conxa. Hon tänkte: Varför skulle det vara annorlunda för dig? Varför skulle du ha rätt att prata?

Hon såg Luna resa sig till sittande, ögonen glödde.

För att jag har någonstans att bo, tack vare min kusin. För att jag har ett arbete, tack vare dig. Och för att jag aldrig mer kommer att vara rädd igen, tack vare fascisterna som mördade min mamma.

Nej, Luna hade somnat och hennes ansikte mjuknade, det blev en glipa mellan läpparna. Conxa rättade till jackan vid hennes fötter, tog nyckeln, låste bildörren, gick upp till Rosas lägenhet. Hon tog filten från sin madrass och kröp ner bredvid Volker som lade sin arm över hennes höfter.

Diana skrev: Den åttonde november tågade Internationella brigaden in i Madrid. Inte var det deras förtjänst att nationalisterna slogs tillbaka men de gjorde underverk med andan. Tänk dig själv, Luna: en lång kolonn av frivilliga som marscherar in i en utsatt stad – från Estación de Atocha via Monumental Cinema, längs Paseo Atocha och Calle de las Carretas till Puerta del Sol och därifrån vidare till Gran Vía och Telefónica. Er ära är vår ära, er kamp vår kamp. De flesta kommer från Tyskland, där de varit dödsdömda, och därför vet de exakt vad de slåss för och vilka de slåss mot.

Jag ska skriva ett tal om det, sa Luna, och ställa mig på scenen på Plaça Catalunya som ni byggt.

Ja gör det du, sa Conxa, ville stryka flickan över håret men lät bli.

Jorden förberedde sig för kallare dagar, slöt de känsligaste blommornas kronblad eller tvingade dem att lossna, hade för länge sedan bestämt vilka som skulle få leva – och hur länge – och vilka som skulle dö. De blommor som fick leva igen drog jorden tillbaka, omfamnade rötterna med värme och mörker, medan de som hade i uppgift att dö trängdes ut i kylan: ihåliga och torra. Växterna och djuren förstod ordningen. Människorna levde mot naturen, aningslösa och våldsamma blandade de ihop utveckling med erövring. Fler milisgrupper reste från Barcelona till Madrid. Det var i huvudstaden avgörandet skulle ske. I Oviedo härjade tyfus, kriget drog också sådant med sig. I Sevilla satt kvinnor under vidbrättade hattar och vinkade till fascisterna.

När Luna ställde sig framför publik förändrades hon, den magra, trumpna flickan, och började lysa. Folk stannade till. Förmådde inte gå vidare. Det brände till i Conxa. Det var inte länge sedan hon var sjutton, hemma hos de Silva – hon hade aldrig sett så många tavlor, varje konstverk en värld, men de Silva stannade inte upp för att kliva in i de världarna. Jo, Josefa försökte nog, ville ha Conxas hjälp, in i det som inte finns och ändå är verkligare än allt annat, för att det inte går att säga – som croissant, parasoll, utflykt – vad det är och vad det vill. Conxa hade ingen tid att stanna upp, såg färger och former i ögonvrån. Hon blev arton och träffade Francisco, sedan började livet gå fort. Som ville det springa ifrån henne. Luna talade och publiken applåderade, jublade. Männen kastade långa blickar efter henne när hon klev av scenen, det långa svarta håret som hon borde klippa eller åtminstone fläta. Luna log tillbaka, fast deras blickar var idiotiska, och hon borde rikta geväret mot dem. Det var i varje fall vad hennes kusin skulle ha sagt. Men Conxa sa ingenting när Luna kom emot henne med självbelåten min.

I Madrid, skrev Diana, märks kriget mest på de långa köerna, på att gatlysena inte tänds, och att biograferna stänger klockan sju. Det märks på sirenerna som ropar mitt i natten, och på morgonen, hela tiden. Det märks på de visslande bomberna och vad de uträttar att det är krig. De yngre brukar springa, de äldre står kvar. Om man överlevt får man kavla upp ärmarna och hjälpa de skadade upp på bårar eller in i hus, bära liken från gatan. Det märks på liken – på de lemlästade kropparna – att det är krig.

Luna tog Dianas brev och gjorde om dem till tal. Lade till information om situationen i Barcelona, Katalonien – det fick folk att lystra extra, det som gick att göra på plats. I Barcelona fanns snart inga förrädare kvar. Kyrkorna var tömda på lögner. Prästerna – lögnernas mästare – har inte längre något folk att lura! Luna hetsade sin publik. Det blev allt svårare att nå fram till henne när hon gått av scenen, folk slet i henne, men av någon anledning hittade Luna alltid fram till Conxa och hennes ögon tiggde om beröm.

Lastbilar kör över den kastilianska högslätten och in i Madrid, skrev Diana. Det regnar och frontlinjen löses upp, flyttas på samma sätt som horisonten. Kampen har stagnerat i Universitetsstaden vid stadsgränsen. En dag kände vi en fruktansvärd stank och upptäckte tjugo lik i en vattenreservoar. Det var det första. Det andra var att vi lyckades forcera det vita huset som nationalisterna intagit. Regnet kunde inte släcka branden som spred sig, det luktade bränt kött när gårdens djur fattade eld. Tidningarna går ut med lögner, de skriver att kvinnor samlats utanför regeringshuset och krävt kapitulation, när de i själva verket ropat efter mer vapen till fronterna!

Luna upprepade med näven höjd: Mer vapen till fronterna!

Mer vapen till arbetarnas kamp mot förrädarna!

Publiken jublade. Luna har precis den rätta framtoningen, hörde Conxa Miguel säga.

Hon är bara ett barn, som varit med om alldeles för mycket, sa Conxa.

Det har väl alla barn, sa Miguel, hon tyckte att han lät anklagande. Hon grep i luften efter Marcos lilla hand. Han kastade sig om halsen på henne, hon strök honom över ryggen, kände på hans rygg att han grät.

Du måste vara stark, sa hon.

Hans mjuka lockar slets loss från hennes kind. Conxas pappa kunde vara borta i månader. Det här var ingenting.

Den tjugonde november avled anarkisten Buenaventura Durruti på det till sjukhus omgjorda Ritz Hotel. Han dog av inre blödningar orsakade av en kula i hjärtat. Conxa hade mött honom åtskilliga gånger, inte minst med Francisco på Avinguda del Parallel. Han var en hjälte, en förgrundsfigur. Inte ens Diana kunde säga något om det. I Francos kvinnofängelser målade fångarna naglarna svarta när de hörde nyheten om hans död. I republikanska fängelser lynchades varje fascist. Först var det självklart att det var de som gjort det, men för varje dag blev orsaken grumligare och vagheten blev till rykten och sedan tystnad. På begravningsceremonin pratade ingen om vad som hänt den olycksaliga dagen. Dö- den är ingen märkvärdighet i Spanien. Döden är en kamrat från fabriken eller åkern. Inte efterlängtad eller högtidligt mottagen. Ingen tog av sin hatt för Durruti, ingen släckte sin cigarett. Människor väntade i långa köer för att få se honom. Det regnade och Conxa sökte med blicken efter Poeten. Någonstans i vimlet måste han finnas och när de sågs skulle de inte säga något, bara gå sida vid sida, trängseln skulle hålla ihop dem, fram till Durrutis öppna kista.

