”Fantasibilden kom aldrig längre än så – jag lät den inte göra det – och fastän tårarna rullade nerför kinderna, lyckades jag behärska mig. Jag väntade bara en stund och vände sedan tillbaka till bilen för att köra till den plats, dit det var meningen att jag skulle.”
Så slutar romanen Never let me go av Kazuo Ishiguro. Men läsupplevelsen är egentligen inte alls slut (så jag behövde inte spojlervarna er). Ishiguro skriver med en sorts fördröjning. Hemligheter och känslor rullas sakta upp, och fortsätter att göra det inne i mig som läsare, också efter sista meningen.
Plötsligt kommer en ny rysning – marken gungar till under fötterna – flera år senare. Det är bokstavligen stor litteratur: Den tar plats i en, som Svenska Akademiens ständiga sekreterare Sara Danius uttryckte det när hon tillkännagav att Ishiguro fått årets Nobelpris i litteratur.
Just bokens sista mening är effektfull i sin öppenhet. Den nutidshistoriska science fiction-berättelsen får ingen upplösning, inga ordentliga svar. Berättaren Kathy kör bara vidare i sin bil och i sitt liv, trots att hon snart ska dö i 30-årsåldern, genom att donera sina organ. Det är hennes öde som klonad människa i ett samhälle man inte får veta så värst mycket om.
Den sista meningen illustrerar också hur ”most of us are butlers”. Det var en utgångspunkt när Ishiguro skrev den tidigare romanen Återstoden av dagen; hur de flesta av oss accepterar vår plats och försöker göra våra jobb med någon sorts stolthet, utan att se det större sammanhanget – vad kommer vårt bidrag egentligen att användas till?
Varför gör de klonade människorna inte revolution, i stället för att sätta en ära i att hålla sina kamrater lugna?
I Återstoden av dagen är berättaren en butler i 1930-talets England, som blundar för att silvret han putsar bland annat ska imponera på nazister som hans arbetsköpare bjuder hem för medlingssamtal. I Never let me go fortsätter temat. Kathy är ”vårdare” i berättelsens nutid. Hon sköter om ”donatorer”, som efter några donationer till slut kommer att ”fullborda” (ett verb som står ensamt, utan objekt, på romanens nyspråk). I inledningen får vi en inblick i Kathys yrkesstolthet:
”Så jag försöker inte skryta. Men jag vet också att de faktiskt har varit nöjda med mitt arbete, och i stort sett har jag också varit det. Det har visat sig att mina donatorer alltid lyckats bättre än förväntat. De har alltid tillfrisknat imponerande snabbt, och knappast någon har fått beteckningen ’orolig’ ens inför den fjärde donationen. Okej, nu skryter jag kanske. Men det betyder mycket för mig att kunna utföra mitt arbete väl, särskilt när det gäller att hålla donatorerna ’lugna’.”
Varför gör de klonade människorna inte revolution, i stället för att sätta en ära i att hålla sina kamrater lugna? Varför kör de bara dit de ska, på engelska kanske ännu mer belysande: ”I just waited a bit, then turned back to the car, to drive off to wherever it was I was supposed to be”?
De här frågorna är en del av dramatiken som bubblar under ytan, bråddjupet under det enkla berättandet, som många har kommenterat i Ishiguros verk. Effekten förstärks ytterligare, kanske man kan säga, av att det enkla och lågmälda berättandet samtidigt ofta är dramatiskt – men den dramatiska tonen har inte direkt att göra med det verkliga dramat, så som vi läsare förstår det. Kathy kan till exempel tala om ett avgörande ögonblick när hon begick ett stort misstag. Hennes tonfall bidrar till stämningen av att något är fel, eller mystiskt, på internatskolan där hon växer upp innan hon blir vårdare.
Men tonfallet visar sig oftast ha att göra med det sociala spelet bland eleverna. Misstaget kan vara att Kathy inte lyckats vara tillräckligt smidig utan har lagt fram argumenten för något i fel ordning, så att hennes vän Ruth blir upprörd. Sådana här intriger får ta stor plats i berättelsen, som inte på något sätt skyndar fram. Det handlar helt enkelt om saker som är viktiga och dramatiska i en skolelevs liv, men inte särskilt originella. Samtidigt träder alltså en helt annan brutal dramatik fram successivt.
Så – människorna som vet att de så småningom ska fullborda, det vill säga mördas, lägger stor energi på sina sociala relationer. De ifrågasätter inte att de finns till för att de ”normala” ska ha tillgång till nya friska organ när det behövs. Visserligen florerar en myt om att de som bevisligen hittar äkta kärlek kan få uppskov med donatorskapet. Längre än så går inte försöken att fly.
Kanske ryms inte tanken på revolution hos människorna i just detta science fiction-nu?
Här kan man kanske vara postmodern och säga att revolutionen ligger på en ”dispositiv nivå” av bokens verklighet. Dispositiv är den franska filosofen Michel Foucaults term för sådant som är omöjligt att föreställa sig inom ramen för ett visst sätt att se på och tala om världen (en diskurs). Kanske ryms inte tanken på revolution hos människorna i just detta science fiction-nu?
Hela praktiken kring organdonation är alltför rotad i samhällsorganisationen, och de klonade människorna har förstått sina livsvillkor som något självklart. Kathy känner sig till och med privilegierad som har en egen enrummare, och får välja vilka donatorer hon vill vårda.
De ”normala” ser antagligen också sina privilegier som självklara. Vi lär bara känna dem ytligt genom Kathys begränsade perspektiv, men även de är intressanta ur ett dispositivperspektiv. Dispositivet avgör inte bara vad man ser som möjligt, utan också vad som går att inse, vad man kan hoppas.
Och en del ”normala” visar sig vara en sorts människorättskämpar, som vill vända den hårdnande opinionen och visa att de klonade människorna är just människor, med rätt till drägliga liv och meningsfull utbildning. Detta är möjligt att hoppas och kämpa för inom bokens verklighet. Vad som däremot verkar svårt att inse och protestera mot är den grundläggande orättvisan: mördandet.
Återigen är Kazuo Ishiguro raffinerad när han skriver fram denna verklighet där ingen verkar ha en tanke på uppror. Som läsare blir man lätt frustrerad över berättarens lugn och omständliga dröjande vid detaljer (för övrigt ännu värre, på gränsen till outhärdligt, i Återstoden av dagen).
Berättarstilen och det snäva perspektivet tvingar läsaren att fylla i luckor och själv stå för det raseri som bokens verklighet borde generera. Kanske är den krocken det mest geniala – och det som får litteraturen att ligga kvar och ta plats i en. Man inser också lite motvilligt att det snäva perspektivet inte egentligen är särskilt inskränkt eller avskärmat, snarare realistiskt. Så realistiskt som det kan bli, i princip, när man tänker efter lite till.
Ishiguro har själv sagt att han försöker skriva visserligen tillspetsat men ändå om ”vanliga människor”. I Never let me go säger han sig ytterst ha skildrat människor som accepterar att livet har ett slut, på samma sätt som de flesta till sist tvingas göra. Han ser dessutom berättelsen som optimistisk i fråga om människans natur, på så sätt att kärleken och omtanken om andra människor blir det viktiga när tiden är utmätt.
Oavsett om man håller med (”När blir det revolution då?” osv.) gestaltar Ishiguro det snäva perspektivet fullt ut, på ett lysande sätt. Att berättelsen är så ovanligt begränsad till en enskild individs föreställningsvärld gör den på något plan allmänmänsklig. Vi går ju alla omkring med varsitt snävt perspektiv. Det snäva perspektivet som är livet.
