Något håller på att hända. I skuggan av klimathotet har insikten börjat växa om att vi inte kan fortsätta som vanligt. Att vända på den globala uppvärmningstrenden framstår nu för de flesta insatta bedömare som den allt överskuggande politiska utmaningen för de kommande åren.
Samtidigt står många rådvilla inför vad som bör göras. Det är inte längre så att det saknas kunskap om själva problemet. Det vi lider av är snarare en känsla av att ha förlorat kontrollen och att det inte finns något vi kan göra. Denna känsla har blivit så spridd att psykologer har börjat tala om nytt tillstånd av eco-anxiety eller ”miljöångest” på svenska.
I en rapport från mars i år, publicerad av American Psychological Association i samarbete med två miljöorganisationer, hävdas att klimatfrågans påverkan på människors mentala hälsa är större än vi kunnat tro. I dess spår följer stress, depression, ångest och dysfynktionella samhällsgemenskaper. Värst drabbas de grupper som saknar resurser för att hantera situationen, inte minst fattiga och barn.
Även bland oss som lever i relativ trygghet långt ifrån den globala uppvärmningens omedelbara katastrofområden är en vanlig respons på klimathotet att vi låter oss förlamas av hjälplöshet och rädsla. Resultatet, menar rapporten, har blivit en resignerad hållning som hindrar både enskilda medborgare och hela länder från att ta itu med grundorsakerna till vårt förändrade klimat.
Känslan av att det är något fel på hela systemet må vara förlamande, men den är också helt riktig.
De ”lösningar” som hittills har dominerat i debatten kring klimatfrågan – det vill säga individuella livsstilsförändringar och medvetna konsumtionsval – har inte gjort mycket för att mildra klimatångestens grepp. Hur käckt och välmenande de än paketeras framstår de i bästa fall som otillräckliga och i värsta fall som ytterligare en form av konsumtionshets, om än av ”gröna” produkter.
Men kanske håller detta på att ändras. Även om responsen på klimatfrågan hittills främst har tagit sig uttryck på den ideologiska och känslomässiga nivån har den också skapat potentiella öppningar för en politisk och ekonomisk kritik. Känslan av att det är något fel på hela systemet må vara förlamande, men den är också helt riktig. Det är något fel på systemet. Och i takt med att temperaturen höjs kommer frågan om möjliga systemskiften också att te sig allt viktigare.
Steget från resignation till politisk aktivitet behöver därför inte vara alltför långt. Klimatkrisen framstår för många ännu som ett abstrakt existentiellt hot, men den har också faktiska, materiella orsaker. Och dessa orsaker kan identifieras, förstås och förändras.
Klimatfrågan kan med andra ord inte adresseras utan att vi lyfter den gamla frågan om folklig kontroll över ”ekonomins kommandohöjder”.
Ett viktigt bidrag till konkretiseringen och politiseringen av klimatfrågan kom i forskningssammanställningen CDP Carbon Majors Report från juli i år. Där konstateras att över 70 procent av de globala växthusgasutsläppen sedan 1988 kan spåras till endast 100 storföretag inom fossilbränsleindustrin. Av dessa företag har en fjärdedel, 25 stycken, stått för mer än hälften av utsläppen.
Rapporten uppskattar vidare att denna industri har släppt ut lika mycket växthusgaser sedan 1988 som släppts ut totalt sedan den industriella revolutionen tog sin början på 1780-talet. I jämförelse framstår de flesta av våra individuella livsstilsförändringar som, om inte försumbara så åtminstone marginella. Det säger sig självt att varje meningsfull kamp för klimatet måste börja med att lyfta frågan om makten över dessa företag.
Klimatfrågan kan med andra ord inte adresseras utan att vi lyfter den gamla frågan om folklig kontroll över ”ekonomins kommandohöjder”. Men det slutar inte där. Klimatfrågan måste göras till en murbräcka mot alla de marknadsliberala dogmer som fortfarande dominerar hur vi tänker kring ”ekonomi” och ”politik” – inklusive den konstruerade skillnaden mellan de två sfärerna som den kapitalistiska ideologin ständigt försöker inskärpa.
För att hantera problemet måste vi först begripa varifrån det kommer. En fortsatt politisering av klimatfrågan kan därför inte tänkas utan en genomgripande kritik av samtliga kapitalistiska relationer. Det innebär att frågor om ägande, ackumulation och lönarbete måste sättas i centrum, utan hänsyn till det dominerande klassintresset.
Det kommer att bli svårt, men det är inte omöjligt. Och för de flesta av oss finns här fortfarande bara bojor att förlora – och en värld att hindra från att brinna.