En fjärdedel av Barcelonas befolkning deltog i sorgetåget, men stadens kommunister höll sig undan. Conxa stod i trängseln utanför CNT-FAI-huset och försökte komma bort från Luna men istället pressade människosamlingen Lunas höftkulor hårdare mot hennes. Det slutade regna. Svartröda fanor vajade, baldakin i samma färger. På balkongen i huvudbyggnaden stod Emma Goldman i sina omisskännliga glasögon. Luna pekade. Hon var inte stilig utan självklar på det vis som vissa kvinnor var, kanske för att de struntade i sitt utseende eftersom utseendet vanligtvis – men inte som det tycktes i Lunas fall – stod i vägen för budskapet.

Lunas hårda höfter och Goldmans uppenbarelse fick Conxa att tänka på sin egen mjuka kropp – som hon fått från mamman, det kunde hon inte rå för, ändå kändes det som ett straff, eller åtminstone ett hinder. Emma Goldman hade kritiserat CNT för att ta över de statliga funktionerna, det var inget som anarkister skulle syssla med. Hon kom utifrån och förstod inte. Conxa trycktes mot andra människors kroppar, vassa armbågar, erigerade kön… tänkte att det var hans kropp hon pressades mot. Närheten var påtvingad men hans händer tog runt hennes höfter för att hålla henne kvar.

Hon hatade att hon tänkte på sina höfter under hans händer. Det var en villfarelse. Det var att sugas in i overkligheten. Luna försvann bort. Katafalken övervakades av milissoldater. Under glasskivan kunde de som stod närmast se Durrutis vita ansikte.

De anarkistiska fanorna vajade längs La Rambla tillsammans med andra antifascistiska fanor. Ljudet av motorcyklar och visselpipor blandades med de två orkestrar som spelade den anarkistiska kampsången, A las Barricadas, men i olika tempon: den ena mjukt och långsamt, den andra rastlöst, rasande, om och om igen, utan att lyckas föra samman tonerna, bilda gemensam melodi. Motorcykeleskorten som ledde sorgetåget stängdes in i arbetarmassan, en halv miljon människor vars frustration och längtan tryckte på från olika håll, nöden tryckte i sin tur på katafalken – det gick långsamt framåt. Blomstervagnarna fick ta sig fram på omvägar. Griftetal hölls vid Columbusmonumentet och därefter var det meningen att massorna skulle skingras, men fördes ändå i bestämd riktning upp mot kyrkogården i Montjuïc. Conxa fortsatte leta efter Poeten, men han tänkte antagligen inte alls på henne. Hon var bara någon han sprungit bredvid en stund i en mörk gränd. Molnen gick samman och gled isär över vita änglar i höstskrud, och han var säkert en annan än hon trodde. Följet skred upp i berget och utsikten över staden försvann in i mörkgrå dimma. Massorna ockuperade kyrkogården, kransar och buketter gjorde vägen svårframkomlig. Natten kom och regnet. Katafalken sköts in i gravkapellet och bårbärarna och begravningen fick vänta till nästa dag. Skaran av sörjande och upproriska upplöstes men några stannade kvar, däribland Conxa, hon kunde inte sluta vänta. Regnet föll och rosor och gladiolus sjönk ner i gyttjan.

Conxa, hörde hon Lunas röst. Kom så går vi hem. Conxa hade trott i flera timmar att hon var ensam, men flickans hand sträcktes mot hennes och hon tog den. Vad ska du med mig till? tänkte hon. Luna var dyblöt och Conxa lade armen om hennes tunna axlar.

 

Fortsättning följer…

Publicerad Uppdaterad
9 hours sedan
Olga, Natalia, Alena och Victoria vittnar om arbetsförhållandena på restaurangen där de jobbat.  Foto: Johan Apel Röstlund

Facklig blockad pressar sushi­restaurang till för­handling

Förhandlingar har återupptagits mellan facket Stockholms LS och en sushirestaurang som anklagas för att ha utnyttjat ukrainska arbetare. – Vi tror vi närmar oss en lösning på konflikten, säger Emil Boss, förhandlare på Stockholms LS.

Arbetaren har tidigare skrivit om hur fyra ukrainska krigsflyktingar vittnat om trakasserier och utebliven övertidsersättning på en välbesökt sushirestaurang i centrala Stockholm. Förra veckan satte facket Stockholms LS, som de fyra ukrainska restaurangarbetarna är medlemmar i, sushirestaurangen i blockad. Detta efter att förhandlingarna mellan fack och restaurangägaren strandat.

Blockaden utvidgades snart till att även omfatta en restaurang med samma ägare i Kungens kurva. Utöver medlemmarna som arbetat på restaurangen i centrala Stockholm har även två andra av fackets medlemmar, som arbetat på restaurangen i Kungens kurva, inte heller fått ut den lön de har rätt till, enligt facket.

Förhandling återupptas med sushirestaurangen

Under fredagsförmiddagen uppgav Stockholms LS att att dagens blockad är inställd.

Emil Boss frimärke 2022
Emil Boss, förhandlare på Stockholms LS. Foto: Axel Green

– Bolaget har visat god vilja och vi tror att vi närmar oss en lösning på konflikten. Förhandlingarna har återupptagits, säger Emil Boss, förhandlare på Stockholms LS.

Besked om huruvida konflikten får en lösning eller om blockaden återupptas väntas i början på nästa vecka.

Emil Boss är glad för den positiva respons facket fått, både från de medlemmar som deltagit i blockaderna men också i mejl från restaurangens kunder.

– Personer som brukar luncha på de här restaurangerna tackar för informationen.

Publicerad Uppdaterad
14 hours sedan
Alexandra Sundberg på Röda korset och Hanna Jirstrand Sandlund på Sara kulturhus kommenterar konkursbeskedet från Northvolt. Foto: Johan Seger, Magnus Lejhall/TT, Patrick Degerman

Röster från Skellefteå efter konkurs­beskedet: ”Vi ska inte lägga oss platt”

Hur påverkas Skellefteå av Northvolts konkurs? Arbetaren ringde upp Röda korset, Sara kulturhus och en lunchrestaurang för att höra vad de tänker om beskedet.

Röda korsets second hand-butik och mötesplats ligger centralt i Skellefteå och är öppen dagligen. Det har gått två dagar sedan Northvolts konkursbesked, och här är batterifabriken ett stående samtalsämne.

– Det är något alla pratar och funderar kring, på olika sätt. Jag upplever att Skelleftebor över lag är ganska lugna: Skellefte fanns här innan och Skellefte kommer finnas efter, men det är klart att det finns en uppgivenhet, säger Alexandera Sundberg, verksamhetschef på Röda korset i Skellefteå, när Arbetaren ringer upp henne under torsdagen.

Northvolts batterifabrik i Skellefteå under onsdagen. Foto: Jonas Westling/ TT

Hon träffar också de som drabbas mer direkt. Personer som är medborgare utanför EU och beroende av arbetet för att få stanna i Sverige.

– Där är det mycket oro, ångest och sorg.

Röda korset stärker upp med extra insatser

Efter pandemin startade Röda korset upp Mötesplats “Vän i Skellefteå”, en plats öppen för alla. Hit har bland annat människor som varit anställda vid Northvolt kommit.

