Vittnesmål om sexuella övergrepp i snart sett varje sektor av samhället har avlöst varandra de senaste veckorna. Många faktorer av vikt har lyfts fram: osäkra anställningar och informella makthierarkier förstätter kvinnor i beroendeställning, vilket utnyttjas av överordnade män.
Att som Emil Boss på denna tidnings ledarsida (29/11) diskutera #MeToo i termer av en vild strejkvåg är ett lysande sätt att visa på konfliktytan: sexuella övergrepp och trakasserier utgör ett arbetsmiljöproblem av enorma proportioner och frågan måste drivas vidare fackligt.
Det har även förts en del märkliga resonemang; högertwittraren Ivar Arpi lyckas till exempel på ett alldeles fantastiskt motsägelsefullt sätt hävda att sexuella trakasserier begågna av svenska män inte är kulturellt betingade. De svenska männen våldtar och förnedrar nämligen av biologiska skäl, medan palestinska, egyptiska och indiska män (Arpis exempel) däremot är bärare av en kvinnohatande kultur. #MeToo utgör en svår balansgång för de rasister som investerat stort i föreställningen om rasifierade och framförallt muslimska män som misogyna jämfört med männen i det upplysta väst. Det är därför Arpi slår knut på sig själv genom att hänvisa till biologin i sitt försök att rädda svenskens heder.
Men varför begår män övergrepp mot kvinnor? Frågan diskuteras av psykologen Paul Bloom i en artikel i tidskriften The New Yorker (27/11). Bloom tar avstamp i idéen om avhumanisering, en väletablerad psykologisk förklaringsmodell som ofta används för att förstå rasistiskt och sexistiskt beteende. Enligt denna uppfattning utgör till exempel rasistiska invektiv som ”apa” ett uttryck för en vilja att avhumanisera den andre, ta ifrån honom hans mänsklighet genom att framställa honom som lägre stående, ett djur.
Ett sådant ”vi och dom”-tänkande är enligt vissa ledande forskare inom området en nedärvd skyddsmekanism som utvecklades tidigt i mänsklighetens historia. Avhumanisering beskrivs ofta som ett avgörande moment vid folkmord men företrädarna för teorin menar att vi agerar avhumaniserande mot våra medmänniskor dagligen, när vi till exempel ignorerar hemlösa som ber om pengar på tunnelbanan. Många feministiska teoretiker har argumenterat längs liknande linjer: män objektifierar kvinnor, reducerar oss till kroppar och framställer oss som oförmögna till allt från bilkörning till kritisk tänkande.
Män har kommit att förvänta sig uppmärksamhet, bekräftelse, sex och kärlek från kvinnor.
Bloom är kritisk mot teorin om avhumanisering och lutar sig bland annat mot filosofen Kate Manne som skrivit om kvinnohatets mekanismer. Han argumenterar, med stöd i hennes texter, för att misogynin grundar sig i samhällets sexualmoral snarare än i någon medfödd tendens att avhumanisera den andre. Män har kommit att förvänta sig uppmärksamhet, bekräftelse, sex och kärlek från kvinnor. Misogyni är en strategi för att säkra tillgången till detta, genom att straffa de kvinnor som inte levererar.
Många män som begår övergrepp mot kvinnor upplever att de har den moraliska rätten på sin sida, kvinnor ska helt enkelt vara öppna för inviter, villiga att bekräfta män känslomässigt eller sexuellt. Kvinnor som avböjer manliga närmanden eller på andra sätt avviker från normen (genom att ta för mycket plats, vara alltför självständiga eller viljestarka) måste därför tillrättavisas verbalt eller fysiskt. Paul Bloom pekar på att de grundläggande psykologiska mekanismerna är desamma som vid rasistiska angrepp; även där anser förövaren ofta att hen agerar med rätten på sin sida, inom ett etiskt ramverk som påbjuder att offret ”disciplineras” verbalt eller fysiskt.
Det finns givetvis inga enkla svar på frågan varför sexuella övergrepp och våld mot kvinnor är så omfattande. Bloom pekar i sin artikel på vikten av att förstå den bakomliggande kollektiva psykologin utan att ta till enkla förklaringar om medfött skillnadstänkande (för att inte tala om Arpis ”könsskillnader”) å ena sidan, eller diffusa föreställningar om kultur å andra.
Vi måste arbeta oss fram till vilka kvinnohatetes grundläggande moment egentligen är, för att kunna nå bortom det.
