Jeremy McGeowan var hög och full när skottet brann av. Det small högt och tomt, hans mamma, som var i en annan del av huset, hoppade till där hon satt. Kulan träffade hans vän Wesley Rodriguez i axeln. De var båda påverkade, ingen av dem minns exakt vad som hände säger de. Båda var dock överens om att det var en olyckshändelse.

– Vi utgick ifrån att han skulle hamna i trubbel på grund av att han hade ett vapen som han inte borde ha. Men vi trodde inte att någon skulle försöka åtala honom baserat på att hans vän hade träffats av en kula, säger Samantha McGeowan.

Hon är Jeremys syster. Och det visade sig att hon och hennes familj i sina antaganden hade helt fel. Händelsen med pistolen som gick av inträffade för två år sedan – Jeremy McGeowan, nu 20 år gam­­­­­mal, sitter fortfarande häktad.

– Så fort man frågar honom om hur han mår så börjar han gråta. Men han torkar snabbt sina tårar och han tittar sig alltid omkring för att se så att ingen har sett honom gråta. Det säger ganska mycket om hur han har det, säger Samantha McGeowan.

Jeremy McGeowan var 18 år när hans pappa plötsligt dog. Pappan var ung, bara 40 år. Jeremy tog det hårt, han hade aldrig riktigt känt sin far, de hade ingen riktig relation och nu skulle de aldrig kunna få det. Han blev allt mer deprimerad, och började snart att självmedicinera med alkohol och droger.

En dag blev han rånad. Någon hotade honom och tog hans telefon och plånbok. Sedan blev han till råga på allt nedslagen en kväll på hösten. Han bröt ett ben i handen vilket ledde till att läkarna skrev ut Vicodin, en väldigt beroendeframkallande smärtstillande opioid till honom. Det missbruk han hade börjat utveckla förvärrades. Efter misshandeln blev han mer och mer paranoid. Tittade sig alltid över axeln. Var rädd för främlingar som han mötte på gatan. När hans vän började prata om att skaffa sig en pistol tyckte han att det lät som en bra idé. Att köpa sig lite säkerhet. ”Ingen jävlas med dig om du har vapen”, sade kompisen. Några månader efter sin pappas död köpte han en pistol. Kort därefter inträffade skjutningen den där kvällen hemma i hans rum.

Åklagaren vill åtala Jeremy för ”assault”, ungefär motsvarande grov misshandel i Sverige, samt för en rad andra brott – till exempel vapeninnehav och falsk rapportering av ett brott (Jeremy svarade ja i telefon när telefonisten på 911 frågade om någon hade kört förbi och skjutit hans vän).

– Erbjudandet som min bror har fått från åklagaren om han erkänner utan rättegång är 25 år i fängelse, säger Samantha McGeowan.

Det är uppenbart att han bara är en ung, förvirrad, deprimerad kille. Inte en fara för samhället. Som nu har tillbringat två år av sitt liv inlåst.
Samantha McGeowan, syster till ung fånge

Intressant med Jeremy McGeowans fall är att den man som i domstolen sätter borgen, ”The Bail Commissioner”, gjor­de bedömningen att det hade varit bättre för den tidigare ostraffade Jeremy McGeowan att få vård och behandling än att spärras in. Men domaren sade nej.

– Brotten var för allvarliga. Men de tittade bara på brottsrubriceringen! Inte på kontexten. Det är uppenbart att han bara är en ung, förvirrad, deprimerad kille. Inte en fara för samhället. Som nu har tillbringat två år av sitt liv inlåst, säger Samantha McGeowan.

Vi förflyttar oss från det dimmiga New London på USA:s östkust och ned till den snustorra Mojaveöknen i söderns Arizona. Där, ungefär en timme från Phoenix, ligger det lilla och underliga samhället Florence. Florence är vad som brukar kallas en ”prison town”. Orten har ungefär 9 000 invånare och tio enorma fängelser. Innanför deras murar sitter ungefär 17 000 människor inlåsta. Här finns även ett häkte och ett sheriffkontor.