Alexandra Sundberg, verksamhetschef på Röda korset i Skellefteå. Foto: Johan Seger

– Vi har haft flera av de som jobbar, eller är familj till de som jobbar, här. Vi har följt dem genom resan och följt dem när det var mycket oro kring vem som får stanna och vem som ska få gå. Vi förlorade en del av våra vänner då. Och nu står vi där igen.

Arbetaren har tidigare rapporterat om hur 1 600 anställda på Northvolt sades upp i september, vilket följdes av ytterligare uppsägningar i oktober.

– Vi kommer att fortsätta ha “Vän i Skellefteå” öppet. Och vi stärker upp ikväll (torsdag kväll, reds. anm) med extra insatser om det är många som kommer.

Dels kommer volontärer från “Vän i Skellefteå” vara på plats men även utbildade krisstödjare för dem som behöver ett djupare samtal.

– Vi kan inte lösa situationen, men vi kan lyssna och finnas där som medmänniskor och kanske ge lite perspektiv i det första kaoset och sorgen, säger Alexandra Sundberg.

Eftersom uppehållstillståndet är beroende av att ha ett arbete, så kan konsekvensen bli att många blir av med sina uppehållstillstånd.

– Nu pratar man om att man ska försöka driva Northvolts verksamhet vidare. Men alla blir uppsagda och sedan kommer man att återanställa där det behövs. Risken är ju att den sortens återanställningar inte kvalificerar för ett uppehållstillstånd för arbete. 

Sara kulturhus om ökat behov av att samlas kring kultur

Åsa Pettersson arbetar på restaurang Truckgatan. Hon tror att konkursen kommer att påverka Skellefteå mycket.

– Om de ska lägga ner kommer det påverka massor. Lediga bostäder och villor, priser som sjunker. Ja, jag tror det har en stor effekt, säger hon när Arbetaren ringer upp strax efter lunchtid.

Sara Kulturhus i Skellefteå. Foto: Pontus Lundahl/ TT

Hanna Jirstrand Sandlund är vd på Sara kulturhus. Kulturhuset i trä som är döpt efter författaren Sara Lidman invigdes 2021 och rymmer såväl konsthall och spaavdelning.

– Jag tänker att det är ett oerhört tråkigt besked. Både för Skellefteå och länet, men framför allt för Sverige och hela Europa eftersom man vet att den här elektrifieringen är så central i den gröna omställningen. Det handlar ju om också om Europas konkurrenskraft, säger hon och fortsätter:

Anna Jirstrand, vd på Sara Kulturhus. Foto: Patrick Degerman

– Det är många av våra invånare som kommer känna oro och vara ledsna över det här beskedet. Jag delar verkligen deras känslor.

Hon pekar på att det är 3 000 personer som jobbar på Northvolt och att alla har någon relation till Northvolt.

– Jag känner mig samtidigt stolt över det arbete som gjorts, alla som har jobbat stenhårt med det här. Även vår kommunledning som jobbat för att skapa goda förutsättningar, säger hon. 

Skellefteå kommun ställer krav på staten

I ett pressmeddelande skriver Skellefteå kommun att ”det är viktigare än någonsin att nationella aktörer sätter in avgörande insatser för att säkerställa att kompetens och batteriproduktion blir kvar i Sverige, att nya ägare kommer på plats så fort som möjligt och att produktionen kan upprätthållas under den tiden.”

Hanna Jirstrand Sandlund hoppas att kunna kraftsamla så att fabriken kan fortsätta leverera batterier.

– Vi har ju 3 000 människor här på plats som kan göra batterier. Vi är den enda platsen i Europa som har den möjligheten. Vi ska inte lägga oss platt utan jobbar för att det blir på det sättet, säger Hanna Jirstrand Sandlund.

När omvärlden känns osäker ser hon även att kulturhuset kan spela en roll.

– Oavsett om det blir en ekonomisk nedgång på kort eller lång sikt, tror vi att behovet av att samlas kring kultur kommer att vara fortsatt stark. I sådana här tider tänker jag att vi som Sara kulturhus kan vara en viktig plats för gemenskap och framtidstro. Att samlas kring något så tidlöst som musik, teater och konst, påminna sig om glädjeämnena och ta en stunds paus från vardagen för att uppleva kultur.

Publicerad
14 hours sedan
Martin Berg på Hamnarbetarförbundet
Martin Berg är hoppfull inför nästa veckas förhandlingar med Sveriges hamnar. Foto: Thomas Johansson/TT och Adam Ihse/TT

Hamnarbetarnas krav: Stärk skyddet för förtroende­valda

Hamnarbetarförbundet presenterar nu sina krav inför nästa veckas avtalsförhandlingar med arbetsköparsidan. Högst på listan står frågan om förstärkt skydd för fackets förtroendevalda. Det här i skuggan av det uppmärksammade varslet av förbundets vice ordförande Erik Helgeson.

– Det är inte rimligt att våra storföretag skiter i föreningsfriheten för att kunna köpa ut våra förtroendevalda för småsummor, säger Martin Berg som är Hamnarbetarförbundets ordförande, till Arbetaren.

Det är i en video på sociala medier som de första kraven framställs. Det här eftersom arbetsköparen Sveriges hamnar än så länge förklarat att de inte haft tid att ses för ett första möte. Men på onsdag nästa vecka, den 19 mars, ska parterna träffas. Förutom en höjning av grundlönen på 2 000 kronor kräver facket bland annat att skyddet för de förtroendevalda ute på kajerna stärks.

– Det handlar om sättet företagen agerar mot de förtroendevalda som ju representerar alla våra medlemmar. Det ska inte gå att köpa ut dem för skitsummor som man nu försöker göra med Erik, säger Martin Berg.

Sedan varslet av Erik Helgeson har Hamnarbetarförbundet fått stor uppmärksamhet. Både i Sverige och internationellt och stöduttalanden från andra fack runt om i världen fortsätter att strömma in till förbundet.

Martin Berg tror därför på möjligheten att få till ett stärkt skydd för de fackligt aktiva.

– Det hoppas jag verkligen att vi får till och det är en väldigt viktig fråga och vår fulla rätt att kräva. Så det ska vi lägga fram på onsdag när vi ses för en första förhandling.

Publicerad Uppdaterad
3 days sedan
Många anställda på Northvolts batterifabrik i Skellefteå vet fortfarande inte om de får behålla sina jobb
Under onsdagen kom beskedet: Northvolt har ansökt om konkurs. Foto: Pontus Lundahl/TT

Northvolt i konkurs: ”Priset betalas av våra medlemmar”

Under onsdagsmorgonen kom beskedet. Batteritillverkaren Northvolt har gått i konkurs, ett besked som kastar ut tusentals anställda i en osäker framtid.

“Det är uppenbarligen mycket som har gått fel, och priset betalas nu av våra medlemmar. Ansvaret för detta behöver klarläggas”, säger IF Metalls förbundsordförande Marie Nilsson i ett pressmeddelande.

Det krisdrabbade elbatteribolaget Northvolt har inte lyckats säkra de ekonomiska medel som behövts för att rädda företaget. Varken planerna på rekonstruktion i USA, som syftat till att skydda bolaget från konkurs, och ytterligare likviditetsstöd från bolagets långivare har inte varit tillräckliga. 

I ett pressmeddelande skriver bolaget:

”Som många företag i batterisektorn har Northvolt upplevt en rad svåra utmaningar de senaste månaderna som urholkat dess finansiella ställning, inklusive stigande kapitalkostnader, geopolitisk instabilitet, efterföljande störningar i leveranskedjan och förändringar i efterfrågan på marknaden.”

