Ett av mina missbruk heter förströelse och distraktion. Tv (streamat eller inte), wikipediaskov, sociala medier-scrollande, Youtube – allt finns där tillgängligt i min ficka och verkligheten är så blek.
Jag är långt ifrån ensam. Enligt internationell forskning tillbringar den genomsnittlige vuxne sammanlagt fem timmar om dagen i sin smartphone. Socialpsykologen och professorn i marknadsföring Adam Alter talar om vårt användande av smartphones som ett missbruk, och nog kan man känna igen sig. Han citerar studier som visar saker som att 60 procent av de vuxna har sin mobiltelefon på nattduksbordet,och att 50 procent kollar e-postbrev som väcker dem på natten.
När det gäller ungdomar är användandet än högre.
Teknikfientlig? Jag? Nej, det är jag inte, jag omfamnar den, men jag har börjat inse att mitt flyktbeteende inverkar negativt på min livskvalitet – och frågan är om det inte har större samhälleliga konsekvenser. Frågan är om inte förströelsen hindrar oss från att göra större förändringar i vårt eget liv, i våra samhällssystem.
Det är i uttråkningen som kreativiteten, analysen och dådkraften finns.
Att var utelämnad till uttråkning och sina egna tankar är obekvämt, obehagligt eller i värsta fall outhärdligt. Men det är i uttråkningen som kreativiteten, analysen och dådkraften finns.
Det kanske finns de som kan bomba sig själv med information och samtidigt tänka djupa tankar. Jag är dock inte en av dem. Jag behöver stänga av.
Adam Alter hävdar att det tar i genomsnitt sex sekunder att avbryta vad man gör för att kolla och svara på ett mejl, men 25 minuter att återkomma till samma produktivitetsnivå som innan. Frågan är om jag inte är värre.
Alter hänvisar till beteendeforskning som säger att den moderna förströelsen har samma mönster som kemiskt missbruk. Snabb kick i början, men sedan är det roliga slut, i stället är det bara vanemässigt, men ett behov av det är upprättat.
Det psykiska välmåendet i Sverige är på väg utför. Enligt Folkhälsomyndighetens uppgifter besvärades mellan 31 och 43 procent av oro, ängslan eller ångest förra året. Forskarna är inte säkra på varför. Försämrad arbetsmiljö är en viktig faktor, men det verkar samtidigt finnas något annat. Något i hur vi lever i dag. Kan det vara så att underhållningen har slutat kicka? Sitter vi bara med smartphoneskanylen i armen med känslan av meningslöshet, men bara måste fortsätta. Ju sämre man mår, desto högre blir lockelsen att bara fortsätta fly.
Är det möjligt att agera mot orättvisor och systemfel?
Men vad händer med ett samhälle där alla är ständigt förströdda? Är det ens möjligt att tänka längre än näsan räcker. Är det möjligt att agera mot orättvisor och systemfel? Den tyske dramatikern Bertolt Brecht såg den samhällsbevarande faran i förströelsen.
Men här invänder kanske läsaren och pekar på Facebooks betydelse för den arabiska våren, en annan kanske pekar på #MeToo-upproret. Brechts samtida Walter Benjamin såg på 1930-talet både potential och risk i dåtidens nya sätt att underhålla sig. Möjligheten att enas och möjligheten att fördummas och förledas.
Kanske är hans teori lika aktuell i dag? En oro som växer i mig är att motståndsfenomen som #MeToo, och hur vi tar emot det, fungerar enligt samma mönster som all annan konsumtion. Efter att ha rasat ett tag infinner sig en ämneströtthet och vi byter låt, vissa har kanske redan bytt under låtens gång. När uppmärksamheten brutits fortsätter allt mer eller mindre som vanligt.
Men okej, den arabiska våren då? Den efterföljande sommaren blev visserligen rätt kall, men det visade ju ändå på dådkraft. Men kanske är det så att armodet och förtrycket måste vara så mycket mer kännbart i dag för att kanylen ska ryckas ur armen.
Vem tjänar egentligen på det här?
Nej, nu blir det för mycket. Var är min telefon?
