Svenska kyrkans huvudfåra anno 2017 står, på flera sätt, för några av de mest sympatiska dragen inom den samtida kristenheten. Man har en någorlunda öppen inställning i trosfrågor. Man motarbetar kvinnoprästmotstånd och har vigt flera kvinnliga biskopar. Man uppmärksammar på olika vis den globala snedfördelningen av makt och resurser. Man låter samkönade par gifta sig i sina kyrkorum. Man tar ofta ställning mot sociala orättvisor och samhällelig utslagning.
Den kyrkotradition som man lutar sig emot har ju som bekant ofta varit allt annat än jämställd och rättvisebejakande.
I ljuset av detta blir det extra intressant när kyrkan ska betona den historiska kontinuiteten i trosuppfattning och organisation. Den kyrkotradition som man lutar sig emot har ju som bekant ofta varit allt annat än jämställd och rättvisebejakande – snarare ärkepatriarkal, furstefjäskande och auktoritär.
I år har kontinuitetssökaransatserna varit talrika, eftersom det råkar vara 500 år sedan som den riktningsgivande reformatorn och protestantiske förgrundsgestalten Martin Luther i Tyskland stadfäste sina teser mot avlatsbrevförsäljningen och formerna för kyrkans maktutövning. Följden blev i sinom tid ett totalt brott med påvedömet och ännu en klyvning av den europeiska kristenheten, där den svenska statskyrkan blev profilerat lutheransk.
Svenska kyrkan har uppmärksammat 500-årsjubileet på olika sätt under året, mer eller mindre djuplodande i anslaget.
I samband med själva årsdagen den 31 oktober tog ärkebiskop Antje Jackelén tillfället i akt och publicerade en egen hyllningsskrift till Luthers arv i Dagens Nyheter. Texten uppvisar ett koncentrat av den samtida svenska majoritetskyrkans kontinuitetsförsök – samtidigt som den tycks försöka slå något sorts rekord i revisionism och selektiv historieskrivning.
Några citat ur Jackeléns text lyder:
”Om bildning är en bestående och förpliktande konsekvens av reformationen så är frihet självaste kärnan”
och
”I en tid då populismen spelar ut elit och folk mot varandra är det värt att konstatera att reformationens bildningsinsats verkligen var folkbildande och (…) även verkade demokratiserande och emanciperande”
och
”När Luther i lilla katekesen skrev att vi ska frukta och älska Gud lyckades han få ihop rädsla och kärlek.”
Detta om arvet efter en man som hade som en av sina grundprinciper att överheten är av Gud, att vi varken ska ifrågasätta den patriarkala eller den politiska maktens herravälde, som manade adeln att avliva upprorsmän som galna hundar – och som därtill lyckades toppa sin livsgärning med brinnande antisemitiska appeller.
Oavsett de exakta följderna av dessa människors gärningar kan deras liv, verk och budskap vara intressanta att studera.
Naturligtvis kan vi inte betrakta historien med vår samtida moraluppfattning som filter. Och naturligtvis kan individer som i sin tid agerar som regelrätta skurkar ändå bli katalysatorer för en utveckling som förändrar samhället till det bättre. Oavsett de exakta följderna av dessa människors gärningar kan deras liv, verk och budskap dessutom vara lärorika att studera.
Det intressanta är dock att det vid tiden för Martin Luthers verksamhet fanns ett stort antal gestalter och rörelser i Europa som bekämpade de förtryckande elementen i den samtida kyrkans tros- och samhällssyn, och som – till skillnad från Luther – till och med tog strid mot den världsliga makten och egendomen; mest känd är nog den tyske prästen Thomas Müntzer, avrättad 1525. Dessa personer och rörelser krossades av Europas furstar, med Martin Luthers goda minne och ibland till hans ljudliga hejarop. Ingen vet vad som hade skett om de hade segrat – men den ”emancipering” och ”demokratisering” Antje Jackelén talar så varmt om hade i alla fall knappast gått långsammare.
Svenska kyrkans företrädare menar säkert på sitt sätt väl. Och personförhärligande livslögner kan vara nog så svåra att göra upp med, det kan många – såväl från religionens värld som från politikens – vittna om. Om vi ska kunna dra några lärdomar av historien måste vi dock sträva efter att skildra den på ett hederligt och icke-selektivt sätt.
Och om Svenska kyrkan vill bli tagen på allvar i sin samhällssyn måste den sluta skönmåla sina rötter.