Under onsdagsmorgonen lämnades ansökan om konkurs in till Stockholms tingsrätt. Enligt Svt jobbar 5 000 personer i dagsläget på Northvolt, de flesta i Skellefteå. Konkursen drabbar även anställda i Västerås och Stockholm.

”I slutändan, med begränsad tid och tillgängliga ekonomiska resurser, kunde företaget inte nå de avtal som krävts för att säkra sin framtid”, skriver Northvolt i pressmeddelandet. 

Konkursbeskedet berör cirka 1 800 av IF Metalls medlemmar. 

“När den akuta fasen i det arbetet är avklarat finns det många frågor kring händelseutvecklingen som kommer att kräva svar”, säger IF Metalls förbundsordförande Marie Nilsson i pressmeddelandet.

Även många av Unionens medlemmar drabbas. Facket har strax under 1 300 medlemmar på bolaget.

“Det är såklart ett tungt besked och en väldigt mörk dag för alla oss som varje dag jobbat hårt och hoppats att bolaget ska ta sig igenom denna tuffa tid”, säger Shaneika Jeffrey, vice ordförande för Unionen-klubben på Northvolt Ett i Skellefteå.

Sveriges Ingenjörer har cirka 650 medlemmar på företaget i Stockholm, Västerås och Skellefteå.

“Det här är ett oerhört tufft besked för våra medlemmar, som slitit hårt för att rädda företaget. För den gröna omställningen och för svensk konkurrenskraft skulle det vara förödande om de investeringar och den kompetens som förvärvats inte togs till vara. Europa behöver en batteritillverkning i världsklass”, säger Ulrika Lindstrand, förbundsordförande Sveriges Ingenjörer i ett pressmeddelande.

Största konkursen i modern svensk historia

Konkursen är den största i modern svensk historia, och en av de största historiskt sett. 

Härnäst kommer en konkursförvaltare, utsedd av domstol, se över processen inklusive försäljning av verksamheten och dess tillgångar. 

I samband med en konkurs kan konkursförvaltaren besluta om statlig lönegaranti, för att säkerherställa att de anställda får lön.

Publicerad Uppdaterad
5 days sedan
Silas Aliki om följderna av ändringar i migrationsrätten som riksdagen förväntas rösta igenom den 12 mars 2025. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman / TT , Lo River Lööf Kollage: Arbetaren

Silas Aliki:
Regeringen ändrar migrationsrätten – ”ökat lidande”

Riksdagen röstar på onsdag den 12 mars om ett förslag att ta bort preskriptionstiden för utvisningsbeslut. Förslaget som förväntas gå igenom innebär att det blir omöjligt att söka asyl på nytt igen efter ett avslag utan att först lämna landet, skriver Silas Aliki och varnar för att lagändringarna kommer att öka både utsattheten och lidandet för de berörda.

Den 12 mars förväntas riksdagen rösta igenom förändringar i migrationsrätten som kommer att få stora konsekvenser. Regeringens syfte med de nya reglerna är att få fler personer som fått avslag på sina asylansökningar att lämna Sverige. Men vilka följder får de i praktiken?

I korthet kommer, enligt de nya reglerna som ska träda i kraft den 1 april, utvisningsbeslut inte att preskriberas så länge en person är kvar i Sverige. Det blir alltså omöjligt att söka asyl på nytt igen efter ett avslag utan att först lämna landet. Dessutom avskaffas möjligheten till så kallat spårbyte, det vill säga att en person som fått avslag på asylansökan kan söka arbetstillstånd utan att behöva lämna Sverige.

Spårbyte inte längre möjligt – vitt jobb räcker inte för att få stanna

Reglerna är utformade så att även alla ansökningar om förlängt arbetstillstånd avslås, om det första arbetstillståndet var ett sådant som personen fått genom spårbyte. Personer som arbetat vitt i Sverige i flera år, och som ofta återförenats med familjen, kommer att behöva lämna landet. 

Advokatsamfundet påpekade i sitt remissvar att de nya reglerna med stor sannolikhet kommer medföra att en större grupp redan mycket utsatta människor kommer att hamna i en sådan otrygghet att den måste anses oförenlig med utlänningslagstiftningen. 

Det bekräftar den bild som Statskontoret i en rapport nyligen kom fram till – det finns stora rättssäkerhetsbrister i den svenska asylprocessen. Möjligheten att söka asyl på nytt är därför en sorts säkerhetsventil, som i många fall kan läka bristerna hos Migrationsverket och leda till ett bättre resultat. En ventil som regering och riksdag alltså nu tar bort. 

Utsattheten ökar med nya asylregler

Men reglerna kommer inte, på det sättet som regeringen tror, leda till att människor utan tillstånd lämnar Sverige. 

Asylrättscentrum, som i över 30 år arbetat med att hjälpa människor att ta tillvara sina rättigheter i asylprocessen, har pekat på att statistik från åren 2021-2022 visar att omkring 21-29 procent av alla som söker någon form av uppehållstillstånd efter preskription får det.

Det innebär att människor som har behov av skydd inte längre kommer att kunna få det, eftersom man bara får en chans i den process som ibland har beskrivits som ett lotteri. Dessa människor kommer, visar forskning, i stor utsträckning välja att stanna kvar i Sverige, trots att de saknar möjlighet att få stanna. Att återvända upplevs helt enkelt som för farligt.

Större risk för exploatering på arbetsmarknaden

Risken är stor att de nya reglerna bara kommer att öka utsattheten och lidandet, och dessutom ge den informella ekonomi där papperslösa utnyttjas i bygg-, städ- och restaurangbranschen ännu fler människor att exploatera. 

Att dra in uppehållstillståndet för personer som befunnit sig lagligt i Sverige under hela sin tid här, och etablerat sig på arbetsmarknaden, framstår också det som en såväl mänsklig som ekonomisk katastrof. 

Lagstiftning som den här blir bara begriplig för den som inser att syftet med Tidölagets politik inte är att se till att den svenska arbetsmarknaden fungerar som den ska eller att människor följer fattade beslut. Syftet är att skapa oro, rädsla och en känsla av att inte vara välkommen hos bruna och svarta personer. Med eller utan uppehållstillstånd. 

Publicerad Uppdaterad
5 days sedan
Palestinsk man och ett barn sitter i en ambulans efter ett israeliskt bombanfall i Gaza i december 2024
Debattörerna ifrågasätter att Sverige har tagit emot sjuka och skadade personer från kriget i Ukraina men inte från Gaza. FOTO: Abdel Kareem Hana/TT

Hyckleri att inte ta emot patienter från Gaza

Sverige kunde ta emot sjuka från Ukraina – men inte från Gaza? Hyckleriet är fulländat, skriver svenska vårdarbetare tillsammans med företrädare för partiet Solidaritet, Visionspartiet och Feministiskt Initiativ.

I en replik på Expressen Debatt hävdar Sverigedemokraternas migrationspolitiska talesperson Ludvig Aspling att det är ”uteslutet” att Sverige ska ta emot sjuka från Gaza. Det är ett skamlöst exempel på nekropolitisk* retorik i dess mest avhumaniserande form.

Medan Sverige utan att tveka tog emot tusentals sjuka och skadade ukrainare när Rysslands invasion drabbade dem, ser vi nu hur samma medmänsklighet förvägras palestinierna – människor som utsätts för ett av vår tids mest brutala massmord.