Paul Babeu tittar med rak blick över skrivbordet. Lysrören i taket får hans kala skalle att skina. Han ger ett energiskt, smått muntert intryck. Paul Babeu är countyts sheriff. Det märks att han är van att prata med media och att charm är hans vapen. Vilket inte gäller i hans arbete – han är känd för sin hårdföra inställning till illegala immigranter. Babeu är något så ovanligt som en republikansk, öppet homosexuell sheriff som är något av en frontfigur i debatten om mental hälsa.

– Vårt häkte här är fullt av människor som inte borde sitta inlåsta hos oss. Människor som behöver vård, säger han.

Han menar att USA som land är ”ovillig” att ta itu med de enorma behov som mängder med amerikaner med mentala sjukdomar har. Pine Countys häkte är ett av de största i Arizona och Paul Babeu säger att han under sin tid där ”allt för ofta sett psykvårdens misslyckande”. Häkten och fängelser – det är där de mentalt sjuka hamnar.

– Det måste finnas mer resurser på lokal nivå för att handskas med mentalt sjuka, och antalet platser på grupphem måste
bli fler. Sjuka människor måste ha en säker bostad och de måste hållas borta från gatorna. Vi borde ha gjort något åt det här problemet i USA för länge sedan.

Den New York-baserade organisationen Vera Center for Justice, som nyligen släppte en rapport om kvinnor i USA:s häkten, skriver att häktena, med totalt
elva miljoner intagna per år, inte bara spärrar in farliga kriminella utan har kommit att bli ”stora lagerlokaler för psykiskt sjuka”. Uppskattningar säger att det varje år görs två miljoner inskrivningar av psykiskt sjuka människor i USA:s häkten. Ofta grips de på grund av mindre företeelser som olaga intrång och droginnehav. Detta har lett till att ett av de största ställena för mentalvård i USA inte är ett sjukhus eller en vårdinrättning, utan Rikers Island, en ö i New York, där tio häkten är belägna.

Vera Center for Justices rapport slår fast att antalet häktade kvinnor har växt lavinartat de senaste decennierna i USA. Mellan 1970 och 2014 ökade antalet kvinnor i landets häkten med närmare 14 gånger om. Från 8­ 000 till 110 000. Ökningen har skett i större utsträckning på landsbygden än i stora städer.

Ju­­risten Liz Swavola var en av dem som skrev rapporten:

– Vi tror att det beror på att det där saknas vård för missbrukare och psykiskt sjuka. Häkten blir platsen där människor med problem hamnar, säger hon.

Hon berättar att en extremt stor andel av kvinnorna som häktas har upplevt trauman. Närmare 90 procent av alla kvinnor som häktas har utsatts för sexuellt våld och 77 procent upp­ger att de utsatts för våld av en partner. Ungefär 40 procent lider av allvarlig psykisk sjukdom.

– Många av mina klienter har suttit inne eller hamnar i fängelse. Jag har sett det hända om och om igen under årens lopp.

Och det är lite som hönan och ägget, säger terapeuten Heidi Veltheim, som har arbetat med mentalt sjuka och missbrukare sedan 1996.

Hon berättar om en av sina klienter som nyligen åkte in i fängelse för andra gången. Att han åkte in igen säger hon, är en direkt orsak av det posttraumatiska stressyndrom som han utvecklade under sin första period i fängelse.

– Han hade en så hemsk tid som inspärrad att han blev sjuk. Det är något jag ser ofta.

Heidi Veltheim, liksom alla vi pratar med för det här reportaget, beskriver ett trasigt system. Hur kunde det bli så?  

Utmed väg 12, utanför den lilla orten Norwich ungefär 20 minuters körning från Heidi Veltheims hem, bakom ett par stora ekar vars löv silar guldljuset från den nedåtgående solen, står en stor, tom byggnad. Byggd vid 1900-talets början i eklektisk stil, som plockad ur en skräckfylld berättelse om ett mentalsjukhus. Och det är precis vad det är – ett före detta mentalsjukhus: Norwich State Hospital for the Insane som det hette när det öppnade 1904. Då fanns där 94 patienter. Men det växte snabbt. När institutionen var som störst på 1950-talet hade den över 3 000 patienter och bestod av över 30 byggnader på 360 hektar mark. I dag är de flesta byggnaderna rivna. Huvudbyggnaden står kvar, fönstren på den nedre våningen är igenbommade av stora, svarta träskivor. Stället stängde 1996. 

