Den 5 september avrättades den indiska vänsterjournalisten Gauri Lankesh av tre motorcykelburna män utanför sitt hem i Bangalore. Hon var en uttalad kritker av hindunationalistiska och nyliberala BJP, Bharatiya Janata Party, Indiens regeringsbärande parti, och en i raden av författare och opinionsbildare som mördats de senaste åren.
Arundhati Roy
Översättning: Peter Samuelsson
Brombergs, 2017
Under BJP:s tid vid makten har den indiska fasciströrelsen flyttat fram sina positioner och förutom politiska meningsmotståndare drabbas minoritetsgrupper – framför allt muslimer men även kristna, daliter och adivasi. Flera personer har lynchats, bland andra den 16-årige Junaid Khan som knivhöggs till döds i somras av en islamofob lynchmobb under en tågresa.
Kyrkor bränns ned och präster misshandlas regelbundet av hinduextremister som går fria, då det i praktiken råder straffrihet för dessa angrepp.
Det sekteristiska våldet och de sociala motsättningarna i landet står i centrum för författaren Arundhati Roys nya roman, The Ministry of Utmost Happiness, på svenska översatt till Den yttersta lyckans ministerium.
Roy debuterade 1997 med De små tingens gud, som blev en internationell bästsäljare. Sedan dess har hon ägnat sig åt politisk journalistik och aktivism; tagit ställning för såväl den maoistiska gerillarörelsen naxaliterna – reportaget ”Walking with the comrades” bör läsas av alla – samt separatiströrelsen i Kashmir, vilket gjort henne till en minst sagt kontroversiell person i Indien.
Som roman betraktad lämnar Den yttersta lyckans ministerium en del att önska: den är lite för lång och den röriga handlingen tyngs ned av upprepningar. Första delen, som utspelar sig i Old Delhi och kretsar kring den muslimska transkvinnan Anjum, är dock lysande. Anjum föds med både manliga och kvinnliga genitalier och hennes mamma, som längtar efter en son, väljer då att uppfostra henne som sådan.
Snart står det dock klart att Aftab identifierar sig som kvinna, varvid hon lämnar sin kärnfamilj för att leva med en grupp hijras och tar namnet Anjum (hijra är en beteckning för transkvinna som användes redan under antiken på den indiska subkontinenten).
Som storkonsument av urduspråkig litteratur och poesi och med sufistpoeten Hazrat Sarmad som skyddshelgon framstår Anjum som en förvaltare av det folkliga muslimska kulturarvet i Indien.
Anjum är en gränsöverskridare som destabilierar inte bara ordningen mellan könen, utan även den gängse förståelsen av islam och muslimsk kultur. Som storkonsument av urduspråkig litteratur och poesi (av vilken sorgligt lite är känd i Sverige eller översatt till svenska) och med sufistpoeten Hazrat Sarmad som skyddshelgon framstår Anjum som en förvaltare av det folkliga muslimska kulturarvet i Indien, avskytt av såväl hindunationalister som jihadister.
Sarmad var en beryktad mystiker med judiskt-persiskt påbrå, verksam i Delhi på 1600-talet. Han förälskade sig i en ung indisk pojke och vandrade drabbad av kärlek omkring naken på gatorna som fakir, samt hann översätta Toran till persiska, innan han dömdes till döden för ateism.
Sarmads helgedom, enligt legenden rödfärgad av blodet från hans avhuggna huvud, besöks i dag av såväl hinduer som muslimer, judar och sikher, och Arundhati Roy låter hans ande sväva över romanen som en påminnelse om Indiens historiska mångfald och som motvikt till det sekteristiska våld som drabbar Anjum och övriga karaktärer.
I romanens andra del följer vi Tilo, en kvinna av sydindiskt härkomst, som är produkten av en utomäktenskaplig relation mellan en högkastig kristen kvinna och en lågkastig hinduisk man. Tilo dras in i Kashmirkonflikten av sin ungdomskärlek, frihetskämpen Musa, och läsaren får följa hennes utveckling från likgiltig student till hängiven aktivist.
Här tappar romanen fart, dels för att Roy ger för stort utrymme åt olika bihandlingar, dels för att Tilo aldrig blir i närheten lika intressant som Anjum. Deras liv knyts slutligen samman på ett något krystat vis, men romanen landar ändå på en vacker och försiktigt utopisk plats.
Roy är en oerhört skicklig stilist, som behärskar den indiska engelskan till fullo. Det rör sig för det mesta om riktigt njutbar läsning, förutom i de långa redovisande Kashmirpartierna som ändå kan vara av intresse för den som saknar koll på konflikten. Roy verkar ha velat få med precis allt i sin roman och när maoistgerillan plötsligt glider in på ett bananskal faller det hela tyvärr platt.
Hennes skildring av de gulklädda hindunationalistiska mobbar som ledde Mumbaipogromerna år 2002 lyckas förmedla offrens fasa och samtidigt effektivt förlöjliga gärningsmännen.
Trots det är det här ändå en mycket läsvärd bok. Partierna som gisslar Indiens premiärminister Narendera Modi och antikorruptionspolitikern Anna Hazare (utan att nämna någondera vid namn) lyckas vara hysteriskt roliga och iskalla på en och samma gång.
Hennes skildring av de gulklädda hindunationalistiska mobbar som ledde Mumbaipogromerna år 2002 (riktade mot stadens muslimska invånare) lyckas förmedla offrens fasa och samtidigt effektivt förlöjliga gärningsmännen, som beskrivs som en mordisk parakitsvärm.
Romanen lär reta upp hinduextremister något enormt och det går inte att göra annat än beundra Roy för hennes kompromisslöshet i det rådande politiska klimatet. Det är bara att hoppas att hennes litterära stjärnstatus kan skydda mot männen på motorcykel och att nästa roman kommer snart och är något mer fokuserad.