Civila krigsoffer nekas vård

Vad är skillnaden? Är det hudfärgen? Är det namnen? Är det religionen? När ukrainska kvinnor och barn flydde bomber, var det ingen som ifrågasatte deras behov av skydd och vård. Då öppnades Sveriges dörrar med tal om solidaritet och mänskliga rättigheter. Men när det handlar om sjuka och skadade palestinier – då är det plötsligt omöjligt, då skapas undanflykter, då hänvisas det till ”fundamentalism” och ”hederskultur” som svepskäl för att neka vård åt civila krigsoffer.

Och det är ingen slump att detta nekropolitiska budskap ekar även från regeringshåll. När oppositionen i Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) uppmanade regeringen att ta emot patienter från Gaza, tog Tidöregeringens sjukvårdsminister Acko Ankarberg (KD) och biståndsminister Benjamin Dousa (M) snabbt till orda för att avfärda förslaget.

Strax därefter stämde Ludvig Aspling (SD), migrationspolitisk talesperson, in i kören med ett eget debattinlägg i Expressen, där han underströk att palestinier inte är välkomna i Sverige.

Avhumanisering av palestinska liv

Detta är nekropolitik i sin renaste form – makten att avgöra vilka liv som är värda att räddas och vilka som kan lämnas att dö. När den svenska regeringen aktivt motsätter sig att ge vård till döende palestinier, handlar det inte om kapacitet eller ekonomi. Det handlar om en medveten avhumanisering av palestinska liv, där en hel befolkning reduceras till ett politiskt problem snarare än individer med samma rätt till liv och hälsa som alla andra.

För vi vet att Sverige kan. Vi vet att vi har resurserna. Vi vet att vi har erfarenheten – vi använde den när det gällde ukrainska patienter. Men den politiska viljan saknas, för de som dödas och skadas i Gaza passar inte in i den europeiska berättelsen om ”de oskyldiga offren som vi måste hjälpa.” De är istället de oönskade, de obekväma, de som kan offras utan att det rör samhällets moraliska kompass.

Fråga om människosyn

Detta är inte bara en fråga om vårdplatser – det är en fråga om vilken människosyn som styr Sveriges politik. När Tidöregeringen, genom Ankarberg, Dousa och Aspling, sätter ner foten och säger att vi inte ska ta emot skadade palestinier, säger de samtidigt att vissa liv inte är värda att räddas. Det är den yttersta konsekvensen av den rasistiska nekropolitik som nu dikterar Sveriges humanitära hållning.

Hyckleriet är inte bara genomskinligt – det är en skamfläck på alla de principer om humanism och rättvisa som Sverige en gång påstod sig stå för. Att selektivt värdera liv beroende på deras etnicitet, religion eller hudfärg är rasism förklädd till politisk pragmatism.

Vi behöver inte fler ursäkter. Vi behöver en politik som inte gör skillnad på vilka liv som räknas och vilka som kan lämnas att dö.

Om Sverige kunde ta emot ukrainska patienter, då kan vi ta emot palestinska. Allt annat är ren och skär rasistisk nekropolitik.

Farhan Abdi, vårdbiträde, Wadajir förening, Malmö 
Shazia Ali, medlem i Palestinas vänner Linköping
Najm Amoura, ordförande, European Palestinian Youth Union
Seham Aweida, Eslövs Palestinavänner
Roxanda Bezares, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden 
Sead Busuladzic, Visionspartiet 
Diana Castro, leg. sjuksköterska, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden 
Paola Castro Echeverri, sjuksköterska, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden
Linus Castro Sköld, psykolog, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden 
Corinne Dominique, pedagog, Nödrop Gaza
Alexandra Esser, danspedagog, medlem i Judiskt Upprop
Ingemar Fryklund, nätverket NU ÄR DET NOG!
Elin Gauffin, Tillsammans mot rasism
Lisa George-Svahn, specialistsjuksköterska, medlem i Healthcare workers 4 Palestine-Sweden

EvaMärta Granqvist, ordförande, föreningen Hjärta
Natte Hillerberg, ST-läkare, styrelseledamot i Läkare mot rasism
Lisbeth Henricsson, leg psykolog, medlem i Solidaritet
Erica Holm, leg. Sjuksköterska, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden 
Erik Höjer, medlem i Solidaritet
Arne Johansson, ordf Norra Järva Stadsdelsråd
Aysha Jones, Black Lives Matter Sweden
Sherriff Kandeh, Afrosvenskarnas Forum för Rättvisa
Vilgot Karlsson, Socialistiskt Alternativ
Lovisa Kasström, läkare, Stockholm
Jonatan Kaye, Judar för Israelisk-Palestinsk Fred (JIPF)
Sarah Kim, leg. Sjuksköterska, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden
Dali Kovacevic, undersköterska, Bred Antirasistisk Mobilisering
Kim Källman, examinerad läkare, medlem i Solidariska Vårdarbetare
Berit Larsen, medlem i Solidaritet
Anna Nelson, barnsjuksköterska, barnmorska, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden
Halimo Nuur, undersköterska, Lokala hyresgästföreningen Cactus, Malmö
Ramona Forsman, läkare, Stockholm, Nödrop Gaza
Alice Pietsch, Ingen människa är Illegal, Stockholm
Soledad Quintana Fernández, Feministiskt Initiativ   
Anna-Lena Roune, leg. sjukgymnast, Nödrop Gaza
Birgitta Råstander, Medmänniskor på Riksbron
Sunera Sadacali, allmänläkare, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden 
Ana Sarmiento Sanchez, läkare, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden
Katarzyna Wiatrowska, barnläkare, neonatolog, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden
Magnus Wilhelmsson, medlem i Solidaritet 

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Amalthea Frantz, chefredaktör på Arbetaren. Foto: Skärmdump från Turkish Aerospace Industries, Montage Arbetaren

Amalthea Frantz:
Sluta kryp för skurkstater – lämna Nato

Ett år har Sverige varit medlem i Nato. Ett år för mycket. Regeringen borde ansöka om utträde nu, innan den skämmer ut sig ännu mer.

Maktfullkomlighet och militarism leder alltid till ett helvete för vanliga människor. Oavsett vilken stat det handlar om. Men vissa stater är mer skurkaktiga än andra. I den militära alliansen Nato finns länder som Ungern och Turkiet. Och förstås den stora jätten: USA. 

Den 7 mars är det ett år sedan Sverige blev medlem i Nato. Det skedde hastigt – jämfört med de föregående 200 åren av alliansfrihet. Ändå blev själva inträdet på många sätt utdraget, mycket på grund av att Turkiet ställde krav på krav. De flesta var kopplade till att Sverige inte sågs som tillräckligt avståndstagande från alla former av kurdisk självständighetsrörelse. Turkiet ville också att Sverige skulle börja exportera vapen till landet igen – något som inte hade skett sedan Turkiet invaderade norra Syrien 2019. 

Turkiet testar stridshelikoptrar ovanför våra huvuden

Vi vet hur det slutade. Sveriges regering gjorde allt för att blidka den maktgalna president Erdoğan. Och mindre än ett år senare testar Turkiet sin första inhemskt utvecklade stridshelikopter rakt över våra huvuden, som Arbetaren kan rapportera i dag

”Väderleken i bergen i norra Kurdistan liknar den i norra Sverige under vintern. Så det är tydligt vilka som är måltavlan för de här helikoptrarna”, som en representant för Rojavakommittérna sammanfattar det. 