Att Norwichsjukhuset lades ned var inte en isolerad händelse utan en del i ett nationellt mönster. På 1950-talet lades grunden för vad som kallas ”avinstitutio­naliseringen” av USA, stängandet av de stora institutionerna, bland dem mental­sjukhusen. Flera faktorer låg bakom att hegemonin svängde: tron på att vårda de sjuka ute i samhället, hoppet som fanns i nya läkemedel och psykofarmaka samt en övertygelse om att kostnaderna skulle sjunka med en mer lokalt förankrad vård. Dessutom blev det alltmer känt vad som pågick inne på de stora institutionerna, där hundratusentals människor levde i vad som ofta inte kunde beskrivas som annat än misär.

På 1960-talet började förändringarna ske. President John F. Kennedy var en av de drivande i frågan. Den sista lag han skrev under några veckor innan han mördades 1963 var ”The Community Mental Health Act”, en lag som syftade till att stänga ned de stora institutionerna och flytta vården och de sjuka ut i samhället.

Institutionerna stängde en efter en. Men Kennedys vision gick aldrig i uppfyllelse. Problemet var – och är – att de nedlagda mentalsjukhusen ofta inte ersattes av någonting. Inte ens hälften av de lokala vårdinrättningar som utlovades byggdes. Och finansieringen av de som uppfördes var ofta undermålig. 1955 fanns 560 000 vårdplatser för mentalt sjuka i USA, i dag är siffran ungefär 37 000.

Vi förflyttar oss återigen. Denna gång till delstaten South Carolina. Där bor Paton Blough. Han arbetar i dag med att föreläsa om psykiska sjukdomar, främst undervisar han poliser i hur de ska hantera psykiskt sjuka människor. Men under många år av sitt liv var han i en helt annan position.

Paton Blough lider av bipolär sjukdom. I dag har han den under kontroll och kan leva ett någorlunda normalt liv. Men det tog över ett decennium att nå dit. Han har lagts in på sjukhus flera gånger, haft mängder med incidenter med polisen och arresterats åtskilliga gånger. Vid ett möte med polisen spottade han på en polisman, vilket ledde till att han greps.

I arresten fick Blough inte tillgång till sina mediciner och hans mentala tillstånd för­­värrades. Han uppvisade tecken på att vara suicidal och sattes i så kallad ”suicide watch”, han övervakades strängt av en vakt för att inte kunna ta sitt liv. I takt med att hans hjärna skruvade iväg rakt ut i den bipolära hetsen blev han allt mer agg­ressiv.

Det slutade med att han hotade en av vakterna till livet. Han häktades miss­tänkt för olaga hot mot tjänsteman.

e gav mig inte min medicin och sedan straffades jag för konsekvensen av det.
Paton Blough, som föreläser om psykisk sjukdom och är dömd genom en ”plea deal”

Efter att ha suttit inlåst i sex månader tog Paton Blough en ”plea deal” (ungefär 96 procent av alla rättsfall i USA går aldrig till rättegång utan slutar med ”plea deals”). Det betyder att han nu finns med i brottsregistret, något som gör livet betydligt svårare i USA – det blir svårt att få lån, jobb och bostad.

– Jag erkände bara för att slippa ut ur cellen. Jag klarade inte av att sitta inlåst längre. Hade jag vetat då vad jag vet i dag hade jag stämt delstaten. De gav mig inte min medicin och sedan straffades jag för konsekvensen av det, säger han.

Paton Bloughs brott bestod med ett undantag – fortkörning – alltid i att göra motstånd mot polisen. På så sätt kan man säga att hans brottslighet skapades av faktumet att polisen dök upp. En sjuk man blev brottsling.