Samtidigt leds USA av den minst lika maktgalna Trump. Som just nu uppges planera ”stora förändringar” inom Nato och hårdare villkor för medlemsländerna. Trump, som dessutom knyter krigsförbrytaren Putins Ryssland allt närmare sig. En besvärande verklighet för alla, inte minst inom vänstern, som tyckt att Ryssland inte är så illa – dels på grund av pervers Sovjetnostalgi, dels eftersom man gillar allt som utmanar USA:s makt i världen. Vad det borde brinna i deras huvuden nu.

Lämna ”det tomma skalet” Nato

Kom igen, Sveriges regering. Gör något någorlunda rätt för en gångs skull. Skyll på det förändrade läget och lämna Nato. Kanske kan ni också utlysa den där folkomröstningen, som vi inte ansågs mogna för tidigare?

Så slipper ni skämmas ännu mer. Och slipper krypa för skurkstater på köpet.

Även den gamle moderaten Carl Bildt kallade i dagarna Nato för ”ett tomt skal”, eftersom det inte går att lita på USA längre. Vad händer om Sverige faktiskt skulle stå inför ett krigshot? Plötsligt ter det sig inte alls otroligt att Trump skulle kräva att regeringen lovar USA all svensk järnmalm plus en fantasiljon dollar, eller något i den stilen, för att ens överväga att hjälpa till. Och tror någon i hela världen att det i så fall är en god idé att skicka Ulf Kristersson till den förhandlingen?

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Ascher, Lönnberg, Rosengrenska, papperslösa
Henry Ascher och Lina Lönnberg är båda aktiva inom Rosengrenska stiftelsen, som i år tilldelas Arbetarens Ottarpris. Foto: Volodya Vagner

Eldsjälar ger papperslösa vård på Rosengrenskas mottagning

I över 25 år har vårdarbetare i Göteborg nätverkat för papperslösas rätt till hälso- och sjukvård genom mottagningsverksamhet och opinionsbildning. Arbetaren besöker mottagningen och Rosengrenska stiftelsen som i år tilldelas Ottarpriset.

Vid första anblicken ser det nästan ut som en helt vanlig vårdcentral. Inskrivningen sker på bottenplan. Runt hörnet från entrén sitter patienter tålmodigt och väntar på att det ska bli deras tur. Vid kassan hanteras kvitton, recept och kontanter. Men detta är ingen vanlig vårdcentral. I stället för att betala så får patienterna små ersättningar, bland annat för att täcka kostnader för mediciner.

Även mottagningens interna rutiner skiljer sig från den vanliga vårdens digitaliserade vardag. Här är det små färgglada lappar som skickas runt, från fack med skyltar som ”sjuksköterska”, ”psykolog”, och ”tandläkare” vid inskrivningen, till respektive undersökningsrum en trappa upp, och i slutändan till journalarkivet.

Mottagning för papperslösa

Arbetet flyter på, det är uppenbart att teamet är väl inkört. De flesta av det tjugotal personer som sköter mottagningen har bakgrund inom vården, men arbetet de utför här i kväll sker helt ideellt. Detta är Rosengrenska stiftelsens mottagning för Göteborgs papperslösa. Varannan vecka erbjuder teamet av sjuksköterskor, läkare, tandläkare, psykologer och tolkar vård åt personer som lever i Sverige – men utanför systemet.

Stiftelsen har ett tätt samarbete med flera andra ideella aktörer, som också finns på plats under mottagningen. Diakoner från Svenska kyrkan erbjuder socialt stöd, en grupp vid namn Rosenjuristerna ger råd i rättsliga frågor, och en optiker från biståndsorganisationen Vision for All utför synundersökningar och utrustar patienter med begagnade glasögon. Av säkerhetsskäl hålls adressen för mottagning hemlig.

På Rosengrenska utförs synundersökningar och patienterna utrustas med begagnade glasögon. Foto: Volodya Vagner

Rosengrenska stiftelsen grundades 1998. Dess namn inspirerades av ett kassaskåp av märket Rosengren som hade donerats till verksamheten vid grundandet.

– Vi följde den göteborgska traditionen med mecenat-namn som Sahlgrenska. Det blev lite av ett uttryck för en slags humor och värme som jag tror att vi bär med oss i arbetet också, berättar en av medgrundarna, barnläkaren och folkhälsoprofessorn Henry Ascher.

Enligt honom är det viktigt att hålla fast vid positiva känslor för att orka ge stöd åt människor i en ofta mycket desperat situation. Hans drivkraft i arbetet föddes bland annat ur den egna familjehistorien. Henry Aschers morföräldrar, som hade judisk bakgrund, anlände till Sverige som flyktingar från Nazityskland.  

Papperslösa har rätt till sjukvård i Sverige

Sedan etableringen har Rosengrenska följt tre mål: Att ge papperslösa tillgång till vård, att sprida kunskap om deras situation, och att avskaffa sig själv som organisation. Eftersom alla människor har rätt till sjukvård anser man att det egentligen inte borde finnas någon ideell och underjordisk specialmottagning för utestängda personer.

Ett steg i denna riktning kom 2013, då riksdagen beslöt att även personer utan tillstånd att vistas i Sverige har rätt till sjukvård. För Rosengrenska innebar det ett skifte från att själva erbjuda många sjukvårdstjänster till att numera framför allt stötta papperslösa i att ta tillvara sina rättigheter inom den offentliga sjukvården. Trots att papperslösa enligt lag i dag har rätt till en relativt bred tillgång till vård har många nämligen fortfarande svårt att utnyttja denna rättighet.

– Utan det här stödet hade jag aldrig klarat mig, då hade jag varit död nu, säger exempelvis en kvinna i 60-årsåldern som besökt mottagningen i ungefär ett år.

Rosengrenska stöttar papperslösa i att ta tillvara sina rättigheter inom den offentliga sjukvården. Foto: Volodya Vagner

Hon kom till Sverige för ett antal år sedan men saknar uppehållstillstånd, och vill förbli anonym. Tipset om mottagningen fick hon av en bekant.

Utöver finansiellt stöd för köp av diabetesmediciner, får hon av Rosengrenska hjälp med att få behandling hos den offentliga vården, där kunskapsbrist om papperslösas rättigheter ofta blir ett hinder. I handen håller kvinnan en lapp hon fått på Rosengrenskas mottagning, som hon ska visa vid sitt nästa besök på vårdcentralen. På den förklaras hennes hälsosituation och vad det är hon behöver.

Tog del av Ottars sexualupplysning i skolan

Enligt Henry Ascher är det i många fall sådana små, till synes symboliska insatser, som gör stor skillnad för patienternas hälsa.

– Det kan ju tyckas banalt, men den där lilla lappen vi ofta utrustar folk med, den är jätteviktig, säger han.

Även denna insikt, om vikten av upplysning kring hälsofrågor, inspirerades bland annat av hans mammas tidiga år i Sverige, och en händelse som Henry Ascher säger gör honom särskilt glad över att organisationen han är med i tilldelas Ottarpriset: I den svenska skolan fick hans mor ta del av sexualupplysning med Elise Ottesen-Jensen.

Ottars besök på mammans skola ska ha väckt en del kontroverser bland elevernas föräldrar, berättar han. Men Henry Aschers morföräldrar, som satte högt värde på utbildning, och vars beslut att fly från Tyskland togs när det infördes raslagar som skulle gjort det omöjligt för deras dotter att plugga på universitet, uppskattade Ottars insatser i skolan.

Vikten av kunskap för människors fysiska välbefinnande tycker Henry Ascher sig även funnit stöd för i sin forskning i folkhälsa. 

– Att veta att man har rättigheter, och med självförtroende kunna utkräva sin rätt, det är otroligt viktigt för en människas hälsa, säger han.

Uppmuntrar till egenmakt genom information

Hans kollega Lina Lönnberg, psykolog och styrelsemedlem i Rosengrenska, håller med. Samtidigt understryker hon vikten av att kontakten med patienterna även i det lilla ska präglas av Rosengrenskas mål om självavskaffande.

– Vi försöker ju alltid uppmuntra en slags egen makt, alltså att folk inte känner att de måste gå via oss.

I slutet av mars kommer en ny mottagning att slå upp portarna i Göteborg via ett samarbete mellan Rosengrenska, Röda korset och Västra Götalandsregionen. Foto: Volodya Vagner

Det är en strävan som på senare år har motverkats av de allt mer repressiva tongångarna i den svenska migrationsdebatten. Enligt Lina Lönnberg och Henry Ascher har diskussionen kring förslaget om en angiverilag, alltså att offentliganställda skulle vara tvungna att anmäla papperslösa patienter till polisen, redan skapat stor osäkerhet kring att söka vård bland papperslösa. Detta trots att någon sådan lag ännu inte klubbats.

Är Rosengrenskas slutmål om att bli överflödiga mer avlägset i dag än tidigare, med tanke på den politiska utvecklingen?

– Både ja och nej, säger Lina Lönnberg.  

– På ett sätt finns det ju krafter i dag som inte fanns för tio år sedan, som ifrågasätter de mänskliga rättigheterna, och menar att de skulle vara något man måste förtjäna.

Ny mottagning öppnar under våren

Men å andra sidan menar hon sig även se en annan utveckling. Mot slutet av mars kommer nämligen en ny mottagning att slå upp portarna i Göteborg. Det är ett samarbete mellan Rosengrenska, Röda korset och Västra Götalandsregion. Projektet, som omfattar två sjukskötersketjänster, finansieras av regionen.

– Vår förhoppning är så klart att det kan bli en del i det här att avskaffa oss själva, säger Lina Lönnberg.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Rosengrenska stiftelsen i Göteborg arbetar för papperslösas rätt till vård. Lina Lönnberg är psykolog och styrelsemedlem. Foto: montage Arbetaren, Konstnären till verket: Kasra Alikhan, Volodya Vagner

Rosengrenska stiftelsen får Ottarpriset 2025

Ottarpriset tilldelas i år Rosengrenska stiftelsen för deras arbete för att papperslösa ska ha rätt till vård. Lina Lönnberg är psykolog och har varit aktiv i 20 år. Hon berättar för Arbetaren om hur de arbetar för att papperslösa ska få tillgång till såväl blöjor som mediciner.

Rosengrenska stiftelsen i Göteborg började erbjuda vård för papperslösa 1998. På frivillig basis arbetar ett nätverk av vårdpersonal för att papperslösa ska få samma tillgång till vård som övriga invånare. 

Nu tilldelas de Ottarpriset, ett pris som Arbetaren delar ut årligen för att uppmärksamma personer eller organisationer som verkar i andan av Elise ”Ottar” Ottesen-Jensen. Priset, som består av en summa på 10 000 kronor, instiftades 2017.

– Det är med stor glädje och stolthet, respekt och ödmjukhet som vi nåtts av beskedet att Rosengrenska stiftelsen tilldelas årets Ottarpris. I en tid när demokratiska fri- och rättigheter runt om i världen är under attack, och just nu mer än 122 miljoner människor är på flykt undan krig, konflikter och förföljelse, drabbas tyvärr som alltid kvinnor och barn ojämförligt hårdast, säger Gunnar Henning, ordförande för Rosengrenska stiftelsen. 

”Sedan 1998 har detta frivillignätverk av vårdarbetare i Göteborg ihärdigt stått upp för papperslösas rätt till vård. Likt Elise ’Ottar’ Ottesen-Jensen prövar de ständigt nya vägar för att nå de mest behövande med livsviktig vård och kunskap”, skriver Arbetaren i sin motivering.

– I dag är Ottar nog mest känd för sitt arbete med sexualupplysning, hon grundade ju RFSU. Men hon var också en aktiv antifascist som hjälpte flyktingar, bland annat genom att låta dem bo hemma hos henne. Hon gjorde skillnad i praktiken och nådde de mest utsatta, precis som Rosengrenska, säger Amalthea Frantz, Arbetarens chefredaktör. 

”Bristande kunskap tvingar fram absurda val”

Arbetaren träffar psykologen Lina Lönnberg som sitter i styrelsen för Rosengrenska och som varit aktiv i nätverket sedan 2005. Likt Gunnar Henning pekar hon på att papperslösa kvinnor är en särskilt utsatt grupp och att en stor andel av besökarna på Rosengrenska är kvinnor.

”Prispengarna kommer att gå direkt in i verksamheten och komma patienterna till nytta”, säger Lina Lönnberg. Foto: Volodya Vagner

Visserligen har papperslösa sedan den 1 juli 2013 rätt till viss subventionerad vård. Lina Lönnberg pekar på att bristande kunskap om papperslösas rätt till subventionerad vård och subventionerade mediciner tillsammans med den utsatthet och fattigdom som präglar ett liv i papperslöshet gör att människor ställs inför absurda val.

– En nybliven mamma kan tvingas välja mellan att ge mjölkersättning till sitt barn och att hämta ut antibiotika för lunginflammation till sig själv. En gravid kvinna kan tvingas välja mellan att avstå från att genomgå en medicinskt nödvändig sen abort och att sätta sig i skuld till personer som utnyttjar hennes utsatthet, säger Lina Lönnberg.

Lag ger papperslösa rätt till vård

Den 1 juli 2013 fick papperslösa laglig rätt till viss subventionerad vård, när det gäller vård ”som inte kan anstå”.

– Det blandas ibland ihop med akutsjukvård, men egentligen handlar det om en ganska omfattande tillgång till vård, säger Lina Lönnberg.

Regionerna, som har ansvar för sjukvården, har skyldighet att erbjuda papperslösa vård och tandvård ”som inte kan anstå”, mödravård, vård vid abort, preventivmedelsrådgivning, samt läkemedel som förskrivs i samband med vården. Dessutom har regionerna även skyldighet att erbjuda hälsoundersökning om detta inte är ”uppenbart obehövligt”. Vad detta innebär behöver avgöras av den behandlande läkaren eller tandläkaren i varje enskilt fall, skriver Socialstyrelsen på sin hemsida.

Lina Lönnberg vill tillägga där att ”vård som inte kan anstå” innefattar: minst vård som kan motverka ett mer allvarligt sjukdomstillstånd, vård för att undvika mer omfattande vård och behandling samt vård för att minska användningen av mer resurskrävande akuta behandlingsinsatser.

Rosengrenskas arbete omfattar att kontakta vårdgivare som feldebiterar patienter. De ger även ersättning för läkemedelskostnader och delar ut vad de kallar barnpeng till nyblivna föräldrar.

– Vi hjälper till med barnpeng för att nyblivna föräldrar ska ha råd att köpa blöjor och mjölkersättning och samtidigt ha råd till mat och mediciner för egen del. Ingen ska behöva välja mellan blöjor och mediciner. Prispengarna kommer att gå direkt in i verksamheten och komma patienterna till nytta, säger Lina Lönnberg.

– Sverige har skrivit under de mänskliga rättigheterna. Det innebär att alla ska ha rätt till hälsa och samma rätt till vård, påpekar hon.

Samtidigt ser hon med oro på utvecklingen som skett de senaste tio åren.

– I dag finns det fler som ifrågasätter mänskliga rättigheter, säger Lina Lönnberg.

Kamp mot angiveri

Något som präglat de senaste åren har varit diskussionen om en angiverilag, som befarades göra vårdpersonal skyldig att ange papperslösa som sökte vård. 

Rosengrenska stiftelsen har varit en av de aktörer som varit med och kämpat mot en angiverilag. De har deltagit i demonstrationer och tillsammans med representanter för 40 olika organisationer uppmanade de regeringen 2023 ”att dra tillbaka förslagen och respektera vårdens yrkesetik samt alla människors rätt till en trygg och säker hälsa- och sjukvård” i en debattartikel i Dagens Samhälle.

Gunnar Henning menar att bara förslaget om angiverilag fick effekter. 

– Många trodde redan att det var lag, både papperslösa och inom vården. På så vis är syftet nästan uppnått. Det skapar oro och brist på tillit hos en grupp som ofta redan har svårt att lita på myndigheter, säger Gunnar Henning.

I november när regeringens utredare Anita Linder presenterade vad hon kommit fram till i Utredningen om stärkt återvändandeverksamhet, hörde vårdpersonal inte till den grupp som skulle omfattas av den så kallade informationsplikten. Förslaget i dess nuvarande form innebär att Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, Kriminalvården, Kronofogden, Pensionsmyndigheten och Skatteverket på eget initiativ ska lämna uppgifter om papperslösa till polisen.

I tider där mänskliga rättigheter ifrågasätts, anser Lina Lönnberg att det är viktigt att rikta strålkastaren mot verksamheter som verkar för att upprätthålla gemenskap och medmänsklighet.

– De mänskliga rättigheterna har inte bara en plats när alla håller med om dem, de kom till för att avslöja maktmissbruk och motverka att grupper ställs mot varandra. Rosengrenska är en plats där människovärdesprincipen gäller och inte bara är ord på ett papper, säger Lina Lönnberg.

Samarbetar med Västra Götalandsregionen

Under förra året inledde Västra Götalandsregionen ett samarbete med Rosengrenska stiftelsen och Röda korset, där organisationerna ska fungera som en brygga som kan se till att papperslösa får den vård de har rätt till av regionen, något som Dagens nyheter rapporterat om. Genom samarbetet ska kunskapen om papperslösas rättigheter stärkas hos vårdgivaren och dessutom anställs två sjuksköterskor, som ska säkerställa att papperslösa får den vård de har rätt till.

Gunnar Henning är positiv till att politikerna tar ansvar för att se till att de uppfyller lagen. Generellt anser han att det är viktigt att lyfta de positiva krafterna.

– Vi har utmärkta samarbeten där vi ser samma problematiska bild men också möjligheter till att förändra, säger Gunnar Henning.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Stockholms ls av SAC blockerar en sushirestaurang intill Hötorget
Ett trettiotal personer slöt upp för att delta i en facklig blockad mot en restaurang i Stockholm och därmed visa sitt stöd för de ukrainska kvinnor som ska ha utnyttjats på restaurangen. Foto: Johan Apel Röstlund och Håkan Gustafsson

Facket sätter restaurang i blockad – anklagas för att ha utnyttjat ukrainska arbetare


Med ekonomiskt stöd från Arbetsförmedlingen ska ägaren för den populära sushirestaurangen i centrala Stockholm, enligt facket, ha utnyttjat ukrainska krigsflyktingar. Själv nekar han till alla anklagelser, men de fyra kvinnor Arbetaren pratat med vittnar om både trakasserier och utebliven övertidsersättning. Under onsdagen satte facket därför restaurangen i blockad.

Enligt fyra före detta anställda på en välbesökt sushirestaurang i Stockholm har de arbetat 12-timmarsdagar utan vare sig övertidsersättning eller intjänade drickspengar samt trakasserier från ägaren.

Det är mitt i lunchrusningen vid en tvärgata intill Hötorget mitt i centrala Stockholm. Här, på den populära sushirestaurangen, arbetade fram till alldeles nyligen Olga, Natalia, Alena och Victoria, som inte vill uppge sina efternamn, från Ukraina. De kom till Sverige vid krigsutbrottet för drygt tre år sedan och fick genom ett så kallat introduktionsjobb från Arbetsförmedlingen anställning på restaurangen. Tanken med introduktionsjobb är att genom statliga medel hjälpa nyanlända att etablera sig på den svenska arbetsmarknaden.

Jobbet blev dock en mardröm.

– Vi var hjälplösa, kände oss förnedrade och orättvist behandlade, säger Natalia i snålblåsten på väg mot sin före detta arbetsplats.

De fyra före detta kollegorna vittnar alla om trakasserier och diskriminering från arbetsköparen, en man som driver flera sushirestauranger i Stockholmsområdet, och som enligt facket Stockholms LS satt i system att utnyttja krigsflyktingar från just Ukraina. Bland annat genom 12-timmarsdagar utan lunchrast och beordrat övertidsarbete utan betalning.

Olga, Natalia, Alena och Victoria vittnar om arbetsförhållandena på restaurangen där de jobbat. Ägaren säger dock till Arbetaren att det de säger inte stämmer. Foto: Johan Apel Röstlund

– Det de säger är inte rätt, mer än så vill jag inte uttala mig, säger restaurangägaren till Arbetaren och hänvisar i stället till sin advokat, som tillfälligt befinner sig på fjällresa.

Facket uppmanade dokumentera diskriminering

När de fyra kvinnorna vände sig till facket fick de uppmaningen att börja dokumentera den påstådda diskrimineringen och i en ljudinspelning hörs hur chefen förklarar att reglerna ser olika ut beroende på varifrån den anställda kommer.

– Så fort vi påpekade något fel blev han arg, säger Olga.

Efter att förhandlingarna mellan facket och restaurangägaren strandade tidigare i veckan försattes serveringen under onsdagen i blockad.

Solidariska byggare i blockaden

Ett trettiotal personer, många av dem ukrainska byggarbetare från det uppmärksammade facket Solidariska byggare, slöt upp med fanor, varselvästar och en stor banderoll framför entrén där de delade ut flygblad till förbipasserande. Många lunchgäster valde att vända i dörren sedan facket informerat om läget.

– Jag är glad att så många är med och att det förhoppningsvis innebär rättvisa för oss, säger Natalia.

Blockaden kommer enligt Stockholms LS att fortsätta fram tills dess att den obetalda övertidsersättningen samt drickspengarna har betalats ut.

Arbetsförmedlingen har stoppat sina utbetalningar till restaurangen och utreder nu missförhållandena.

Publicerad Uppdaterad